måndag 13 maj 2019

En innehållsrik helg och en måndag


Efter den första femdagarsveckan på länge, ja, så kändes det, var det faktiskt skönt med helg. En helg då vädret var fint och jag hade energi till både det ena och det andra, visade det sig. Lördagen började starkt med att jag tillsammans med trebarnsmamman här på ön, och hennes tre barn, ställde i ordning en lokal inför ett möte som skulle äga rum på eftermiddagen. Vi plockade fram bord och stolar och hon hade med sig frukt och lite kakor. Mötet skulle handla om de nedskärningar i skola och barnomsorg som våra folkvalda politiker tydligen beslutat om i årets budget. Och eftersom jag, som både lärare och mamma, tycker att detta är något helt rimligt att vara missnöjd över ställde jag gärna upp med att fixa i ordning lokalen och fick även dess nycklar på halsen då trebarnsmodern och hennes tre barn skulle på iväg på en viktig tillställning precis samma eftermiddag. Klockan fem skulle jag infinna mig för att öppna, och sedan skulle jag ju stänga också - inga problem! Jag var oerhört peppad på att få träffa lite folk i min egen ålder och på att få höra vad som var på gång i frågan. Klart jag tog nycklarna!

Sedan cyklade jag hem på min snabba hoj och fann ett hem utan någon människa hemma. Skönt! Hög på energi satte jag genast igång och monterade ihop vår nya gräsklippare. Den senaste veckan har det visat sig att jag är lite av en mekaniker då jag lagat min cykel två gånger och Ms cykel en gång, med gott resultat. (I samarbete med M, men ändå - det har varit mina initiativ.) Jag är bra på det där med initiativ och gräsklipparen fick jag också ihop på ett eller annat sätt. Ja, jag följde instruktionerna. Nej, de var inte supertydliga men jo, det gick.

Jag klippte ca en halv kvadratmeter av gräsmattan, ursäkta: gräsängen, och gav sedan upp. Femton centimeter gräs var inget för mig och den där manuella klipparen... Nej. Jag gav mig på ogräset istället, men det var lite senare. För först gick jag in och lagade lunch. Det blev en rätt från min lista  plus två laxbitar i ugn i samma sås som räkorna i receptet. Och då plötsligt kom G och M hem och fortsatte att klippa gräset - tillsammans. Och mitt i detta kom ponnyhunden och hennes matte förbi. Och då blev det så att vi åt lunch tillsammans allihopa, förutom hunden som fick ligga och vakta i trädgården. Detta med spontanhäng alltså, det är verkligen min grej! Jag tycker om när det är opretentiöst och halvoplanerat, särskilt om det passar. Och passar det inte så är det okej att säga nej, det fattar man.

Den stora hunden behövde promenera lite mer så jag gick med dem ut, medan min man sov middag med min son. Vi gick ner till Stenvik och ut på berget. Massor av rosa blommor som heter något och styvmorsviol som heter styvmorsviol. Jag fattar knappt att dessa små söta blommor pallar att växa i blåsten på en karg klippa, men så är det! Starkt av dem!

Sedan gick jag hem och passade på att sitta lite på en klippa och ta det lugnt och titta på havet. Man får inte bli hemmablind. Det gäller att njuta!

Väl hemma tog jag direkt tag i att få bort lite ogräs som vuxit och frodats här och där, mellan plattorna på baksidan bland annat. Jag gjorde knutar av påskliljorna i en rabatt på baksidan för jag tyckte den såg så ful ut. Samtidigt funderade jag över detta att  vi inte vill att de växter som växer bäst ska få växa i våra trädgårdar, utan vi vill bestämma exakt vilka blommor som är fina och som inte är ogräs. Maskrosor till exempel, de är ju egentligen fina tycker jag, gula och lysande, men de är ogräs så de drar vi bort, jag med. Sedan finns det ju också fult ogräs, enligt mig, och ogräs som ser ovänligt ut, som till exempel har taggiga blad och de ska ju bara bort. Men hur snällt är detta egentligen? Varför ska de bort? Vad har jag för rätt att bestämma det? Ogräset ses på som något slags skräp i ett rum som är vår trädgård. Så tror jag det är. Vi vill inreda trädgården precis som vi inreder våra hem och om vi inte orkar inreda så förfärligt mycket (jag tänker på mig själv här) så vill vi åtminstone ha det lite rent och prydligt och då ska ogräset bort! Ja, så tänker jag, tydligen. Kan man äta kirskål förresten? Vi verkar ha en del...

Men förstår ni hur slut man blir av att rensa ogräs eller? Först lite halvt manisk och sedan helt slut. Tur då att jag kom på att jag kunde ta ut en trädgårdsmöbel och sätta mig, och en fotpall att ha fötterna på, och en dyna och en kudde under huvudet. Där hade jag det gött. Kyrkklockorna ringde och jag lyssnade på Om tjugofem minuter är jag död, eftersom jag tänkte att tjugofem minuter i vårsolen utan solskydd borde räcka. Och det räckte.

Väl inne igen försökte jag sova lite i soffan och jag slumrade nog precis till innan G vaknade efter sin siesta. Och då var det bara en timme kvar till mötet. Så jag käkade massa gröt (tur!) och cyklade dit. Väl där var ingen där, men de kom efter ett litet tag. Vi var elva mammor och två pappor och vi pratade om nedskärningarna och ifall vi skulle kunna göra något för att få politikerna att fatta att de tagit fel beslut. Och här lärde jag mig vikten av att ha dagordning och sluttid. Mötet hade inte det, och det tog tre timmar. Jag hade nyckeln och kunde inte gå förrän det var slut, fastän jag var slut lite innan tre timmar. Men ja, till slut tog det slut och då gick vi.

Sedan var det söndag och nu är detta inlägg så långt att jag inte fattar hur det gick till... På söndagens morgon tog jag bussen till Göteborg för att träffa min syrra och hennes lille son. Total restid: fem timmar, tur och retur. Men det var det värt! Lillbebisen somnade hos mig två gånger och det var fint att få lyssna på hela syrrans förlossningsberättelse i detalj. Lite lik min, fast ändå helt olika. Det enda lika var nog egentligen att vi båda blev sjuka i havandeskapsförgiftning. Min var dramatisk på sitt sätt, och hennes på ett annat. Vi kom båda ur det levande, i alla fall, och barnen mår bra. Så det var ju skönt. Men ändå: vilken jävla grej! Jag fattar inte hur folk vågar föda hemma! Jag fattar inte att folk tror att de kan bestämma över sin förlossning! Men det kanske de kan? Vi kunde det inte, utan det  var bara att hänga med.

Och idag är det måndag och jag har rensat lite ogräs istället för att ta fikarast på kontoret (som mina kollegor gör). Efter arbetsdagens slut hämtade jag G på förskolan och cyklade hem i solen. Vi har haft en himla trevlig kväll med fiskbullemiddag och brödbak. Vi tog en tur till affären också eftersom mjölet var slut. Om en stund kommer M hem från jobbet och ja, det börjar bli dags att gå och lägga sig även för nattugglan Tove.

Jag hoppas att ni också har haft en bra helg och en bra start på veckan!

tisdag 7 maj 2019

Hemma igen!


Så var vi plötsligt hemma på holmen igen. Jag skriver plötsligt för det gick väldans fort att flyga jämfört med att åka tåg, men gav också mer ångest. Ja - jag är flygrädd. Så är det.

Här har våren både varit och gått tillbaka till något kallt och blåsigt vårvintertillstånd, även om man aldrig talar om vårvinter här på samma sätt som man gör i norr.


Äppelträden blommar och det haglar när jag cyklar hem från förskolan den första dagen. Naturupplevelse tänker jag i uppförsbacken över berget och får extra kraft. G har haft det bra på förskolan och somnat i sin vagn utan napp. Storpojken.


Lökrabatten är överblommad och jag går ut i skymningsljus och iskall vind och knipsar av blomstänglarna. Låter näringen från bladen  få krypa ner i knölen igen. Längtar till nästa vår då jag tänker vara hemma och se alla tulpaner, narcisser och påskliljor blomma och inte bara knoppas och vissna som detta år.

Idag, den andra vardagen, har jag cyklat och kämpat och jobbat och tjatat på M och sedan träffat ponnyhunden och hennes matte. Berättat allt om resan och lyssnat på hennes månad, mattens alltså. Hon har en löjtnantshjärta i sin trädgård. Den blommar i vinden med många rosa små hjärtan. Det tror jag hon behöver.


Jag går hem. Med mig har jag en övervintrad höstblomma som min vän förbarmat sig över och en rosa pelargon.

Vi är hemma igen och det känns bra!

torsdag 2 maj 2019

Mat jag ska laga när jag kommer hem

Här sitter jag på taket och våndas över flygresan hem. Naglarna är fortfarande rödmålade efter vår andra primera comunión igår. Jag har inte bestämt mig än för om jag ska ta bort lacket innan resan eller låta det vara kvar. Antagligen får det vara kvar och så får jag köpa nagellacksborttagningsmedel när jag kommer hem. Och kanske något mer lack? Jag gör ju aldrig sånt - målar naglarna... men det kanske är kul? Jag vet ju folk som håller på med det rätt mycket. Ja, jag får se.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om utan det var ju mat! Mat jag vill laga när jag kommer hem. Varför ska jag skriva om det? Jo, den första anledningen är att jag gillar att sitta här i Spanien och vara hungrig och fantisera om vilken mat jag kan laga när jag är hemma i mitt kök i Sverige, och sedan är det ju också bra att ha en lista när inspirationen sinar, vilket den kommer göra efter ungefär en dag.

Så här kommer den, en helt färsk framgooglad lista på mat jag vill laga när jag kommer hem:


Potatissallad med salsa som vi kan äta tillsammans med biffarna jag vill minnas att jag slängde ihop i april innan vi åkte iväg söderut. De ligger i frysen.

Krämig zucchini- och svamppasta

Paj

Tomatsoppa

Korv stroganoff med blomkål - perfekt att göra när M spontanhandlat falukorv och blomkål vilket händer titt som tätt

Pasta med lax

Pasta med räkor

Risnudelsallad med kokos- och limeräkor

Avocadomousse och räkor

Laxröra

Utöver detta ska jag också laga klassiker som: potatis och purjolökssoppa, spenatsoppa till lunch med hårdkokt ägg, köttfärssås och tomat- och paprikasoppa med vita bönor.

Nä, nu får jag ge mig och gå ner och äta svärmors linsgryta! Den luktar himla gott!

Fler tips, någon?

tisdag 30 april 2019

Hejdå pipo!



Egentligen hade vi tänkt att göra en liten ceremoni av det. Gå till parken och lämna Gs nappar till de två åsnor som bor där. Han skulle få säga hejdå till napparna och skulle få något i utbyte, ett paket av åsnorna som tack för napparna.

En kväll i början av vår vistelse var vi i parken, men kände oss inte redo att lämna napparna. Vi utnyttjade istället parkbesöket till att visa G åsnorna och berätta att de skulle få hans nappar sedan. Men eftersom vi skulle åka till Aracena och träffa Annika och hennes familj och ville ha en lugn resa, fick han behålla napparna ett tag till. Sedan gick bara tiden och det blev inte av. Men där vid påsk ungefär, ja, samma dag vi var på stranden var det nog - annandag påsk, lät vi bara bli att ge G nappen när han skulle somna och han somnade ändå.

Nu har han varit helt utan napp i ungefär en vecka och han verkar nästan ha accepterat läget. Han frågar efter nappen ibland men han tjatar inte, som han gjorde förut, för han märker att han ändå inte får den. Napparna har vi kvar. Jag vet var de ligger men de kommer inte följa med hem till Sverige sedan. De kommer helt enkelt att glömmas hemma hos farmor och farfar.

Tricket M kom på, och som vi använt oss av, nu när åsnetricket inte blev av, är att säga att du är stor pojke nu och stora pojkar har inte napp. Alfons är ju stor pojke, och Pino är stor pojke och de har ingen napp och eftersom du också är stor pojke behöver du inte heller napp. Detta resonemang verkar G ha förstått för en kväll sa han till M att han är en stor pojke nu och inte behöver napp. Nästa kväll sa han till mig "stor pojke" och log stort, vilket jag tolkade som samma sak. G är stor. G behöver ingen napp!

Läggningsrutinen har förändrats lite. Det måste jag medge. Från att ha legat lugnt, eller åtminstone ganska lugnt, bredvid oss och försökt somna med nappen i munnen går det numera till så här: G hoppar runt som en vilde i sängen medan jag läser boken "God natt Alfons Åberg". Sedan släcker vi lampan och G protesterar och tänder lampan några gånger (lampknapp finns vid sängen här). Sedan accepterar han läget och lägger sig vid mig och somnar ändå ganska snabbt.

Han skriker lite när vi släcker lampan, men det är mer för att han inte ser något och därför inte kan fortsätta hoppa runt än för att han saknar sin napp.

Jag tycker att det har gått väldigt bra ändå, för jag trodde faktiskt att det skulle bli värre. Mer gråt och protest och skrik efter pipo, men nej. Det gick faktiskt bra!

måndag 29 april 2019

Hänt sedan sist

Livet går i ett här nere i Spanien. Det händer alltid någonting och mina stillsamma kvällar medan M lägger G finns inte här alls. Här lägger vi oss alla tre klockan tjugotre och på dagarna jobbar jag, på eftermiddagen går vi till parken eller träffar folk. Alltid händer det något. Det är därför jag inte skrivit här på ett tag.

Men vad har hänt sedan sist, då?

Jo, påskens fyra dagar gick utan att vi hittade på något särskilt men på måndagen åkte vi äntligen iväg på en liten utflykt. Det var en bra dag för det var fint väder och "alla andra" var på jobbet. Vi åkte först till skogen vid Rocina (mitt emot El Rocío) och G njöt i fulla drag! Han älskar verkligen skogen, den ungen!


Vi gick på trägångar och tittade på fåglar från fågelspaningsskydd som de byggt på lite olika ställen. Vi såg alla möjliga fåglar, så som storkar, skedstorkar, olika sorters änder och glador. Jag upptäckte hur svårt det var att fota dem!

Skedstorkar i Rocina
Fåglarna kvittrade i pinjeträden och det var så skönt att komma iväg från byn ett tag.

När vi andats oss fulla på skogsluft åkte vi vidare ner mot stranden Matalascañas. Där parkerade vi i skuggan (på ett ställe som jag vet är bra!) och vandrade längs strandpromenaden. Vi gick ner till vattnet och badade fötterna. Vattnet var varken varmt eller iskallt, så att bada fötterna räckte gott tyckte vi. G tyckte det  var läskigt med vågorna men som tur var hade det bildats en pöl av havsvatten i sanden som han plaskade i. Han roade sig även med att kasta gegga!

Sedan begav vi oss till svärföräldrarnas strandhus och vattnade alla deras fantastiska blommor innan det var dags att bege sig hemåt för att gå ut och fika med ett par kompisar.

Vad har hänt mer sedan sist?

Förutom en lördagsutflykt till Huelva och Rociana och att vi hamnat i en artikel på SVT Väst med anledning av vår långa tågresa, så har  vi varit på en religiös tillställning som kallas La primera comunión - den första nattvarden. Detta var inte bara de berörda barnens första comunión utan min första också - faktiskt. La primera comunión är ett av de sju sakramenten i den katolska kyrkan och det innebär att barnen går i katekesundervisning för att sedan ta nattvarden framme i kyrkan, med sina uppklädda anhöriga sittandes på kyrkbänkarna. Fast ibland måste man ställa sig upp också, det ingår i gudstjänsten.


Barnen som gör detta är i tioårsåldern och flickorna har på sig väldigt fina klänningar som nästan ser ut som brudklänningar och pojkarna har ofta sjömanskostym. De har varsitt träkors runt halsen och de läser upp ett stycke ur bibeln och leder en bön där församlingen ber till Gud om olika saker, t ex att alla barn ska få ha ett bra liv och att världens ledare ska tänka på de fattiga (och där fällde jag en liten tår, faktiskt). Tyvärr kunde jag inte se när barnet för vars skull vi var där tog sin första nattvard, för vi satt längst bak i kyrkan och jag fattade aldrig när det var som de gjorde det. Prästen var tydligen rolig, i alla fall, för det var många som skrattade åt det han sa, men jag uppfattade inte ens hälften tyvärr (både på grund av dålig akustik och att han pratade fort, plus att jag inte är van vid kyrklig spanska). Jag minns ändå att han sa att synden luktar illa, och så kanske det är? Han frågade också ett barn om hon verkligen, verkligen tror på Gud och hon sa "Ja!". Men vad skulle hon säga?

Efter kyrkan var det dags för lunch på restaurang. Lunchen varade från kl 13 till kl 18. Klockan 16 somnade G i vagnen, som tur var. Det var ganska mycket folk och många olika smårätter. Vi satt vid ett stort runt bord tillsammans med Ms bröder och en kusin till kusinen och hennes man. Det var okej, men inte supermycket drag i den festen direkt. Barnen sprang runt och vi gjorde vårt bästa för att hålla koll på G och få i honom mat... Klockan 18 bröt vi upp, rätt trötta.

Efter att vi bytt om till ofina kläder gick G och jag till parken och lekte av oss lite. Det behövde han!

Ja, det var väl det som har hänt sedan sist. Nu är det en knapp vecka kvar tills vi ska åka hem och det känns faktiskt skönt. Hemlängtan kom efter ungefär halva vistelsen den här gången. Nu har känslan lugnat sig, men ett tag ville jag bara åka hem! Hem till mina vanliga rutiner och värderingar...

Men tills vi åker hem ska jag försöka njuta av värmen och solen och det spanska sällskapet! Vi hörs!

onsdag 17 april 2019

Den allvarsamma påsken

Jag får väl börja med att önska alla er som läser här en riktigt Glad Påsk innan jag leder in er i det allvar påsken omges med här.

Glad påsk! 

Här, i Spanien, går inte begreppet glad och begreppet påsk ihop över huvud taget. Här firas inte påsken med ägg och påskris utan den firas på ett mer allvarligt och sorgesamt sätt, samtidigt som folk såklart är glada för några extra lediga dagar och barnen har skollov.

Påskskyltning i Aracena

Påsken inleds med att barnen får betyg i skolan för att den första söndagen i påsklovet, palmsöndagen, få se Jesus rida på en åsna i den första av påskens alla processioner. Påsk och påsk, förresten... Heliga veckan heter det här (Semana santa). 

Mitt barn G såg farmor och farfars Jesus-staty i trappan. Den är knappt en meter hög skulle jag nog säga och Jesus står och posar i en typisk Jesuspose med ena handen på bröstet och den andra handen i luften. Två fingrar upp och tre ner mot handflatan. På sig har han någon slags särk och en mantel. "Jesus dansar" säger G. Och ja, det visade ju sig stämma. För under processionerna är det nästan som om Jesus och Maria dansar på sina pasos. De vaggar fram och under dem går det ganska många costaleros som bär upp pason. De går och går och ibland sätter de ner den tunga pjäsen, och sedan upp igen och iväg. Det är mödosamt och de är flera som byts av under processionens färd, som ofta tar flera timmar. Framför och bakom går nazarenos iklädda sina speciella dräkter med strut på huvudet och täckt ansikte. Även barn går med i processionen. De sprider doften av rökelse. De stora ljusen los nazarenos bär droppar stearin. 

La Piedad och den sjungande kvinnan på balkongen
Igår var det La piedads tur att vandra runt i byn. Plötsligt på en gata stannar de. Där står en kvinna på en balkong. Och hon sjunger. Hon sjunger ut smärtan i något som liknar folksång, något flamencoliknande (saeta), till jungfru Maria som sitter med den döende, eller kanske redan döde, Jesus i sin famn. Han är skadad och utmärglad. Kanske är denna scen från efter att han suttit på korset? Eller innan? Jag kan bibeln för dåligt!

Det är mäktigt och rörande att höra kvinnans sång från balkongen. Det blir så vacker akustik mellan husväggarna på den smala gatan Conde Cañete. Efteråt bryter en spontan applåd ut. Olé, så vackert du sjöng för vår jungfru och hennes lidande son! tycks applåderna säga. Sedan spelar orkestern. Det är sorgesamt och vackert. Starka trummor och trumpeter sällskapas av följsamma klarinetter. Processionen vandrar vidare och vi går hemåt för att äta middag men finner oss själva utelåsta så det blir middag på El Bolo. Jag äter bläckfisktestiklar och G äter några pommes men protesterar mer. M får i sig friterad bläckfisk och vi delar på en sallad och en tapa med räkor. 

På kvällen somnar G gott utan napp. Snart ska den ges bort till de ledsna och trötta åsnorna i parken, men det tar vi i ett annat inlägg.

fredag 12 april 2019

Reseskildring - tågresa till Spanien

Att resa tåg ner till Spanien med ett litet barn, går det? Den frågan ställde vi oss i dessa tider av flygskam och tågskryt, innan vi ens visste att tågskryt fanns som begrepp. Och så planerade vi och bokade och plötsligt kom dagen för avfärd. Det var i lördags, den 6 april, och vi hade packat allt. Min pappa kom och hämtade oss på vår lilla ö med bil och skjutsade oss till Göteborg och Kielfärjan.

Packningen bestod av: en barnvagn/sulky av lagom storlek, en resväska och tre kånkenryggsäckar.  Det fick räcka. Och det räckte. Resväskan var nästan full, men hellre en resväska än två, resonerade vi. Barnvagnen var nödvändig eftersom vårt barn ännu bara är 2,5 år och det är då praktiskt att kunna spänna fast ungen i den vid av- och påstigning samt att kunna hänga ryggsäckar på den. Sedan är det ju också så att han ännu inte går hur långa sträckor som helst och därför behöver åka vagn ibland. Barnvagnen fick åka med!



Resan börjande alltså med en färjetur över havet mellan Göteborg och den tyska hamnstaden Kiel, i lördags den 6 april. Från färjan såg vi Vinga fyr, hav och på natten vad det verkade självlysande fladdermöss som flög omkring utanför hyttfönstret. De var antagligen upplysta av båtens ljus och det var häftigt och nästan lite övernaturligt att se hur snabbt de flög, lysandes i grönt.

Färjan var bekväm och maten god. Det fanns något slags bilspel som G lekte med och det gungade ingenting. Vi sov gott i vår hytt med tre bäddar!

Väl i Kiel (söndag 7 april) sken solen och vi gick en liten tur via en loppis till Hiroshimaparken. Oklart vad den hade med Hiroshima att göra men där blommade både körsbärsträd och tulpan. Så glad jag blev av dessa blommor! I hela Tyskland blommade faktiskt träden, såg vi sedan, på vår tur söderut. För klockan 12.37 gick tåget söderut mot Köln.



Köln - staden med den enorma svarta katedralen. "Stor kyrka!" sa G när han vaknade i hotellsängen mitt i natten. Ja, för den gjorde faktiskt ett väldigt intryck på oss, och säkert även på alla andra turister som fotade den.

Dagen i Köln (måndag 8 april) gick ut på att köpa ett par tyska sandaler till M och att försöka hinna i tid till nästa tåg som gick vid klockan 13.43. Vi hann ganska precis, efter att vi under hetsiga former inmundigat afrikansk vegansk linssoppa på ett soppkök mitt emot hotellet.



Tåget gick till Bryssel. Detta Europas Hjärta, som M sa att det kallas. På detta tåg mot Bryssel lärde vi oss att man absolut inte ska köra in barnvagnen i gången i vagnen, för då blockerar man för alla och förstör även för sig själv. Det slutade med att barnvagnen och väskan upptog en och en halv plats och att vi fick sitta på två andra platser som var lediga lite snett bakom. Alltså: väskan på väskplatsen och vagnen på väskplatsen. Inget annat!

På tåget mot Lyon, efter vårt 40 minuter korta byte i Bryssel, packades väska och vagn på rätt sätt. Att hjulen på vagnen lätt går att ta av var en fördel M utnyttjade här. I slutet av denna resa fick jag en sådan huvudvärk att jag inte visste hur jag skulle stå ut, och jag var extremt tacksam över att vi gick av tåget i Lyon enligt plan och inte hade fått för oss att åka ända till Montpellier, vilket var tågets slutstation. Annars kan jag varmt rekommendera att ta tåg från dess första till sista station då man då ofta har lite längre tid på sig att både gå ombord och gå av. Vi blev dock proffs på att förbereda oss en halvtimme innan vi skulle av, för att få ihop alla hjul och väskor och pinaler. Barn, jackor, kakor...

I Lyon bodde vi på det finaste hotell som vi någonsin bott på! Nu är inte vi några lyxmänniskor kanske så detta hotell var underbart! Ibis Mercure heter det och ligger precis bredvid stationen, något jag i min trötta och huvudvärkande situation uppskattade enormt. Att sedan allt där inne var hur fint som helst, enligt våra mått, gjorde bara upplevelsen bättre.

Prio var att få i sig huvudvärkstabletter och middag. Så efter att vi lämnat allt på hotellrummet gick vi ner i receptionen för att fråga efter lämplig restaurang. Vi blev självklart rekommenderade hotellets egna restaurang och den visade sig vara en hit! Alla var nöjda med maten och G kunde vila i sin vagn medan vi vuxna till och med åt efterrätt! (G ville inte ha, fast vi frågade) Att en som arbetade i receptionen dessutom kunde spanska och hjälpte oss att förklara menyn var också ett plus!


Dagen efter natten i Lyon (tisdag 9 april) begav vi oss till Lyons gamla kvarter med hjälp av metro. Lantisar som vi är var det lite klurigt, men vi fixade det! Vi avstod från att ta bergsbanan upp till någon katedral med utsikt och valde istället att promenera längs floden. Vi hann inte gå särskilt långt förrän vi hittade en perfekt lekplats i den sköna vårsolen. G åkte rutschkana och gungade och njöt. Tänk vad viktigt det är för barn att leka av sig!

Sedan åt vi en snabb lunch (vi åt snabbt eftersom personalen var oerhört långsam med att servera oss maten) och begav oss tillbaka till hotellet för att hämta väskorna och gå till tåget. Vi hann ganska precis!

Tåget mot Barcelona var av typen AVE och gick snabbt och smidigt. Vi var framme på utsatt tid kl 19.30 och efter att vi hittat vårt hotell som låg på lagom avstånd från stationen (Barcelona-Sants) gick vi hem till våra vänner som bor i Sants och åt middag. Tänk så fint att få träffa en vän som jag inte sett på lite drygt två år, och känna att detta är min vän - hon är här! Det är som om ingen tid passerat. Relationen fortsätter där den var. Så skönt!

G var lycklig över att få leka med hennes barns leksaker och vi åt middag tillsammans och sedan gick vi för att sova.



Dagen efter (onsdag 10 april) var helt plötsligt  vår sista resdag på denna långa tågresa ner genom Europa. Vi umgicks med vännen medan hennes man jobbade och deras barn var i skolan. Vi fikade, pratade, köpte frukt, lekte på lekplats och gick sedan hem till henne för att äta lunch. I precis lagom tid gick vi därifrån och tillbaka till hotellet för att hämta väskorna och sedan till stationen. Även här var det AVE och här var det säkerhetskontroll, något jag inte räknat med. Tio minuter innan utsatt avgångstid var vi inpackade i tåget. Vi hann, även denna gång!

Tåget gick mot Madrid Puerta de Atocha (och jag kan inte låta bli att tänka på de som dog där i ett terrorattentat 2004) och även där var det av förklarliga skäl säkerhetskontroll. Därifrån tog vi ett tåg mot Huelva, som stannar i La Palma del Condado (närmsta samhället med tågstation), och detta tåg blev tyvärr ganska försenat. Klockan 22.40, en timme och tio minuter för sent, kom vi fram till La Palma där Gs överlyckliga farföräldrar mötte oss. Så fint!



Summa summarum: Det gick! Vi klarade av att åka tåg (och färja) från Göteborg till södra Spanien med ett litet barn!

Framgångsrecept och tips: Planera resan noga efter det resande sällskapets behov. Planera in tid för att äta, leka och sova. Vi åkte ca 5-6 timmar tåg per dag, utan sista dagen som blev 9 timmar, och det räckte gott för oss. Hade jag åkt själv hade jag kunnat åka fler timmar per dag, men med ett litet barn var det här helt tillräckligt. Vi planerade för att äta lunch och middag på fast mark (ej tåg) och det gick bra, förutom att middagarna blev lite sena. Vi hade laddat med mellanmål och vatten, så att vi skulle stå ut. Underhållning för barnet är viktigt. Vi hade med böcker och ibland fick han titta på Pino-appen eller Bolibompa-appen. Även nappen användes ganska flitigt...

Att åka just precis efter lunch fungerade bra för oss för då ville G ändå sova middag, vilket resulterade i att han sov bort ca 1-2 timmar per tågfärd. Skönt!

Att sova på hotell var också bra, även om det kanske hade fungerat att ta någon natt på nattåg. Jag är också glad att vi tog färja förbi Sverige och Danmark, då tågtrafiken i Sverige känns ganska opålitlig (signalfel, inställda avgångar osv).

Om jag kan rekommendera att åka tåg till Spanien (med barn)? Ja! Med bra planering, så ja!

Om vi kommer göra det igen? Jo, antagligen, jag tror faktiskt det. Men helst när G är lite större och inte behöver barnvagn längre, vilket han antagligen är nästa gång vi åker hit, när det nu blir.

Förbättringsmöjligheter? Det var svårt att veta vilka tåg vi skulle ta, för att åka så långt som möjligt utan byten. Det gick inte att köpa biljetterna själv så jag fick utnyttja en resebyrå. Det blev dyrt. Ca 18000. Hemresan med flyg kommer bli mycket billigare för oss, ekonomiskt, men dyrare för moder jord. Hur kan det få vara så? Det jag önskar skulle förbättras är alltså: enklare sätt att planera och boka+köpa tågresan samt billigare biljetter! Lite mer utrymme för barnvagnar och väskor på tågen hade också kunnat vara bra!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...