onsdag 2 juni 2021

Härlig helg och hysterisk bostadsmarknad

Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.

Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället. 

Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna. 

Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)

Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.

Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)

---

Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.

---

Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!

måndag 10 maj 2021

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

måndag 5 april 2021

Påsken 2021

Så kom det en påsk. En till påsk med restriktioner. I vår region uppmanades vi att inte träffa någon annan än de vi bor med och därför avbokade jag en påskträff med ett flertal andra familjer i grannsamhället. De andra träffades nog, men G och jag avstod. Inte vet jag hur stor risken för smittspridning är vid sådana tillfällen, men det känns dumt att chansa. Jag vet av min lilla erfarenhet att det är svårt att hålla avstånd, även ute, när man är så van vid att stå lite närmre. Man vill liksom glömma skiten och bara vara och bete sig som vanligt och därför känns det bättre att avstå helt. Tråkig som jag är.

Vi har haft minipåsklov hela familjen vilket innebar att vi alla tre varit lediga i fyra dagar. Vilken lyx! Vad har vi hittat på då? Ja, vad minns man? Det känns som om jag har lagat en hel del mat och så har vi städat två gånger. En gång på långfredagen och en gång nu ikväll, på annandagen. På långfredagen hängde jag dessutom tvätt ute, minns jag, och frågade mig om det var väldigt syndigt gjort. Jag vet inte vilka regler som gäller nuförtiden på denna ö, men jag minns att min mamma sagt att på långfredagen fick de inte gå ut och leka utan de skulle vara inne och ha tråkigt och på radion var det bara sorglig musik. Den där sorgliga musiken verkar inte vara något som radion hållit fast vid  och ja, därför hängde jag tvätt - en ren efterhandskonstruktion. Förresten är inte min mamma från denna lilla ö utan från ett samhälle i Småland där korna bytte färg, en historia jag pratade om senast idag faktiskt. 

Påskaftonen bjöd på massa sol och ganska frisk nordanvind, men värre skulle det bli. G fick leta påskägg med hjälp av lappar med bilder på. Då jag ritat bilderna var de nog lite kryptiska, men med min och pappas hjälp kunde han följa spåren som påskharen lagt ut (säger vi) och hittade till sist ägget till sin stora förtjusning i soffan, bakom en soffkudde! Några Ahlgrens bilar (eller skor, som M tyckte det föreställde) och några Anton Bergs chokladägg från förra året fanns det i ägget. Det räckte i två dagar. Perfekt! Från förra året vadå? Jo, så här är det: Jag har äntligen insett att det överhuvudtaget inte är någon idé att jag fixar påskägg åt mig själv. Ett år, för flera år sedan, räckte mitt lilla söta påskägg till i juni... Ett annat år, förra året faktiskt, öppnade jag aldrig ens de där lyxiga påskgodisförpackningarna från tidigare nämnt fabrikat och i år när jag stod där i affärn och skulle se om jag ändå inte skulle ha några chokladägg till mig själv, slängde jag ett getöga på förpackningens baksida och insåg att de håller i över ett år. Därav var det givet att cykla hem utan dessa chokladägg och istället rota fram förpackningen från förra året (oöppnad då) från ett av skåpen och öppna och hälla några i Gs ägg. Jag hade nämligen inte någon förhoppning över att äta upp alla typ tio äggen själv i år heller... och nä, inte är de slut än. Härmed kan jag officiellt inför hela internet fastslå att jag är sämst på att äta godis! (Förutom de där rosa, sura och salta som jag börjat äta på jobbet, de är jag bra på att äta upp, men max en påse à 60 g i veckan, ok?)

Förutom påskägg så ägnades påskaftonen åt att sova middag och sedan åka på utflykt. Vilka sov middag? Jo, jag och M. Varför? Jo, för vi kvällen innan sett en film som var alldeles för spännande för att stänga av. Nämligen Jungle på svtplay. Den är nästan två timmar lång och nej, vi lyckades inte stänga av den för att gå och lägga oss i tid, så det fick bli en sen kväll. Tre backpackers i Bolivia träffar en fjärde kille som övertalar dem att hänga med till djungeln och träffa en gömd indianstam. Med sig har de en machete, ett gevär och en otroligt odetaljerad karta. Djungeln är full av gröna växter och vilda djur... Maktkamp utbryter i gruppen och det som skulle vara ett häftigt äventyr blir en ren kamp för överlevnad. Okej, det sista där hade jag tydligen plagierat från svtplays beskrivning ser jag nu. Så kan det gå. Detta var en film som jag aldrig hade vågat se själv. Tur att M kunde hålla mig i handen... Filmen bygger på verkliga händelser och nu är vi peppade på att läsa boken, då det tyvärr inte framkom så mycket kring hur huvudpersonen gjorde för att överleva i djungeln, mer än att han bad till gud och fortsatte vandra, ungefär. Men vad åt han? Vad drack han? Hur resonerade han? osv. Boken finns översatt till spanska och går att beställa från Casa del libro. På engelska finns den också, för den som föredrar det. Slut på reklam.

Efter vår middagslur begav vi oss på utlovad utflykt till närliggande badplats. Knäppa som vi var (G och jag) hade vi med oss badkläder, men den isande nordanvinden, vilken blåste mer eller mindre rakt in på stranden, gjorde att vi hoppade över kallbadsmomentet och gav oss direkt på fikat. Med oss hade vi en sagolik chokladkaka från frysen, te, festis och vatten. M fikavägrade och satte sig att måla istället, medan G och jag utforskade omgivningarna, hoppade från klippavsatser (G) och fiskade med låtsasspön. Sedan cyklade vi hem igen och jag lagade en av mina favoriträtter: Korv stroganoff med havreris. 

Så kom påskdagen, som ett brev på posten. G och jag ägnade en stund åt ogräsrensning och sedan tjötade jag lite med några grannar som också var ute och påtade i sin trädgård. Jag visade dem hur kirskål såg ut och aktade mig för att tappa någon rotbit i deras trädgård. Sedan gick vi, jag med jordiga händer, till vattenpölarna på berget vilka G hoppade över, flera gånger, i sina ovattentäta springskor. Det såg så roligt ut att jag ville filma, vilket jag gjorde. Så där satt jag på klippan och filmade i godan ro, när jag kom att tänka på att jag filmade i motljus och borde flytta mig till andra sidan pölen. Och där och då, om det nu berodde på mina jordtorra fingrar, för många tankar i huvudet samtidigt, eller bara allmän fipplighet (qué torpe soy) tappade jag mobilen rakt i bohusgraniten. Den landade med ansiktet nedåt och fick en liten skada högst upp i högra hörnet. Inte så farligt, trodde jag - men oj så jag misstog mig! Skärmen var död. Helt och hållet stendöd. Helt svart. Litegrann blinkade den bara till högst upp när jag provocerade den, men annars inget. Jag kände genast stressen stiga och tänkte att vi måste gå hem, nu med en gång, för min mobil är trasig. Samtidigt ville jag låta G hoppa klart vilket han fick göra tills han var våt om ena skon och vi hade en för honom verklig anledning att gå hem. Väl hemma fick jag efter en stund vara ifred med datorn för att kunna söka rätt på en ny mobil att köpa, vilken jag inte kunde köpa utan min mobil. Nästan alla köp över internet ska ju godkännas med hjälp av mobilt bank-id, nu för tiden och det funkar ju inte om inte skärmen går att tända... M fick hjälpa mig att genomföra köpet och jag kan ju föra över pengar till dig med en gång, tänkte jag. Men nej, det kan jag ju inte. Även för att logga in på min bank behöver jag min mobil. Annat jag behöver min mobil till? Skriva under betyg på jobbet, frånvaroanmäla G till förskolan ifall han skulle bli snorig eller så, smsa förskolan ang. vad den eventuella frånvaroanmälan gäller, ringa förskolan, skriva till mina vänner, ringa mina vänner, ta emot kod på sms för att hämta ut två paket jag beställt för ett tag sedan, åka buss vilket jag aldrig gör men ändåååå!! Så sjukt mycket jag behöver min mobil till! Jag ville inte att det skulle bli så här, men så blev det. 

Vilken mobil jag köpte? Jo, en Fairphone 3+. Ingen aning om den är bäst eller nåt, dyr var den i alla fall, men samtidigt tror jag att den kan vara bra. Detta är en telefon jag har funderat på tidigare men jag ville väl inte köpa en ny förrän min gamla (fyra år drygt) gått sönder, och nu har den ju det... Till min nya telefon ska jag också köpa bakside- och framsideskydd, vilket M i Umeå hjälpte mig att googla upp mitt i min ångest, så att den inte ska kunna gå sönder lika försnablat lätt. Jag tappade alltså telefonen från ca 10 cm höjd! Attans vad hård klippan var!

Men när man inte har mobil har man ju tid till så mycket annat, eller hur? Läsa böcker till exempel! Igår, mobillös som jag var, hann jag läsa en hel bok! Inte så lång visserligen, men det har legat och gnagt i mig lite att jag inte fått läst den. "Dr Jekyll och Mr Hyde", heter den. En bok man hört talas om, eller hur? Antagligen finns den filmatiserad också, men den har jag inte sett. Nu är boken utläst och det känns bra. Spännande var den, men jag var lite besviken på att den inte slutade i Uttersons perspektiv, eftersom den började där. Lite märkligt, men kanske har författaren en poäng med det? Ingen aning. Vad tror ni?

Förresten hälsar min mobil att den visst lever. De fyra larm per dag jag har inställt på den ljuder nämligen, och inte kan jag göra annat än att snooza dem heller! Detta medförde att jag imorse mellan kl 06 och 07 ungefär var femte minut fick ligga och snooza mina larm, tills telefonen gav upp... Dess innehåll (bilder) har jag dock lyckats rädda. Bara att koppla in usb-kabeln och föra över till datorn som vanligt ju. För detta behövs inte mobilskärmen, men för mycket annat som sagt... 

Dagen idag har jag "tjuvrökt" på Ms mobil och så har vi varit ute en del i blåsten 14m/s (18). På eftermiddagen vandrade vi till det där fågelspanarhuset nere vid hamnen och det var spännande tyckte alla. Fåglar vi såg idag var: strandskata, kråka, trut, gräsand (!) och skarv. Vi fikade på "vårt ställe" där det var lä och sedan vandrade vi hem. Efter detta bad jag M laga mat, vilket han också gjorde, medan jag la mig på övervåningen och läste "Bomullsängeln" av Susanna Alakoski. 

Ja, det var väl den påskhelgen det! Nu är det snart dags att gå och lägga sig, när jag snoozat färdigt "gå och lägg dig"-larmet på min halvdöda telefon! 

söndag 21 mars 2021

Vilken bra helg!

Vilken härlig helg vi har haft! Det är söndagskväll och jag känner mig nöjd och glad med helgen. Nu tänker jag avsluta den med att sitta framför brasan och se Gifta på låtsas eller vad det heter. Det är min egen-mys-serie, som passar bra att se de kvällar M lägger G och ska gå upp tidigt, tidigt morgonen efter. 

Men helgen var det ju! Lördagen innehöll omplantering av mina pensébebisar, vilka alla såtts i vindruveaskar, men nu fick flytta till egna eller nästan egna småkrukor och även flytta in i det svalare och ljusare rummet (ateljén). Detta fick jag göra helt ifred, vilket var ljuvligt! Sedan minns jag inte vad som hände mer innan lunch men efter lunch tog vi cyklarna och cyklade över till grannsamhället och käkade våfflor med mina föräldrar i deras uterum, på avstånd. G slickade i sig sylten och tog max tre pyttetuggor på sin våffla, men han smakade i alla fall! Sedan spelade han och M boule på gräsmattan (någon egen variant, antar jag) medan jag konverserade mina föräldrar om allt möjligt, till exempel om Ivar Aasen, ni vet. Inte för att jag mindes vad han hette mer än Ivar A (typ Amundsen) men att det var han som "uppfann" nynorskan, det försökte jag redogöra för. Sedan cyklade vi hem var och en sin egen väg (G och M tog alltså vägen om affären) och jag fick en pratstund med en vän på bron. Det var fint. 

Det enda som var jobbigt var att jag valt att prova min gamla cykel (inte så gammal i och för sig) som inte har varken motor eller batteri. En helt vanlig damcykel, alltså. Det var hemskt! Jag är alldeles för van att cykla elcykel, eller om det är så att det verkligen är något fel på denna cykel, men det tror jag nog inte ändå. Det är nog jag som är otränad... och ovan att inte få den där extra energiimpulsen vid varje trampning. Vädret var vackert och det blåste bara "lite grann" med havsbandsmått mätt. 

Väl hemma ville jag inte gå in så G och jag började röja lite i trädgården. Jag ryckte bort gräs (=ogräs) från en rabatt och G krattade lite på måfå. Plötsligt dök en grannpojke upp, som inte är här så ofta då hans farföräldrar har huset endast som sommarställe. Grannpojken och G kommer så fint överens tycker jag och genast kom han över och hoppade hinderbana i vår trädgård tillsammans med G. "Jag kom först!"  ropade grannpojken triumferande. "Jag kom sen!" ropade G lika glatt. Min lille pojke! Qué inocente eres... Vi gick en sväng till lekplatsen och sedan skulle grannpojken och grannfarmorn gå och köpa apelsiner på lillaffären här på holmen och då gick vi med. Det var succé. Pojkarna höll varandra stundvis i handen (på farmorns initiativ). Några söta kort av de unga tu fick vi också, att visa grannpojkens mamma. 

Sedan var Tove helt slut, men då var det dags att laga mat. Klockan hade hunnit bli halv sex och ingen middag var initierad. Jag lagade köttfärssås och spaghetti (helgstandard här) och vi åt med god aptit.

Dagens dag, söndagen den 21/3 har handlat mycket om att vandra. Vid klockan nio gick jag ut en lång promenad på 1,5 timme och pratade i telefon med M i Umeå. Högt och lågt: VHS, semesterresor och nutida barnprogram avhandlades bland annat. Och plötsligt då jag klättrat upp på den yttersta utposten av ön såg jag att någon byggt ett hus. Ett hus här? På klippans kant! Vad kan detta vara? Efter en liten stunds undersökning förstod jag att det var ett fågelskådarhus och  gick in. Helt nybyggt. Sågspånen låg kvar i klippskrevorna. 

När jag kommit hem igen informerade jag G och M om min upptäckt och det beslutades om en eftermiddagsutflykt dit, med kanelbulle och festis. Mala bjöds in och vi begav oss alla iväg efter en mycket näringsriktig lunch bestående av hemlagat potatismos och industrilagade kalkonköttbullar. Från fågelhuset kunde vi kika i kikare och fota med zoom-kameran. Några ejdrar såg vi och några skarvar. Det blåste rakt in och fikat fick intas i lä, nere vid en badplats. En av mina favoriter. Sedan vandrade vi hem igen och G orkade faktiskt hela vägen. Han och M hade varit ute innan lunch och slängt återvinning, vilket också är en ganska rejäl promenad för en fyraåring. Ja, jag är imponerad - men inte förvånad att han somnade som en stock nu vid åtta.

Ejdrarna verkade sova på vågorna

Ja, men det var väl den helgen det. En himla bra helg. Vi orkade till och med städa till slut, så nu är det rent också. Härligt! Hoppas ni haft en minst lika fin helg som jag! Nu: Gifta vid första ögonkastet, sjögräschips, vatten och brasa. Tjofljöt!

tisdag 9 mars 2021

Vilda fantasier och vårpepp

Sommarrudbeckia Rustic Dwarf och Blåklint Blue Boy, juli 2020.

För ett år sedan byttes tågreseplanering mot fröer och kanske är det något  visst med årstiden, med ljuset som återvänder eller så är det något i vaccinet som inger hopp. Vi har börjat fantisera om att åka till Spanien igen. M längtar verkligen. Han har inte träffat sina föräldrar sedan de var här på Gs treårsdag, 2019. Vi har inte varit i hans hemby sedan påsken 2019. Det kommer att ha gått över två år när vi väl kommer dit. Alla barn kommer att ha blivit så stora, inte minst G. Han kommer vara som en annan unge för dem. Två och ett halvt år är stor skillnad mot fem... Ja, dubbelt så gammal som sist kommer han vara. Galet! 

Kanske sätter jag för mycket hopp till vaccinet och att vi plötsligt ska kunna ta några tåg genom Europa för att till sist landa i La Palma del Condado och därifrån åka bil till vår by. Kanske kan det inte bli så på länge än? Jag kan ändå inte låta bli att fantisera. Vilda fantasier om tågvagnar med lagom mycket folk och så Europas landsbygd som susar förbi utanför. Höstvackra träd. Hösten kommer att ha kommit kortare ju längre ner vi kommer, tvärtom mot våren. Om vi nu alls kan ta oss iväg. Om det nu alls blir till hösten. (Bara för att vi två vuxna boendes i Sverige blir vaccinerade (när det nu blir) är det inte säkert att resten av Europa hunnit bli det och då kanske man vill och bör undvika onödigt resande, även för de vaccinerade, och kanske är gränser stängda... och hur blir det med barnet som inte kan vaccineras? Ja, fortfarande är det många frågetecken och mycket osäkerhet... inget kan planeras än, men det kostar ingenting att fantisera!)

Nu alldeles nyss hittade jag en sak som jag länge saknat så mycket att jag blivit frustrerad: nämligen någon slags lista över olika tåglinjer i Europa. En lista över vilka tåg som avgår från en viss station en viss dag, dess ändstation samt alla stationer det passerar går nämligen att hitta på interrail-appen. Man väljer "Stations" i menyn längst ner, sedan i "From" skriver man in vilken station man vill resa från (logiskt) och vilken dag och tid. Sedan kommer alltså alla de tåg som går från denna station upp, vilken som är dess ändstation, hur lång tid det tar att resa dit och väljer man då det tåg som har ändstationen längst bort (mitt syfte med detta sök är nämligen att hitta direktlinjer och komma "så långt som möjligt" på dem) får man först se i en lista på alla de stationer tåget passerar samt vilket klockslag det passerar dessa. Sedan kan man välja "View on map" och se detta på en karta, om man t ex inte vet var Frankfurt ligger. Sedan antar jag att man kan fortsätta så här: skriva in Frankfurt, se vart tågen går och sedan nästa och nästa station tills man är framme. Så här ser det ut:

Hur bra som helst men samtidigt lite klurigt. Vi, som reser med barn, vill inte resa för länge under en och samma dag, samtidigt vill vi komma så långt som möjligt per resa eftersom vi inte vill lägga fem dagar på resan helst, som sist. Det blir eventuellt lite svårt att passa in allt så att resdagarna inte blir alltför långa och sena, osv. Kanske är fem dagar ändå det bästa? Vi får väl se.

Annan vårpepp då? Jo, det var väl fröerna då. Syrran och jag har beställt oerhört mycket frön, mest jag faktiskt, och vissa av dessa har jag packat om och skickat till syrran. I helgen orkade jag sätta en andra sådd (den första bestod i egen-tagna penséfrön (ett experiment) samt myskmalva som visserligen växer vilt här så jag vet inte varför jag orkar så dem).  Denna andra sådd blev det rädisor ute (nu kommer snart en snöstorm, så vi lär väl se om de fixar det - de har inte grott än så...),  rosenskära, sommaraster, praktvädd, isländsk vallmo och säkert något mer som jag glömt. En hel massa små byttor (avklippta förpackningar) blev det, och de alla står och trängs på ett och samma plastlock som jag lånat av M. Locket är bra för det har en liten kant och då kan man vattna underifrån. Redan idag ser jag att vissa av fröerna grott och börjat skicka upp små böjda skott. Vad smarta de är växterna som krokar till sig när de ska tränga upp ur jorden! I det korta programmet "Odlingen" kan man lära sig mer om hur ett frö kan bli en blomma. Häftigt faktiskt!

Även detta år ballade jag ur totalt när jag skulle beställa fröer. Det blev alldeles för många och alldeles för många olika också, antagligen. Följande sorter har jag köpt: 

Sorter jag provat förut: Blåklint, Jätteverbena, , Bondböna, Sommarmorot, Rosenskära 'Early Summer', Sommaraster 'Amerikansk Busk', Praktvädd, Rädisa, Sommarmalva, Buskkrasse,  Körsbärstomat 'Vilma' och Sommarrudbeckia 'Rustic Dwarf'.

Sorter som är nya för mig: Vintersallat, Pak Choi, Vintermorot, Djungelgurka, sibirisk vallmo ”Iceland Mixed”, Allium, Sömntuta, Broksporre 'Flamenco', Spenat, Brytsockerärt,  Körsbärstomat 'Artisan Golden Bumble Bee', Tusensköna 'Habanera White with Red Tips', Körsbärstomat 'Black Cherry', Trädgårdsjättevallmo 'Brilliant' och  Fjädervallmo 'Danebrog'.

Myskmalva och ringblommor, augusti 2020

Vi får väl se vad som tar sig och om trädgården blir lika rikblommande som förra året. För att undvika att balla ur så här mycket nästa år ska jag göra allt jag kan för att ta vara på fröer från mina blommor det här året. Jag ska även göra slag i saken och vinterförvara jätteverbenan frostfritt i förrådet. Denna vinter tyckte jag att det aldrig blev någon vinter så den fick stå kvar i sin kruka där ute, men så kom snön och sedan en hel massa minusgrader och då dog den. Nu är den torr och grå och - död. Fröer från mina många ringblommor har jag dock sparat, så dessa kommer jag så direkt ute när det känns som läge för det. I april kanske? Fröer från förra årets malabarspenat har vi också i mängder, så det kan mycket väl hända att det blir några plantor även av denna roliga och ätliga växt. 


I helgen vårbrukade G och jag våra två pallkragar, men jag undrar hur långt de kommer räcka. I dessa vill jag främst odla ätliga växter. De frön till ätliga växter jag har nu är: squash, pumpa, morot, rädisa, bondbönor, sockerärt, spenat och vintersallat. Dock kommer allt detta inte odlas samtidigt. Rädisorna kommer först och sist kommer vintersallaten. Men ändå... Nej, det kommer inte räcka. Bondbönorna och sockerärterna får nog hitta en annan plats, när jag tänker efter. Kanske där jag hade mina sommarrudbeckior förra året? Eller kanske i "skräp-rabatten" där det inte blev någonting annat än akleja, gräs och några purpurklätt. Ja, men det löser sig nog... Det är tur att det är skoj att  gräva! Synd bara att ryggen blir så mör. Jag får ta lite i taget och kanske få hjälp av M eller så... 

Ja, våren: du kommer med ljus och vilda fantasier. Du kommer med fröer som gror och soldamm i rummet. Du kommer med snöstorm i övermorgon men sedan, sedan kommer du väl hit på riktigt kära vår? Det hade varit så trevligt!

måndag 1 mars 2021

420 månader

Så fyller jag, och mordet på Olof Palme, 420 månader. Mördaren är utpekad - men var det verkligen han? Och jag har blivit vuxen på riktigt. Eller?

Några tjugoåringar passerade på gatan här utanför i helgen. De hade tittat på solnedgången på en klippa. De hade kameror och stativ och lite för tunna kläder. Vad glada de såg ut! Vilken tur, för glad ska man vara när man är i den åldern, sa jag. Glad och ute på galej med sina vänner, på en klippa vid havet. 

Men hur gammal är jag egentligen? Det var ju nyss jag var tjugo! Det känns åtminstone nyss. Så inser jag att femton år har gått och tycker först det är lite sorgligt men sedan att det är bra. Så mycket bra jag har hunnit göra och vara med om under dessa femton år; bott i Spanien i några omgångar, lärt mig dansa lindy hop, träffat en man som jag tycker om och fortfarande är tillsammans med, fått en underbar son, flyttat till Norrland och flyttat därifrån och verkligen inte minst: utbildat mig i fem år vid ett universitet och även fått en tillsvidareanställning på en arbetsplats där jag trivs. Jag har till och med blivit moster!

Det slår mig hur olika perioder i livet verkligen är olika perioder av livet, på det sätt att de präglas av olika saker och problem, kanske rentav teman. Ett tag är det problem att hitta en lämplig livskamrat, ett tag undrar man om man någon gång ska kunna bli gravid trots extremt oregelbunden ägglossning, ett tag undrar man var man ska bo och sedan plötsligt bor man där, lämnar och hämtar på förskola och har en skäggig typ som kramar en när man ber om det. 

Om olika tider i livet präglas av olika problem eller frågeställningar så kan man också lära sig att tänka att dessa problem kommer lösa sig, på ett eller annat sätt, och livet kommer gå in i nya perioder. På något sätt kommer jag att få veta om jag får ett barn till eller ej, och vi kommer på något sätt hitta ett boende som verkligen är vårt (och som vi äger), ett hem att leva i under många många år, förhoppningsvis. 

De femton åren som passerat sedan jag var tjugo har på många sätt varit bra, och på andra sätt varit tuffa. Men det är väl det som är livet? 

fredag 26 februari 2021

Det personliga är politiskt

Det är fredag kväll och jag vet inte hur längesedan det är vi senast satt i soffan tillsammans, M och jag, och tittade på en serie eller en film. För längesedan, känns det som. Mer än en vecka, säkert två. Jag längtar efter att få göra just det: sitta tillsammans i soffan och känna att båda vill och orkar se en serie, att vi hinner, inte måste upp så tidigt. Kanske blir det av ikväll, kanske inte. M nattar G och det kan ju hända att han somnar där medan jag skriver det här. Vi måste börja vänja G vid att somna själv. Läsa saga, sjunga sång, ligga kvar i två minuter och sedan säga godnatt. För ett tag sedan gjorde jag så och det funkade, men sedan har vi kommit ifrån det igen. Det blev mer tid för oss då, mer tid för oss.

Det personliga är politiskt tänker jag och tänker på att  vi inte hinner se en serie ihop, kanske inte ens Rapport, för M ska upp och jobba så tidigt, oftast, och han kom hem så sent, och G somnar senare ändå så vi orkar inte. Imorgon ska han visserligen inte upp tidigt alls, för vi är alla lediga, men kanske orkar vi inte ändå - det är fredagskväll och vi har städat. Energi har använts och ja, nu är det kväll. 

Ibland blir jag så trött av att projektleda hela projektet familj, vardag, hus och hem, att jag storknar och klagar. Ibland blir jag arg. I veckan klagade jag: Jag orkar inte ta hand om allt. Så här är min dag, sa jag till M och skrev upp ett dagsschema, så han tydligt skukle se hur mycket tid jag lägger varje morgon på att väcka mig själv, duscha, väcka G, få i båda frukost, klä på osv, tills vi till slut cyklar iväg, cykla över broar och berg och ända till förskolan. Väl där: låsa cykeln, ta oss upp till förskolan, lämna, tillbaka, kanske handla något på vägen till jobbet, jobba... cykla och hämta, cykla hem, fixa middag, leka med G och sedan är klockan vips sju. Se på barnprogram, eller plocka på med något (köket, leksaker...) medan G ser på barnprogram. Och sedan är klockan kvart i åtta och lillungen behöver börja lägga sig. 

Vi borde ha bil, sa han, så vi slipper cykla så långt. Du borde inte låsa cykeln, om det tar tid... och fler liknande saker sa han. Mitt svar var att jag tycker om att cykla, och självklart låser jag min dyra cykel för det tar ungefär 15 sekunder totalt, men det jag vill ha, det enda jag behöver är lite mer jämn fördelning av ansvaret och arbetsuppgifterna i hemmet. Det såg faktiskt ut som om en polett trillade ner, men vad vet jag. En kollega har samma dag berättat att hon får tre timmars fritid, vilket hon lägger på handarbete, varje dag i utbyte mot att hon tar det större övergripande ansvaret i familjen... Det skulle jag aldrig kunna få, känns det som. Bara Ms schema omöjliggör detta, och att G fortfarande är ganska liten. Men kanske kommer det en tid, kanske...

Så kommer fredagen och då det städvägrades förra helgen och den ansvarige (inte jag) inte tagit tag i det under veckan, tvingar jag fram en städning där alla måste delta och belöningen är fredagsmys med glass. Jag tar på mig rollen som specialpedagog, då jag är den enda med pedagogisk utbildning och då jag varken orkar bråka eller fixa allt själv. M instrueras i hur han ska instruera G och meningen är att de ska plocka leksaker medan jag plockar köket, då jag redan plockat en hel del från golvet och Det Tar Aldrig Slut. M tröttnar och tycker G hjälper till för dåligt, jag vet att fokus på målet som morot (glass), dela in uppgiften i små hanterbara steg och ge kontinuerligt beröm är det enda som funkar. (Nu måste vi städa upp det här så att vi kan få glass sedan, för idag är det fredag och vi har längtat efter glass hela veckan, och nu ska vi se - ser du någon dinosaurie med lång hals? Var ska den ligga? Bra! Precis där ska den ligga!) Ja, jag kräks litegrann mentalt på mig själv när jag hör min egna överpedagogiska röst säga detta. Lägg ner morsan, liksom! Men, som sagt: jag orkar varken bråka eller ta allt själv - och jag vill gärna, gärna, väldigt gärna ha ett rent hus inför helgen. Det hade varit Så Skönt! 

Och till slut, efter mycket om och men och uttalanden om hur urbota Tråååkigt det är att städa och att här ska man minsann städa hela tiden, alltid är det nåt, (ända till Kina och den dåliga kvalitén på dammsugaren dras resonemanget) är hela huset städat, eller ja: åtminstone alla golv. Och det är undanplockat på köksbordet. Soffan är i ordning...  Och då tar G och jag oss varsin glass och sedan en ficklampepromenad i mörkret, medan M sjunker ner i soffan och googlar snygga bilder att rita av. Sedan ser vi på Mumintrollet och M och jag gör tillsammans en analys av de könade aktiviteterna (Vår i Mumindalen: mamman lagar mat till alla hela tiden och låter snäll och lugn vad som än händer, hon läker till och med det förvandlade mumintrollet med sin omtanke och kärlek. Barnen leker hela tiden. Alla vuxna män är fullt upptagna av sina hobbies: pappan skriver på sina memoarer, Snorken försöker uppfinna ett flygande skepp och Hemulen letar med stor iver efter blommor. Som pricken över i-et vill bara den där Snusmumriken röka pipa och resa och fiska och ta det lugnt, utan ansvar för någonting mer än sig själv...)

Och så är det fredagskväll och mörkt och sent och rent, och jag ska se om M har somnat djupt eller om han ändå vill se ett avsnitt av mig av serien vi följer just nu: Tunna blå linjen. Vilken serie följer du? Och hur får du ihop vardagen, egentligen?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...