onsdag 19 februari 2020

Vardagen full fart framåt


Så tog vardagen vid. Kall och obönhörlig och samtidigt mysig i soffan. En våg av mail sköljde över mig när jag loggade in på jobbet i måndags. Det tog hela dagen att läsa igenom och svara på dem. En hel del hann jag rätta också och sedan var det dags att cykla hem genom beckmörkret. På bron en bil som körde om mig för nära. Hur tänker folk? Hur tänker jag? Varför cyklar jag? Ska jag behöva dö på kuppen? Bli påkörd? Nej! (Håll ut!)

Väl hemma satte jag och lille G en deg och strax efter det kom min holmevän Mala och lockade ut mig på en promenad i den piskande stormen. Hennes båt låg kvar som den skulle, ingen flodvåg hade slitit med den ut på havet som heter Skagerrak och ingen vind hade blåst ner den från sin ställning. Mantågsnätet var dock illa medfaret och gav båten en känsla av spökskepp, särskilt som det var så mörkt, och så blåsigt. Dånande.

Vi vände och gick tillbaka. Hem till henne. Pratade klart i hennes kök, men jag tog inte av mig skorna för snart skulle jag gå hem. Och när jag gjorde just det - gick hem, hade jag en rusig och upprymd känsla i hela kroppen.  Tänk vilken tur att jag vågade lita på min känsla att överallt, i varje avkrok, på varje holme, finns det vänner att få. Någon, någon, kommer jag hitta att bli vän med. Och tänk vilken tur att just hon, hon, bodde kvar (trots allt) och hade som en lucka att fylla i sitt umgänge (på grund av allt) just då förra vintern. Och vilken tur och vilken härlighet att jag fick fylla den.

Jag gick hem. Brödet bakades ut. Lille G hade somnat för länge sedan och degen hade jäst så fint, så fint i sin bunke. Sedan minns jag inte mer. Jag somnade väl.

Det blev tisdag och hela energin från måndagen var som bortblåst. Jag körde bil till förskolan och hämtade lite för sent, tydligen. Och tydligen var jag fel förälder också. Fröken trodde jag skulle hämta kl fyra och G trodde att det var papá och inte mamma som skulle hämta. Han blev helt utom sig och gick in igen och la sig på ett golv och grät. Pappa, pappa, papá! För att sedan: Kom, kom, jag vill komma. Och jag tog upp honom och tröstade. Frågade om han lekt med bilarna som låg där på golvet bredvid honom, pussade hans tårsalta kinder. Min lille vän, du måste vara trött.

Väl på kvällen när lillbarnet höll på att läggas och saker och ting undanplockade satte jag mig i soffan och försökte läsa ut Lifsens rot av Sara Lidman. När teet var slut i den stora muggen la jag mig ner i soffan, så skönt att läsa så liggandes i soffan och helt plötsligt bara somnade jag. M kom ut från läggningen och såg hur trött jag var. Till slut tog jag tag i mig och gick upp och gjorde gröt, och sedan fick jag lite energi. Vi tittade på en kanske möjlig resa till Spanien i vår. Kanske. Hoppas jag kan vara ledig. Vi får se. Jag vill åka tåg, han vill flyga. Så just nu ligger tankarna så: han och barnet flyger, jag åker tåg. Själv. Det känns lite läskigt men det måste väl gå?

Och idag är det onsdag och den sega känslan kvarstår på jobbet. Jag har blivit ovan att sitta vid ett skrivbord tror jag allt. Samtidigt orkar jag inte veva upp det och stå. Fast jag borde. Imorse började symbolen för att det snart är dags att tanka lysa på bilen vi lånar. Stress och ångestpåslag. Jag körde till förskolan och sedan bestämde jag mig för att lära mig något nytt, så jag tog bilen och körde till närmsta mack och tankade den helt själv. Det var bra gjort. Jag kunde!

Och nu. Solen skiner, blå himmel över bergen. Jag ska jobba klart lite, som om man någonsin kan bli klar (det kan man inte). Sedan ta bilen, köra och hämta G och åka hem. Ikväll bokcirkel, vi ska prata om Lifsens rot som jag förresten läste klart på lunchen. Det blir intressant. Kanske ska G med, kanske får han hänga med Mala. Vi får se. Och imorgon är det en ny dag för vardagen att färdas igenom med en hastighet av 69 508 kilometer i timmen. Cirka

lördag 15 februari 2020

Äntligen är vi igenom det


Det är lördag kväll i mitten av februari och äntligen har vi tagit oss igenom detta. Detta som är oro inför operation, operation, suppar, magsjuka, tvätta lakan, förbandsborttagning och till sist dragande av suprapubiskateter. Och nu: frihet! Och snart: vardag! Alldeles vanlig helig vardag, som ska levas av oss på vårt alldeles vanliga invanda sätt. Cykla hit, cykla dit, hämta, lämna, leka på förskolan, svänga ihop en snabb middag, promenera på holmen. Ja, allt det som är vår vanliga vardag har jag faktiskt längtat till den senaste tiden.

Inför förra operationen, i början av december 2017, när G var ett år och tre månader, var jag mycket, mycket mer nervös. Då våndades jag och då grät jag i timmar på jobbet. Den gången var första gången och allt krånglades till av att vi dagen innan planerad operation i Umeå fick veta att vi var tvungna att åka till Uppsala för att genomföra den. Operationen sköts alltså upp och bytte ort och jag som anhörig var tvungen att lista ut hur allt skulle ordnas och bokas: hotell och resa. Och av någon anledning var detta oerhört krångligt och påfrestande.

Inför den här operationen, i början av februari, var jag inte alls lika nervös. Kanske för att det hela skulle ske på ett sjukhus mycket närmre vår hemort och kanske för att vi redan gjort detta en gång. Nu skulle det bara fixas klart, det som inte blev så bra sist.

Under förra operationen promenerade vi till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för G och hans kropp. Inför den här operationen skötte en församling här på holmen jobbet med att be. De bad för honom och för att operationen skulle gå bra, och även om jag inte är det minsta religiös eller troende så kändes det faktiskt fint. Det känns fint när folk bryr sig om den lille parveln som springer omkring på bergen med sin mamma om helgerna och mår gott i de salta vindarna från havet. Det känns fint att de vet vem han är och att de bryr sig. Att de tänker på honom och ber till sin Gud.

Alla sa att det kommer att gå bra, men vem vet. Det finns risker med narkos, men varför tänka på dem när man väl bestämt sig för operation? Inför den här operationen var jag mest rädd att G skulle bli sjuk eller att något skulle hända på sjukhuset vilket skulle kunna orsaka att operationen ställdes in. Och visst hade han krupphosta och rejäla mängder snor två veckor innan operationen, men detta gick faktiskt över. Och visst kändes han lite varm några minuter innan han skulle rullas upp till operationssalen, men termometern visade faktiskt vad den skulle: ingen feber. Och barnet rullades in.

Vi hade varit på sjukhuset från klockan sju på morgonen. G hade inte ätit något sedan kl 22 dagen innan eftersom fastan började vid midnatt - men då sov ju vi. Klockan 06 ville han bara ha välling och absolut inget vatten. Vid klockan nio fick han två festis, eftersom vi då visste att operationen inte skulle bli förrän efter lunch.

Vilket bra humör han var på, vårt barn! Han lekte i båda lekrummen i båda avdelningarna och han öppnade och stängde den bästa dörren sjuttifemtusen gånger medan jag satt på en liten utfällbar pall och tittade ömsom på honom ömsom på min telefon. Ända tills tio minuter innan förberedelserna drog igång var han på bra humör, men plötsligt började han be om mat; lite majs mamma, i handen, en pepparkaka mamma. Det kan jag äta. Men nej, det fick han ju verkligen inte äta. Och då kom sköterskan och hon gav nässpray som skulle lugna och plötsligt låg det lilla glada barnet i min famn och sov. Lillvännen.

I förberedelserummet, innan operationssalen, fick vi veta att en förälder skulle få följa med in till sövningen. Det var helt klart min tur eftersom M gjorde det sist. Väl där inne sövdes han med gas i en mask. Han började sprattla och protestera och jag uppmanades att prata. Efter några andetag sov han och då fick jag gå ut. Sedan satte de infart i foten och sövde honom mer på riktigt, med djupare narkos i blodet. Och sedan var det väl bara att tvätta och skära gissar jag. Vid det laget hade vi föräldrar dock lämnat operationsvåningen och begett oss ut för att få tag i lite fika.

Vi satt på ett café nära förlossningen och specialistmödravården och tittade på varandra, vår kaka och de gravida och nyförlösta. De senare med sina bebisar i plastbaljor. Det kändes nästan som innan vi hade G, för plötsligt var det bara M och jag, mitt emot varandra vid ett fikabord. Märkligt.

Efter kakan gick vi ut och försökte hitta en skog att gå i. Skogen kändes som den bästa platsen medan sonen låg under kniven, helt utom vår kontroll. Skogen är läkande. Det har jag känt många, många gånger. Och visst hittade vi en liten dunge. Vi gick genom den, på en gångväg, stannade ibland och betraktade varsitt träd. Gick vidare. När vi kommit ut ur dungen vände vi ganska snart om. Gick tillbaka. Sedan satt vi i vårt vårdrum och väntade, och plötsligt var operationen klar och vi kunde gå till uppvaket för att möta vår modiga son.

M läste ut sin första Pettsonbok, Tuppens minut, som han lånat med sig från förberedelserummet, och var imponerad över både bilder och story. G sov och hade fin syresättning och puls. Plötsligt kom läkaren; operatören, och berättade att operationen gått över förväntan. Att nu trodde hon allt att det var klart. Ingen mer operation borde behövas. Så skönt! Och så vaknade G. Yrvaken, som efter narkos. Efter en stund kunde vi rullas ner till avdelningen igen.

Jag var kvar på avdelningen till klockan åtta på kvällen och M sov över med G, enligt vår överenskommelse. Det var en bra natt för både dem och mig och tidigt på morgonen skjutsade min pappa tillbaka mig genom rusningstrafiken, för att jag skulle kunna vara med på ronden. Vid lunchtid kunde vi åka hem, vilket betydde hem till mina föräldrar som bor närmre sjukhuset än oss.

Jag hade tänkt att vi skulle vara där tills katetern drogs men redan på torsdagen åkte vi hem. En magsjuka hade attackerat oss på sjukhuset och jag var först ut med kräkningar en hel natt. En hel dag i sängen och dagen efter det åkte vi hem. På torsdag kväll var det både min pappas och Gs tur att drabbas av samma sak. Förfärligt. Rent förfärligt. Både för mig och min pappa kom det och gick väldigt fort. För G kom det smygande med minskad aptit, och inte ville det ge sig förrän ungefär sex dygn efter första kräkningen. Fruktansvärt förfärligt jobbigt! Både för honom som kräktes och för oss föräldrar som fick ta hand om det hela. Som tur är kunde vi använda samma strategi som vid blöjavvänjningen i somras: M tar barnet, jag tar materialet (lakan, golv).

(Strategier vid magsjuka: Ha lakan redo, nära. Ha hink med plastpåse i nära. Sätt in fällbar sommarsolstol i badrummet och gosefilt att linda in sig i. Sitt där med barnet under nätterna när det kräks, för att slippa byta lakan. Lägg handdukar och skydd över lakanen i sängen. Lägg handdukar över kuddarna. Tvätta, tvätta, tvätta. Blanda utblandad vätskeersättning för barn med tomatjuice. Ge att dricka - vatten om det är det barnet vill ha, isglass, men inte mjölkprodukter eller välling. Kontakta 1177 vid oro.)

Så vad gör man när barnet har magsjuka men det är dags att ta bort förband? Får man ens komma till sjukhuset då? Ja, det visar sig att sjukhuset har en plan för detta: isoleringsrum på barnakuten. För att inte benämna det cell. Det kändes som en cell. Mellan kl 09.30 och 14 var  vi där för att först ta bort förbandet och sedan försöka få G att kissa. Då han inte kissat på över en vecka var detta väldigt ovant och det gjorde också ont. Dels därför, och dels för att han inte hade tillräckligt med vätska i kroppen efter magsjukan (min teori), kom det inget kiss. Vi blev hemskickade med en stängd (men öppningsbar) suprapubiskateter och rådet att tömma var tredje timma om han inte kissat.

Tydligen kan pojkar i hans ålder bli rädda att kissa när de inte gjort det på någon vecka och dessutom nyss opererats, men inte visste jag att det skulle bli så jobbigt att försöka få honom att göra det! Det tog flera dagar och jag kände mig fullständigt uppgiven när jag insåg att ungen nu lärt sig att vi tömmer via katetern bara han låter bli att kissa och är tillräckligt envis. Min förklaring att om du dricker nu och kissar sedan kan vi imorgon dra katetern, verkade gå inte in alls. Tills plötsligt en morgon. Det var i torsdags. Han satt i sängen och jag sa det att om du kissar på pottan idag kan vi åka till sjukhuset imorgon. Det var då han kom på det: då kan jag ju leka med spisen, ugnen och båten. Och med detta som motivation gick han själv till pottan och bara gjorde det - kissade!  Trots att det kändes ovant och verkade göra ont. Det var så skönt, så otroligt himla skönt, och jag kände hoppet återvända med en gång!

Så i fredags, äntligen, efter två kräkfria nätter och mycket mer vätska i kroppen och en torsdag då han kissat på pottan flera gånger fick vi återvända till sjukhuset för att dra katetern. Underbart! Nu är det klart. Operationen är gjord, läkningen är på mycket god väg och barnet fungerar som förut. Jippie! Och på måndag återvänder vi till vardagen igen. Hämtning, lämning, cykling och leka på förskolan med kompisarna. Så skönt det ska bli. Heja vardagen! Heja oss!

torsdag 23 januari 2020

En liten ambulans och en stor


Det var ett så vackert ljus när jag cyklade över bron imorse. Tjörnekalv låg i ljusgul dimma. Vågorna rullade in...

Jag borde skriva något här, visst borde jag? Men dagarna bara rullar på. Den ena avlöser den andra och plötsligt en natt vaknar vi av ett konstigt ljud. Det är M som vaknar först och jag vaknar sedan av att han flyger upp ur sängen och springer in i vår sons rum.

När jag efter några sekunder förstått att jag ska vara vaken och inte drömma vidare om barnteckningar reser jag mig upp och följer efter. Vad har hänt? Kräks han? hinner jag tänka innan jag hör ett ljud som jag direkt förstår är krupp, utan att ha hört det förut. Ur vår son kommer ett sånt märkligt ihåligt skällande läte när han hostar. Han gråter. Han ropar efter mamma. Han ropar efter bibo. Direkt öppnar vi fönstret. Direkt fixar jag välling. Samtidigt ringer jag 1177. Sedan sätter jag mig med mitt lilla barn i knät på sängkanten vid det öppna fönstret och försöker prata med sjuksköterskan i andra änden. Klockan är två på natten. G börjar lugna sig. Själv skakar jag.

Hon ställer flera frågor om hans tillstånd och vill lyssna på hans andning och hosta. Hon frågar om magen dras in och ut när han andas och det gör den. Verkligen. Hon frågar hur långt vi har till sjukhus och jag förklarar att vi inte ens har bil. Då ringer hon 112 och de skickar en ambulans. M och jag pratar om ambulansen. G förstår. M hämtar hans lilla ambulans som förberedelse. Det känns bra. Han pillar på den och blir lugnare och lugnare. Den kalla luften sveper in och hjälper till.

Så vi bor inte i obygden ändå? Ni kan komma hit när vi behöver det? säger jag till den gulliga och pedagogiska ambulanssköterskan när hon har undersökt G färdigt. Han har bra syresättning och hostan har gått över. Andningen låter normal. Hon ger mig en ambulansanteckning att skriva under och sedan går vi ut och tittar på ambulansen inifrån (vi måste ju passa på tänker jag). G vill inte åka med, inte jag heller. Vilken tur att vi inte behöver det. Vi vinkar och de blinkar med sina blåljus när de tyst och stilla åker iväg genom den svarta natten, ner för vår gata, medan våra grannar sover. Klockan är 03.20. Om några timmar måste M upp och jobba.

Ja, den här veckan har G fått vara hemma och krya på sig. Kruppen har inte kommit tillbaka men följts av feber och sedan snor. Nu mår han bättre men får vara hemma ändå. Om en dryg vecka är det planerat att han ska opereras. Igen.  Det blev inte helt bra sist, tyvärr. Det är ingenting han lider av nu men det måste ändå åtgärdas. Vad det gäller är inte min sak att berätta. Det är hans kropp. Stopp min kropp!

Vi hoppas bara nu att operationen ska bli av. Att han får vara frisk och att den inte ställs in av någon annan anledning. Allt är ordnat: ledighet från jobben, boende i Göteborg efter operationen och bara det mentala att ställa in sig på att det ska bli gjort. Barnet ska sövas och upp på operationsbordet och skäras i. Inte roligt, men det ska göras. Jag hoppas det går bra.

Det är detta som upptagit mina tankar på senaste tiden. Så är det. Nu har jag skrivit det och nu ska jag dricka mitt örtte och lägga mig i soffan och läsa Sara Lidmans Lifsens rot. Så bra flyt i den. Intressant och mysig! God natt

tisdag 31 december 2019

Mitt tiotal

Så har tiotalet gått. Tvåtusentiotalet. Det gick fort. Swish sa det! så var det över... Och nu är det nyårsafton och här sitter jag på en liten ö i min soffa, helt i lugn och ro, och tänker skriva en sammanfattning av de senaste tio åren, så som de varit för mig. Var så goda!

Mitt första foto från tiotalet är detta:


En ung sydspanjor på en färja ut över havet. Jag hade, och har, en tradition av att åka färja på nyårsdagen. Det finns inte så mycket annat att hitta på då ändå. Man är trött och seg och det är fint att komma ut, utan att behöva anstränga sig för mycket. Så min första dag på tiotalet tog jag med mig denna man ut på en båttur i Göteborgs södra skärgård. Kanske tar jag med mig hans son ut på en båttur här omkring imorgon. Rönnäng - Åstol - Dyrön. Utan landstigning. För så lyder traditionen.

Kan man sammanfatta ett helt decennium på något sätt? Jag vet inte. I början av decenniet var jag ung, 23 år, och bodde i Almonte i södra Spanien. Ja, min sydspanjors hemort. Där gjorde jag praktik genom ett EU-program och lärde mig en hel massa. Jag ångrar att jag inte skrev dagbok då. Det hade varit intressant att läsa. Kanske skrev jag lite, men inte så mycket vad jag minns. Jag tänkte desto mer, på skolan, systemet, Spanien, Sverige. Staket och tillit.

Efter vårterminen flyttade jag tillbaka till Umeå och efter sommaren kom M dit. Vi hade ambitioner men de föll platt. Utan pengar och plan går det liksom inte så bra att invandra till Sverige. Dessutom pausades mina studier, eller hur det var. Kanske var det terminen därpå. Ja, det var det. För först läste jag litteraturvetenskap. Det var underbart. M kom inte in på SFI för han hade inget personnummer. Så han åkte hem igen. Personnumret kom dagen innan han åkte. Han åkte samma dag som terrorattentatet på Drottninggatan. Märkligt. Jag stod på cykelbron vid NUS och såg hans plan lyfta mot solen. Det kommer jag aldrig glömma.

Sedan flyttade min inneboende från Skåne in. Det blev väldigt lyckat, måste jag säga. Och vi bodde ihop i några terminer. Tills hon flyttade ut och en annan vän flyttade in lite tillfälligt. Sedan åkte jag till Spanien och skrev examensarbete och tog med mig min sydspanske man hem till Sverige, igen. Nu började han omgående SFI, men fick ingen "SFI-bonus" eftersom han "bott i Sverige i två år". Fast det hade han ju inte. Allt var snurrigt i byråkratin, men skitsamma nu i efterhand. "Om man ska invandra ska man invandra rakt" minns jag att jag tänkte. Inte åka fram och tillbaka. Ha en plan, ha pengar, köra. Inget annat. Men så lätt är det tyvärr inte, även om man är europé. Även denna process kan jag nu i efterhand önska att jag dokumenterat lite bättre. Men jag tänkte desto mer. Det var svårt, men vi fixade det.

Något år bodde vi där i studentkvarteren i Umeå. På bottenvåningen med vackra blommor utanför.


Sedan flyttade vi till vår tvåa på Tomtebo. Det var ett lyft. Verkligen! Skogen bakom huset, som jag sa godnatt till varje kväll. En sådan fantastisk kontakt med naturen. Bästa stället att bo på i Umeå, om du frågar mig.

I samma veva fick M jobb. Och ganska snart fick även jag ett mer eller mindre fast uppdrag hos den arbetsgivare jag fortfarande arbetar för, som lärare i några olika komvuxkurser på distans. Ett tag där minns jag att vi knappt träffades. M, som var rädd att inte få jobba tillräckligt, tog alla pass han kunde få, samtidigt som jag arbetade under kontorstid. Det var lite ensamt, men det gick det också.

Något år in på Ms jobb vände det och han började få bättre scheman, även om riktigt bra scheman inom hans yrke inte existerar. Åtminstone inte om man jobbar heltid. "Bussänka" finns det tydligen ett begrepp som heter. Och jag är en sådan. Helt klart. En "fru" som är hemma och väntar på sin busskörande man, dag ut och dag in. Ungefär...

Ja, inte vet jag, men jag antar att allt gick sin gilla gång. Och plötsligt bestämde vi oss både känslomässigt och genom ett formellt beslut, för att vi ville försöka få ett barn. Det gick nästan ett år från det att jag slutade med p-piller och plötsligt en morgon såg vi, båda två samtidigt, två streck bildas på den lilla magiska stickan. Vi satte oss i soffan och ingenting annat än en hisnande och overklig känsla sköljde över oss. Vad var detta? Skulle vi få en bebis? Vi? Skulle vi bli föräldrar? Näe..? Joo...

Och så åkte vi till Barcelona med den känslan i magen. Och med honom i min mage. Lilla räkan, som senare blev lille G.


Nu var det 2016 och jag var gravid samtidigt som zikaviruset härjade i helt andra länder. Lite nojig var jag allt innan min Spanienresa den sommaren, men det gick bra det med. Ingen zikamygga stack mig, och resan gick bra och var härlig. Jag var snygg i min gravidmage (så klart) och mådde bra. Jag minns att jag hoppade från kanten ner i poolen till mina svägerskors högljudda protester. Det var tydligen farligt, men det trodde inte jag. Jag minns att jag tog på mig stödstrumpor på Ferian, hur fult det än såg ut. Sådan lättnad! Ja, och sedan åkte vi hem.

Förlossningen är en lång historia i sig, men ja, den var inte lätt. Inte alls. Och den tog inte kort tid, nej, verkligen inte. Eller gjorde den det? Totalt kan jag räkna hela processen att föda mitt barn och att få mitt barn till en vecka i augusti och hela september. Sedan kom vi äntligen hem. Så skönt!

Att ha spädbarn var dock allt annat än en lek. En ganska jobbig tid tog vid, men på något underligt sätt klarade vi även det. Det tog ett tag att köra in sig som föräldrapar men nu känner jag verkligen att vi har landat. Det är så himla skönt!

Under föräldraledigheten funderade jag en hel del på var vi skulle hamna härnäst. Vår tvåa på femtio kvadrat med utsikt mot skogen började bli trång. Vi behövde något större, och troligtvis behövde vi även komma närmre familjen. Funderingar hit och dit på Göteborg härjade vilt i mitt huvud. Jag sökte och sökte och sökte, tills vi en kväll av en ren tillfällighet fann den villa vi bor i nu, på en idyllisk liten ö i havet. Inte alls i Göteborg men ändå nära min familj. Helt perfekt, på många sätt.

Ja, så var nog mitt decennium i en helt spontant nedskriven sammanfattning. Mycket vatten ha flutit under broarna, många vänner och bekanta har kommit och gått. Några har jag kvar, andra har bytts ut.

Det har varit ett bra decennium måste jag säga. Jag har gått från ung vuxen i ett pinfärskt förhållande till nästan medelålders, som min mor råkade säga i ett oövervakat ögonblick för ett tag sedan, i ett stabilt förhållande med samma man. Jag har gått från studentliv till osäkra anställningar och supersmå inkomster och vidare till ett fast jobb med mycket frihet i utförandet och mycket tillit. Jag har gått från en kvinna som mest måste reda sig själv till en fullblodad mamma. Jag är samma. Jag är någon annan. Men mest är jag samma. Ja, mest är jag samma. Fast äldre, och kanske eventuellt lite klokare. Och kanske ibland lite lugnare. Men jag älskar fortfarande att dansa, äta och prata!

Gott nytt år! Gott nytt decennium! Vem vet vad som kommer nu? Ingen!

måndag 30 december 2019

Mitt år 2019

Min systerson och jag. 
Syrran tog ett foto som M sedan ritade av med kulspetspenna.
Så var detta år nästan till ända. 2019, året då vi bodde kvar på holmen och fortsatte att cykla. Året då min man kämpade för att hitta tid till att måla och faktiskt fick sålt en hel del porträtt. Året då jag blev moster. Året då G fick en bästa vän på förskolan.

Detta år har varit ett mycket bra år, tycker jag allt, så här i backspegeln. Vi har kommit mer och mer in i vårt holmeliv. G har fortsatt skutta in på förskolan med glädjesprång och han har såklart vuxit och blivit större och pratar nu långa meningar och nästan hela tiden. Han har dessutom hittat ett intresse i instrumentet gitarr. Snart får vi nog köpa en mindre, och lite helare gitarr till honom. Den han har nu är stor, sliten och luktar gammal rök. Detta hindrar honom dock inte från att älska den.

Jag har på något magiskt sätt fått mer och mer kontakt med jämnåriga här ute. Förutom att jag fortsatt att umgås med Mala har jag också funnit en kvinna som bor (och arbetar) nära mitt jobb, som jag träffar ganska ofta på cykelbanan och nu har börjat umgås med lite smått. Det är två mammor på förskolan som jag har kontakt med. Den ena har till och med varit här en gång och ätit lunch med sina barn. Umgänget här ute kommer tydligen med hjälp av tålamod, inte med hjälp av attack, vilket varit min strategi hittills i livet.

Vi har hittat och flera gånger besökt några nya utflyktsmål så som skogen bakom Aröd, Skärhamn, gångvägen bortom kyrkogården, Tjörnehuvud, olika lekplatser runtom, Stockevik och Friluftsfrämjandets kaffestuga uppe vid Bö tjärn.

Detta år genomförde vi för första gången som familj en tågresa ända ner till Gs farmor och farfar i Spanien. Det var härligt och spännande och nästan lite rebelliskt. Spanjorerna förstod inte alls varför vi tog tåget. Vi förstod inte varför de tog bilen när de bara skulle tvärsigenom byn. Jag är glad att vi gjorde denna resa och jag tänker mig att jag alltid ska åka tåg till och från Spanien i framtiden, om resan inte behöver göras med mycket kort varsel pga något akut.

Vi har även hittat vår lunk på holmen. En lunk som förändras beroende på årstid, har jag tydligt märkt och accepterat. På sommaren kan vi gå ut efter att vi har ätit middag, på vintern är det inneaktiviteter så som leka med bilar och titta på barnprogram som gäller. Dansa vilt till Räfven är en ganska ny aktivitet som G och jag har hittat. Underbart!

Vi har under detta år försökt inreda vårt hem lite mer, ändå är det fortfarande ganska tomt. Den största förändringen är nog att G fått en egen riktig säng som han sover i, i sitt rum, och att han har fått lite mer möbler där. En fåtölj, är det jag menar. Och några små bord. Ett tyg som fondvägg.

En annan stor sak som har hänt med G detta år är att han i somras slutade med blöjor. Vi genomförde detta ungefär enligt tredagarsmetoden, men det tog mer ungefär två veckor. Det var en pärs, men vi klarade det.

Men det allra största som hänt detta år är ändå att jag har fått bli moster till en helt underbart vacker och sympatisk liten unge. Han kom som en vårblomma i april och han har vunnit mitt hjärta helt med sina stora vackra blå ögon och runda kinder. Ler jag mot honom så ler han mot mig, och vad mer kan man begära? Tack för att du kom, fina söta A!

Och tack G för att du är mitt barn, mitt söta, roliga, gosiga barn och för att du pratar med mig och gosar med mig och dansar med mig. Och tack M för att du fortsatt vara min man, under hela detta år. Och tack mina vänner i Umeå, eller andra delar av världen, för att ni finns kvar! Tack mina vänner och bekanta här för att ni ser mig och är lite nyfikna på mig, precis som jag är på er.

Det har varit ett bra år, och det är jag tacksam för.

Välkommen 2020! Det ska bli intressant att se vad du har att bjuda på!

PS.

Tre viktiga händelser jag glömde:
1. Min väns bröllop i Umeå och att vara i Umeå i några dagar och känna att jag är klar med stan. Det var en fin och bra upplevelse på många sätt. Fint också att träffa mina vänner där.

2. Vi fick besök både vid nyår och på sommaren av min vän M från Umeå. Det var lyxigt att hon orkade ta sig ända hit två gånger under ett och samma år!

3. Mina svärföräldrars besök hos oss i slutet av augusti. Det var så fint att få visa dem var vi bor nu, så att de har en bild av vårt hem och vår omgivning och så att jag vet att de vet att vi har det bra.

lördag 28 december 2019

Besök från Barcelona


Så oerhört glad jag blir när en av mina allra käraste vänner plötsligt hör av sig och berättar att hon är här, på nordliga breddgrader istället för sydliga. Hon bor i Barcelona med sin man och sina två barn. Vi ses när vi kan, inte så ofta, men det går inte mer än tre sekunder så är vi tillbaka där vi slutade. Ja, precis så är det med denna vän. Det finns inga hinder, inga barriärer, inga fasader - alls. Det är bara hej! och så kör vi.

Så tacksam jag är att de tog sig hit denna iskalla dag till vår vindpinade ö. De tog sig hit och de fyllde vårt hem med massor av liv. De försökte stämma gitarren, som nu bara har fyra strängar. De följde med oss ut för att se en bit av ön. De trånga gränderna. Lekparken. Barnen frös och alla undrade varför det skulle vara så humlans kallt just idag.

Vi begav oss hem och in i värmen igen. En kladdkaka rördes ihop av elvaåringen. En saga berättades för trött-treåringen i soffan. Som han koncentrerade sig. Som han accepterade att sitta i ett främmande knä och låta sagan berättas för sig. På spanska. Så fint.

Kakan blev ovanligt god och vi tinade upp efter den isande vinden. Till slut avslutade vi det hela med att titta på bilder från när vi hälsade på dem i Barcelona. Jag helt och hållet nygravid. Fyraåringen bara nio månader gammal. Så söt! Vilka kinder!

Ja, att ha så här kära och nära vänner, även om de bor långt bort är värt allt. Det är underbart. Jag känner mig förunnad.

torsdag 19 december 2019

Tvätten, tavlorna och kampen om jämställheten


Vad handlar det om egentligen, det där med jämställdheten inom parförhållandet? Jo, det handlar om att ha det bra, trivas och inte bränna ut sig. Det handlar om att må bra och få det hela att fungera och gå runt. Det hela vadå? Hemmet, barnen, relationen. (Jag utgår i den här texten från det heterosexuella parförhållandet, eftersom jag lever i ett sådant själv. Andra (eller samma) perspektiv på frågan mottages mycket, mycket tacksamt!)

Vad mycket lättare det känns ikväll att plocka ordning det sista, när min käre sambo redan tagit en stor del. Idag kunde han hämta vår son tidigt från förskolan och jag har kunnat jobba någon timme extra på kvällen. När jag sedan cyklat hem genom den ivriga blåsten och det kompakta mörkret möttes jag av en god färdig vegetarisk middag, till och med sallad, till och med lite spansk lomo (ej vegetarisk) och det var bara för mig att sätta mig till bords och tända de tre adventsljusen och äta. Mysa. Ha det gott. Efter middagen var jag fortfarande helt slut och ville lägga mig på soffan, vilket jag visserligen inte gjorde för istället ringde jag svärmor (de sociala kontakterna) och sedan fick jag pratat med en kär, kär väninna på plötslig Sverigevisit. De sociala kontakterna... Medan jag gjorde detta tog M köket och G lekte runt, pratade med farmor och såg sedan på Leo. M tog alltså köket. Han dukade av, in i diskmaskinen, handdiskade kastruller och torkade av spisen så fint, så fint.

Innan jag kom hem hade han hängt den tvätt som jag satt på imorse. Han hade hängt mina pyjamasbyxor så fint, precis som jag bett honom om, att de nu var torra. Det tar sig. (Fint betyder här "inte som en korv".)

Vad lätt det är dagar som dessa, när M verkligen har gjort sin del, utan något tjat från mig. Svårare de dagar då det känns som om jag gör allt och som om jag gjort allt i flera veckor. Tur för mig att dagar som idag infaller då och då och att vi hittat några gyllene rutiner.

För om det handlar om att ha det bra, trivas, inte bränna ut sig, må bra och få hemmet, barnet och relationen att fungera krävs det arbete från båda, på flera olika sätt. Att ha det bra för mig är att få komma hem lite senare från jobbet när tillfälle ges och då bli serverad middag. (Detta är något jag själv måste bli mycket bättre på att göra för M. Men eftersom han inte är lika "matberoende" som mig (läs: hangry) och inte verkar bry sig så mycket om ifall det finns middag eller ej, är detta något jag prioriterar bort i allt annat som måste göras. Finns det mat till M, så finns det. Finns det inte så verkar han nöja sig med en macka, en enkel omelett och lite sallad, som han själv fixar vid hemkomsten.)

Att trivas handlar för mig dels om att ha harmoni i familjen, åtminstone den största delen av tiden, och att ha det ganska undanplockat hemma, åtminstone på kvällen när lille G lagt sig. Då trivs jag bra. Om det bara är jag som ska "fixa" harmoni i familjen och undanplockat överallt blir det lätt för mycket och då ökar ju risken för nästa sak, nämligen att bränna ut sig. Känner jag att jag måste fixa allt och om M och jag dessutom kommer in i en dålig rytm med tjat och bråk blir det ju ingen harmoni. Och då går jag bara runt och är bitter och förbannad när jag plockar på kvällarna. Sur över att soporna stinker igen, strumpor överallt, dammråttor...

En förändring M har gjort och som han också har reflekterat över och berättat för mig är att han sover middag varje dag när han har delade pass eller en stund hemma innan han ska hämta på förskolan (för att han börjat jobba 04.30). Reflektionen lyder: När M sover middag orkar han mer och blir inte alls lika irriterad på mig, vilket leder till färre konflikter och bråk. Han pallar helt enkelt med mig bättre. Mig och mina sidor... Och att han kunnat göra denna förändring består till största delen av en schemaförändring som skedde i början av hösten. Även om en av tre veckor kallas för "helvetesveckan" av mig, så är det fint att han har tiden mitt på dagen att ta igen sig, sova och måla. Det är superbra, faktiskt.

Det handlar om att må bra. M mår bra när han får vila mitt på dagen och han mår också bra av att få tid till att måla. Jag mår bra av att få äta mat när jag kommer hem och av att få träffa och prata med vänner. Sedan mår vi också bra av att vara tillsammans i familjen, göra helgutflykter, gosa med vår son, leka med vår son, busa, cykla... Ja, massor av annat. Och så mår jag bra när jag inte känner att jag gör allt, utan att vi faktiskt samarbetar. Jag blir glad i själen när M säger: Tänk så mycket vi fick gjort nu när vi båda gjorde saker samtidigt, vilket han sa en lördagsförmiddag i somras när han och G tvättade fönster medan jag gjorde något annat, lagade mat kanske.

Det handlar om att det ska fungera och att det ska gå runt; hemmet, allt som rör barnet (hämta, lämna, bada, äta, rena kläder, nya kläder, leka, vara ute, läsa saga osv.) och relationen. Lösningen, även om jag förstår att det är hybris av stora mått att nämna ordet "lösningen" här, dessutom i bestämd form, som vi ändå funnit lite grann är rutiner. Gyllene, om man nu ska bre på lite.

Den mest inkörda rutinen vi har är kvällsrutinen för vår son. Den är inkörd sedan han var knappt ett år, tror jag. Den handlar om att vi bara kör och gör som kvällen innan och alla kvällar. Jag gör välling, pappa tar på sonen pyjamas (kissar, tvättar av lite), vällingen ställs in i sonens rum av mig, tandborste hämtar jag, lillpojken lägger sig, äter bibin (efter tävling om "coge primero" - vem tar vällingflaskan först pappa eller G?), M läser saga, M sjunger två specifika sånger och jag plockar undan, medan M ligger kvar och väntar på att G ska somna. Innan vi införde denna rutin var det mycket förhandlande om vem som skulle fixa vad. Nu bara kör vi. Och det är så himla skönt!

En annan rutin vi har, som vi fortfarande förhandlar om lite för ofta (vilket tar energi) är städning på helgen. M dammsuger och jag plockar undan allehanda ting och tar bort mattor inför dammsugningen för att sedan städa badrummen. Denna uppdelning har vi haft i flera år. Förhandlingen handlar om ifall det är tillräckligt smutsigt för att orka dra igång denna apparat, vilket jag tycker det är varje vecka. Vi är inte helt överens där, kan man säga.

En tredje rutin, kan man väl ändå kalla det, som är ganska ny och fortfarande håller på att inarbetas, är att M gör någonting vad som helst för hemmet i ca tio minuter varje dag när han har sin paus mitt på dagen. Detta kan vara allt möjligt, t ex tömma diskmaskinen och ställa in ackumulerad disk, hänga tvätt, bädda sängarna, ta ut soporna. Ja, något av det brukar det nog vara. Tio minuter låter allt för lite, tycker jag själv, men det hjälper faktiskt. Hellre att han gör något för hemmet i tio minuter än att jag måste plocka undan det han har dragit fram under sin paus också.

Min idé kring detta var att han skulle få välja själv vad han ville  göra, men det tyckte han kändes lite svårt. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att motivationen att göra något sjunker för varje gång någon (till exempel min mamma) säger att jag ska göra det. Men hej och hå vad jag har lärt mig av henne och tagit efter hennes mönster. Lite skrämmande, men varför skulle jag gå oberörd förbi min barndom när ingen annan gör det?

Detta är också en del av svaret, tror jag, på varför det är som det är. Det är inte bara våra män som har lärt sig av sina pappor hur/vad man ska göra, eller inte göra, utan vi kvinnor har också lärt oss av våra mammor hur det hela ska gå till. Hur gör man för att upprätthålla ett socialt liv, ha en trevlig julafton och ha tillräcklig ordning i hemmet, pli på barnen och harmoni i relationen. Det är klart vi också socialiserats in och lärt oss hur man gör kön. Det är inget som bara har hänt männen, utan också oss.

Det finns kvinnor som föreslår att vi kvinnor bara ska säga: Jag skiter i det, jag köper inga julklappar, jag lägger inte in någon sill, så får vi se vad som händer, så får vi se hur kul jul det blir. En strejk rent av. Och så finns det kvinnor som testar, och ser hur det blir. Köper min man termobyxor till det barn som vuxit ur sina gamla? Eller nä, han märkte inte ens att det blev kallt och att sonen fryser. Och vad gör man då? Jo, då tar man sitt förbannade (eller heliga) föräldraansvar och köper termobyxorna själv. Allt annat vore ju att låta barnet lida i onödan. Eller hur? Ja, till viss del måste ju även papporna själva få upptäcka saker och lösa problem på sitt sätt, men märker man som mamma (till exempel) att det inte händer något, eller att det nästan blir skadligt för barnet måste man ju gripa in. Det tycker jag ändå. Gripa in och sedan, vid tillfälle, ta sig ett samtal med sin man (i den bästa av världar). Och kanske, kanske i den allra bästa av världar få till en förändring - tillsammans.

Detta blev långt, men jag behövde skriva alla dessa ord för att formulera mina tankar om det ständigt aktuella ämnet jämställdhet i parrelationen. Jag behöver även läsa era ord och jag blir så lättad när jag ser och förstår, att det inte bara skulle kunna handla om att jag "valt fel man, dessutom en av invandrad sort" och klantat mig, utan att det är ett systemfel. Det är något alla i en heterosexuell parrelation, eller åtminstone den stora majoriteten, är eller verkar vara med om. Det handlar om att finna sig till rätta i sin parrelation, att få det hela att fungera, trivas, må bra och absolut inte under några omständigheter bränna ut sig.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...