Så plötsligt händer det! Jag bestämmer mig för att ta i tu med att bestämma vilka bilder vi ska skriva ut och vilka som ska få stanna i en mapp på datorn. Av kanske 700 bilder har jag valt ut 147. En annan dag ska jag bestämma vilken storlek de ska skrivas ut i. Ett album har jag redan köpt, så jag får la räkna lite på hur många som får plats. Kanske gör jag ett pussel av någon av bilderna, vi får se.
Och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna ta tag i att skriva här om vårt bröllop. Det är ju bara förberedelserna jag delat med mig av sedan tidigare. Jag har skrivit om att planera ett bröllop, om att ännu inte vara gift, och en del om vad som hände dagen innan bröllopet.
Så, hur var själva bröllopet? Vad minns jag så här ungefär tre och ett halvt år senare?
Jo, jag minns att vi gifte oss den 27 maj 2023. Jag minns att det blåste och att det var lite kallt.
Dagen innan hade vi bjudit hem hälften av gästerna (de som kommit från annan kommun eller annat land och som redan var på plats i vår by) till oss på middag. Vi hade, som min vän A (numera på grannön) tipsat om beställt något som kallas planka, och som jag aldrig hört talas om tidigare. Det var frukt och kallskuret, potatissallad och bröd. Jag hade bakat bröd själv också, såklart. Till barnen hade jag köpt korv med bröd, ifall de inte skulle gilla plankmaten. Så ungefär 20 gäster kom hem till oss kvällen innan på denna ganska enkla middag. Jag som tycker vi bor för trångt för att bjuda hem fyra personer hade plötsligt en festival i knät. En väldigt trevlig festival, dock! Vi bar bord från gården till baksidan av vår radhuslägenhet och folk satt vid dem och vid vårt lilla bord på altanen. Några satt i köket och några i soffan. Det var himla trevligt. Jag åkte och hämtade syrran också hos mina föräldrar och hon tog med sig badkläder. När vi ätit färdigt och jag hållit ett litet improviserat tal på två språk (typ hej och välkomna, och till svenskarna: låtsas imorgon som om tipspromenad är helt normalt på bröllop) så blev jag promenadsugen. Typiskt mig. Således drog jag ner de som var kvar vid denna tidpunkt till närmsta havsvik. Det tar 7 minuter för mig att gå dit. Därför tar det minst 21 minuter att gå dit med spanjorer. (Och nu menar jag spanjorer som "spanjorer som bor i Spanien"). De spankulerade i mycket maklig takt och var tvungna att stanna och kommentera grannarnas robotgräsklippare (som de aldrig sett maken till förut). Nåväl. Vi kom ner till havet men det blåste alldeles för kallt för att syrran skulle kunna bada. Backen upp igen var för jobbig för mina svägerskor så de fick hämtas med bil (!).
Nästa dag vaknade jag av att min svärmor sopade och moppade nedervåningen. Det behövdes säkert efter de 20 gästerna. Vilken lyx! Hon lärde mig att stryka skjortor, vilket jag såklart redan har glömt. Och sedan åkte jag på något sätt till mina föräldrar för att gå till frisören och sedan byta om hemma hos dem. Någon skjutsade mig antagligen, troligtvis M.
Min pappa följde med till frisören (har jag för mig) och hon satte upp mitt hår. Det behövdes löshår också, för jag har så lite hår. Hon tog sedan betalt svart och dubbelt så mycket som hon sagt eftersom jag också gjort en provuppsättning (som hon kammat ut!) någon månad tidigare. Efter det har jag aldrig varit tillbaka till henne. Nåväl, håret blev fint.
Sedan åkte vi hem till mina föräldrar och åt lunch. Pappa hade fixat någon sorts buffé har jag för mig. Mina svärföräldrar, M och G kom också dit och åt. Samt min vän J och hennes man och dotter lilla J som sov hos mina föräldrar. Min vän EH, som var en av två toastmadames (den andra var Js dotter lilla J). Och syrran då. Ja, vi var ett litet gäng. Jag bytte om till min bröllopsklänning och syrran och Js dotter hjälpte mig. Jag sminkade mig, dvs tog på mascara och något läppstift. Jag som aldrig sminkar mig annars hade landat i att detta räckte mer än väl.
Sedan gick jag ner för trappan och mötte M. G frågade om vi redan gifte oss och vi sa nej. Vi fjantade oss och sjöng en spansk sång: Juntos de la mano, miembros de una iglesia, vamos caminando al encuentro del señor. Det kanske var därför vår son trodde att det redan var bröllop? Oklart.
Sedan åkte vi efter en liten stund till färjan för att några timmar innan gästerna åka ut till Dyrön där vi skulle gifta oss. Syrran var med, EH och lilla J. Vi behövde förbereda lite och framförallt bli fotograferade.
Några veckor innan hade jag sagt till mina bokcirkeltanter vilken färja vi skulle ta om de kanske skulle vilja komma ut till färjeläget och skåda brud, som det tydligen heter. En hade svarat att hon kanske skulle komma, så jag trodde inte de skulle vara där. Men se! Alla var där. Alla! Så fint! De hade snittar och bubbel och de kramade oss och hurrade och det var nästan som ett litet minibröllop i bröllopet. Gulligt! Även en grannfamilj kom ner och tittade på oss. Mycket fint, faktiskt.
Sedan tog vi färjan över tillsammans med fotografen och hennes man. Vi förberedde lite på restaurangen och sedan körde vi fotosession på ön. Det var roligt. Syrran var med hela tiden för att kunna ha lite koll på G osv. Det funkade fint!
Efter några timmar, kanske två?, kom gästerna. Vi vinkade till dem från en pir.
Alla gäster fick varsitt bihotell att ta hem. Detta är en spansk tradition att brudparet ger någonting till gästerna, i utbyte mot pengar som de samlar in samtidigt som de ger den lilla grejen. På Ms lillebrors bröllop fick vi glasunderlägg. Men vi samlade inte in pengar utan hade istället ett presentbord.

















