Ett novemberbrev

Så kom den andra helgen i november och vi har inga planer. Det känns väldigt skönt. Förra helgen var vi hos min syrra i Göteborg och såg en monsterrockshow vars budskap visade sig komma väl till pass häromdagen. Jobbveckan har varit rolig och intensiv på samma gång, så ja, jag behöver vila. Fylla på depåerna, på mitt sätt. 

I torsdags var jag iväg till närmsta stad och såg en helt fantastisk föreställning om de som blivit anklagade och dömda för häxeri på min ö och runtom i Bohuslän. "Det var flera hundra år sedan" (påminde mig min vän A på grannön) men jag grät ändå, nästan hela tiden. Så berörd blev jag. Det var helt galna historier om hur människor trodde att någon i byn varit i förbund med satan och orsakat än det ena, än det andra. En historia var om två personer (en far och en dotter) som anklagades att som i form av fåglar förlist en fiskebåt här utanför ön. Pappan angav till sist sin dotter och hon dömdes till döden. Föreställningen hade titeln "De som brann" och det var fem unga musiker som framförde den. De sjöng och spelade på varsitt instrument. De stod i rad, ganska glest. Bakom var det ibland videoprojektioner, ibland bara intensivt ljus i någon färg. "Säg våra namn, det var  vi som brann" och jo, i slutet lästes alla namn upp. Det var väldigt många. Ett av dem var samma som min sons namn, och då grät jag ännu mer. 

De sjöng i kör och de sjöng solo medan de andra körade, de turades om och ja det var väldigt starkt. Jag ska försöka få dem att sätta upp samma föreställning här ute på ön. Jag hoppas att det lockar lika mycket folk som i staden, för där var det fullsatt.

Elin var en av dem som brann

Jag valde att köra bil till staden, trots att det var dimma och trots min rädsla för älgar. Det gick bra. Jag körde i femtio, på grund av dimman. Ingen körde om. När jag svängt av motorvägen började snart köerna. Det var helt sjukt många som ville åka bil hem från jobbet. Klockan var strax innan fem. Då förstod jag vad det är min man klagar på varje dag: bilismen! Hur många bilar det är. Helt galet! 

När jag skulle därifrån var det samma sak, fast värre. De skulle asfaltera den första lilla bron över till Stenungsön. Bra att de gör det under natten, och bra att det görs, såklart. Jag fick sitta i kö i 30 minuter innan jag kom över, eftersom de jobbade med vakt och ett gäng fick köra i taget i den enda öppna filen på bron. Sedan var det dimma, och totalt kompakt mörker. Så jag körde i 30-50km/h hela vägen hem. Först låg några bilar bakom mig men på rakan körde några om mig, och efter den stora rondellen hade alla mina samlade bilar lämnat mig i mörkret. Det kändes lite läskigt. Jag såg inte ens till nästa reflexstolpe. Och då kom von Törsts låt bra till pass, den från monsterrockshowen. "Vägra vara rädd, ja jag ska vägra vara rädd, vägra vara rädd, ja jag ska vägra vara rädd..." sjöng jag för mig själv i bilen. Och jo, det hjälpte faktiskt! Till slut kunde jag svänga av stora vägen och in på den mindre väg som leder till min by. Då var jag bara tvungen att svänga in på busshållplatsen och sätta på Twin peaks soundtrack. Det passar faktiskt väldigt bra när man kör i mörker och dimma. Här körde jag i trettio.  Till sist kom jag hem. En timma efter det att jag åkt från stan. (Det brukar ta mig ca 25 minuter.)

Så igår var jag lite mör, kan man säga. Tur att jag hade en lugn dag på jobbet när jag kunde pula på med lite ditt och datt, alltså rätta och sätta något enstaka betyg. Svara på meddelanden... 

Jag hade lämnat bilen hemma på morgonen eftersom det sas att det var halt på ön. Jag ville inte göra ännu en riskfylld körning så nära inpå. Vi har inte bytt till vinterdäck än nämligen, men jag har delegerat till M att lösa en tid på däckbytarfirman. (Han är spanjor och oinskolad... själv är jag helt ointresserad av att lära mig.) Så G och jag gick till skolan och jag gick sedan till jobbet. Två kilometer totalt. Det klarar man. Och det var inte ens halt. 

Så fick jag gå hem också. Jag hann ut innan det blev mörkt och gick genom naturen. G och M hade åkt till Göteborg så jag fick en kväll hemma i min ensamhet. Jag åt en köttgryta som M lagat häromdagen och så tittade jag på massa avsnitt av andra säsongen av Nepobaby. Sedan kom de hem, och det var så fint att ha dem hemma igen. G hade köpt ett lyckohjul och han arrangerade en liten snurrtävling med det. Han vann och vinsten var att gosa med en kudde. Perfekt! Så hade vi fredagsmys och såg Lilla Aktuellt Skola och sedan Geografens testamente (avsnittet om fjällen). De ser båda dessa program i skolan och G vill visa mig. Superbra ju, för då får han också repetera! 

Idag satsade vi på en lugn dag, men eftersom det verkade vara lika fint väder idag som igår ville jag verkligen gå ut. Jag föreslog några olika utflyktsmål för G och han landade i det vi kallar björkskogen. Det är vår närmsta skog, med ett berg. Högst upp på berget finns en bänk. Vi tog med stormkök och kåsor, makaroner och pesto och lite chorizopåläggskorv (som bara jag gillade), samt två kladdkakebitar och en rejäl termos te. Vatten att dricka, vatten att diska med... en virkning, sittunderlag osv. Okej, ni fattar. Ryggsäcken blev tung! Nästa gång får jag dela upp så G får bära lite i sin ryggsäck tror jag. På väg upp för den första uppförsbacken fick jag ont i nedre delen av vaden i ena benet. Det kändes tydligt men det funkade ändå så vi fortsatte utflykten. Jag kände (känner) mig stel men det gick ändå. När vi väl kommit till vår plats hade det mulnat på. Typiskt. Det blåste också lite kallt på ryggen, men men... vi fick ju mat. Till kakan bestämde vi oss för att hitta lä bakom en klippa. Nästa gång ska jag prioritera lä under hela tiden, även om det inte blåser så mycket. Även om det bara blåste 3-5m/s var det bara 7 grader varmt, så det blev ändå kallt om man satt still, vilket man behöver göra när man lagar mat på stormkök. 

Nåja. Det var en härlig utflykt ändå och skönt att komma ut en stund. Jag tror vi var iväg i ungefär två timmar. Väl hemma satte jag mig i soffan med fötterna lite högt och vilade, och där satt jag sedan kvar tills att vi för en liten stund sedan åt middag. Jag hörde av mig både till min syrra och min vän E i grannbyn, som båda jobbar inom vården, angående benet. Båda gissade på sträckning, inte blodpropp. Och nu känns det faktiskt lite bättre. Det kommer gå över, sa båda. Så då får vi hoppas på det! Nästa torsdag är det dans igen så jag hoppas att jag kommer känna mig fullt rörlig tills dess. 

För ja, jag har ju fått ihop några danstillfällen även nu under hösten. Det känns roligt! Det kommer några nya varje gång faktiskt. Snart kanske vi har ett litet gäng att socialdansa med? Det är mitt mål!

Så jo, vi har det bra så här en vecka efter höstlovet. G och hans klasskamrater har fått en ny bok att läsa. Det är dottern till Stieg Trenter som har skrivit den. Snögrottan heter den och Laura Trenter heter författaren. Imorgon ska vi planera upp veckans läxläsning och börja läsa den. Det blir lite färre sidor i denna bok per vecka än i den förra. Ca 18-20 sidor verkar det vara. Så det lär vi klara av!

Nu ska jag gå ner och stänga av skrikyoutube (G har hörlurar så jag störs inte men tjena vad trökigt vissa svenska gamers låter alltså!). Hur kan vi gå med på att de tjänar pengar på att skrika i öronen på våra barn? Sjukt är det. Så ska vi göra något. Kanske spela ett spel eller se något på TV tillsammans. Jag har inga höga ambitioner. Så länge jag får ta det lugnt och ha fötterna i någorlunda högläge är jag nöjd. 

Hoppas ni har en fin lördag, så avslutar vi med en bild på ett av mina blommonster: 

Dr Westerlund doftpelargon som jag fick som stickling september 2024

Den fruktansvärda tågolyckan

Vi har åkt där flera gånger. Jag vet faktiskt inte hur många, men varje gång vi de senaste åren tagit oss till min mans by har vi åkt där. Förbi Urda, som vi inte ens märkt att vi åkt förbi. Förbi Adamuz, som vi inte ens märkt att vi åkt förbi. Åker man förbi märker man det inte. Kraschar tåget märker man det, eller så dör man och då märker man ingenting mer.

På samma linje har det alltså inom loppet av mindre än ett år skett två dödliga tågolyckor, höghastighetslinjen mellan Madrid och Andalusien. Det är den tåglinje som är standard om man vill ta sig från det lilla vackra hörn min man kommer ifrån till huvudstaden och kanske vidare. AVE tar väl ca 2,5 timmar mellan Madrid och Sevilla. Något längre om man tar Alvia från La Palma del Condado, som vi gjort några gånger för att inte behöva krångla in oss i Sevilla i ottan. 

Det mest obehagliga som hänt oss på denna linje var den gång en man var totalmente påverkad av någon skit (droger) och härjade i vagnen bredvid hela vägen från Madrid till La Palma, där polisen mötte upp. Han pussade konduktören och pratade med min man. Obehaglig var han, men inte hotfull eller så. 

Men så händer detta! I januari kraschar två mötande tåg i Adamuz. Utredningen kring olyckan är ännu inte klar. 39 personer dör, bland annat personer som varit och skrivit prov i Madrid för att försöka få en statsanställning/bli funcionarios som kriminalvårdare. Fruktansvärt.

Och så händer det igen, men denna gång närmre Madrid. I Toledoprovinsen, nära den mycket lilla byn Urda. Ni hörde säkert om det på nyheterna i förra veckan. Två tåg krockade av att det ena körde in i det andra bakifrån (i riktning mot Andalusien) då signalsystemen LZB låg nere och all trafikledning skulle skötas manuellt från kontrollrummet i Madrid. Enligt transportministern Oscar Puente hade trafikledningen i Madrid all information synlig framför sig, men agerade ändå på ett sätt som gjorde att AVE-tåget körde in i det röda Iryo-tåget som inte kunde röra sig ur fläcken. Lokföraren i Iryotåget kan inte heller haft information om att AVE-tåget var påväg mot henne och hennes tåg eftersom hon inte påbörjade evakuering. Detta angående utebliven evakuering är mina egna tankar och antaganden.

Enligt vad jag har läst mig till i spansk och svensk media har jag förstått att signalsystemet LZB slutade fungera, kontrollrummet i Madrid (Atocha) kommunicerade då med tågen och följde dem manuellt på något sätt. En av trafikledarna uppmanade lokföraren i AVE-tåget att starta om tåget och köra med normal hastighet. Normal hastighet på dessa tåg kan vara upp till 300km/h. Plötsligt såg AVE-föraren det stillastående tåget framför sig men hade inte en chans att bromsa sitt tåg tillräckligt mycket och körde in i detta bakifrån med en hastighet på 160km/h.

Så snart jag hörde om olyckan tog jag kontakt med mina spanska vänner. A i Madrid och J i grannbyn Bollullos. Båda var och är förfärade. Båda tycker det är så sorgligt. A i Madrid är från en by alldeles nära Sevilla och hennes föräldrar och bror bor där, så hon åker ibland dit. Veckan innan olyckan hade hon åkt tåg sex gånger sa hon, för hennes pappa hade varit inlagd. 

Både A och J säger att de nu tvivlar på om de kan lita på tågen i Spanien, när detta fruktansvärt hemska händer. Jag kontaktade också min vän C som bor i min mans by. Även hon var förfärad och rädd. Hon sa att de planerat att byta ut signalsystemet LZB i ett år, men än har ingenting hänt. Tydligen är det dyrt och komplicerat. Hon undrade varför ingen avgår, varför det inte händer något med politikerna. Men nu gör tydligen Puente det, just på grund av dessa två allvarliga olyckor. 

Samtidigt kan man resonera kring ansvaret och vem som eventuellt kan skuldbeläggas och självklart måste den spanska motsvarigheten till haverikommissionen få utreda olyckan innan man kan säga så mycket om det. Är det ministerns ansvar? Jo, på ett sätt är det ju politikerna som avsätter pengar till t ex järnvägsunderhåll. Men just järnvägen har jag förstått är otroligt dyr och tar otroligt många år att åtgärda. I Sverige är kan underhållsskulden ta 350 år att lösa enligt en granskning från DN, och endast 10% kommer vara fixat till 2037 enligt Trafikverket. Därför går inte enbart en regering eller en minister att lasta, anser jag. Något sorts helhetsgrepp måste till och järnvägen behöver verkligen prioriteras! Både i Spanien och i Sverige. 

Vidare kan man resonera kring om det är trafikledarens fel att AVE-tåget körde i normal hastighet och därför krockade med Iryo-tåget. Han sa ju att det skulle upp i normal hastighet efter omstart. Det är detta de kallat den mänskliga faktorn och Puente var snabb att gå ut med att detta var ett fel som begåtts. Spansk media (och svensk) var också snabba med att publicera ljudfiler med konversationen mellan tågen och kontrollrummet. En tågsäkerhetsexpert i Sverige sa däremot att man inte ska vara så snabb att skylla på den mänskliga faktorn, då många tar helt logiska beslut i stunden givet olika faktorer och utan att ha en aning om att dessa beslut snart kommer få katastrofala konsekvenser. Det är bara vi, som i efterhand, har "lyxen" att känna till detta och då kan döma någon för att ha gjort fel. Vi vet ju vad som hände, men han hade själv ingen aning när han gav ordern. Egentligen. En annan expert sa i svensk media att felet inye kunde ligga hos en enskild trafikledare utan måste vara systematiskt, och detta bekräftas också av en artikel hos RTVE som handlar om att systematiska brister i kommunikationen mellan trafikledning och lokförare uppmärksammats redan 2025. Vad som gjorts åt dessa brister sedan dess framkom inte i artikeln, men förhoppningsvis tar de tag i det nu.

Är det då lokförarens fel, som vet att LZB ligger nere, men inte vet att det står ett stillastående Iryo-tåg en bit bort, men kanske kanske kan ana det eftersom det går väldigt många tåg per dag från Madrid till Andalusien på just denna räls? Borde han ha tänkt att "okej, de säger normal hastighet, men vad vet jag om vad som finns framför mig. Jag kör i 40km/h, som man ska när signalsystemet ligger nere". Vikten av att tänka själv och inte alltid lyda order. Återigen väldigt lätt för mig att säga som aldrig kört ett tåg och absolut inte var i den lokförarens situation. Antagligen tyckte lokföraren att det var logiskt att öka farten, han litade väl på att kontrollrummet hade koll... Han ville väl komma i tid till Sevilla, ville komma hem... och så vidare. Vem vet? Nu är han borta. Han och hans två lokförarelever. 

Något som inte kommit fram så mycket i media, men som jag fick höra av min vän Leli, också med starka spanienkopplingar, var att det faktiskt var ett tåg som inte lytt order om normal hastighet och på så vis undvikit en ännu större katastrof. Detta tåg kom söderifrån och stannade 450 meter från olyckan, som upptog båda spåren, banvallen och åkrarna runtomkring. Ytterligare ett tåg stannade ca 2km från olyckan, läste jag någonstans häromdagen.

Ett av de två inslag som drabbade mig värst från denna katastrof var dock det om solidariteten i Urda, hur byborna släppte allt och hjälptes åt. De körde skadade, bredde mackor, gick med het buljong till uppsamlingsplatsen och kanske viktigast av allt: de gav trygghet och kramar till de som behövde. En brevbärare i Urda säger i artikeln att styrkan ligger i det enkla: "El consuelo para la gente que estaba perdida... Necesitamos ese calor de un abrazo, simplemente eso, no es ya dinero ni material, sino cariño y amor" Vilket i min översättning blir: "Att trösta de människor som var vilsna... Vi behöver värmen från en kram, bara det, inte pengar eller material, utan ömhet och kärlek"

Det andra inslaget som berörde mig ordentligt och fick mig att bryta ihop en liten stund där jag satt i köket var det om Rocío och María som varit på jobbresa i Madrid och skulle hem. "Det är vi som dör i de här olyckorna" säger hon. Vi som bor i det vackra hörnet av Spanien som kallas Huelva. Samma provins som där min man kommer ifrån och vår familj bor. Jag har bott där, M har bott där (i över 35 år) och vi brukar åka dit. Vi brukar åka dit, som ni vet, med tåg. Ända från Kiel tar vi tåget och vips är vi framme! 

Men nu, ja, vi kommer fortsätta åka tåg, även om vi ännu inte börjat prata om nästa resa. Och kanske kommer säkerheten att öka radikalt nu, kanske inte. Man måste våga leva också, kan inte bli helt skrämd och instängd. Så ja, jag hoppas att allt blir bättre nu. Att alla de saknade efter olyckan vid Urda hittas och kan identifieras och begravas. Att ingen mer dör i tågtrafiken, varken i Spanien eller Sverige eller någon annanstans. Faktum är att många många fler dör i andra typer av trafikolyckor i Europa, många dör av många andra orsaker (droger, självmord, sjukdomar, alkohol). Men det är klart att man reagerar när det blir så stor olycka på en gång. Det blir inte samma som att folk dör en här och en där i bilolyckor, men det är såklart också hemskt. 

På en marknad i Pakistan 1966

Mina farföräldrar bodde i närheten av Gujrat i Pakistan i några år i slutet av 1960-talet. Min farfar arbetade på en Sidafinansierad yrkesskola som lärare i finmekanik. Han var instrumentmakare. Så här skriver Utrikesdepartementets revisor om skolan i Revisorers berättelse från 1967

Min farmor var också med och min farbror var mellan ett och fem år när de bodde där. Min pappa kom och gick lite, han var i tjugoårsåldern. Min farfar hade med sig en kamera och har tagit en stor mängd bilder. Dessa bilder har min pappa med hjälp av ett egenbyggt ljusbord digitaliserat under ett stort antal kvällar den senaste tiden. Det var också dessa bilder han satte mig att titta igenom i lördags när jag pustade ut hemma hos mina föräldrar i Göteborg efter en natt på akuten. (Gallstensanfall, tydligen. Inget farligt, men fruktansvärt ont.)

Några av bilderna fångade mitt intresse lite extra. Det var bilder på vägar med stenras i Afghanistan. Bilder på min farbror på en fuxfärgad häst i Indien. Och det var dessa bilder på två till synes mycket fattiga barn och en helt enorm orm. På den första bilden såg jag inte ormen, utan reagerade mer på flickans mycket toviga hår, och deras bara smutsiga fötter. 

Pojken håller i ormen, men den smälter ganska bra ihop med trädet. Flickan håller i en plåtburk. Båda är barfota och leriga. Kläderna smutsiga. Pojkens tunika ser trasig ut på ärmen. Till vänster bakom dem sitter några personer på marken med två korgar med något i. Kanske nötter? Till höger står min farmor och min farbror i ljusblå dräkt och vita skor trots att han kanske knappt kunde gå, mycket rena och hela. Snett bakom dem står tre personer till och tittar på. Den pojken har skor, mannen har sandaler. Kanske är det min farfars skugga vi ser längst ner till vänster?

Bilder som kom innan och efter dessa bilder visar att de är på en marknad. Min farmor tittar på ägg och höns bland annat.

På nästa bild ser man ormen tydligare.

Här har den lilla flickan ormen runt halsen. Pojken håller ormens huvud i sin hand. Farmor lutar sig och min farbror fram för att kunna se bättre. "Titta nu på ormen!" kanske hon sa. Plåtburken står på marken. Den rufsiga flickan skuggar ögonen med handen. Kanske är det kväll, skuggorna är ganska långa. Kanske förväntas de som tittar, särskilt de oklanderligt hela och rena, lägga en slant i plåtburken. Troligtvis var det så. Troligtvis var detta det sätt dessa barn kunde försörja sig på. 

Ormarna var slappa som armen på en relativt otränad 78-åring, berättade pappa och petade på sin egen överarm. De hade tagit ut tänderna på dem, eller gjort något med dem så att de var helt slöa och inte kunde göra någonting. Han hade själv petat på några vid andra liknande tillfällen. Han berättade att var helst de stannade till på sina utflykter runt i Pakistan och Afghanistan dök det upp folk som ville sälja något eller visa något och få betalt. En gång var det en björn, som någon hade i koppel i nosen. När han ville att björnen skulle hoppa drog han kopplet uppåt. Stackars björn. Och stackars ormar. 

Och stackars människor, som inte hade något bättre att försörja sig på. Några fick givetvis hjälp att utbilda sig vid den svenskfinansierade skolan i Gujrat, men det var ju extremt få och säkert inte från samma familj som de ormtjusande barnen med leriga fötter. Hur gick det för barnen sedan? Vem vet? Inte jag. 1965 (ungefär när bilderna togs) var den förväntade levnadsåldern 48 år i Pakistan, enligt data från FN, för barn födda det året. De barnen som föddes 1955 förväntades leva tills de var endast 40 år! Barnen på bilden lär vara födda runt 1955. Kanske är pojken mellan 12 och 15 år och flickan mellan 8 och 12? Eller vad tror ni? Samtidigt är detta en genomsnittlig förväntad livslängd för hela befolkningen. Troligtvis levde de som levde gott lite längre än de som visade upp ormar och vandrade till marknaden med leriga fötter. Så kanske lever dessa barn inte längre. Kanske är de i sjuttioårsåldern ungefär... Kanske lyckades de köpa skor till slut för de av dem och ormen ihoptjänade slantarna, men mer troligt gick väl pengarna till mat, kanske bränsle, eller tyg.

Fattigdomen har många ansikten. Detta är ett, från en marknad i Pakistan 1966.

Vardagen oktober 2026

Det är väldigt mycket oktober. Imorse var det frost, kanske för första gången denna höst. Doftpelargonen, rosenskärorna och sommarrudbeckian brydde sig inte. Jag ställde ut fåglarna i solen och där fick de stå till klockan halv fem. Hela dagen, med andra ord. 

Det är vardag i oktober, fast just nu är det helg. Det är en vardag av saker som blir av och saker som inte blir av. Månaden började med att något blev av, nämligen en fyra timmar lång lindyhopkurs i min närmaste bygdegård. Ja, faktiskt där allting började för ungefär ett år sedan. Jag har rott det i hamn, med fem danstillfällen i våras (i en annan hamn) och en heldag som fick inleda oktober. Jag har rott det i hamn och jag fortsätter ro. Nu planerar vi för fullt för tre tillfällen till innan jul! Själv kommer jag bara kunna vara med på två tillfällen, eftersom jag redan är uppbokad under ett av datumen. Min vän A på grannön och jag ska nämligen gå och se en föreställning om häxprocesserna. Det blir spännande! Vi har redan köpt biljett!

På tal om föreställningar så skulle G och jag gå och se dansföreställningen Intension nu i veckan, men bara någon timma eller två innan det skulle börja fick jag veta att den ställts in pga en trasig lastbil. Det var lite av en besvikelse, men samtidigt fick vi en hel kväll ledigt, för  vi hade nämligen redan gjort klart veckans läxor dagen innan. Vad gör man av så mycket tid? Jag startade en omröstning i en whatsappgrupp jag har med två vänner. Gå ut och läsa bok röstade de på. Jag gick ut i 20 minuter. Lämnade G ensam hemma, vilket är mycket ovant för honom, och gick sedan in igen. Läste ingen bok, men såg ett avsnitt av dokumentärserien Hövdingen. G spelade på sin dator.

Idag har vi också ställt in. Det vi ställt in är simskolan. Jag har varit förkyld sedan i måndags och igår och imorse hade jag sjukdomskänsla i kroppen. G är också rejält snuvig och det är ju han som ska träna. Så nej, det kändes bättre att bestämma att idag är vi hemma och vilar. Inte för att jag vet vad vila är, men ändå... Men jo, jag har försökt. Till exempel har jag suttit i solen på baksidan och virkat och druckit te. Det räknas väl som vila? Vi låg också i soffan och läste läsläxan. 

Det är det bästa med läxläsningen måste jag säga: att vi kan ligga ner och läsa. Det är otroligt hur mycket läxor de har. Det har ökat enormt sedan årskurs 3 då de läste ca 6 sidor per vecka (bok med bilder) och svarade på frågor på en A4 samt räknade några mattetal. Nu är det 24 sidor (utan bilder) som ska läsas, svara på 6 frågor (med fullständig mening), läsa en text på engelska och lära sig 12 glosor. Denna vecka är det också ett biologiprov om växter.  Förra veckan var det ett matteprov. 

Vi tar oss an detta på samma sätt som tidigare år genom att göra en planering så snart han fått veckans läxa. Vi tittar i kalendern och skriver en lapp med vilka dagar vi har till vårt förfogande. 4-5 dagar brukar det vara, eftersom vi inte orkar eller kan göra läxor alla dagar (torsdag och fredag brukar vara läxfria). Sedan planerar vi upp så att vi gör "lite" varje dag. En dag blir  då t ex läsa 7 sidor, lära sig 3 glosor och svara på 2 frågor, eller liknande. Detta tar en timma i anspråk, varje dag! Första två veckorna var jag i chock och funderade på om jag behövde gå ner i tid. Jag skrev till och med till fröken och frågade om det skulle vara såhär. Hon ringde mig och sa att vi kunde göra så att jag skriver svaren på frågorna om texten, men det tyckte inte jag. Jag tänker nämligen att ju fler gånger G skriver något, desto lättare blir det nästa gång. Han behöver mer övning, inte mindre. Men sedan får det vara okej om inte "hela frågan är med i svaret" och sånt skit (ursäkta franskan), men jag kan se till att det blir en huvudsats, oftast. 

Glosorna har han lätt för, häftigt nog! Vi tar tre ord per dag och han skriver varje ord 2-3 gånger, sedan skriver han alla ord en gång till och så är det bra med det. Jag tror han fått fler än 6 rätt de flesta förhören. Detta är alltså en klass som aldrig haft rättstavning på svenska ens. Borde de inte börja med det?

Läsa texten på engelska går också finemang. Han har bättre uttal än mig! Och den texten är också mycket kort om man jämför med den vi läser på svenska. Hittills 1-2 sidor. 

Att läsa i läseboken går däremot ganska segt. Jag får hålla fingret under varenda ord han läser för att han ska kunna fokusera. Men men, vi får ligga bredvid varandra i soffan så jag ska egentligen inte klaga. 

Svara på frågorna går också ganska långsamt och han tappar fokus då och då, men tar vi max 3 frågor samma dag så fungerar det ändå.

Så ja, inte lär det bli mindre läxor i årskurs 5. Och inte färre prov... Vi får la se hur det går. Jag tänker i alla fall fortsätta kämpa för att han ska lära sig så mycket som möjligt och få övning i olika saker, samt rätt stöd i skolan. Jag är bara rädd att kraven ska öka för snabbt och att han ska bli frustrerad. Än är vi inte där, men risken finns att  vi kommer dit inom något eller några år. Därför är det väl också viktigt att jag stöttar så mycket det bara går i hemmet, antar jag. Jag minns att jag lärde mig under lärarutbildningen att såväl föräldrarnas utbildningsnivå som hur mycket stöd de kunde ge i hemmet (det hänger la ihop antar jag) tydligt påverkar hur väl barnen lyckas i skolan. Sedan exakt hur jag ska stötta mitt barn, det får jag väl lista ut vecka för vecka... Just nu funkar det med veckoplanering, ibland challeges i form av en pytteliten skål chips eller liknande, och att gå ut och "få luft i hjärnan" innan varje läxpass, samt små pauser i läxläsningen (t ex springtävling inne). Fler tips eller tankar, någon?

Det är oktober och mörkret faller allt snabbare. Jag får ändra timern på Gs jordglob, som är hans nattlampa. Jag byter till vintertäcke i hans säng, i min också snart.

Det finns en viss diskrepans mellan vad jag vill göra och vad jag orkar, samt vad jag hinner med. Jag vill läsa Skogslandet av Lisa Röstlund, och visst har jag kommit mycket långt, men på fredag behöver den lämnas tillbaka, för jag har lånat om den maximalt antal gånger. Jag borde läsa Vi kan inte resa från barnen av Kolbjörn Guwallius till bokcirkeln, men jag har inte riktigt tid och ro känner jag. Jag vill promenera med min vän E i grannbyn, men jag är förkyld och ute är det så kallt, åtminstone på kvällarna, och när man väl kan och orkar blåser det halv storm. Jag vill virka, men garnet drar sig... Jag vill prata i telefon med syrran, och det gör jag väl... 

Ja, så är min vardag i oktober 2026. Hur är er?

Kronblad, ståndare och pistiller på en rosenskära.
Ser ni att pistillmärkena är stjärnformade?

Några reflektioner från livet

Nu får vi se om jag klarar av att skriva något på de tretton minuter jag ska låta riset koka innan vi ska äta lunch. Det är bara G och jag hemma, M jobbar. G sitter i soffan och kollar på sin mobil. Fåglarna är ute på altanen i sin bur. 

Sedan sist har jag varit i Umeå med jobbet. Det var trevligt och mysigt att ses, även om själva jobbdelen hade kunnat göras digitalt. Men kanske ger det ändå något mer till den kreativa processen att verkligen sitta i samma rum, fysiskt? Man kanske tolkar in varandra mer. Dag två var jag trött och flummig, men jag tror att de andra stod ut. Jag var åtminstone inte bakis...

Vi tog nattåget upp, jag och två kollegor. Den tredje som skulle åkt med hade tyvärr blivit rejält sjuk och fick ställa in. Influensa eller liknande. På nattåget upp utspelade sig följande scen i kupén bredvid min kollegas:

Dam: ”Excuse me, this is a women’s compartment”

Kille från Mexiko: ”Yes I know! I prefer it! Mexican style!”

Tjej: ”But we booked women only”

Kille från Mexiko: ”So is it weird?”

Tjej: ”It’s very weird”

Kille från Mexiko: ”I can move here” *pekar på annan bädd i kupén

Ovanstående dialog är kopierad från min kollegas reddittråd som fått alldeles på tok för många visningar och en hel del kommentarer. 

Min kollega satt och flinade mittemot mig och tyckte det hela var intressant, vilket det var. Själv gjorde jag min kvinnliga plikt och gick och pratade med damen. Jag sa till henne att om du bokat damkupé så ska du såklart få damkupé. Jag uppmanade henne också att prata med tågpersonalen. 

Sedan gick jag och kollegan till kioskvagnen (typ bistron) och han köpte dagens andra öl. Där satt vi och pratade lite smått tills konduktören kom och jag frågade om det löst sig. "Jo, men typ." sa hon. Sedan berättade hon att hon frågat om mexikanen identifierade sig som kvinna, vilket han inte gjorde, och så sa hon att om inte alla är okej med att du sover här så får du en sittplats istället. "How rude!" hade han sagt då. Men det var ju uppenbarligen han som bokat fel typ av kupé, och som det verkar helt medvetet! Det hela "löste sig" genom att två kvinnor från kupén flyttade till en annan kupé medan två kvinnor valt att stanna med snubben. Oklart hur bekväma de egentligen kände sig. Jag tycker tågpersonalen borde ha löst detta bättre t ex genomatt ge mannen en sittplats. Tåget var absolut inte fullt.

Utifrån detta kan man reflektera över att man ingenstans i SJs bokningsförfarande behöver uppge sitt egna kön. Det förutsätts att man bokar den typ av kupé man har rätt att vara i, t ex dam eller mixad om man är dam. Visst uppger man sitt namn men detta kontrolleras säkert inte mot vilken kupétyp man bokat. Här finns nog förbättringspotential. Samtidigt tror jag inte detta händer särskilt ofta.

Nåja. I Uppsala kom ytterligare en kollega ombord, och de knäckte varsin ytterligare öl, medan vi hanterade en antivaxxare som anslutit sig lite från sidan till vårt sällskap. "Du kan ge upp" sa jag. "Du kommer inte kunna övertyga oss." Han gav inte upp. Till slut sa jag att strax går jag och lägger mig men först ska du få en liten föreläsning om de källkritiska kriterierna. Ja, man går ju aldrig säker i sällskap av lärare. När som helst kan de börja undervisa! Så drog jag äkthetskriteriet, närhetskritieriet, beroendekriteriet och tendenskriteriet. Sedan gick jag och la mig. Oerhört upprörd.

I Umeå var det vackra höstfärger och vackert  väder och vi käkade vegetarisk lunch på Rost och megagod middag på Såya. Mina kollegor fortsatte dricka öl och jag häpnade över hur mycket öl folk dricker. Folk är alltså mina kollegor i detta fall, män födda på åttiotalet. Hur mycket pengar lägger de inte på det? Jag och den andra damen i sällskapet tog oss hem/till hotellet direkt efter middagen, de andra gick vidare... 

(Nu har riset kokat klart, men jag har inte skrivit klart. Därför får riset och lunchen vänta lite.)

Dag två i Umeå avslutade jag med middag med min kära vän Ninjan A. Vi som bott ihop långt back in the days och som nu mest har kontakt via mail. Vi pratade om olika intressanta saker och drack massa vatten till maten. Hon käkade toast skagen royale och jag åt ett lammben. Mycket gott och framförallt mycket trevligt och intressant! Detta var faktiskt den bästa delen av hela resan!

Hon följde mig sedan, som den ninja hon är, till nattåget och jag hoppade på och gick till kioskvagnen med den av mina kollegor som också skulle hem samma kväll. Han drack öl. Jag orkade inte stå i kö. Ingen antivaxxare och ingen knasig mexikan dök upp, så kvällen förflöt på ett bra sätt, tills jag gick och la mig. Då var det något som stod och slog metalliskt hela natten, ett mycket intensivt och stressande ljud. Jag tror jag somnade någon gång efter kl 02, av pur utmattning. Nästa gång tar jag definitivt med mig öronproppar, även om jag tycker det är obekvämt.

Som tur var kunde jag slumra lite på snabbtåget mellan Sthlm och Gbg, men det är ju rent förfärligt att inte nattågen går hela vägen till Göteborg längre. Må den förhoppningsvis nya regeringen återupprätta dessa linjer snarast!

Det var i fredags jag kom hem, en stund efter lunch. Jag jobbade i två timmar och cyklade sedan hem och tog det passivt. Det var finare ordning hemma än jag räknat med. Bra jobbat M och G!

Igår var det städdag ute med vår BRF och sedan försökte jag verkligen ta det lugnt. Bland annat sov jag middag en timma efter det att G och jag läst dagens läxa. På kvällen såg jag klart "Någon ljuger" och blev besviken på sista avsnittet eftersom man inte fick hela facit. Men men... nu gäller det att jag hittar någon ny enkel avslappningsserie, alternativt tar upp de böcker jag "läser", dvs Skogslandet och Picknick vid vägkanten. Jag har dock inte orkat läsa så mycket mer i dem sedan jag började jobba och läxorna kom igång. Lite sorgligt.

Såja, dags för lunch! Det blir kokt ris, som ni redan vet, och indisk daal som jag gjorde igår utifrån ett recept jag har i en spansk kokbok med vegetariska asiatiska rätter. (3 potatisar, ca 225g linser, (koka ihop),1 lök, 3 vitlöksklyftor, gul paprika (stek), ha i curry, gurkmeja, cayennepeppar och ingefärapulver (stek lite till), ha i krossade tomater, koka. Salta, peppra. Klart!)

Ännu en helg

Så kom ännu en helg till våra liv. Redan i fredags började den nästan, fast ändå inte. G och jag var lediga eftersom han skulle på ett återbesök efter de operationer han genomgick när han var ett och tre. Inget farligt sjukhusbesök men ändå ganska ansträngande eftersom undersökningen skulle göras flera gånger och det tog ganska lång tid emellan, av naturliga skäl. Och nu skriver jag sådär kryptiskt som man gör när man tänker på sitt barns integritet, GDPR och så. Men jag vet vad jag menar, och jag kommer minnas det.

I alla fall. Eftersom vi skulle vara där klockan tio på morgonen åkte  vi hemifrån redan innan åtta. Vi åkte buss hela vägen och det gick bra. Vi hann t o m med tidigare bussar på de två ställen vi bytte och kom således fram redan halv tio. Vi anmälde oss och G fick leka lite i båten. Den båten som jag själv lekt i otaliga gånger när jag skulle på återbesök efter de operationer jag gjorde som liten. 

När vi sagt hej till undersköterskan som skulle ta hand om undersökningarna och fått veta vilken tid vi skulle vara tillbaka träffade vi min syrra som jobbar på en avdelning alldeles bredvid och så fick hon visa oss ljusgården och lekterapin. Där hittade vi både en kulbana högt i taket och ett musikrum. I det musikrummet var det sedan G, jag och Dr Pepper som lirade en stund. De hade både djembetrummor, elgitarrer, elbas och elektriska trummor. De elektriska trummorna fastnade G mest för och nu önskar han sig sådana i julklapp... nåja, vi får väl se... Har vi plats för dem? (Visste ni förresten att Dr Pepper luktar och smakar nästan som mandelmassa? Eller som medicin man smaksatt med mandelmassesmak. Inte gott enligt mig, ganska gott enligt G.)

Fin bild i musikrummet på lekterapin

När två undersökningar var gjorda var det dags för lunch. Efter att vi spanat in syrrans jobb hakade hon på till sjukhusrestaurangen och vi åt varsin variant av dagens rätt. Mycket gott och mättande! Efteråt fick man till och med en kaka. 

Så var det dags för dagens tredje och sista undersökning. Sedan var undersköterskan nöjd och G fick en fin heliumballong, som jag till min stora lycka fick hålla! (Jag fick aldrig någon som liten... trauma)

Vi hängde kvar lite i lekterapin och i ljusgården och vi hann till och med läsa de två uppslagen i biologiboken som vi behövde läsa för att kunna göra det skolarbete i biologiarbetsboken som G gick miste om pga sin lediga dag. Det handlade om olika sorters växter. Mossor, ormbunkar, fröväxter.

Sedan tog vi en buss ner till stan och magiskt nog hann vi köpa sushi innan vår buss hem skulle avgå. Jag fattar än idag inte hur det gick till eftersom bussen från Östra gick 14.08 och bussen från Nisse gick 14.30. Ändå hann vi både åka mellan Östra och Centralen och köpa sushi, och vänta på bussen i över fem minuter. Flyt! (Och jag har lärt mig vilken av de två sushirestaurangerna på centralen som är snabbast. (Det är den närmast Nisse, inte den i hörnet)). 

På första bussen somnade jag så snart den kommit ut på motorvägen. På andra bussen somnade jag också så snart den kommit ut på motorvägen. Klockan fyra kom vi hem och då var det bara att sätta sig på baksidan i solen och äta en mycket tidig sushimiddag. Sedan jobbade vi i biologiarbetsboken och efter det hade vi tidigt fredagsmys med Lilla Aktuellt Skola och Satisfying videos på youtube, vilket inte var så satisfying då vissa så kallade satisfying videos går ut på att göra sönder saker i någon slags press och då blir jag bara arg över 1) hur mycket Skit det finns att köpa, och 2) att folk köper skiten och gör sönder den medan de filmar. Gah! 

Så jag gick och la mig i min säng, mellan mitt och min mans täcke och med vetekudde och tittade klart på serien Sigge får inte ligga. Jag blev uppriktigt lite ledsen när serien var slut för jag gillade den verkligen. Efter en kort ficklampepromenad fick M lägga G och jag kunde se på Svenska nyheter på TV, vilket är min alldeles egna fredagslyx. Jag behöver skratta in helgen, liksom.

Så kom lördagen och vi skulle röja i närmaste naturreservat. Det var lite halvostadigt  väder så vi tog bilen dit. Perfekt röjarväder, enligt G. Och det började bra! Vi klippte bort en hel massa björnbärsslanor, rosskott, slånbär och annat obetvänligt. Dels för att korna ska kunna beta bättre och dels för att de mindre blommorna ska få en chans när våren kommer. 

Så skulle vi göra en brasa. G älskar just den delen av röjningen. S som håller i det hade en tändsticksask med åtminstone några tändstickor i, och en gammal PRO-tidning. Han tänkte gå ur sa han, för tidningen var så dålig att tända med! Så försökte vi tända. Det gick inte så bra, men lite tog det ändå fyr! Då kom korna.

Nyfikna kvigor

"Bränner de sig på mulen får vi ringa veterinären!" sa G, där vi stod uppflugna en bit upp på berget. Pappa M däremot var inne i röken och fotograferade kossorna. S försökte tända lite till. Knasiga kossor som ville äta på det taggiga som vi hade röjt bort. M fick ta fram sina matadorskills och mota bort dem, flera gånger. 

Så skulle vi äta medhavd lunch, och då kom kossorna igen, ut från en enebärebuske. Tittut! Nej, gå. M fick vara matador igen. "Fuera! Fuera!" ropade han och motade dem lite med en kratta. Tillslut lunkade de iväg. När S började köra med röjsågen igen kom de inte tillbaka. Så nu vet vi det. Röjsåg gillar de inte, brasor gillar de... 

G och M åkte till stan men jag stannade kvar och röjde lite till. Vid halv två gav vi oss och jag traskade hem. Skorna skavde lite, men det fick gå. 

Väl hemma duschade jag av mig röklukten, lagade och åt en portion gröt, tog ett gram paracetamol eftersom mitt huvud gjorde ont (så som det gör när jag gjort för mycket eller fått för många intryck) och tog på mig mjuka kläder (vilket iofs är det enda jag äger) och la mig i soffan med intentionen att hitta något att titta på, på svtplay. Tillslut valde jag den norska ungdomsserien Någon ljuger (Noen lyver). Den börjar bra och jag höll upp intresset. En timme senare gjorde huvudet lika ont och jag tog också 400mg spanskt ibuprofenpulver. Sedan gav det med sig inom en kvart! 

Noen lyver

Så där satt jag i soffan med dubbla filtar och var helt uppslukad av TV-serien, tills min dansarrangörspartner ringde och vi pratade bort en timma om planer framåt med marknadsföringen. Hittills har nämligen bara en person anmält sig till den kursdag i lindy hop som vi ska ha i början av oktober, och det är min man. Så vi får la se om det blir av... hoppas det! Men om det ska bli av behöver minst 9 personer till anmäla sig, och det ganska snart. Så lite orolig och stressad börjar jag allt bli. 

Efter vårt lilla samtal tog jag tag i att laga mat. Eftersom jag fortfarande var helt slut fick det bli något av sådant vi redan hade hemma. Så det blev ugnsrostade rödbetor med fetaost och honung. Till detta en macka och ett kokt ägg. Och en ugnsbakad tomat också. Jo, men jag blev mätt och kunde fortsätta kolla på TV-serien.

Vid kvart över åtta kom G och M hem. Då hade de både hunnit köpa konstnärsmaterial och åkt spårvagn men inte hunnit köpa nya strumpor eller skor till G. Nåja, man prioriterar olika, och de löser säkert det en annan dag. Jag fick lägga G och mer än så minns jag inte av den dagen. Det var åtminstone en vilsam lördag eftermiddag och kväll för min del och det var precis vad jag behövde!

Så idag kom en söndag och jag hade lite mer energi. G och jag gjorde läxor på förmiddagen medan M dammsög. Både G och M hade ungefär lika mycket motor/motivation, men en timma senare var vi alla klara. Sedan lagade jag lunch av det vi hade hemma och G och jag åt. M kunde inte äta lunch än, nänä. 

Jag vilade lite och tittade på två avsnitt av den norska serien som vid detta laget (avsnitt 23 ungefär) börjat bli lite väl långdragen och såpaaktig, men det kanske ger sig. Medan M och G gick ut (för det hade blivit uppehåll och soligt efter en mycket ostadig morgon vädermässigt) satte jag igång att laga köttfärssås, eftersom jag räknat ut att detta var den enda lucka under dagen när jag skulle hinna det. Jag hade nämligen en tanke om att cykla till biblioteket och lämna tillbaka böcker och sedan passera min vän E i grannbyn påvägen hem för att gå en promenad. Samtidigt skulle G och jag till simskolan vid 18, så det bästa var att laga köttfärssåsen i förväg. Sagt och gjort. Vid tjugo över två cyklade jag mot bibblan, som ligger ca en mil bort. Nu hade molnen skingrats men det blåste ganska kraftigt. Närmare bestämt 14 (20) och vad blir det för vindstyrka om jag också cyklade i ca 20km/h, det skulle jag be Es son räkna ut men honom såg jag inte röken av. Jag hann åtminstone i tid innan bibblan stängde och jag hann till och med sätta mig ner och läsa en kort bilderbok om Malala innan det var dags att cykla tillbaka, nu i lite mer medvind. 

Väl hos E bestämde vi oss för att "promenera i soffan", dvs sitta i soffan istället för att gå ut. Det var ett mycket bra val. Först satt vi dock vid köksbordet och jag fick äppelpaj och vaniljsås och det var fantastiskt gott! Dessutom fick jag prata med Es dotter och det var också fantastiskt! En stund i soffan hanns också med, liggandes. Sedan cyklade jag hem i någorlunda medvind, hann precis käka med G innan det var dags för simskola. 

Under tiden G simmade pratade jag med en annan simskolemamma. Hon är från Syrien (kom 2015) men har rötter i Armenien. Jag fick lära mig att det armeniska alfabetet har 38 bokstäver och att en man som hette något hämtat ner dem från ett berg en gång i tiden. Jag fick också lära mig att den armeniska diasporans armeniska språk skiljer sig ganska mycket från armeniskan i Armenien men att de inte tagit in t ex arabiska låneord när de bott i Syrien. Så kanske det är, jag vet inte. Samtidigt borde det vara naturligt att de tar in t ex arabiska låneord efter flera generationer i Syrien, men vad vet jag. (I spanskan finns massor av arabiska låneord som man inte tänker på att de är det: zanahoria, azúcar, almohada.) Och ja, azúcar betyder socker, så där har vi också ett arabiskt låneord i svenskan som vi inte tänker på, kan man säga.

Fast okej, om jag förstår det rätt har arabiskan tagit det från persiskan först och på sanskrit hette det också något liknande, men ni fattar. Spanjorerna har tagit det från arabiskan när iberiska halvön var moriskt. Slut på språkhistorianörderi.

Nåja, vi överlevde hemfärden över ön i totalt mörker, (vi måste skaffa extraljus till bilen!) och G fick leka lite medan jag och M hade en liten pratstund i köket om min högstadietid (lite otippat!). Sedan var det dags för kvällsfika och så fick M lägga G igen, så att jag kunde skriva detta babbel om allt jag gjort i helgen, så nu vet ni det. Dags för mig också att käka min kära gröt och gå och knyta mig! Det är en dag i morgon också och så vidare... Vi hörs!

Dagen efter ytterligare en valdag

Jo, men jag satt uppe igår till klockan elva i alla fall för att försöka utröna hur det skulle gå i årets riksdagsval. När jag gick och la mig var det så otroligt jämnt att den rödgröna sidan enbart hade ett mandats övertag över Tidösidan. Idag mitt på dagen hade de tre mandats övertag. 

Jag känner mig lugnare i år än sist. Jag kände mig lugnare även innan valet. Kanske har jag inte gjort allt jag kan men jag har åtminstone deltagit i en stor klimatdemonstration och jag har varit och lyssnat på vad kommunpolitikerna tänker göra för miljön. Och så har jag såklart röstat. Detta år på samma parti i alla tre valen. Jag kände mig helt enkelt övertygad. 

Jag känner mig lugnare kanske för att SD backat, både nationellt och i mitt valdistrikt. För fyra år sedan röstade 28% av de som bor i och nära min by på SD i riksdagsvalet. I år 24,7%. Det är några stycken färre. Det är mer ungefär var fjärde vuxen person du ser än ungefär var tredje. Jag känner mig stärkt för att MP har ökat, både nationellt och i mitt lilla distrikt. Mer i mitt distrikt än nationellt faktiskt, om än marginellt. 

Annars är det väl lite deppigt att stödet till Socialdemokraterna minskat i min by. Men det kan väl inte jag säga något om, som inte ens röstat på dem. Jag tycker de rört sig för mycket åt "stram invandringspolitik" och kärnkraftspositivitet för min smak. 

Dagen efter valdagen, som var igår, är en lite annorlunda dag för skolan är stängd. Så G och jag cyklar först ner till mitt jobb och vi försöker tända en brasa. Det går lite segt, sådär som det ofta gör i början. Morfar har slängt nästan allt papper som vi brukar använda för att tända, men vi hittar spån i källaren som vi fyller två tomma tekartonger med. Och till slut tar det fyr, ungefär samtidigt som pappa M hämtar G för att åka hem med honom på hans långa rast. Vid två kommer han tillbaka. Jag är trött hela dagen, riktigt märker i kroppen och sinnet att jag suttit uppe någon timma extra än vanligt. Tant börjar bli gammal... typ. Men nästa gång jag röstar är G tonåring och själv är jag också fyra år äldre än nu. Jag minns det från när jag var liten. Mamma brukade säga hur gammal jag skulle vara nästa gång och det var alltid ganska hisnande och overkligt.

Hisnande jämnt var det när jag gick och la mig. Och än kan det ändras, säger de. Kanske hoppar tre mandat över till Tidögänget. I så fall blir det fyra år till av värdelös klimatpolitik och hårdare tag. Självklart tycker jag det är bra att skjutningarna och sprängningarna har minskat såpass mycket, men jag hoppas också att barnen fångas upp tidigt tidigt och att de får växa upp i ett samhälle där de känner mening och hopp om ett etablerat och gott liv, ett liv som de kan använda till att göra samhället bättre! 

Det är först som vuxen jag börjat reflektera över att vi alla fyller en funktion i samhället. Att ingen berättade det för mig som barn! Det förvånar mig. Kanske var det så självklart? Vi jobbar inte bara för att man ska, eller bara för att få lön, utan också för att samhället ska fungera. Ja, självklart är det  väl. Men också därför är det smart att tänka på det: Vad vill jag bidra med i samhället? Vilken kraft vill jag vara?

För mig blev det utbildning, att hjälpa andra på vägen genom sin utbildning. Det är ett bra jobb, ett viktigt jobb, grunden till allt på ett sätt. Samtidigt är mycket grunden till allt. Busschaufförerna behövs för att köra eleverna till skolan. Lärarna behövs för att utbilda eleverna så de en  dag kan bli busschaufförer, läkare, grävmaskinister eller stödassistenter. Alla behövs på någon kant, för någon eller några människor. Ungefär så... Fast alla butiksbiträden, behövs de? Behöver vi köpa så mycket skit? Hade inte de kunnat jobba med något roligare? 

Så många som jobbar i butik! utbrast syrran när hon gjort en dag på stan i jakt på någon parfym och vad det var. Ja, det måste vara en hel drös med folk. Och det är klart att vissa saker behöver man ju, men såå mycket. Behöver vi det? Jag vet inte jag... 

Kan inte låta bli att hålla med ordföranden i Gabna sameby som sa att "Lösningen är återhållsamhet snarare än expansion." som svar på frågorna om det inte är bättre med gruvor i Sverige (i hans sameby) än i Kongo. Man kan också komma att tänka på Hans Roslings fantastiska föreläsning som börjar och slutar med en tvättmaskin. Den ska jag se en annan dag, för den blir jag gråtig av. 

Nu ska jag se Svenska Nyheters valspecial. Det behöver jag!

Så här har förresten mitt valdistrikt röstat i riksdagsvalet i år, 2026.

Hur känner ni er? Lugna? Nervösa? Dela gärna med er, om ni vill! 

Ta hand om er där ute!

En jojomorgon, två basar, tio tusen steg, fyra burkar marmelad och lite politik i september

Rosenskära Candy Stripes och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf

Igår blev det en riktig sådan jojomorgon, som jag inte gillar. Den var jojo för att jag först skjutsade G till skolan, sedan handlade (och tjôtade med folk i affären), sedan gick in till rektorn och berättade att min son skurit sig ganska illa i pannan på ett byggstaket på skolgården, sedan körde hem med maten och till sist körde till mitt jobb. Det tog kanske inte så lång tid egentligen men det kändes som om jag aldrig kom dit jag ville. Väl på mitt jobb hoppade jag över min ryggträning och satte igång att arbeta istället. 

September har börjat med besked och det är stort kursslut (vilket betyder arbetstopp), möten, resor till två olika fd hemstäder, sjukhusbesök och så vidare planerat. Dessutom är det val och röjning och demonstration på gång. Och när september precis slutat blir det dans en hel söndag i min by. Hur kul som helst (!) men en del att fixa innan. Läs: skapa, skriva ut och hänga upp affisch. Jag har gjort en marknadsföringsplan och den är ambitiös. 

Inte konstigt att jag vaknar vid 04.25 och får stresspåslag efter att jag varit uppe och kissat... M får lugna mig genom att krama mig eller hålla mig i handen och säga Såja, visserligen på beställning, men det funkar ändå. 

När energin fortfarande var kvar efter semestern (den börjar nog avta snart) peppade G och jag igång på instrumentet bas. Vi pratade både om elbas och kontrabas. Han var inte helt säker på om han ville börja spela något av dessa instrument men vi bestämde ändå att jag skulle höra av mig till kulturskolan och fråga om han kunde få komma och titta och klämma och känna lite. Det fick han så igår åkte vi dit! Han var lite pirrig innan och ville inte stanna så länge, men det gick ändå bra när vi var där. Han tittade på basläraren de reojo (han sneglade från sidan) och höll mig i handen ungefär hela första halvan av de tjugo minuterna vi var där. Men jodå, han vågade prova båda instrumenten och till och med stråken, men den var lite svår. Sedan ville han åka hem. 

Det han främst var peppad på var att ha en egen elbas hemma. Kanske var han inte lika peppad på att gå på baslektioner på kulturskolan. Lite oklart där... Och jag tänker att det behöver vara mer klart och tydligt innan jag anmäler honom. Jag sa till läraren att vi skulle fundera, men det enda G funderade ut igår var att han ville ha en alldeles egen bas, vilket lite osökt påminner mig om att jag ville ha en alldeles egen häst, men kanske inte ville gå i ridskola. Gärna i trädgården... Och jovisst det kunde jag väl ha, sa pappa, när jag blivit vuxen och flyttat hemifrån! Konstigt nog har jag fortfarande inte gjort slag i saken.

Jag sa till G att det är dyrt med elbas och att du behöver lära dig spela i kanske ett år först så kanske du kan få en när du fyller elva om du fortfarande tycker det är kul då. Det kändes rimligt. Kulturskolan hyr ut billigt. M var med på detta, han tyckte också det lät rimligt. 

Men! Så pratade jag med en kollega idag som är musiker. Han gör sån skrikmusik. Han sa att man kan köpa en billig elbas och låta honom klinka (eller vad det nu heter) även om han inte går nån kurs, och att detta visst skulle kunna ge något. Han liknade det vid att ha böcker hemma. Jag kollade på sidan han nämnde och jo, det finns elbasar för 1400 kr. Så vem vet, det kanske blir en julklapp? Just nu har han en leksaksgitarr och en leksaks-el-gitarr utan strängar... Så vad som helst är ju en uppgradering från det.

Och kanske är det bättre att han inte går på några lektioner innan han själv är motiverad, istället för att jag ska tjata, ta dit honom och att det ska ta energi som han så väl behöver för läxor och tid som han så väl behöver för återhämtning efter skolan. Någon som tycker något i frågan? (att tillägga i ekvationen: vi bor på hundra kvadrat och det är redan lite trångt med grejer, men en elbas kanske man kan hänga på väggen...)

Efter middagen och att vi gjort klart läxorna igår behövde jag verkligen komma ut. Jag var stressad fortfarande efter vad det nu var på jobbet och allt. Visserligen hade jag varit ute på holmen och ätit "smutsiga" pommes frites med räkor till lunch med min vän E från grannbyn och firat mina tio år som tillsvidareanställd på ett jobb jag fortfarande trivs väldigt bra på, solat lite vid en klippa i badviken osv, men jag behövde ändå gå av mig en sväng, så G och jag gick ner till affären för att panta och köpa citroner till dagens marmeladkok. Väl där träffade vi han som gjort dokumentärserien Fiskarnas rike, men mer om det nedan. Och när vi kom hem igen hade jag vips gått 10 000 steg (totalt under dagen), också lite tack vare min irriterande jojomorgon.

Så idag torsdag var det också en hel del stresspåslag på jobbet pga det ena och det fjärde, t ex fuskande och blåljugande elever, och jag avslutade det hela med att promenera hem i duggregnet. Det var trevligt. Jag pratade med mamma samtidigt i telefon. Hemma serverade M pommes frites och fabriksrullade kalkonköttbullar. Nåja, det var mat, och han städade köket sedan. Vi tog en vilostund i sängen när han läste sagan El círculo de los 99 av Jorge Bucay (i boken Déjame que te cuente) och jag försökte få honom att fatta att han ska vara nöjd med vad han har, för det är den sensmoralen sagan har. Det är en mycket bra bok och den finns på fem bibliotek i Sverige ser jag. Bara att fjärrlåna! 

Efter denna lilla vilostund gick jag ner för att koka päronmarmelad. Jag ballade ur lite och tog mig vatten över huvudet och kokade på 2250 gram päron, dvs en och en halv sats från detta recept. Det blev en jäddra massa, eller rättare sagt 4 glasburkar. Nästa gång kan jag kanske komma ihåg att det räcker med en enkel sats. Men syrran ska få två burkar. Det kan hon behöva. Och jo, päronen var gratis och lokalodlade i mina föräldrars trädgård. (Jag älskar färska lite hårda päron!)

Så ja, så går en vardag i början av september. Det ena och det andra gör man. Det ena och det andra ligger framför en. Och om nio dagar är det val och jag kommer rösta för moder jord, som ni säkert redan förstått, eftersom vi måste vända den här otroligt skadliga temperaturökningen fort. Här har ni lite underlag om ni behöver motiveras: Naturskyddsföreningens valkompass, Djurens rätts valguide och så Klimatgranskarens sammanställning av tre olika valguider.

Eller så läser ni bara Far inte till havet av Elin Anna Labba och ser Fiskarnas rike och funderar ett varv över både samernas och fiskarnas rättigheter och över att vår näringsminister uttalar sig respektlöst mot FN i fråga om hur väl vi i Sverige ser till samernas perspektiv. "Jag kommer rösta för fiskarna" sa jag till Fiskarnasrike-killen som jag träffade igår på mataffären. Han bor här i byn bredvid. "Bra!" sa han, och jag hoppas att han förstod att jag menade djuren och inte (de storskaliga) fiskarna som fiskar fiskarna.

Men ja, alla gör ju som de vill och som de känner är rätt. Huvudsaken är att sätta sig in i det hela, t ex genom att fundera över vad man tycker är viktigast och vad man tycker bör göras inom det området och sedan kolla upp vad partierna lovar inom just det området eller vad de gjort hittills. För mig är det som sagt miljön, men även demokratin, freden, jämlikheten... Ja, samhället är så mycket men nu är det dags för mig att sätta in fyra marmeladburkar i kylen, äta min kvällsgröt och gå upp och sova.

Tack för att ni läste! Hoppas september är snällt mot er och att rätt sida vinner valet!