Privatekonomi och en mycket bra lördag

Idag har vi alla i familjen haft en riktigt bra dag! M var alldeles glad när han och G kom hem från Göteborg lagom till att potatismoset var färdigt och vi skulle äta middag. De hade varit en sväng på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker och på Konstmuséet där de ritat av skulpturer. Under tiden hade jag varit hemma, donat på (plockat, hängt tvätt, städat fågelburen och lagat lunch) och även hunnit cykla till och från Skärhamn där även jag lämnat tillbaka en hög med böcker och samtidigt lånat fyra nya. Jag hade dessutom hunnit fika på en liten ö bakom Akvarellmuséet där jag trots ganska frisk vind hittat lä. Fikat bestod av medhavt te i termos och lite godis. Jag hade tänkt att kanske fika på ett riktigt fik men så kom jag på att det mest är dyrt och det var ju ändå fint väder... När jag suttit en stund i lä med denna glittrande utsikt...

...mulnade det på och vinden vände. När jag reste mig upp och vände mig för att gå såg det ut så här:

Jag fick lite bråttom hem, kan man säga. På vägen hem passerade jag dock mina föräldrars hus för att hitta verktyg för att laga två vägguttag hemma hos oss. Jag var tvungen att ringa pappa för att fråga var de var och han fick instruera mig lite medelst videosamtal. Sedan cyklade jag hem. Då hade jag varit iväg i tre timmar. 

Väl hemma försökte jag mig på att först skruva loss och sedan skruva fast ett vägguttag som lossnat lite halvt. Jag skruvade eventuellt i lite fel skruvar och jag fattade bara inte hur jag skulle lösa det som jag insåg var problemet, och som jag inte orkar redogöra för här (för jag vet inte hur jag ska formulera det i skrift och det är la inte ens intressant) så jag ringde pappa med videosamtal igen. Det är mycket svårt att visa med mobilen samtidigt som man behöver båda händerna för att göra det ens pappa i andra ändan säger, så det var en del "Nu ser jag inte", "Nu hör jag inte" och "Tove, lyssnar du?" från min pappas sida. Till slut såg situationen ut så här:

Då gav jag upp och la på med pappa och ringde min granne E, vars man är elektriker. Och jo, han var hemma, och jo jag kunde komma och hämta honom. Jag hade förvarnat honom om detta projekt redan igår och han hade sagt helt självmant att han kunde komma och hjälpa mig om jag behövde. Så det kändes ändå okej att be honom nu när krisläge uppstått. Han tog med sig sin lilla skruvmejselväska och följde direkt med mig. Han insåg snabbt vad som behövde göra och gjorde det. Jag kanske behöver förtydliga att jag hade stängt av strömmen samt dubbelkollat att ingen ström fanns i uttaget innan jag började skruva. Jag hade också tagit fram vår lilla batteridrivna bygglampa så att man skulle se vad man gjorde. Tack vare min duktiga grannes expertkunskaper lyckades vi (han) sätta fast två lösa vägguttag på bara några minuter. Fantastiskt! Och nu vet jag kanske eventuellt hur man gör, till nästa gång... 

Så ja, det har varit en mycket bra lördag måste jag säga. Både praktiska saker har löst sig och vi har alla fått vara ute i det ganska härliga vädret. 

Men, det var ju en annan sak jag ville skriva om, som rubriken kanske skvallrar om, nämligen investeringar. Vadan detta? tänker ni. Jo, det finns vissa ämnen som jag går igång på. Beredskap, miljön och privatekonomi är tre av dessa. Nu är det så att en av mina spanska svågrar delar intresset för privatekonomi och har gått några kurser i finansiell planering eller vad det nu kan heta. Han har utbildat sig till någon slags privatekonomisk rådgivare/utbildare på fritiden och har också börjat investera i spekulativt guld och aktier. Detta har jag vetat i flera år och med extremt ojämna och långa mellanrum har vi pratat om privatekonomi och hur man kan tänka. Själv har jag absolut ingen utbildning i det här förutom de goda råd jag fick med mig genom att lyssna på min mormor som var minst sagt väldigt ekonomiskt sinnad och genom det lilla man kanske fick till sig av hemkunskapen (ett ämne som inte finns i Spanien). 

Nu har min svåger blivit intervjuad i en youtubekanal som en man från hans by har. Jag vet faktiskt inte vad youtubekanalen har för ämne men jag tror det är ekonomi eller investeringar och liknande. Åtminstone är det detta som min svåger pratar om. I en timma sitter han och svarar på frågor om hur han själv tjänat och tjänar pengar, utan att nämna några exakta summor. Men han pratar också om att lära sig förstå sin egna ekonomiska situation och han påstår att många tycker det är extremt jobbigt att titta på sina egna konton och bena ut vad man har för inkomster och utgifter och vad man kan göra för att förbättra sin ekonomi. Han pratar om att en väg är att utbilda sig så man kan skaffa ett bättre jobb. Han pratar om att säkra upp familjen. Han pratar om att när man tjänar mer så spenderar man mer. Och jag kan bara hålla med. 

Han önskade att vi i familjen dvs hans bröder och deras fruar skulle titta på intervjun och kommentera den. Bröderna började. Jag såg en halvtimma ena dagen och en halvtimma nästa och tog anteckningar för att minnas allt jag ville kommentera på. Sedan spelade jag in ganska många korta röstmeddelanden där jag kommenterade det mesta av det han sagt. Idag tackade han så mycket för mina reflektioner och jag började spela in meddelanden bara till honom där jag satt på mitt gratiscafé på ön bakom muséet, innan vinden vände. 

Jag pratar om att jag inte vill vara någon kapitalist. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tjäna mycket pengar, och aktier känns både för komplicerat och för riskabelt för mig. Samtidigt har jag ett pyttelitet ISK-konto, men jag har inte ens koll på det... Mitt sätt att se på ekonomi är att god ekonomi är när man lever inom sina begränsningar. Man har alltså råd med bostad, transportmedel för vardagliga transporter (cykel, busskort eller kanske en bil), mat, betala sina räkningar, kanske köpa lite kläder ibland om man verkligen behöver det, småutgifter (t ex garn, böcker, fika på café någon gång, äta ute någon gång, te och choklad) och någon slags semester utan att behöva ta konsumtionslån (här räknar jag inte in CSN-lån eller bolån). För en riktigt stabil ekonomi ska man också ha utrymme att spara något varje månad, tycker jag. Och ja, jag kan nog ändå säga att jag levt inom mina begränsningar under hela mitt vuxna liv.

Första tiden efter studenten bodde jag i en spansk studentstad och levde både på CSN-bidrag och på 4000 kr i månaden som jag tog från ett arv jag ganska nyss fått efter min mycket ekonomiskt sinnade mormor. Det räckte. Jag minns att jag gick en kurs i spanska som  kostade ca 100 euro i veckan (som jag har för mig betalades i en klumpsumma) samt betalade ett boende jag hyrde genom samma skola för 250 euro i månaden. Det var ett rum i en lägenhet jag delade med andra elever på samma skola. Hyran och matkostnaderna täcktes då av dessa 4000. Detta var en investering. Min första riktiga investering. Den går inte att mäta i pengar men detta år i Spanien gav mig helt klart fördelar när jag väl läste spanska på universitetet i Sverige, och när jag fick jobb som lärare i spanska. Det hjälpte mig också under mitt år i Almonte att redan kunna spanska. Hur skulle jag annars ha lärt känna M?

Efter detta levde jag på mina föräldrar i ett år samtidigt som jag tog CSN-bidrag. Sedan flyttade jag till Umeå och tog full CSN-lån och bidrag, dvs ca 9000 kr i månaden och hade en hyra på ca 2000 kr. Jag hade inget extrajobb. Det känns nästan konstigt nu, men jag tror det var väldigt bra att jag gjorde så, att jag fick det lugnet. Det behövde jag.

Sedan bodde jag i Almonte i ett år och fick bidrag från EU. Det låg på ungefär samma nivå som CSN, vilket kändes lyxigt eftersom jag förstod att ganska många i byn tjänade mindre än 900 euro i månaden, och jag jobbade bara 15 timmar i veckan eller vad det var.

Dessa pengar brände jag dock och något år efter det att jag kommit hem till Umeå igen visade det sig att jag fick en termin när jag inte kunde läsa någon kurs, eftersom jag var tvungen att vänta ett år på att den kurs jag skulle gå skulle ges. Först bröt jag ihop totalt, sedan skrev jag upp mig som springvikarie både hos kommunens för-, grund- och gymnasieskolor och på Waldorf. Jag tjänade pyttelite pengar. Vissa månader blev det kanske 5000 efter skatt. Samtidigt bodde jag i en studentlägenhet med två rum och hyrde ut det ena rummet till min ninjavän A, som jag hittat via en Blocketannons. I början hade M bott med mig men eftersom han verkligen inte hade någon ekonomisk plan (eller pengar efter flera arbetslösa år i Spanien) och det tog tid att få börja SFI så flyttade han hem till Spanien igen för att ta busskort. 

Under denna mycket knapra period i mitt liv, som samtidigt var rejält danande, skrev jag upp alla utgifter jag hade varje dag i olika kategorier i en pytteliten bok. Kategorierna var ungefär: mat i mataffär, mat ute... och om jag nu köpt något, vilket jag inte gjorde så ofta. Eftersom jag visste att jag skulle skriva upp varenda utgift när jag kom hem så var jag extra snål mot mig själv. Sedan summerade jag detta vecka för vecka och kunde snart konstatera att det var snordyrt att fika ute, så då slutade jag nästan helt med det. Och fikade jag ändå på stan såg jag till att köpa en matig baguette hellre än en kaka och så fick det räknas som lunch.

Sedan levde jag på 75% av CSN ett tag, mest för att det faktiskt räckte, och sedan började jag till slut få lite mer fasta jobb efter examen (liite längre vikariat) och drygt två år efter examen fick jag kontinuerligt jobb där jag jobbar nu och fick då äntligen en mer stabil månadsinkomst. Och ja, ju mer man tjänar desto mer gör man av med. Man kan bara titta på boendekostnaden här som exempel. Min studentlägenhet fick vi flytta ifrån i samband med att jag fick jobbet som jag har nu och då minns jag att vår hyra skulle öka med nästan 2000 kr. Det kändes väldigt mycket då. M hade fortfarande inte jobb, men hade flyttat till mig igen. Han läste på komvux men var inte berättigad till CSN. Lägenheten var 50 kvadrat och låg så himla fint vid skogen och sjön. 

Sedan flyttade vi ju till Klädesholmen och dubblade vår boendekostnad mot finlägenheten i Umeå. Men då hade båda jobb med månadslön. Vår boendekostnad nu är nog några få tusen dyrare än på Klädesholmen och lägenheten har dessutom kostat en slant att köpa (inkl lån), men det är vårt boende och det är det värt!

Så ja, jag har gjort några fina investeringar genom livet, om än inte i spekulativt guld eller aktier. Det är åren i Spanien med allt jag lärde mig där, åren på universitetet, fina tågresor genom Europa och även den här lägenheten som vi bor i nu, som vi lyckats amortera ner ganska bra mycket tack vare att M sålde sin lägenhet efter det att vi köpte (dvs vi hade mindre kapital när vi köpte och kunde därför inte köpa en villa för 4 miljoner). Vår ekonomi är god så till vida att vi kan spara både på ett gemensamt konto, ett bilkonto samt två konton till vår son varje månad samt på två egna konton. Vi sätter inga hutlösa summor på alla dessa konton men det blir ändå något varje månad och detta något växer ju med tiden, även om räntan återigen är nära noll. Kanske borde jag öppna sparkonto på en bank som verkligen har ränta. Jag vet inte. Men aktier, nej, det ger jag mig inte in på. Jag vill veta att de pengar jag har, de har jag, de kan inte försvinna på grund av marknaden eller något annat abstrakt.

Är detta ens intressant? Vill ni veta mer om hur vi organiserar vår ekonomi? Alla (par) verkar göra olika men jag tycker vårt system är himla bra och det funkar fint för oss. Eller vill ni kanske se min mormors kassabok från när min mamma var bebis? Jag har den här i bokhyllan!

Hur jag lärde mig flytande spanska

Strandäng i Zumaia, Baskien

En sak som jag aldrig skrivit om här, insåg jag plötsligt en morgon, är min egen flerspråkighet. Min sons relation till sitt fadersmål skrev jag om för något år sedan eller två och den texten blev en av mina mest lästa. Kanske delades den i någon flerspråkighetsgrupp någonstans på nätet, kanske inte. Jag vet inte. 

En av frågorna på vårt bröllops tipspromenad handlade om vilka språk jag studerat. Det korrekta svaret är: svenska, engelska, franska, spanska, finska och isländska. Hur många av dessa jag behärskar? Ja, jag skulle väl säga svenska, engelska och spanska då. Franska kan jag gissa mig till litegrann och jag försöker alltid prata franska när vi är i Frankrike. Finska minns jag inte mycket av, jag hoppade av kursen efter några veckor. Isländska var en rolig kurs men jag gav mig aldrig in på att lära mig ordentligt. De hade så många verbformer att jag blev alldeles snurrig. Kasus och grejer! Men vi såg Korpen flyger och det var hestur och gestur och blodiga knivar. Finska pluggade jag för att jag ville veta hur det var att känna att språkundervisningen var svår, något jag kan tänka mig att många elever som läser spanska känner. Kursen i isländska tog jag för att jag just då bodde kvar i min studentlägenhet eftersom jag inte hittade något bättre boende. Hyresrättssituationen i Umeå var inte att leka med! Även om jag inte klarade kurserna i varken finska eller isländska (jag gjorde inte ens tentorna) så har jag kvar läromedlen. Man vet ju aldrig, kanske får jag feeling någon dag och tar upp det på något plan... 

Men nu var det ju spanskan jag skulle skriva om!

Bueno, a ver... Efter att ha läst franska i högstadiet (eftersom min pappa kunde det och eftersom vi bara kunde välja på tyska och franska) och känt mig lite medelmåttig valde jag att hellre satsa på spanskan i gymnasiet. Jag hade en dröm om att åka till en fattig by i Sydamerika och lära små söta analfabeta barn att läsa. På så sätt skulle jag kunna göra världen bättre! Tänkte jag då.

Jag bestämde mig för att lära mig spanska hur bra som helst. Mitt mål var att kunna prata med småbarn, en gammal farmor och kungen. I början var det ganska lätt, eftersom det påminde om franskan. Att man böjer verben enligt person, något jag tyckt var helt galet när jag lärde mig det i högstadiet, kändes med ens helt naturligt. Jag hade visserligen läst en termin spanska som elevens val kanske i sjuan, och hade från det pyttelite förkunskaper. Jag kände igen vissa ord liksom.

Redan från början gick jag in i mina studier av det spanska språket på ett mycket medvetet sätt. Jag tror faktiskt att det är en viktig nyckel för att bli en effektiv språkinlärare. Jag var medveten om vad jag kunde, jag befäste mina kunskaper genom att repetera och jag var medveten om att det fanns massor som jag inte kunde. Jag visste till exempel när jag läst Spanska steg 1 att jag bara kunde skriva och tala i nutid (presens), haltande dåtid (perfekt) och futurum (ir+a). Jag visste inte då alla andra modus och tempus som finns i spanskan men jag visste att det åtminstone fanns ytterligare en dåtid (preteritum) och kanske eventuellt hade jag koll på dåtidens dåtid (pluskvamperfekt) men det tror jag knappast. Så medveten var jag nog inte. Men! Trots att jag visste att jag inte kunde prata korrekt så visste jag samtidigt att jag kunde uttrycka det jag ville, om än med något felaktig grammatik. Jag kunde säga: Igår har jag ätit (Ayer he comido) istället för Igår åt jag... som varit mer korrekt. Jag visste att om jag lägger till ordet för igår (ayer) så kommer folk förstå att det var igår och inte tidigare idag. Grymt ju! Min haltande dåtid med hjälp av tempuset perfekt fick fungera så länge, tills jag lärt mig mer. 

I min gymnasieskola, på min tid (Lpf 94), fick man läsa moderna språk i två år: steg 1 och steg 2. Men jag och två andra språkintresserade tjejer tjatade oss till att få läsa steg 3 i år 3 med ettorna som läst spanska på högstadiet, men som elevens val. Som tur var krockade inte deras lektion med någon av våra, men vi förlorade en sovmorgon (har jag för mig), men det var det helt klart värt!

Jag gick i gymnasiet i Göteborg, på en friskola som hade som en av sina säljande koncept att ta med eleverna på en resa per läsår. I tvåan fick vi åka på språkresa till det land där man talar språket vi studerade. Vi åkte till Baskien. Baskien ligger visserligen i Spanien men kanske inte bäst representerar "ett land där man talar spanska", särskilt inte den lilla by Lekeitio där vi hamnade, eller Markina-Xemein där skolan låg som våra värd-elever gick på. Vi damp ner där bara några dagar efter det hemska terrordådet på Atocha 11M 2004. I skolans entré stod det en skylt: "ETA är inte terrorister, det är den spanska staten som är det" skrivet på baskiska, något jag snabbt lät någon översätta för mig. Tyvärr hade vi inte fått någon undervisning innan vi åkte om relationen mellan Baskien och den spanska staten, men jag anade med en gång att det låg något där och pyrde. Detta förhörde jag mig om genom att prata med diverse personer under resan, och något snappade jag nog ändå upp trots att jag inte kunde så bra spanska än. Nåja... Lekeitio var fint och jag återvände som bekant dit med min familj 2024.

En av mina strategier för att lära mig språket var som sagt att vara medveten om mina språkkunskaper, såväl som om vad jag ännu inte kunde. Mina andra strategier har varit att prata med så många som möjligt (för övrigt en strategi jag tillämpar hela tiden även på svenska) och att nyfiket försöka ta till mig så mycket språklig input som möjligt, det vill säga konsumera så mycket spanska som jag bara kunde. Observera att detta var innan youtube! Youtube kom jag nog i kontakt med först när jag redan var flytande på språket, 2006. 

Så hur gjorde jag för att konsumera så mycket spanska jag kunde? Jo! Jag försökte leta upp folk i Göteborg som kunde spanska och prata med dem, men tyvärr lärde jag aldrig riktigt känna någon som jag kunde prata med regelbundet. Jag försökte titta på filmer på spanska, har jag för mig, och framförallt lyssnade jag på musik. Det var Manu Chao för hela slanten! Jag tyckte till exempel att ordet mentira var ett så vackert ord, som han sjöng. Det lät så fint, inte visste jag att det betydde lögn första gången jag hörde det, och även om jag slog upp dess betydelse så tyckte jag att det klingade vackert. Ordets konnotation hade inte fått fäste i mitt medvetande än, kan man kanske säga. I en annan låt sjunger han om tårar av guld, lagrimas de oro, men jag minns att både jag och min kompis tyckte att det lät som tårar av oro vilket nästan passade bättre (tyckte vi) eftersom man ofta gråter av oro. Jag minns att jag försökte översätta hela låttexter, med hjälp av ordbok i bokform, och att jag nästan kunde sjunga hans låtar utantill även om jag bara förstod en bråkdel av vad han sjöng. 

Jag satt också och chattade med en tjej i México som en gymnasiekompis lärt känna under sitt utlandsår där. Att chatta funkade bra eftersom jag då kunde slå upp ord under tiden i min från skolan hemlånade ordlista.

Jag lånade också barnböcker på biblioteket någon gång, men det var svårt att läsa dessa eftersom de ofta var skrivna i de dåtidsformer jag ännu inte behärskade (pretérito indefinido y pretérito imperfecto). På spanska har de alltså två dåtidsformer som i svenskan motsvaras av en! De har också tre modus (imperativ, indikativ, konjunktiv) när  vi i svenskan nöjer oss med imperativ och indikativ. Kasuset genitiv däremot, har de inte! 

Att lära sig former (konjunktiv/subjuntivo samt de två olika preteritumformerna indefinido och imperfecto) som inte ens finns i ens egna språk är svårt. Väldigt svårt! När ska man ens använda det? Varför då? Varför kan ingen förklara på ett tydligt sätt? Så kände jag ganska mycket när jag mötte subjuntivo för första gången i klassrummet i Salamanca. För det jag gjorde efter mina gymnasiestudier var att ta mig ner till Spaniens akademiska hjärta Salamanca med min vän S för att studera spanska. Jag hade önskat åka till Cádiz för vädrets skull (jag hade span på Europas väderkarta varje dag året om i GP) men S ville åka till Salamanca där de talade "den renaste spanskan" i Spanien. Åtminstone var det så det salufördes. Väl där fortsatte jag med mina strategier: prata med alla, vara nyfiken och slå upp ord. Jag insåg snabbt att om jag ska lära mig allt det de försöker få oss att förstå på lektionerna (jag hade lektion 5 timmar per dag i 40 veckor) måste jag verkligen ut och praktisera. Jag måste få in språket på fler sätt än bara genom att läsa verblistor och fylla i stenciler där man skulle välja på t ex olika verbformer. 

Så jag gick ut och tjötade. Vilka tjötade jag med då? Jo: alla som redan sagt hej. Det var ungdomarna som sålde armband på gatan, det var en galen clown från Chile, en kille som delade ut flygblad och det var han som jobbade i baren Kindin Kandan och som alltid bjöd mig på Fanta limón.  Jag pratade också spanska med de andra utlänningar vi lärde känna, och störde mig något enormt på att de andra så fort vi kom utanför klassrummet pratade med varandra på engelska. Var vi inte här för att lära oss spanska, eller? Jag tyckte också det var dumt att de föredrog att umgås med varandra istället för att lära känna spanjorer! (Sedan använde jag mig också av supertricket att skaffa en spansk pojkvän, men det är en annan historia.) 

Ett läsår senare, när jag satt på en buss från Cantabría där jag sommarjobbat på en camping i någon vecka tills jag tröttnade på att bli utnyttjad för slavlön, och lyssnade på Manu Chao på min minidiscspelare upplevde jag något så, så häftigt! Jag förstod allt Manu Chao sjöng. Allt! Låttexterna var inte lösryckta ord som lät fina fast de betydde något annat, låtarna hade mening och jag förstod den!

Så kom jag hem, hade ångest, och började läsa spanska på Göteborgs universitet. Jag läste A och B-kursen och under B-kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän Leli. Lagom tills att jag skulle börja C-kursen förverkligade jag en annan dröm jag haft på gymnasiet och det var att flytta till Umeå. På den kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän EH!. 

I två år bodde jag i Umeå i ett studentrum på Mariehem. Sedan åkte jag via EU:s program för det livslånga lärandet som Comeniusassistent till Almonte. Även om jag verkligen försökt hålla uppe spanskan under det ett och ett halvt året jag inte studerat spanska, var det en ganska stor omställning att dimpa ner i Andalusiens inre regioner och vrida in huvudet på frekvensen andalusisk spanska. Självklart lärde jag känna den killen som pratade slarvigast av dem alla, åtminstone enligt hans vänner, min numera make M. Men! Som hans vänner sa: Förstår du vad M säger så förstår du vad vem som helst säger!

I mitt uppdrag som Comeniusassistent ingick det att prata engelska med barnen i Almontes största högstadieskola. Detta var dock inte mitt personliga mål. Mitt mål var ju att praktisera min spanska. Så jag vet inte om jag var en så bra engelska-assistent ändå, men samtidigt var jag nog det för jag fick applåder av eleverna varje gång jag gick in i ett klassrum. De ropade efter mig på gatan och de skvallrade till sina fröknar var de sett mig och M under helgen (på glassbaren, i parken, på stranden osv). Jag levde ett år som kändis i en sydspansk by, skulle man kunna säga. 

Sedan åkte jag upp till Umeå igen. M och jag hade distansförhållande i två år. Vi skrev brev och ringde varandra på Skype. Jag fortsatte konsumera spansk kultur, men inte särskilt mycket böcker. Under kurserna på universitetet hade jag läst några stycken, men det blev inte riktigt av sedan på fritiden. Dock tog jag upp detta sommaren 2024 och läste 3 böcker på spanska vill jag minnas. El coronel no tiene quien le escriba av Gabriel García Marquéz, Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers och 300 minutos en peligro av Jack Heat. De två senaste var ungdomsböcker men alla tre var läsvärda. I somras (2025) köpte jag på mig ytterligare ungdomsböcker på spanska men dessa har jag tyvärr inte börjat läsa än.

För någon som vill lära sig spanska nu, 2026, skulle jag rekommendera följande strategier:

- Skaffa dig så mycket språklig medvetenhet som möjligt, både om ditt eget modersmål och om spanska språkets uppbyggnad samt vad som liknar och skiljer sig åt grammatiskt. Läs t ex Språket - så fungerar det: lärobok i allmän grammatik och lingvistik av Hugo Olsson.

- Gå en kurs i spanska. Det finns via grundskolan och gymnasiet (om man är så ung!), komvux (även på distans), studieförbund och universitet. Det kan vara smart att läsa grunderna i Sverige och få den språkliga jämförelsen direkt svenska-spanska, men att efter det förflytta sig till ett spansktalande land och läsa språket på en skola där. I Spanien finns t ex privata "akademier" som kallas academias. När jag läste vid en sådan i Salamanca 2005-2006 kostade det en tusenlapp i månaden, nu lär det kosta mer. Vi anmälde oss direkt till skolan, utan någon svensk mellanhand. Jag tror det blev billigare så. Kolla upp att skolan är CSN-berättigad bara!

- Skaffa dig så gott ordförråd som möjligt genom massor av språklig input: läs, lyssna, se filmer! Det finns massor på youtube men också UR Play har massor på spanska, t ex Pinos dagbok, Kortfilmsklubben, Pregunta ya, osv. Filtrera på Språk: Spanska så ser du.

- Slå upp ord i en vanlig ordlista. Orkar du inte bläddra i en bok så rekommenderar jag Lexin.

- Skriv och prata så mycket som möjligt! Var medveten om att du kommer både skriva och säga fel, men strunta i det. Ju mer du använder språket desto duktigare blir du! Det räcker alltså inte att gå en kurs och enbart göra läxorna, och det räcker verkligen inte att bara träna med någon app.

- Flytta, som sagt, till ett spansktalande land under en period, gärna när du redan lärt dig lite grunder i Sverige. Minst tre månader är nödvändigt, men stanna gärna ett år eller mer. Och när du är där: passa på att prata med alla du ser. Tanten i fruktaffären, pensionären på bänken, småbarnsmamman osv. I Spanien är det normalt att prata med främlingar, så bara kör! I Sydamerika vet jag inte, för jag har ännu inte tagit mig dit.

Ja, vad hände med mina drömmar om att lära små söta fattiga analfabeta barn i Sydamerika att läsa? Jo, jag bestämde mig för att åka till Spanien först (Salamanca) eftersom det ligger närmare Sverige och tillhör Europa och kändes som ett mer lagom steg. Sedan valde jag att åka till Spanien igen. Sedan lärde jag känna M och vi åkte mest mellan Umeå, Göteborg och hans by Almonte i Spanien. Sedan slutade jag flyga. Och nä, Sydamerika har inte blivit av. Inte än i alla fall, men vem vet... En dag kanske... Nu lär jag dessutom mitt eget barn att läsa och har ganska fullt upp med det. Vi får se. Men ja, någon gång hade det varit häftigt att se. Jag är säker på att det är mycket vackert där!

Vilka språk kan du, som orkat läsa allt detta? Hur lärde du dig dem? Vill du lära dig fler språk? Dela gärna med dig av dina tankar! 

Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Dessa dagar kan inte kallas kalla utan bör heta heta

Så är vi äntligen framme i det varma Spanien. Temperaturen i Portugal var mycket behagligare men är nu tydligen uppe över 40-strecket enligt vår utsända Åsa. 

Farfar sa att det inte fanns wifi i strandhuset så vi har haft några mer eller mindre mobilfria dagar. Idag avslöjades dock bluffen och ungen är enganchado totalmente a youtube, helt fast vid youtube. Åtminstone under siestatiden när vi andra vill sova. 

Det är väl en 37 grader ute kan jag tro. Tyvärr har jag inte tillgång till någon tillförlitlig termometer men jag har gjort lemonad på känn: två pressade hemmaodlade citroner, några matskedar strösocker och vatten. Skaka om i flaska och kyl väl. Dricks snabbt upp. Jag har också preppat för att göra smoothie av fryst mango, passionsfruktsjuice, myntablad och pressad citron. Hur gott som helst.

M, G och jag monterade upp en portabel pool andra dagen här, medan de andra ömsom tittade på, ömsom förfasades. Fel plats! Rätt plats! För varmt! Och så vidare. Den "yttre fienden" svetsade oss bara samman och utan ens en gnutta irritation skruvade vi ihop bassängen och sedan invigde G och jag den med ett entimmasbad medan de andra var iväg på inlinestävling i hettan. Sedan badade vi igen och igen. Det sista badet avslutades kl 23.45. Spanskt sommarlov när det är som bäst!

Nu är vi själva här i strandhuset med farmor och farfar. Vi har det faktiskt bra och jag är inte ens irriterad, men det kommer väl... eller så har jag vuxit upp och accepterat ett och annat? 

Snart är det dags att avsluta Gs youtubemaraton, göra smoothie och kanske bada lite i poolen? Ikväll ska vi gå ner till stranden har M och jag bestämt. Havet är både nära och stort. Atlanten. 

Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!

Andra delen av resan

Om första delen var den till Donostia San Sebastian så får andra delen vara därifrån till Lekeitio och sedan Bilbao, för att avslutas på en tågstation i en liten by ca en halvtimma från min mans uppväxtby. 

Efter det att min familj vaknat i det lilla kvava rummet i Donostia begav vi oss ut för att käka frukost. Som tur var hittade vi en bar precis i närheten där vi inmundigade rostat vitt baguettebröd med olivolja och mixad rå tomat. Denna frukost ÄR Spanien för mig och det kändes skönt att liksom vara på plats. 

Hon i baren tyckte Donostia var långt mycket bättre än Bilbao, som vi berättade för henne att vi skulle besöka och samtidigt något helt annat än Lekeitio. Såhär i efterhand kan jag säga att hon hade fullständigt rätt, och jag kan känna att vi kanske borde hoppat över Bilbao och stannat en natt extra i Lekeitio istället. Det blev lite långt och lite mycket det hela.

Vi promenerade raskt från frukostbaren till den gamla delen av stan där M behövde ta en atmosferica-bild av en gata med en kyrka i varje ände. Snabbt var det gjort och vi började  gå tillbaka mot vårt pensionat. 

På vägen dit råkade vi trilla in i en bokhandel och köpa på oss lite böcker. Till mig Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers, till G en National Geographic-bok om vulkaner, och några fler böcker därtill. Inte förrän jag var på plats i vår sydspanska by och skulle börja läsa min bok upptäckte jag att den var feltryckt eller fellimmad och börjar på s.33, utan vita sidor innan. Skumt! Kvittot har jag slängt (innan jag upptäckte detta), bokhandeln i San Sebastian kommer jag inte åka förbi ändå... jag har mailat förlaget. Får se vad de säger...

Nåja. Vi hann precis med bussen till Lekeitio kl 11. Någon som hette Tove var lite stressad, milt uttryckt. Men vi hann. Och bussbiljetten köptes ombord på bussen. 10€ lite drygt för alla tre.

Bussresan var hisnande på serpentinvägar med stup på ena sidan. Och havet. Skummande mot svarta klippor och stenar.

Till slut var vi framme i Lekeitio och det var dags att med våra 6 kollin vandra mot hotellet Metrokua. Det ligger vid "den andra stranden" Karraspio och det var därför jag valt det. Jag mindes den stranden som speciellt härlig sedan jag var där för 20 år sedan. Vi gick och gick och gick, någons pappa svor i värmen, men tillslut var vi framme. 

Väl där checkade vi in och fick vårt fina rymliga rum med utsikt mot skogen på baksidan av det lilla hotellet. Rummet hade en balkong med räcke täckt av vinrankor. Allt kändes helt fantastiskt! "Här vill jag stanna i två veckor!" tänkte jag flera gånger under den första dagen. Vi käkade lunch och sedan var det dags att bada. M hade blivit förkyld men badade en stund med oss ändå. All grönska runtom var så vacker. Vågorna snälla, vattnet höll svensk sommartemperatur, dvs inte supervarmt men ändå skönt. 

På kvällen gick vi in till Lekeitiobyn och åt middag. På hemvägen fick vi låna ett paraply för det hade börjat regna och åska. Ungdomarna på stranden tjöt varje gång det blixtrade till över havet eller över bergen. Samtidigt så mysigt och romantiskt på nåt sätt.

Den andra dagen i Lekeitiobyn bestämde vi oss för att försöka ta oss över till ön San Nicolas som ligger i bukten runt vilken byn är uppbyggd. De har byggt en stengång ut till ön men det går bara att gå över vid lågvatten. Vi pratade med en man från trakten och han sa att vi borde hinna om vi gav oss iväg med en gång och inte stannade så länge på ön. Tidvattnet vänder var sjätte timma, tydligen. Och ja, vi hann över och vi hann gå en sväng på ön och sedan hann vi tillbaka. Jag fotade många olika blommor och G och M gick på upptäcktsfärd till öns topp. Sedan gick vi tillbaka och då hade vågorna redan börjat skölja över stengången på vissa ställen. En timma senare var den helt täckt av vatten.

G badade på stranden under övervakning av M medan jag gick iväg mot piren. Vi möttes sedan där och gick tillsammans i riktning mot fyren. G och M stannade efter halva vägen vid en lekplats och jag gick vidare själv. Otroligt vilsamt. Det var en mulen förmiddag men det gjorde ingenting. Jag hittade en vandringsled att gå med syrran en annan gång...

Sedan gick vi och käkade lunch på pensionärsklubben tillsammans med byns arbetargubbar och efter detta tog vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär. När vi kom tillbaka hade vi varit ute i fem timmar!

På eftermiddagen regnade det och jag satt på balkongen och läste hela El Coronel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev) av Gabriel Garcia Márquez och hörde regnet smattra mot bladverket. M sov bort sin förkylning under en fyra timmar lång siesta. G kollade på video med hörlurar. 

Sedan enkel middag på hotellrestaurangen för G och mig, M åt det vi köpt i mataffären. Innan läggdags gick jag en ensam kvällspromenad längs den lilla floden Lea och hittade fler vandringsleder åt mig och syrran. Vi kanske kan dra dit 2036? Eller vad tror du?

Dagen efter var det tyvärr dags att lämna mina drömmars by och åka till storstaden Bilbao. Vi fick skjuts till bussen av hotellreceptionisten och hade en fin men lite seg bussresa. Väl framme guidade busschauffören oss i vart vi skulle gå och köpa subventionerat busskort (Barik), något vi borde gjort redan i Donostia, och sedan tog vi spårvagnen för några centimos var till vandrarhemmet Poshtel Bilbao. Ett ställe jag tyvärr inte kan rekommendera. Otroligt lyhört, lite halvtrasigt och med en skolklass som närmaste rumsgrannar. Men vi hade i alla fall tre sängar och eget badrum. Men ändå... frostade fönster, trökigt. Bu. 

Vi kunde inte få rummet förrän kl 15 så vi vandrade iväg och käkade lunch och sedan tillbaka till vandrarhemmet för att checka in. Lite senare begav vi oss ut för se stan, besöka en second handbutik där vi köpte varsitt plagg, och försöka hitta någon lekplats utan knarkare vilket var lättare sagt än gjort. Men när vi gett upp och G och jag skulle åka hem i förväg hittade vi en stor och fin lekplats i en park med orkestermusik, nära Bilbaos tågstation (vid spårvagnshlpl Arriaga). G lekte en stund och sedan tog vi vagnen men hoppade av vid Pío Baroja där det fanns ytterligare en lekplats. G klagade över att han var trött i benen men blev pigg igen så fort han såg en rutschkana.

Tillslut var vi tillbaka och vilade medan vi inväntade M som varit i ytterligare en bokhandel. På kvällen åt vi middag på en restaurang jag skulle beskriva som kreativ och nyskapande och som låg på samma gata som vandrarhemmet. Monocromo vermuteria gastrounderground. Jag tänkte på C, på att hit borde hon gå om hon någon gång besöker Bilbao.

Sedan försökte vi sova till skolungdomarnas brötande uppsluppna röster och rop och till grannrummens dånande duschar. Och det gick ändå ganska bra. 

Dagen efter var det dags för Guggenheimmuséet och att leka på lekplatsen bredvid. Vi var där vid öppning kl 10, vilket är att rekommendera. Några av verken var häftiga, några bara kladd. Någon hade satt upp kartonger på en vägg... G stod ut i en timma, sesan gick jag ut med honom till lekplatsen och vi gick en sväng längs gatuförsäljarna men köpte inget. Vi pratade en stund med en argentinska som målade med fingrarna och hon gav G en fin liten sten med en mandala och sött budskap: Ama todo que te surja.

Sedan kom M ut, G klagade över trötthet så de gick tillbaka till vårt rum. Jag gick in igen och grät på riktigt till ett verk kallat Daddy, daddy! som påminde mig om Alan Kurdi, drunknad på Medelhavet, även om verket visade sig vara äldre än Alan. 

Efter lunch gick vi till en lekplats på andra sidan floden och sedan tog vi vagnen till Doña Casilda parken där det fanns en lekplats under tak. Vi såg en påfågel, det började regna och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Efter lite siesta tog sig M ut igen för att leta upp en fotoaffär (utan lycka) och G och jag vilade. Jag läste och han kollade på youtube med hörlurar. Vi spelade hjälpligt ett parti Uno och sedan skulle vi gå ner och äta mat vi köpt i mataffär. Gazpacho, nudlar, picos och chorizo. G ville inte, varken gå ner till vandrarhensköket eller äta. Han åt tre skedar gazpacho och såg apatisk ut och jag kom på att han kanske var sjuk. M kom tillbaka från sin tur på stan och tog upp G till rummet. Mycket riktigt. Drygt 37 grader i kroppstemperatur. Jag käkade fort, gick upp och bytte av M, duschade G, gav honom barnalvedon och la honom. Redan kl 21 sov han. Skolungdomarna somnade kl 03.

Dagen efter allt detta var det en tidig morgon och vi hade 14 timmars resa framför oss. G hade 38.0 fick ytterligare en barnalvedon och piggnade faktiskt på sig, trots ingen frukost. På bussen kollade han på två miniorernafilmer på bussens på varje säte inbyggda skärm och drack en chokladfestis. Vid bensträckaren i Lerma åt vi varsin glass och han verkade rätt pigg och glad. Skönt.

I Madrid var vi trötta och hängde på en restaurang nära tågstationen i två timmar och förfasades över hur bråttom alla hade i pendeltågssystemet som vi nyss nyttjat (1 station). Det var varmt ute men AC på restaurangen.

Alviatåget söderut var i tid och vi hade trevligt resesällskap, men i vagnen bredvid fanns det tyvärr en full och ev. påverkade snubbe som sjöng och brötade så mycket att alla i hans vagn bytte vagn. Tyvärr fick han åka med till vår station, där han (som tur var) möttes av polis.

Och så var vi plötsligt, ca kl 21.40, framme i grannbyn där tåget stannar. Ms mamma och storebror mötte upp och körde hem oss i Ms pappas gamla bil med däck helt utan mönsterdjup, men det visste vi inte då. Då var vi mest lättade av att äntligen vara framme i rätt landsända!

Reseplanering sommaren 2024

Så har M stuckit iväg med USB-stickan med alla biljetter för att skriva ut dem på biblioteket. Det börjar pirra i magen. Visst är allting klart? Visst har vi alla biljetter i rätt ordning på rätt dagar och alla hotell bokade? 

Så här ser vår reseplanering ut, inkl priser för 2 vuxna och en sjuåring:

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färja Göteborg-Kiel kl 18.45 till dagen efter kl 09.15. (3246 kr inkl frukost och trebäddshytt med havsutsikt)

Dag 2: Tåg Kiel-Karlsruhe kl 11.11-17.09 (2600 kr)

Dag 3: Tåg Karlsruhe-Bordeaux kl  8.06-14.02 (2547 kr)

Dag 4: Tåg Bordeaux-Hendaye kl 14.20-16.47 (963 kr), sedan lokaltåg eller buss till Donostia San Sebastian, till vilket vi köper biljetter på plats. 

Dag 5: Buss Donostia San Sebastian-Lekeitio. Även till denna buss köper vi biljetter på plats.

Dag 6: Vara i Lekeitio.

Dag 7: Buss Lekeitio-Bilbao. Biljetter köps på plats.

Dag 8: Vara i Bilbao.

Dag 9: Buss Bilbao-Madrid kl 09.00-14.10. (925 kr) Sedan tåg Madrid-La Palma del Condado kl 18.05-21.35. (2197 kr). Bil i ca 30 min från tågstationen till Ms föräldrar.

Summa förköpta biljetter: 12 478 kr. 

Hemresan:

Dag 1: Tåg La Palma del Condado-Madrid kl 09.02-12.36, sedan tåg Madrid-Barcelona kl 16.00-18.30.

Dag 2: Tåg Barcelona-Lyon kl 10.07-13.20

Dag 3: Tåg Lyon-Frankfurt kl 10.04-15.59

Dag 4: Tåg Frankfurt-Kiel kl 07.58-12.44, sedan färja 18.45-09.15.

Dag 5: Bil Göteborg-hem.

Summa biljetter: 11 683kr

Vi kommer sova på hotell i Karslruhe, Bordeaux, San Sebastian, Lekeitio, Bilbao, Barcelona, Lyon och Frankfurt. Totalt blir det 10 hotellnätter, vilka också kostar en slant.

Det svindlar ärligt talat till lite i magen när jag tänker på hur mycket pengar vi lägger på den här resan. Samtidigt tänker jag att pengar är siffror på internet och att vi måste få leva och uppleva medan vi kan! Jag håller alla tummar och tår för att alla tåg, färjor och bussar går som de ska och att inget krånglar till sig, för hakar resan upp sig för mycket får vi köpa nya biljetter. 

Vi har ändå säkrat upp planeringen genom att ta direkttåg alla sträckor förutom inom Spanien. I Spanien har vi ju byte i Madrid, men där har vi några timmar på oss båda gångerna, så det borde gå. Huvudsaken är att vi tar oss till Barcelona den dag det är tänkt (hemresan), så att resten av resan kan flyta på. 

För att motivera kostnaden tänker jag på tre saker: 1) Detta är vår bröllopsresa. Därför unnar vi oss 5 nätter i Baskien på vägen ner. 2) Vad kostar det inte att åka all inclusive till Kanarieöarna på jullovet? Jo, typ samma som detta! Och då får vi ändå se många fler ställen, testa fler restauranger, fler hotell och dessutom får vi 18 gratisnätter hos mina svärföräldrar. Det är en ynnest som kan komma av att vara tillsammans med en utlänning. 3) Detta är ett äventyr på riktigt för hela familjen. Vi lär oss mer om geografi och om olika länder och platser än vi skulle gjort om vi stannat hemma eller flugit. G är superpeppad och pratar mycket om de olika stoppen vi ska göra. Han har dessutom preppat med både korsordsbok och mattepysselbok. Jag har också planer på att köpa ett litet skrivhäfte till honom i Kiel som han eventuellt kan föra lite dagbok i. Vi ska också ta med superhjälteleksaken vi köpte en annan sommar i Mannheim och någon bil, så han har något att leka med under resan.

På ett sätt är detta på tok för dyrt, å andra sidan har vi som sagt siffror på internet som vi sparat ihop sedan i oktober. Vi har varsin helt okej lön och god koll på vår ekonomi, så jag känner ändå att vi har råd. För oss handlar det om prioriteringar.

Samtidigt är det sjukt att en flygbiljett för hela familjen hade kostat en bråkdel av detta, då det borde vara tvärtom. Men i samma andetag tänker jag på hur mycket jag hatar att flyga dels av flygrädsla/overklighetskänsla men framförallt på grund av de skador flygresor orsakar på miljön. Jag har flugit upp "min kvot" och mer därtill för längesedan, tyvärr. Tyvärr för att jag inte då förstod riktigt hur skadligt det är, hur enormt mycket mer utsläpp det orsakar. Sedan vet jag att jag inte ensam kan rädda miljön på det här sättet men jag tror verkligen att alla bäckar små bildar en stor å, som forsar och far fram och banar väg för ett nytt sätt att leva som är mer snällt mot planeten och orsakar mindre global uppvärmning.

Tanke inför kommande bokning av tågresor genom Europa: Inte sova i Barcelona! Hotellet i Barcelona är det dyraste (3000kr för en natt) och även om det finns många hotell nära stationen Sants dit vårt tåg kommer och varifrån tåget nästa dag går, så är inte alla kompatibla med en trepersonersfamilj som vill stanna en natt. Nästa gång ska jag försöka göra såhär istället: Kolla vilken station nästa dags tåg har som första stopp och köpa biljett ända dit, dag 1 på resan. På så vis kan man sova i en mindre stad (Girona, verkar det vara på sträckan Barcelona-Lyon) för ett billigare pris. Samma sak skulle jag vilja göra i Tyskland för att undvika Frankfurt, som jag tyvärr inte är särskilt peppad på. På så vis får man också längre sovmorgon dagen man ska vidare från Barcelonaregionen och södra Tyskland. Denna tanke slog mig dock först när jag köpt alla biljetter denna gång... 

Rolig bonus: Jag stötte på Gs gamla förskolefröken häromdagen. Hon inspirerades av oss när vi tog med G på tågluff som tvååring. Hon inspirerades till att själv skippa flyget och istället ta buss och tåg ner genom Europa, med sin man. Så häromdagen när jag träffade henne på cykelbanan var jag tvungen att fråga henne om deras semesterplaner i år. Och jo, de ska ta Kielfärjan (som jag tipsat om) och sedan tåg ner till Prag och sedan ner till Krakow och efter det hem till Sverige via Berlin. De ska dessutom ta med sig ett grannpar ner till Prag, men efter några dagar där skiljas åt då grannparet ville vidare till Italien för att sedan flyga hem. Se! Fler och fler testar. Det är ju fantastiskt! Genom att leva som man vill och tycker är rätt, trots andra rådande normer och skeva priser, kan man faktiskt inspirera fler! 

Bonus 2: Jag har också noterat att vi blir fler och fler som cyklar med våra barn i cykelvagn och lådcykel här i min by. När vi bodde på Klädesholmen och jag cyklade med G i cykelvagn 1h om dagen fram och tillbaka till förskola och jobb, såg jag nog bara en annan familj som gjorde så. Nu vet jag minst tre lådcyklar och två som cyklar med barn i barnstol. Det tar sig!

Res mer!

När folk tänker på att sluta flyga tänker de ibland att det betyder samma sak som att sluta resa. Att vi behöver sluta flyga tycker jag framstår som självklart. Att vi som individer måste ta vårt individuella ansvar likaså. Erika Bjerström säger det så bra, och presenterar siffran 74 000 i analysen "Jag har haft fel".

I vår demokrati väljer vi politiker som presenterat sin politik. Deras mål är att bli valda och få makt för att kunna förbättra samhället i den riktning och på det sätt de tycker är bäst. För att dessa politiker ska våga presentera och föra en viss politik måste de känna att det finns folkligt stöd för den, för annars blir de rädda att inte få några röster. Även därför måste vi som individer göra aktiva val och säga vad vi tycker, visa att det finns alternativ och att vi väljer dem. Det är klart att vi vill att det ska bli billigare och enklare att exempelvis ta tåget istället för att flyga, men för att det ska bli så måste det finnas en efterfrågan (både marknadsmässigt och politiskt) och denna efterfrågan visar vi finns genom att göra aktiva val, genom att ta tåget ändå, trots att det är både dyrare och krångligare än att flyga.

Jag tycker absolut inte vi ska resa mindre. Jag tycker vi ska resa mer. Resa mer som i att ta tåget dit vi ska och på så vis uppleva mer på vägen. Jag vet att alla inte har råd, men jag tror att många av de som flyger lite sådär stup i kvarten skulle haft råd att spara pengarna från de där flygresorna och hotellen och istället för att göra fem kortare resor per år göra en lång en gång per år, eller en gång vartannat år. Den ekonomiska biten handlar om prioriteringar. Köp färre nyproducerade plagg, köp mindre alkohol, tobak, smink och läsk och spara pengarna på ett speciellt resekonto. Efter ett tag (längre tag för vissa, kortare för andra) har du pengarna till en resa!

Resa mer genom att ta tåget betyder att du får se fler ställen, äta på fler olika restauranger i fler länder och uppleva mer. Du får bo på fler hotell eller vandrarhem och bada vid fler stränder, se fler gamla fina stadskärnor, leka på fler olika lekplatser, eller vad du nu vill göra när du reser. Från tågfönstret ser du fler utsikter och kan följa hur arkitektur och landskap förändras mitt framför dina ögon. Du hinner lyssna på fler intressanta radioprogram (ladda ner dem innan ifall det är dåligt med internet) och kanske virka, spela spel eller prata med dina medresenärer.

Att ta tåget istället för flyget innebär att man minskar sina personliga utsläpp väldigt mycket. Det går att räkna ut genom att lägga till och ta bort flygresor i en klimatkalkylator. Själv tänkte jag att jag inte flög särskilt mycket, åtminstone inte mer än andra, när jag flög en eller två gånger per år till Spanien. Sedan matade jag in mina värden i klimatkalkylatorn och förstod. Så beskriver Maria Wolrath Söderberg att det gått till för många som slutat flyga, i sitt sommarprat från 2023.

Vi började med att ta tåget till Spanien 2019, tio år efter min första internationella tågresa. Denna gång flög vi hem och det var då jag kände att "det är fusk att flyga". Det kändes helt enkelt mycket, mycket bättre att ta tåget. Det är ett sätt att resa jag trivs mycket bättre med!

Sedan kom pandemin och det blev en paus i resandet för oss alla, men sommaren 2022 när vi slutat vara rädda för själva viruset (och fick det!) tog vi tåget till Spanien igen, och denna gång även tillbaka. G hade hunnit bli nästan sex år så ingen vagn till honom behövdes. Skönt!

Och så för ett drygt år sedan åkte vi ner igen till de sydligare breddgraderna, över jul denna gång. Jag stod fast vid mina värderingar och mitt beslut och åkte tåg medan M och G flög. Det var fantastiskt att resa själv, måste jag säga. Jag träffade tusen roliga personer, åt god mat och såg flera vackra platser t ex Bordeaux,  San Sebastian och Vitoria Gasteiz. Denna resa väckte Ms slumrande tågreselust igen så nu i sommar ska vi åka tåg, buss och färja hela familjen fram och tillbaka till byn i södra Spanien som M kommer ifrån.

Som ni hör lovsjunger jag tågresandet och ser mer möjligheter än hinder! Och jag blir också nyfiken på vart du som läst detta har rest med tåg? Vart skulle du vilja resa? Om du aldrig rest utan att flyga någon längre sträcka, vart hade du kunnat tänka dig att göra din första testresa? Ja, ös på med era erfarenheter, tankar och reflektioner i kommentarsfältet, så ska ni få fullständig reseplanering för sommarens resa i ett inlägg framöver!

Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!

Intryck från en nyårsafton

Vilken nyårsafton vi fick! Eller åtminstone om man räknar hela dagen som nyårsafton! 

På förmiddagen bestämde vi oss för att åka ut till pinjenöt-kotte-insamlingen ute i tallskogen och hälsa på vår vän M-A. Han säsongsarbetar där sedan flera år med att vakta kottehögen och med att väga, skriva upp och betala de män (oftast) som varit runt i skogen och plockat kottarna. I kottarna gömmer sig pinjenötterna inuti hårda svarta, liksom sotiga, skal. Kottarna samlas alltså ihop och forslas sedan bort med lastbil lite då och då till en fabrik där de får självtorka för att sedan gå igenom flera maskiner där de dyrbara nötterna tas ur dem. Pinjenötter härifrån exporteras till hela världen, särskilt i Mellanöstern är de populära och anses som de finaste pinjenötterna i världen osv. har man fått höra. Osäker på vad som stämmer där, men ja, stolt kan man ju alltid vara för en kottehög och dess dolda små skatter.

Vid kottehögen finns något annat fantastiskt, som jag detta år såg med nya ögon: kor som betar under tallarna. Det ser precis på pricken ut som i dokumentären En vildare värld med Anders Lundin. Se från 3.38 för att se vad jag menar. Där förklaras det att tjurarna håller nere växtligheten och att detta främjar biologisk mångfald, om jag minns rätt, och det var så häftigt att få se detta i verkligheten! Kossorna här vid kottehögen utanför Almonte var av rasen Marismeña, en utrotningshotad urras härifrån. Det heter inte ur-ras, men ni kanske förstår vad jag menar. 

När vi beundrat färdigt kossorna och betesmarken (på avstånd) kom en annan beundransvärd varelse struttande. Det var en smal, för att inte säga mycket mager, tik av någon jakthundsras som jag inte känner till som kom travande över grässlänten. Hon höll sig hela tiden på minst tre meters avstånd, men vann mitt hjärta ändå, så mager hon var. Vi gav henne bröd som vi hade med oss och lite oliver. Hon åt oliver! Det kan väl inte vara normalt? Hon måste väl vara oerhört hungrig? Mitt hjärta sa att denna vovve måste få mat. Sagt och gjort: vi drog in till byn igen och jag köpte hundmat (och en fin hundmatskål i metall). 20 kg för 17euro, det tyckte jag det var värt. 

Väl i byn passade vi på att köpa på oss bra grillkött (lagarto) och bröd och lite korv till G hoppas jag att M också köpte, för idag (nyårsdagen) ska vi åka ut till pinjenötskottehögen igen och grilla med M-A. Det är tradition här, som jag kanske skrev om tidigare, att fara ut på landet och grilla på juldagen, nyårsdagen och påskdagen. På juldagen valde vi stranden, men idag blir det landet och grilla kött. Det ska bli gött!

Jag kan dock inte avsluta detta inlägg utan att berätta om den lilla familj vi stötte på i byn när vi var påväg ut till M-A igår eftermiddag med ved och hundmat. Familjen vi mötte  var en riktig cykelfamilj. En långdistanscykelfamilj, bestående av en mamma, en pappa och en liten dotter på 13 månader. De hade cyklat från sitt hemland Schweiz i september ner till Frankrike, tagit färja där till Marocko och nu var de här, i södra Spanien. De letade hotell och det hade visat sig att Almontes enda hotell hade stängt. Så värdelöst! De tänkte åka till Rociana och kolla om Monteluna (restaurang där vi ätit för några år sen) hade rum att sova i och annars slå upp sitt tält någonstans... Jag gav dem 3 apelsiner från svärisarnas egna träd och önskade dem all lycka till! Men SÅ häftigt att cykla genom Europa (och lite i Afrika) med en bebis! Herregud, vilka äventyrare! 

På kvällen sedan kom Gs två sysslingar från Madrid förbi. De var i 25-30-årsåldern skulle jag säga och hade en hel drös med energi. Jäddrar i min lilla låda vad de snackade, och det var väldigt trevligt och intressant tyckte jag. De drog vid åtta till sitt nyårsfirande och vi plockade fram middagen som min svärmor ägnat hela dagen åt att förbereda (hon som inte skulle fixa nåt...). Huevos rellenos, räkor, skinka osv. Alla blev mätta av förrätten/tapas så ingen åt huvudrätten (kalkon) utan vi gick direkt på dinosaurietårtan som svärfar köpt... Sedan hängde vi i soffan och tittade på Andalusiens nyårsgala och till slut gick G och jag upp på takterrassen och tittade på nyårsraketer. Jag noterade att kyrkklockan först fick slå, i tystnad, och att det först 3-4 minuter efteråt började skjutas raketer. Först förstod jag inte varför men sedan kopplade jag att när kyrkklockan slår står varenda spanjor och försöker att inte kväva sig själva med en vindruva per slag, och sedan, sedan är det dags för raketskjutning i minst en kvart... Jag gillar att titta på dem (på avstånd) men skulle aldrig, aldrig få för mig att köpa några!

Ja, så det var vår nyårsafton det! Nyårsdagen inleddes med att jag kom på att vi glömt att betala räkningarna för december, men nu är det gjort... Pjuh! 

Hoppas ni får en mycket bra start på det nya året och att hela 2023 blir minnesvärt på ett bra sätt med härliga upplevelser, mycket hälsa och fina stunder! Vi hörs!