En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

En maxad sommardag

Vilken dag det blev, denna lördag rättså i början av juli! Jag vaknade ganska tidigt med efterdyningsångest och hade drömt konstiga saker också. Kände mig varm och kall, kall och varm, orolig, olustig, stressad över än det ena, än det andra. Varm kall, kall, varm. Väckte min man, sökte tröst. Insåg att det enda som skulle hjälpa var att gå ner och äta frukost. 

Sagt och gjort. Jag satte mig ute på baksidan under en något mulen himmel. Underbart med mulet efter många dagar med strålande sol! Jag åt min frukost i lugn och ro. Skrev lite med syrran. 

Kom på att jag behövde vattna mina tomater, som växer i ett växthus i mina föräldrars trädgård. Så jag duschade och cyklade dit. Vattnade. Ringde en zoobutik på ön för att fråga om de hade kanariefågelfrön, eftersom jag insett att deras fröblandning kommer ta slut medan vi är iväg på semester och vi ska åka rätt snart... Detta var en del av morgonstressen. Men ja, de hade fröblandning. Perfekt. 

Jag satte mig i en skön utefåtölj och ringde syrran. Hon ångestlindrade mig och sa att jag skulle orka cykla för att köpa fågelfröna. Det var mitt förslag och hon hejade på. För att komma till zoobutiken var jag dock tvungen att cykla över halva ön, tur att jag satt cykelbatteriet på laddning! Tur att jag åt två knäckemackor med rökt bog innan jag gav mig av! 

Jag cyklade och cyklade och efter 40 minuter stannade jag och guidade två vilsna turister som också var ute på cykeltur. Sedan cyklade jag vidare. Trampelitramp. Det var så vackert överallt! Åkrar, ängar, blommor, en ko som betade i sin hage med sina två kalvar. Hej kosera! Trampelitramp. Jag kan cykla! Jag kan cykla av mig min ångest! Det var varmt och härligt, molntäcket hade lättat, fartvinden svalkade skönt. 

En timma tog det totalt att cykla till fågelfröbutiken. Sedan var det bara att cykla tillbaka... M var snäll och hade sagt redan innan jag gav mig av att han kunde hämta mig om jag behövde det, men det behövde jag inte. Jag var stark, jag var glad, jag cyklade!

Så stannade jag på en liten saluhall för att se om de dagen till ära serverade lunch, de har gjort det på lördagar under våren nämligen.. men nej tyvärr, inte idag. Men istället träffade jag mina tågvänner och fick prata lite med deras ettåriga supersöta dotter och sedan fick jag ventilera en lång stund med mamman. Det var som ekologiskt balsam för själen! Helt fantastiskt! Efterdyningsångesten försvann helt och hållet! Hon läkte mig.

Under samtalet hade jag hunnit bli hungrig och köpte några små goda tomater, en underbart god bulle som pappan i tågkompisfamiljen bakat, och en drickyoghurt. Mycket gott. Helt normal lunch, säger vi... Så tog vi sällskap till hennes hemort, tågkompismamman och jag. Vi cyklade genom en granskog med schackspel. Sedan trampelitrampade jag vidare hemåt. Rätt trött vid det här laget! 

Kom hem. Drack kall gazpacho från en annan dag, ät varm ängamat från annan dag, rostade två mackor jag bakat igår. Kraschade i sängen i en timma.

Sedan var min systerson mer än redo för att paddla SUP. Och eftersom jag hade nyckeln till min väns sjöbod där vi gemensamt har två suppar skärpte jag mig, tryckte i mig en banan och tog bilen för att hämta syrran, systersonen och nysvågern (även kallad "J som lever"). 

Vid sjöboden var det Varmt. Syrran och nysvågern pumpade upp vår SUP som blivit lagad sedan sist och sedan var det bara att sjösätta och börja paddla. Syrran och pojken på den ena, jag på den andra, nysvågern tog sitt dokumentationsansvar på allvar och fotade med riktig kamera med objektiv från bryggan. 

I lite mindre än en timma paddlade vi runt och sedan badade vi och aktade oss för de blå brännmaneterna. Så kom E i grannbyn och sa hej, tog över nycklarna (som var hennes) och bytte om för att bada med sin familj. De hade stort behov av att återförebas med havet efter en inlandssemester! 

Vi åkte hem och jag släppte av syrran och company vid våra föräldrars hus, ringde M och sa att han fick koka spaghetti och värma köttfärssåsen, för vid detta laget var jag både hungrig och trött! 

Efter middagen gick vi tre ner till närmsta havsvik och G och jag kvällsdoppade oss medan M målade akvarell. Jag satt en stund på en solvarm klippa och en stund på en brygga och tittade på G som lekte så fint och harmoniskt. Det var en mycket fin och stilla stund. Var och en pysslade på med sitt, vi var tillsammans utomhus och vi var i harmoni. Vid tjugo i åtta ville G gå hem och då gjorde vi det. Vi kom överens om lekstund eftersom han suttit otroligt mycket vid skärm under dagen. Och här är vi nu. Jag sitter på altanen och skriver detta, G spelar ett litet retro Nintendospel efter att ha lekt i nästan en timma med sina leksaker. 

Det är snart dags att avrunda dagen. Plocka iordning lite.. jag ska hänga en tvätt och sedan hoppas jag på att sova riktigt gott inatt efter denna maxade sommardag! 

Allt jag tänkte på när jag läste Navalnyjs bok Patriot

...för att nå sociala framsteg och en ljusare framtid måste några människor vara beredda att betala priset för rätten till sina åsikter. Ju fler de är till antalet, desto mindre behöver var och en offra..." så står det på pärmens insida av Aleksej Navalnyjs bok Patriot, och ska du bara läsa en bok i sommar så ska du läsa denna!

För min del kom boken till mig genom min bokcirkel och jag läste den med stor behållning och rekommenderande den genast till min bokslukande mamma. Den ger en tydlig bild av hur ett samhälle utan fungerande demokrati men genomsyrat av korruption fungerar, eller inte fungerar. Den berättar om Rysslands historia sammanvävt med Navalnyjs eget liv, och slutar med anteckningar och instagraminlägg från fängelsetiden. 

Min vana trogen, när det gäller bokcirkelböcker, tog jag lite anteckningar under läsningen. Det blev trettioen stycken. Det har aldrig blivit så många förut. Det tog över en timma för mig att läsa upp och kommentera dem. Tanterna lyssnade tålmodigt. 

Eftersom jag känner att boken är så viktig vill jag skriva ner dessa citat här också. Ni kan se det lite som en trailer, eller spoiler, fastän alla nog vet hur det gick för den oppositionspolitiker som på allvar vågade utmana Putin. Kanske borde ni läsa boken innan ni läser vidare... Det bestämmer ni själva!

Det första citat jag antecknat är från sidan 59, och jag har läst den inbundna boken. Där beskriver Navalnyj hur han behövde köa för att köpa mjölk till sin lillebror, varje dag efter skolan. Ibland hade mjölken inte levererats. Ibland var mjölken slut. Oavsett behövde han köa. "Ett statsskick som inte kan förse alla sina medborgare med mjölk förtjänar ingen nostalgi." skriver Navalnyj. Han skriver vidare att man behöver skilja på landet och staten och att man kan vara patriotisk mot sitt land, vilket han verkligen var, men inte för den sakens skull behöver hysa "ett uns av tillgivenhet för staten, som betraktades som ett dumt misstag." Han menar att Ryssland befolkas av bra människor men styrs av en dålig statsapparat, både nu och under Sovjettiden. 

På sidan 65, och även några sidor innan och efter, beskriver Navalnyj samhället under Gorbatjovs tid. Detta namn som jag lärde mig som fyraåring och gick runt och rabblade eftersom jag hört det på TV. Han skriver: "I världen efter Gorbatjov blev det omöjligt att tala om kärnvapen på ett sätt som inte var kopplat till en 'reduktion', och att ens tala om en begränsad användning var tabu." Detta skriver han apropå att Gorbatjov (enligt Navalnyj) drev en global PR-kampanj för nedrustning. Dessvärre är det inte så längre, när många länder runtom oss rustar upp... Och även här i Sverige är det nu lagligt att bryta uran.

På sidan 73 skriver Navalnyj om att även om Ryssland nu inte är någon fungerande demokrati så är det mycket mer fritt nu än under Sovjettiden. Han skriver "Nu kan man välja yrke, välja var man vill bo och sin livsstil. Man måste inte längre slå knut på sig själv i konkurrensen om att se vem som kan spela mest falskt för att få resa utomlands. Det går helt enkelt att köpa en biljett och åka." Även detta kan ha förändrats sedan Navalnyj skrev detta kapitel, i och med omvärldens sanktioner, men det är ändå en intressant reflektion. 

På sidan 84 skriver han om sina slutsatser när Svansjön visades på TV den 19 augusti 1991. "Det visades en uppsättning av Svansjön. Det var något alla i Sovjetunionen ofelbart såg som ett tecken på att något allvarligt hade hänt." Censur. Det som hade hänt denna gång var att det hade utlysts undantagstillstånd då en grupp som kallade sig Statliga kommittén för undantagstillståndet hade meddelat att de tagit makten. Navalnyj skriver att han snabbt drog "slutsatsen att ett gäng gamla gubbar hade förlorat vettet och försökt genomföra en statskupp".

Navalnyj kommenterar på ett väldigt personligt sätt vad som hände i hans land under hans uppväxt. På sidan 91 klargör han att det är hans egna uppfattning som återges, vilket är en styrka för boken. Inom en parentes står det "jag vill inte hävda att jag sitter inne med den objektiva sanningen, utan återger bara vad jag kände". 

När Navalnyj skulle välja universitetsutbildning i början av 90-talet fanns det bara två inriktningar som alla, inklusive han, tyckte var de enda vettiga att välja bland. Han skriver att "Det var uppenbart att i marknadsekonomins sköna nya värld skulle det vara återstå två yrken. Det skulle finnas ekonomer och det skulle finnas jurister, och alla andra yrken skulle dö ut. Det handlade om det naturliga urvalet." Längre ner i samma stycke skriver han att det därför öppnades en mängd "universitet" med dessa program och att "Detta fick den effekten att antalet jurister, ekonomer, managers och marknadsförare femton år senare hade förökat sig som kaniner medan det inte fanns några ingenjörer att uppbringa." (s. 109)

På sidorna 130-131 skriver han om korruptionen på högskolan och hur han (och många andra studenter) smugglade in sedlar i betygsboken för att höja sina betyg. Detta avsnitt hade jag velat kopiera och visa mina elever. Han konstaterar att "Det verkliga brottet låg i hur dumt jag slösade bort min tid och min ungdom. Jag hade lätt för att lära mig och även om jag inte var något föredöme vad gäller närvaron på föreläsningarna, klarade jag nästan alla ämnen av egen kraft, inte genom mutor och oärliga metoder." Som jag tolkar det tyckte han det var roligt att lära sig men slösade bort tillfället genom att hellre muta några av sina lärare. Det jag upplever idag är att några av mina elever beter sig korrupt när de hellre försöker fuska sig till godkänt betyg (ofta med hjälp av AI) än att ta sig tiden och lägga energi på att studera för att lära sig.

En del av biografin skriver han från sin rehab i Tyskland efter det att han blivit förgiftad med nervgift 2020, en del är skriven i fängelset. På sidan 152-153 kommenterar han detta faktum så här: "Jag sitter i en cell utan tillgång till något annat än papper och penna, något som för en författare måste betraktas som idealiska omständigheter." Denna något ironiska och lättsamma ton håller han genom hela boken. Det gör den inte så tungläst som man kanske kan tro. På s. 402 skriver han om när hans cellkamrat bestämt sig för att storstäda cellen. "Han hotade att ta hela cellen, men det skulle ha känts konstigt om han gjort rent ovanför min säng. Så idag har jag ägnat hela förmiddagen åt att skrubba hörnet där min säng står. Väggen har torkat nu och ser fantastisk ut. Det är härligt att se och röra vid den. Jag ligger på min brits, stirrar på väggen och överväldigas av beundran."

På sidan 146 berättar Navalnyj om processen att köpa en bil utomlands 1996. Det var mycket krångel vid importen, minst sagt. Dagar av köande... osv. Det är ett intressant avsnitt men för långt för att återge här.

Navalnyj skriver på s. 225 om hur viktigt internet är och har varit för hans framgång. Han skriver att internet i Ryssland inte utvecklades över tid som i många andra länder utan plötsligt bara fanns där och att antalet användare ökade fort. Han skriver att det mest fantastiska var att "landets styre inte uppfattade hur stort det var" de uppfattade istället internet "som en lekstuga, avkrok för nördar, och såg ingen anledning att lägga sig i Ingen i Kreml insåg att internet speglade verkligheten. Man kunde till exempel lägga ut en önskan om att folk skulle dela ut flygblad och på det viset faktiskt få människor att gå ut på gatan och göra det. Det var ingen lekstuga, snarare en infrastruktur." Tack vare denna senfärdiga syn på internet blev det inte heller lika snabbt och lika hårt kontrollerat som i exempelvis Kina, om jag förstått Navalnyj rätt.

På s. 236 beskriver han hur han får arbete i Kirov och sugs ner i ett system av korruption. "Jag lärde mig hur allt var uppbyggt. Och jag insåg att det inte går att införa moderniseringar i ett land med auktoritärt styre (...). Unga, aktiva och ambitiösa människor kommer och vill fixa allt, få saker att fungera, men sugs ner i systemets träsk. Det blev snart uppenbart att man var tvungen att spela med i korruptionsspelet, även om det enda man ville var att hjälpa folk." och "Varje gång man ville göra något bra måste man som kompensation göra något dåligt. Kanske inte för egen vinning, utan för någon annans. Men innan man vet ordet av är man insnärjd i ett nät av korruption från morgon till kväll. Och om man gör det för någon annan borde det väl vara okej att göra något som man själv tjänar pyttelite på? Man blir snabbt slukad av systemet."

Till skillnad mot detta förklarar han på s. 247 en av ambitionerna med hans ideella organisation FBK Antikorruptionsstiftelsen så här: "Den grundläggande principen för oss var att man skulle ha full insyn i vår verksamhet." Anledningen var att de tänkte att folk skulle vara mer villiga att donera då och att de samtidigt ville markera sitt avstånd från den korrupta staten. 

På s. 252 skriver han om demonstrationer han kallat till och att fler än förväntat anslöt. Den slutade med att han blev häktad i 15 dagar för "ohörsamhet mot polis". Nu minns jag inte riktigt vilket år detta var men han skriver "Numera är det knappast någon som höjer på ögonbrynen åt att man suttit inne, men då var det ganska ovanligt." På s. 308 skriver han att förtrycket blivit allt hårdare. "2017 kunde man blir frihetsberövad i två veckor för att ha deltagit i en demonstration. 2018 hade straffet ökat till en månad. Från och med 2019 riskerade man att sitta flera år i fängelse."

Från 272 finns ett slutord med som Aleksej Navalnyj läste upp vid Yves Rocher-rättegången. En del av slutordet lyder "Ändå är det i det här stadiet i processen mycket viktigt för mig att rikta mig till alla som kommer att se eller läsa mina slutord senare." Detta tyder på en medvetenhet dels kring att slutordet senare skulle publiceras, dels kring att han förstod att han skulle dö i kampen. 

Senare (s.291) skriver han om oppositionella som han organiserat och som blev populära politiker i sina regioner. Han skriver att de är "goda föredömen för hur riktiga politiker ska vara: otroligt hårt arbetande, genuint engagerade, skickliga organisatörer och viktigast av allt, ärliga som människor." Svårare än så är det väl inte? Han skriver längre ner på samma sida "Jag anser inte att man kan göra anspråk på att vara ledare för ett land som man inte känner ingående." Ja, det ligger sannerligen något i även detta.

För att organisera oppositionen i landet reste Navalnyj mycket, tyvärr inte enbart i sällskap av anhängare. "Överallt på mina resor följde en grupp giftmördare från FSB efter mig. Men även när de lyckades gömma sig för mig hade jag andra efter mig som var mycket mer uppenbara." (s. 293-294).

På sidan 310 beskriver Navalnyj med kuslig skärpa hur man kan tro att man är omöjlig att mörda eftersom man är känd. "Det har aldrig funnits något ögonblick i mitt liv då jag insett att mitt liv varit i fara. Tvärtom, fram tills att jag blev förgiftad kände jag mig för varje år alltmer övertygad om att jag var trygg. Ju mer känd jag blir, desto svårare blir det för dem att döda mig - eller det var i alla fall vad jag trodde." Och längre ner på sidan nämner han att Nemtsov resonerat på samma sätt bara tio dagar innan sin egen död, att en okänd aktivist löper större risk att bli dödad än en känd. Men som vi vet mördades också Navalnyj. På nästa sida i boken fortsätter han att resonera kring att vara rädd för att bli dödad och kommer fram till att det inte är någon idé att oroa sig för det. Han skriver: "om jag hela tiden måste oroa mig för att de ska döda mig, så skulle det inte vara värt för mig att bo kvar i Ryssland. Då borde jag antingen emigrera eller byta jobb. Men jag älskar det jag gör och tycker att jag borde fortsätta med det. Jag är inte galen, och inte heller oansvarig eller orädd. Det är bara så att jag innerst inne vet att det här är något jag måste göra, att det är mitt livsverk." Och det är väl också en anledning till att han åkte tillbaka till Tyskland efter sin rehabtid. Han älskade sitt land och han ville verkligen göra det till ett fritt land och en bättre plats att leva på. Snacka om patriotism!

På sidan 395 beskriver Navalnyj hur det går till att byta fängelse, att man måste ta med sig sina saker och att dessa granskas vid inträdet i det nya fängelset. "Det de granskar mest ingående är böckerna. Det är något jag märkt sedan långt tidigare och det är ett uppenbart arv från Sovjettiden. Böcker är destabiliserande och orsakar meningsskiljaktigheter. I ett fängelse är det fullt möjligt at en jacka genomsöks ganska slarvigt och en mobiltelefon lämnas utan avseende. Men man kan vara säker på att varenda en av ens böcker förs bort, skrivs upp, stämplas med "Kontrollerad för extremistiskt innehåll" och först därefter återlämnas. Så starkt är det skrivna ordet."

Vidare beskriver Navalnyj hur fängelsepersonalen hela tiden har kroppskamera och att de därför är noga kontrollerade vid varje interaktion med fångarna. Navalnyj hade också, på ett av fängelserna, en personlig fängelsevakt som alltid var med när han skulle äta eller kontrolleras (s. 404). Han beskriver att det är kameror överallt och att alla bokstavligt uppfyller oändliga regler, att svordomar inte används. "Kan ni tänka er ett fängelse utan svordomar? Skrämmande. Det är kameror överallt. Alla övervakas och det skrivs rapporter för minsta förseelse. Jag tror att någon måste ha läst Orwells 1984 och tänkt: "Oj, vad häftigt . Så kan vi väl också göra. Fostran genom avhumanisering." (s.412).

På nästa sida beskriver han hur han blir väckt varje timme under natten och att en man i överrock står  vid hans säng, filmar honom och säger "02.30, intern Navalnj. Videofilmad som förebyggande åtgärd mot rymning. Närvarande." Navalnyj skriver att han somnar om "lugnad av tanken på att de finns de som tänker på mig och aldrig kommer att låta mig komma på avvägar. Är inte det fantastiskt?" Denna typ av ironi återkommer som sagt många gånger i boken och gör den lite mer lättsam att läsa. Även om det såklart är helt förfärligt att han blev väckt varje timme under natten i sin cell. Han måste ha blivit så trött av detta! Och det känns också som ett ganska effektivt sätt att försöka bryta ner en människa. 

På sidan 415 beskriver han hur han tvingas titta på film tillsammans med de andra fångarna. "Den här gången är det en film om staden Vladimir. Bland sevärdheterna nämner de det kända fängelset med sina berömda interner Så typiskt Ryssland. Att vara stolt över vilka man har satt i fängelse."

På sidan 460 beskriver han att han fått en ny beteckning. Istället för att betecknas som "rymmare" blev han nu betecknad som "extremist" och "terrorist". Han beskriver att detta innebar att han inte behövde kontrolleras varannan timme längre (att han var närvarande/inte hade rymt). "Men extremism är en dans på rosor. Ingen kollar en. Jag var rädd att jag skulle vara tvingas att kyssa Putins porträtt och lära mig citera Medvedev utantill, men det behöver jag inte heller göra. Skillnaden är att ny har jag en skylt ovanför sängen där det står att jag är terrorist."

På sidan 505 beskriver han hur han inte fått träffa sin familj på väldigt länge och att han väntat i flera månader på att de skulle få komma på ett längre besök. Då satte fängelseledningen honom i en isoleringscell. "Så jag kommer inte få några fler besök, men fängelseledningen är säkert belåtna med hur duktiga de är på att uppfylla sina överordnades önskningar. Nåja, jag får se det stoiskt. De gör det de kan för att täppa till truten på mig. Och vad är då min främsta plikt? Just det, att inte låta mig skrämmas och att inte hålla truten. Det är även min uppmaning till alla andra. Protestera mot kriget, Putin och Enade Ryssland, så ofta ni kan." Och så är det väl, att ju mer någon vill tysta en från att berätta sanningen, desto mer måste man ropa?

På sidan 519 beskriver han sin dittills senaste dom. "Nitton år i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass. Antalet år spelar ingen roll. Jag förstår mycket väl att jag, i likhet med många andra politiska fångar, kommer att få sitta här resten av livet. Om "resten av livet" handlar om mitt liv eller regeringens får tiden utvisa." Och det utvisade tyvärr tiden. "Domen är till för att skrämma er, inte mig. Det är ni, inte jag, som ska tappa motivationen till att göra motstånd. Ni tvingas överlämna ert land utan strid (...) Putin får inte lyckas med det. Fortsätt att göra motstånd."

Som helhet tycker jag att boken var oerhört läsvärd och intressant. Den är skriven med ett ganska lättläst språk och inte alls så tung att ta sig igenom som man kanske kan tänka. Den första delen som skrevs under hans rehabtid i Tyskland är mer välskriven än den senaste delen som är fängelsedagbok och slutligen enbart instagraminlägg. Det blir som mer av en antecknande ton mot slutet. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var att Navalnyj intill döden kämpade för sitt lands frihet och att han stod fast vid sin övertygelse trots allt han blev utsatt för. Jag kan inte riktigt förstå hur han pallade! Kanske klarade han det för att han kände att han var tvungen att klara det, men mest tror jag att han klarade det för att han visste att han hade rätt och att systemet han var fast i var både falskt och korrupt. 

Det viktigaste jag tar med mig är att vi aldrig får sluta kämpa för ett demokratiskt och korruptionsfritt samhälle! Alla tecken på auktoritärt ledarskap och korruption måste tas på största allvar och utredas noggrant. Förlorar vi demokratin, förlorar vi livet som vi känner det.

Och i Andalusien pratar kanske ingen om det fortfarande, men någon har satt upp en skylt...

Hur lever en gräsänka?

Ända sedan jag var liten har jag helt automatiskt tänkt på gräsänder när jag hört ordet gräsänka, och så plötsligt är jag en sådan själv. Denna sommar bestämde vi så att M och G skulle åka själva till farmor och farfar i Andalusien, utan mig. Jag kände inte för det helt enkelt. Kanske blev det lite mycket förra året. Kanske ville jag andas, både lagom sval luft och i livet. Våren har varit väldigt intensiv och en del av hösten också. Jag har behövt stötta upp en hel del i vardagen hemmavid samt lösa en mängd saker utanför hemmet. Efter ett sådant läsår behöver en mamma vila. 

Så, dagen innan midsommarafton satte sig G och M på ett klimatförstörande flygplan och begav sig söderut. Själv cyklade jag hem från jobbet och insåg att min lägenhet var tom och skulle så förbli i tre veckor framöver, tom sånär som på mig och fåglarna. 

Både lugn och aktivitetslusta infann sig på en gång. Jag åt middag på altanen och började röja det värsta, men fick aktivt säga till mig själv att jag faktiskt har tre veckor på mig att få ordning på torpet, allt behöver inte hända första kvällen. Jag satte en deg och gick och la mig. 

Dagen därpå vaknade jag ganska sent, trodde att klockan var åtta eller så, och förvånades enormt när jag såg att den hunnit bli 10.40 (!), medan jag sussat sött i sängen, oväckt av mitt barn som vid den tidpunkten redan var ute och gjorde Málaga osäkert tillsammans med sin far. 

Midsommarafton firade jag med mina föräldrar. Vi åt midsommarlunch ganska sent (eftersom jag behövde tid att baka ut degen, raka benen och få på mig min nya klänning), och sedan spelade vi Alfapet i trädgården i skuggan av en förvuxen buske. Jag förlorade, men vi hade himla roligt och hjälpte varandra mot slutet. På kvällskvisten gick jag en promenad över gruveberget med min vän E i grannbyn.

Så, hur lever en gräsänka som heter Tove under en treveckorsperiod på sommaren? Jo, jag lever gott, vill jag lova! Jag lever lugnt och skönt och med förvånansvärt bra ordning hemma. Ingen som demolerar soffan, men inte heller något fint, finurligt eller gosigt barn att ta hand om och lägga. Ingen kreativ, snygg och hjälpsam man att krama... lite tomt är det allt, särskilt på kvällskvisten när jag ska sova. Då längtar jag efter dem på riktigt! 

Det är intressant att observera sig själv under dessa gräsänkliga omständigheter, tycker jag. Jag cyklar exempelvis väldigt mycket. Jag äter väldigt lite kött och jag tittar en hel del mer på TV än jag gör i mitt vanliga familjeliv (då TV:n och för den delen soffan allt som oftast ockuperas av vår son). 

Jag har varit och klippt mig, jag har deltagit i en rolig aktivitet med Naturskyddsföreningen på Träbåtsfestivalen, jag har testat att paddla kajak i havet. Jag har badat en gång (med E i grannbyn m familj) och jag har umgåtts en hel del med samma E. Dessutom har jag orkat bjuda hem två kompisar på varsin trerätters middag! Det orkar jag verkligen inte i mitt vanliga liv. 

Jag har promenerat litegrann (inte så mycket) och mött två springande grävlingar, blivit livrädd, sprungit iväg, blivit eftersprungen av den ena grävlingen, stannat, skrikit och klappat händerna att den skulle Gå till sin kompis!!! och det gjorde den. Efter det blev jag rätt skakis, kan jag medge, och var tvungen att sätta mig på marken och prata med närmsta tant, även om jag redan hade syrran i lurarna. Men jo, det är nog så att grävlingarna är mer rädda för oss än vi för dem, som tanten sa, och de biter säkert en inte i benen bara sådär. Men jag blev så chockad, för jag har aldrig sett grävlingar förut och de sprang så himla fort! 

Jag har också jobbat på mitt jobb, vilket varit ganska vilsamt då jag inte haft så mycket att göra, men nu har jag semester! 

Ett projekt jag har igång är att jag ska städa på obskyra ställen. Projektet drog igång redan några dagar innan G och M åkt. Jag har hittills städat på följande ställen: skåpen ovanför kyl, frys och mikro, lådan under ugnen, G:s byrå med kläder, vattenlåset vid duschen (huvva vad oerhört äckligt det var där!),  och en del av en av garderoberna i hallen (både skodelen och delen med utflyktsgrejer (ryggsäckar, badhanddukar osv)). Jag har en del kvar på min lista, och vi får väl se om allt blir gjort innan de kommer hem (tror inte det), men sedan har vi en hemmavecka innan nästa äventyr och då kan jag också göra lite. Det känns bra att få rensa och torka ur, vika ihop och göra fint, åtminstone någon gång då och då. Imorgon ska jag satsa på att fira Burkbiennalen (som betyder att jag tar ut och organiserar alla matlådor), nu är det väldigt huller om buller i den avdelningen. 

Före

Efter

Sedan har jag vilat också. Sovit middag i soffan, tittat på TV på förmiddagen bara för att jag kan... sovit ganska länge men inte någon mer gång till efter klockan tio. 

Men ja, nu börjar jag bli redo för att de ska komma hem. Det är väl så också att man förhåller sig till den tid man vet att det är. Det har varit en skön och vilsam tid, men jag hade tyckt det var tråkigt att ha livet såhär alltid. Min familj, hur besvärliga och trötta vi än kan vara då och då, är väl värd att kämpa för! 

Mycket som är mycket

Till er som undrar vad jag håller hus och vad jag håller på med eller om någon skulle undra varför jag inte skrivit på en månad kan jag säga: läs Paradoxen och Krukväxterna mår bra. Någonstans där ligger svaret. Eller så är det bara så att det är mycket i maj. Kanske särskilt i maj och december är det mycket. På mitt jobb är det definitivt mycket både i maj och december. Många elever som ska ha betyg inför ansökan till högskolan. Och ute är det också mycket, i maj, med krukväxterna och sådderna och omplanteringar, grävning, det man ännu inte hunnit så, köpa mer jord, fixa ny rabatt, ny plast till växthuset, ny plats till potatisen... sånt. 

Sedan är det mycket med barnet, med mannen, hushållet, familjen. Mycket att hantera och mycket att reflektera kring med syrran sena kvällar när hon sitter i sängen och jag ligger i soffan och ungen ligger i sin säng och pratar med pappan, som nu. Men så SÅ tacksam jag är över att ha just syrran att prata med! Hon är klok och snäll och försöker verkligen förstå. Hon försöker så bra att jag tror att hon förstår, och på något plan gör hon väl det. Men sedan är ju inte hon jag och hon lever inte mitt liv, men ah, hon känner mig väldig väl, det kan man lugnt påstå. 

Till sist är det också en hel del på gång i föreningslivet. Det är snart årsstämma i vår BRF och jag har tagit det stora, modiga beslutet att gå ur styrelsen. Jag har inte tiden och orken, känner jag. Jag behöver fokusera på annat (se ovan) och även på mig själv, att orka ta hand om mig själv. Må bra, liksom. Styrelseuppdraget har tagit en hel del energi både på och mellan mötena med saker som behöver kollas upp, resoneras kring och hanteras. Detta har i sin tur orsakat ganska många stresspåslag, vissa av värre kaliber än andra, och kanske särskilt när det pågått konflikter av olika slag, eller när andra inte alls tyckt det ena och det andra brådskat på samma sätt. Jag har såklart gjort mitt bästa för att både hantera helheten, min del och mina egna känslor och energi, men det har ändå tagit ut sin rätt på något sätt. När jag kom hem från det mötet där jag tillkännagivit min avgång (eller att jag inte ställer upp för omval vid nästa stämma med andra ord), kändes det som om en stor sten släppt från mitt bröst! Det var så, så skönt! Så nu är det bara det sista kvar, dvs genomföra stämman, skriva stämmoprotokoll och ladda upp det, registrera mitt arvode, samt se till så att årsredovisningen kommer till Bolagsverket och att nya styrelsemedlemmar registreras, och jag avregistreras. Och sedan: ¡Libertad! 

Så har vi mitt andra föreningsengagemang, det som handlar om att styra upp roliga danstillfällen här på min ö. Hittills har det varit succé! Vi planerade för tre prova-på-tillfällen men redan tillfälle två, som jag inte var med på eftersom jag då var inlagd ett dygn pga smärtor som gick över, beslutades det om att erbjuda två extratillfällen för de som redan varit med minst en gång. Så fem tillfällen blev det och allt blev väldigt lyckat. Dansläraren var superproffsig, folk var medelålders, fnissiga och glada. Alla gjorde verkligen så gott de kunde med grundsteg och trippelsteg och föra och följa och hålla takten! Det var så mysigt och roligt att se hur alla ansträngde sig och hur fantastiskt glada alla blev av att vara där tillsammans, med världens vackraste havsutsikt, och försöka lära sig något nytt!

Nu hoppas vi att det kan bli någon slags kurs till hösten, kanske några socialdanstillfällen under sommaren... Vi får se vad vi kommer överens om och får ihop, jag, läraren och föreningen som jag arrangerar genom.

Utöver detta har jag också läst en helt fantastiskt bra men också 537 sidor lång bok. Patriot av Aleksej Navalnyj. En annan dag kanske jag skriver om allt jag tänkte när jag läste den. Det var trettioen anteckningar jag hade med mig till bokcirkeln när vi skulle diskutera den, och jag drog allihopa... Den var så otroligt bra att jag nästan känner att jag behöver köpa den och ha den hemma för att kunna läsa och stryka under. Den får en verkligen att inse vikten av ett demokratiskt och ickekorrupt samhälle och vilka konsekvenser ett auktoritärt och korrupt samhälle har på vardagslivet och ens rätt att andas.

Och förutom allt detta vardagstugg har jag också varit iväg på en resa, sedan sist. Det var över valborgshelgen jag gjorde ett race först till Göteborg på valborg (jag satt och tog det sjukt passivt ensam i mina föräldrars hus medan M och G var på stan och kollade på Cortégen), dagen efter tåg ner till Halmstad där jag mötte upp en kollega (och vän) och hoppade in i hennes bil och åkte med henne och herr gecko till Ronneby brunn där vi lämnade av herr gecko till en familj, spaade med några tyska militärer på permission och sedan sov sött. Dagen efter åkte vi en halvtimma norrut för att fira vår andra kollega och vän som fyllde 40 år. Kollegan och vännen från Halmstad åkte hem igen efter festen men jag stannade och fick se fyrtioåringens superidylliska hemman i skogen. Nybyggt hus i gammal stil, med underbart mysig inredning (också den i gammal stil), fin vovve, gullig dotter, trevlig man, enormt stora blommande körsbärsträd, torräng, mördarsniglar, vackra planteringar, många olika träd och fina naturvårdande planer för framtiden! 

Där sov jag en natt och sedan gjorde jag en megaresa hem med tåg, vilket innebar ståplats Lund-Helsingborg, ersättningsbusskaos i Laholm, stå upp på tåget från Laholm till Göteborg, trösta gråtande ensamresande pojke i elvaårsåldern, ersättningsbuss från Göteborg till Stenungsund där jag blev uppmött av min fina pappa, för då orkade jag inte resa mer. Två goda mackor, en banan och en satsuma hade han med sig. Klockan var halv tio och jag hade bara ätit ett chokladägg och en banan på hela resan, men som tur var lunch innan jag åkte! Så efter det har jag varit trött, som ni förstår, särskilt som allt ovan pågått under tiden... 

Men ja, jag kämpar på... och det är jag helt säker på att ni också gör, på era fronter! 

Privatekonomi och en mycket bra lördag

Idag har vi alla i familjen haft en riktigt bra dag! M var alldeles glad när han och G kom hem från Göteborg lagom till att potatismoset var färdigt och vi skulle äta middag. De hade varit en sväng på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker och på Konstmuséet där de ritat av skulpturer. Under tiden hade jag varit hemma, donat på (plockat, hängt tvätt, städat fågelburen och lagat lunch) och även hunnit cykla till och från Skärhamn där även jag lämnat tillbaka en hög med böcker och samtidigt lånat fyra nya. Jag hade dessutom hunnit fika på en liten ö bakom Akvarellmuséet där jag trots ganska frisk vind hittat lä. Fikat bestod av medhavt te i termos och lite godis. Jag hade tänkt att kanske fika på ett riktigt fik men så kom jag på att det mest är dyrt och det var ju ändå fint väder... När jag suttit en stund i lä med denna glittrande utsikt...

...mulnade det på och vinden vände. När jag reste mig upp och vände mig för att gå såg det ut så här:

Jag fick lite bråttom hem, kan man säga. På vägen hem passerade jag dock mina föräldrars hus för att hitta verktyg för att laga två vägguttag hemma hos oss. Jag var tvungen att ringa pappa för att fråga var de var och han fick instruera mig lite medelst videosamtal. Sedan cyklade jag hem. Då hade jag varit iväg i tre timmar. 

Väl hemma försökte jag mig på att först skruva loss och sedan skruva fast ett vägguttag som lossnat lite halvt. Jag skruvade eventuellt i lite fel skruvar och jag fattade bara inte hur jag skulle lösa det som jag insåg var problemet, och som jag inte orkar redogöra för här (för jag vet inte hur jag ska formulera det i skrift och det är la inte ens intressant) så jag ringde pappa med videosamtal igen. Det är mycket svårt att visa med mobilen samtidigt som man behöver båda händerna för att göra det ens pappa i andra ändan säger, så det var en del "Nu ser jag inte", "Nu hör jag inte" och "Tove, lyssnar du?" från min pappas sida. Till slut såg situationen ut så här:

Då gav jag upp och la på med pappa och ringde min granne E, vars man är elektriker. Och jo, han var hemma, och jo jag kunde komma och hämta honom. Jag hade förvarnat honom om detta projekt redan igår och han hade sagt helt självmant att han kunde komma och hjälpa mig om jag behövde. Så det kändes ändå okej att be honom nu när krisläge uppstått. Han tog med sig sin lilla skruvmejselväska och följde direkt med mig. Han insåg snabbt vad som behövde göra och gjorde det. Jag kanske behöver förtydliga att jag hade stängt av strömmen samt dubbelkollat att ingen ström fanns i uttaget innan jag började skruva. Jag hade också tagit fram vår lilla batteridrivna bygglampa så att man skulle se vad man gjorde. Tack vare min duktiga grannes expertkunskaper lyckades vi (han) sätta fast två lösa vägguttag på bara några minuter. Fantastiskt! Och nu vet jag kanske eventuellt hur man gör, till nästa gång... 

Så ja, det har varit en mycket bra lördag måste jag säga. Både praktiska saker har löst sig och vi har alla fått vara ute i det ganska härliga vädret. 

Men, det var ju en annan sak jag ville skriva om, som rubriken kanske skvallrar om, nämligen investeringar. Vadan detta? tänker ni. Jo, det finns vissa ämnen som jag går igång på. Beredskap, miljön och privatekonomi är tre av dessa. Nu är det så att en av mina spanska svågrar delar intresset för privatekonomi och har gått några kurser i finansiell planering eller vad det nu kan heta. Han har utbildat sig till någon slags privatekonomisk rådgivare/utbildare på fritiden och har också börjat investera i spekulativt guld och aktier. Detta har jag vetat i flera år och med extremt ojämna och långa mellanrum har vi pratat om privatekonomi och hur man kan tänka. Själv har jag absolut ingen utbildning i det här förutom de goda råd jag fick med mig genom att lyssna på min mormor som var minst sagt väldigt ekonomiskt sinnad och genom det lilla man kanske fick till sig av hemkunskapen (ett ämne som inte finns i Spanien). 

Nu har min svåger blivit intervjuad i en youtubekanal som en man från hans by har. Jag vet faktiskt inte vad youtubekanalen har för ämne men jag tror det är ekonomi eller investeringar och liknande. Åtminstone är det detta som min svåger pratar om. I en timma sitter han och svarar på frågor om hur han själv tjänat och tjänar pengar, utan att nämna några exakta summor. Men han pratar också om att lära sig förstå sin egna ekonomiska situation och han påstår att många tycker det är extremt jobbigt att titta på sina egna konton och bena ut vad man har för inkomster och utgifter och vad man kan göra för att förbättra sin ekonomi. Han pratar om att en väg är att utbilda sig så man kan skaffa ett bättre jobb. Han pratar om att säkra upp familjen. Han pratar om att när man tjänar mer så spenderar man mer. Och jag kan bara hålla med. 

Han önskade att vi i familjen dvs hans bröder och deras fruar skulle titta på intervjun och kommentera den. Bröderna började. Jag såg en halvtimma ena dagen och en halvtimma nästa och tog anteckningar för att minnas allt jag ville kommentera på. Sedan spelade jag in ganska många korta röstmeddelanden där jag kommenterade det mesta av det han sagt. Idag tackade han så mycket för mina reflektioner och jag började spela in meddelanden bara till honom där jag satt på mitt gratiscafé på ön bakom muséet, innan vinden vände. 

Jag pratar om att jag inte vill vara någon kapitalist. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tjäna mycket pengar, och aktier känns både för komplicerat och för riskabelt för mig. Samtidigt har jag ett pyttelitet ISK-konto, men jag har inte ens koll på det... Mitt sätt att se på ekonomi är att god ekonomi är när man lever inom sina begränsningar. Man har alltså råd med bostad, transportmedel för vardagliga transporter (cykel, busskort eller kanske en bil), mat, betala sina räkningar, kanske köpa lite kläder ibland om man verkligen behöver det, småutgifter (t ex garn, böcker, fika på café någon gång, äta ute någon gång, te och choklad) och någon slags semester utan att behöva ta konsumtionslån (här räknar jag inte in CSN-lån eller bolån). För en riktigt stabil ekonomi ska man också ha utrymme att spara något varje månad, tycker jag. Och ja, jag kan nog ändå säga att jag levt inom mina begränsningar under hela mitt vuxna liv.

Första tiden efter studenten bodde jag i en spansk studentstad och levde både på CSN-bidrag och på 4000 kr i månaden som jag tog från ett arv jag ganska nyss fått efter min mycket ekonomiskt sinnade mormor. Det räckte. Jag minns att jag gick en kurs i spanska som  kostade ca 100 euro i veckan (som jag har för mig betalades i en klumpsumma) samt betalade ett boende jag hyrde genom samma skola för 250 euro i månaden. Det var ett rum i en lägenhet jag delade med andra elever på samma skola. Hyran och matkostnaderna täcktes då av dessa 4000. Detta var en investering. Min första riktiga investering. Den går inte att mäta i pengar men detta år i Spanien gav mig helt klart fördelar när jag väl läste spanska på universitetet i Sverige, och när jag fick jobb som lärare i spanska. Det hjälpte mig också under mitt år i Almonte att redan kunna spanska. Hur skulle jag annars ha lärt känna M?

Efter detta levde jag på mina föräldrar i ett år samtidigt som jag tog CSN-bidrag. Sedan flyttade jag till Umeå och tog full CSN-lån och bidrag, dvs ca 9000 kr i månaden och hade en hyra på ca 2000 kr. Jag hade inget extrajobb. Det känns nästan konstigt nu, men jag tror det var väldigt bra att jag gjorde så, att jag fick det lugnet. Det behövde jag.

Sedan bodde jag i Almonte i ett år och fick bidrag från EU. Det låg på ungefär samma nivå som CSN, vilket kändes lyxigt eftersom jag förstod att ganska många i byn tjänade mindre än 900 euro i månaden, och jag jobbade bara 15 timmar i veckan eller vad det var.

Dessa pengar brände jag dock och något år efter det att jag kommit hem till Umeå igen visade det sig att jag fick en termin när jag inte kunde läsa någon kurs, eftersom jag var tvungen att vänta ett år på att den kurs jag skulle gå skulle ges. Först bröt jag ihop totalt, sedan skrev jag upp mig som springvikarie både hos kommunens för-, grund- och gymnasieskolor och på Waldorf. Jag tjänade pyttelite pengar. Vissa månader blev det kanske 5000 efter skatt. Samtidigt bodde jag i en studentlägenhet med två rum och hyrde ut det ena rummet till min ninjavän A, som jag hittat via en Blocketannons. I början hade M bott med mig men eftersom han verkligen inte hade någon ekonomisk plan (eller pengar efter flera arbetslösa år i Spanien) och det tog tid att få börja SFI så flyttade han hem till Spanien igen för att ta busskort. 

Under denna mycket knapra period i mitt liv, som samtidigt var rejält danande, skrev jag upp alla utgifter jag hade varje dag i olika kategorier i en pytteliten bok. Kategorierna var ungefär: mat i mataffär, mat ute... och om jag nu köpt något, vilket jag inte gjorde så ofta. Eftersom jag visste att jag skulle skriva upp varenda utgift när jag kom hem så var jag extra snål mot mig själv. Sedan summerade jag detta vecka för vecka och kunde snart konstatera att det var snordyrt att fika ute, så då slutade jag nästan helt med det. Och fikade jag ändå på stan såg jag till att köpa en matig baguette hellre än en kaka och så fick det räknas som lunch.

Sedan levde jag på 75% av CSN ett tag, mest för att det faktiskt räckte, och sedan började jag till slut få lite mer fasta jobb efter examen (liite längre vikariat) och drygt två år efter examen fick jag kontinuerligt jobb där jag jobbar nu och fick då äntligen en mer stabil månadsinkomst. Och ja, ju mer man tjänar desto mer gör man av med. Man kan bara titta på boendekostnaden här som exempel. Min studentlägenhet fick vi flytta ifrån i samband med att jag fick jobbet som jag har nu och då minns jag att vår hyra skulle öka med nästan 2000 kr. Det kändes väldigt mycket då. M hade fortfarande inte jobb, men hade flyttat till mig igen. Han läste på komvux men var inte berättigad till CSN. Lägenheten var 50 kvadrat och låg så himla fint vid skogen och sjön. 

Sedan flyttade vi ju till Klädesholmen och dubblade vår boendekostnad mot finlägenheten i Umeå. Men då hade båda jobb med månadslön. Vår boendekostnad nu är nog några få tusen dyrare än på Klädesholmen och lägenheten har dessutom kostat en slant att köpa (inkl lån), men det är vårt boende och det är det värt!

Så ja, jag har gjort några fina investeringar genom livet, om än inte i spekulativt guld eller aktier. Det är åren i Spanien med allt jag lärde mig där, åren på universitetet, fina tågresor genom Europa och även den här lägenheten som vi bor i nu, som vi lyckats amortera ner ganska bra mycket tack vare att M sålde sin lägenhet efter det att vi köpte (dvs vi hade mindre kapital när vi köpte och kunde därför inte köpa en villa för 4 miljoner). Vår ekonomi är god så till vida att vi kan spara både på ett gemensamt konto, ett bilkonto samt två konton till vår son varje månad samt på två egna konton. Vi sätter inga hutlösa summor på alla dessa konton men det blir ändå något varje månad och detta något växer ju med tiden, även om räntan återigen är nära noll. Kanske borde jag öppna sparkonto på en bank som verkligen har ränta. Jag vet inte. Men aktier, nej, det ger jag mig inte in på. Jag vill veta att de pengar jag har, de har jag, de kan inte försvinna på grund av marknaden eller något annat abstrakt.

Är detta ens intressant? Vill ni veta mer om hur vi organiserar vår ekonomi? Alla (par) verkar göra olika men jag tycker vårt system är himla bra och det funkar fint för oss. Eller vill ni kanske se min mormors kassabok från när min mamma var bebis? Jag har den här i bokhyllan!

Paradoxen

Ni vet väl vad en bloggares största paradox är? Jo, att när det händer mycket i livet som man skulle kunna skriva om, så orkar man inte skriva. Inte hinner man heller, eftersom så mycket händer som man måste både orka och hinna hantera. Och allt vill man såklart inte skriva om heller. 

Så har det varit nu i några veckor. Både roliga och jobbiga saker har hänt och behövt hanteras. En rolig sak var att M och jag äntligen målade om vårt sovrum. Efter mycket funderande hit och dit fastnade vi tillslut för en ganska ljus gul väggfärg. Den mörka vi först tog hem och provmålade såg för orange ut, och jag ville ha ett lugnt och varmt intryck, så då fick det bli den ljusare. Jag förstod nämligen tillslut att vilken gul färg som helst skulle bli varmare än den kalla ljusgrå som rummet var målat i. Jag gjorde en lista med femtielva punkter och så satte vi igång. Det visade sig att min man redan hade en hel del erfarenhet av att måla rum och så fick jag några goda råd av en kollega. Sedan var det bara att köra! Bra blev det, tycker jag! Jag njuter faktiskt varje dag och säger ofta till M att jag tycker det blev fint. Det var roligt att ha ett gemensamt lagomt projekt också. Vi hann klart detta på en helg, även om vi också var på utflykt på lördag förmiddag. 

Nästa bra sak som hände var att jag helgen efter måleriet åkte till Göteborg för systerhelg deluxe med min syrra. Hon hade bokat restaurang, hotellfrukost och spa och gav mig allt detta i fyrtioårspresent, inklusive övernattning hos henne. Så lyxigt! Vi hann till och med sy om ett par byxor jag fått av M, och som var lite för långa.

Den tredje riktigt roliga grejen som hänt är att jag till sist lyckats arrangera lindy hop här på min ö. Den första träffen var i tisdags och det kommer vara två tillfällen till under våren. Tiotusen personer hade sett annonsen på instagram och 18 personer hade anmält sig. Nästan alla dök upp! Det innebar en del jobb innan detta kunde bli av, men när jag väl fick vara där och dansa med andra fnissiga medelålders människor och när jag till slut efter att vi övat på grundstegen i en halv evighet (superbra för att befästa rörelsen!) fick ställa mig i ett par och dansa lite kände jag hur hel jag blev. Hur fint det var! Och så var det extra fint att jag råkade hamna i par med A från kulturföreningen som har hjälpt mig att arrangera detta. Kul också att jag fick en applåd i början av passet, för att jag fått ihop det hela. Det var så befriande och härligt att vara i en lokal med just vuxna, fnissiga nybörjare. Nu hoppas jag att kommande två träffar blir lika lyckade så att vi kan dra igång något mer kring detta till hösten. Jag ser framför mig någon slags kurs om kanske 10 gånger och sedan några socialdansträffar på det, med 30 minuters introduktion eller liknande innan den sociala delen drar igång. Eller kanske bara socialdansträffar med introduktion? Det kändes liksom lite snopet att gå därifrån när vi precis hade börjat. Jag ska föreslå för läraren att vi tar en timma extra sista gången nu i vår för att just få socialdansa lite. Då borde åtminstone några vara åtminstone lite redo för det, hoppas jag. 

Det jobbiga som hänt vet jag inte ens om jag orkar nämna, men det har dels handlat om att jag blivit utsatt för rättshaveristiskt beteende. Det hjälpte att sätta fingret på att det var just det jag blev utsatt för, och det hjälpte att avsluta kontakten med personen. Än är nog inte sista turen dansad med denna person dock, men nu har jag åtminstone skaffat mig rejält med avstånd.

Första krokusen som blommat i mina föräldrars trädgård i år. 17 mars.

Allt detta sammantaget, plus lite mer saker (t ex jobbstress) gjorde att jag i fredags kväll kände mig som en våt trasa. Inte ens urvriden, bara våt och slokande. M sa åt mig med sin lite strängare men också mycket kärleksfulla röst att gå och lägga mig. Jag lydde hans råd, typ. Han fick lägga G och jag kunde, efter att jag vilat, kolla på Svenska nyheter, som är lite av en fredagstradition för mig. Då kan jag skratta åt eländet en stund. Bra inför helgen. 

Igår, lördag, var jag fortfarande helt matt och slut. Jag hann tänka att det kanske är nu jag bränner ut mig. Och hur fasen ska det gå med allt då? Så vi åkte till närmaste handelsträdgård och köpte vårlökar till vår väns grav och till en kruka jag har hand om på gården. Sedan hem igen och jag var så slut att jag knappt orkade med att radion var på i bilen. Väl hemma åt vi mat från fredagen som vi värmde i mikron och sedan åkte G och M till Trollhättan för att gå på Innovatum. Det är något slags museum med vetenskapstema om jag förstod det hela rätt. G ville hemskt gärna dit, eftersom hans kusin varit där för ett tag sedan. Jag ville hemskt gärna stanna hemma och vila, så det fick jag. Det fanns alltså inte ens på kartan att jag skulle åka någonstans mer alls. Handelsträdgårdsutflykten var mer än nog. G undrade om jag skulle ha det bra ensam hemma och det försäkrade jag honom om att jag garanterat skulle. Ensam hemma var precis vad jag behövde! Lunchen gav mig ändå lite energi så när G och M åkt iväg med bilen satte jag ett larm på en kvart och plockade undan det värsta. Sedan hängde jag tvätt och ringde mina föräldrar för att redogöra för den senaste tidens händelser. Efter det satte jag mig på altanen på baksidan där vi har fullt söderläge och virkade i solen. En yllefilt fick jag ha över benen men det var ändå tillräckligt varmt och skönt för att sitta i kofta. Fåglarna satt i sin bur bredvid och var glada. Efter en stund fick jag energi att städa fågelburen, så då gjorde jag det. Lugnt och fint. Fåglarna fick stå någon timma på gräset. Jag virkade vidare och började lyssna på P3 Dokumentär Mysteriet Adam. 

Sedan blev det kallt och jag gick in och lagade mat. Sopa de camarón fick jag för mig och hittade ett ecuatorianskt youtuberecept som jag nästan följde. Det blev gott! Så kom jag på att jag inte hade något bröd, så jag satte en deg. Även där följde jag nästan ett recept. När jag hunnit äta och till och med ligga i soffan en stund, kom G och M hem. Det blev en mycket bra och återhämtande lördagseftermiddag för mig. Precis vad jag behövde!

Så när jag vaknade imorse vid klockan åtta sommartid, kände jag mig tillräckligt som mig själv för att åka med på dagens utflykt med ca tio andra familjer. Det är en grej som Friluftsfrämjandet ordnar. Och ja, det var trevligt! Jag pratade med några olika mammor. Skogsmingel kan man kalla umgängesformen för om man vill. Vi grillade korv och åt våfflor. Till och med popcorn fick man!

När vi kom hem från utflykten duschade jag och la mig i sängen i ett rent ullunderställ och lyssnade klart på dokumentären om Adam, samtidigt som jag slumrade till, så jag fick nog inte ihop det hela helt riktigt, men har läst nu på en NRK-sida att det var en sekt inblandad. Ni får lyssna! Jag ska inte avslöja för mycket! Sedan fortsatte jag lyssna på ännu en P3 Dokumentär i sängen innan min vän E i grannbyn hörde av sig och påminde mig om att vi skulle ses idag. Hon var också trött och hade också haft mycket att stå i på senaste tiden men en promenad både behövde och ville hon ta. Det var trevligt! Jag fick till och med tomatplantor av henne innan jag åkte hem igen. Snällt! Dessa behövde dock omgående komma ner i ordentliga krukor så jag fick svänga förbi mina föräldrars hus och plantera dem. När jag väl kom hem passade jag på att sätta mina tête-à-têter i krukan på gården, så nu blev det fint där också, lagom till påsk!

Så ja, det var senaste nytt från mitt lilla hörn av världen det! Imorgn är det en ny vecka, en kort sådan. Hoppas jag hinner tillräckligt mycket det jag behöver hinna på jobbet. Jag ska göra allt för att fokusera, men kommer också prata med min chef om hur jag mår och hur jag behöver prioritera kommande två korta veckor. Ja, det blir bra. För under påsken vill jag kunna njuta, inte vara ett vrak.

Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!