Vardagen oktober 2026

Det är väldigt mycket oktober. Imorse var det frost, kanske för första gången denna höst. Doftpelargonen, rosenskärorna och sommarrudbeckian brydde sig inte. Jag ställde ut fåglarna i solen och där fick de stå till klockan halv fem. Hela dagen, med andra ord. 

Det är vardag i oktober, fast just nu är det helg. Det är en vardag av saker som blir av och saker som inte blir av. Månaden började med att något blev av, nämligen en fyra timmar lång lindyhopkurs i min närmaste bygdegård. Ja, faktiskt där allting började för ungefär ett år sedan. Jag har rott det i hamn, med fem danstillfällen i våras (i en annan hamn) och en heldag som fick inleda oktober. Jag har rott det i hamn och jag fortsätter ro. Nu planerar vi för fullt för tre tillfällen till innan jul! Själv kommer jag bara kunna vara med på två tillfällen, eftersom jag redan är uppbokad under ett av datumen. Min vän A på grannön och jag ska nämligen gå och se en föreställning om häxprocesserna. Det blir spännande! Vi har redan köpt biljett!

På tal om föreställningar så skulle G och jag gå och se dansföreställningen Intension nu i veckan, men bara någon timma eller två innan det skulle börja fick jag veta att den ställts in pga en trasig lastbil. Det var lite av en besvikelse, men samtidigt fick vi en hel kväll ledigt, för  vi hade nämligen redan gjort klart veckans läxor dagen innan. Vad gör man av så mycket tid? Jag startade en omröstning i en whatsappgrupp jag har med två vänner. Gå ut och läsa bok röstade de på. Jag gick ut i 20 minuter. Lämnade G ensam hemma, vilket är mycket ovant för honom, och gick sedan in igen. Läste ingen bok, men såg ett avsnitt av dokumentärserien Hövdingen. G spelade på sin dator.

Idag har vi också ställt in. Det vi ställt in är simskolan. Jag har varit förkyld sedan i måndags och igår och imorse hade jag sjukdomskänsla i kroppen. G är också rejält snuvig och det är ju han som ska träna. Så nej, det kändes bättre att bestämma att idag är vi hemma och vilar. Inte för att jag vet vad vila är, men ändå... Men jo, jag har försökt. Till exempel har jag suttit i solen på baksidan och virkat och druckit te. Det räknas väl som vila? Vi låg också i soffan och läste läsläxan. 

Det är det bästa med läxläsningen måste jag säga: att vi kan ligga ner och läsa. Det är otroligt hur mycket läxor de har. Det har ökat enormt sedan årskurs 3 då de läste ca 6 sidor per vecka (bok med bilder) och svarade på frågor på en A4 samt räknade några mattetal. Nu är det 24 sidor (utan bilder) som ska läsas, svara på 6 frågor (med fullständig mening), läsa en text på engelska och lära sig 12 glosor. Denna vecka är det också ett biologiprov om växter.  Förra veckan var det ett matteprov. 

Vi tar oss an detta på samma sätt som tidigare år genom att göra en planering så snart han fått veckans läxa. Vi tittar i kalendern och skriver en lapp med vilka dagar vi har till vårt förfogande. 4-5 dagar brukar det vara, eftersom vi inte orkar eller kan göra läxor alla dagar (torsdag och fredag brukar vara läxfria). Sedan planerar vi upp så att vi gör "lite" varje dag. En dag blir  då t ex läsa 7 sidor, lära sig 3 glosor och svara på 2 frågor, eller liknande. Detta tar en timma i anspråk, varje dag! Första två veckorna var jag i chock och funderade på om jag behövde gå ner i tid. Jag skrev till och med till fröken och frågade om det skulle vara såhär. Hon ringde mig och sa att vi kunde göra så att jag skriver svaren på frågorna om texten, men det tyckte inte jag. Jag tänker nämligen att ju fler gånger G skriver något, desto lättare blir det nästa gång. Han behöver mer övning, inte mindre. Men sedan får det vara okej om inte "hela frågan är med i svaret" och sånt skit (ursäkta franskan), men jag kan se till att det blir en huvudsats, oftast. 

Glosorna har han lätt för, häftigt nog! Vi tar tre ord per dag och han skriver varje ord 2-3 gånger, sedan skriver han alla ord en gång till och så är det bra med det. Jag tror han fått fler än 6 rätt de flesta förhören. Detta är alltså en klass som aldrig haft rättstavning på svenska ens. Borde de inte börja med det?

Läsa texten på engelska går också finemang. Han har bättre uttal än mig! Och den texten är också mycket kort om man jämför med den vi läser på svenska. Hittills 1-2 sidor. 

Att läsa i läseboken går däremot ganska segt. Jag får hålla fingret under varenda ord han läser för att han ska kunna fokusera. Men men, vi får ligga bredvid varandra i soffan så jag ska egentligen inte klaga. 

Svara på frågorna går också ganska långsamt och han tappar fokus då och då, men tar vi max 3 frågor samma dag så fungerar det ändå.

Så ja, inte lär det bli mindre läxor i årskurs 5. Och inte färre prov... Vi får la se hur det går. Jag tänker i alla fall fortsätta kämpa för att han ska lära sig så mycket som möjligt och få övning i olika saker, samt rätt stöd i skolan. Jag är bara rädd att kraven ska öka för snabbt och att han ska bli frustrerad. Än är vi inte där, men risken finns att  vi kommer dit inom något eller några år. Därför är det väl också viktigt att jag stöttar så mycket det bara går i hemmet, antar jag. Jag minns att jag lärde mig under lärarutbildningen att såväl föräldrarnas utbildningsnivå som hur mycket stöd de kunde ge i hemmet (det hänger la ihop antar jag) tydligt påverkar hur väl barnen lyckas i skolan. Sedan exakt hur jag ska stötta mitt barn, det får jag väl lista ut vecka för vecka... Just nu funkar det med veckoplanering, ibland challeges i form av en pytteliten skål chips eller liknande, och att gå ut och "få luft i hjärnan" innan varje läxpass, samt små pauser i läxläsningen (t ex springtävling inne). Fler tips eller tankar, någon?

Det är oktober och mörkret faller allt snabbare. Jag får ändra timern på Gs jordglob, som är hans nattlampa. Jag byter till vintertäcke i hans säng, i min också snart.

Det finns en viss diskrepans mellan vad jag vill göra och vad jag orkar, samt vad jag hinner med. Jag vill läsa Skogslandet av Lisa Röstlund, och visst har jag kommit mycket långt, men på fredag behöver den lämnas tillbaka, för jag har lånat om den maximalt antal gånger. Jag borde läsa Vi kan inte resa från barnen av Kolbjörn Guwallius till bokcirkeln, men jag har inte riktigt tid och ro känner jag. Jag vill promenera med min vän E i grannbyn, men jag är förkyld och ute är det så kallt, åtminstone på kvällarna, och när man väl kan och orkar blåser det halv storm. Jag vill virka, men garnet drar sig... Jag vill prata i telefon med syrran, och det gör jag väl... 

Ja, så är min vardag i oktober 2026. Hur är er?

Kronblad, ståndare och pistiller på en rosenskära.
Ser ni att pistillmärkena är stjärnformade?

Ännu en helg

Så kom ännu en helg till våra liv. Redan i fredags började den nästan, fast ändå inte. G och jag var lediga eftersom han skulle på ett återbesök efter de operationer han genomgick när han var ett och tre. Inget farligt sjukhusbesök men ändå ganska ansträngande eftersom undersökningen skulle göras flera gånger och det tog ganska lång tid emellan, av naturliga skäl. Och nu skriver jag sådär kryptiskt som man gör när man tänker på sitt barns integritet, GDPR och så. Men jag vet vad jag menar, och jag kommer minnas det.

I alla fall. Eftersom vi skulle vara där klockan tio på morgonen åkte  vi hemifrån redan innan åtta. Vi åkte buss hela vägen och det gick bra. Vi hann t o m med tidigare bussar på de två ställen vi bytte och kom således fram redan halv tio. Vi anmälde oss och G fick leka lite i båten. Den båten som jag själv lekt i otaliga gånger när jag skulle på återbesök efter de operationer jag gjorde som liten. 

När vi sagt hej till undersköterskan som skulle ta hand om undersökningarna och fått veta vilken tid vi skulle vara tillbaka träffade vi min syrra som jobbar på en avdelning alldeles bredvid och så fick hon visa oss ljusgården och lekterapin. Där hittade vi både en kulbana högt i taket och ett musikrum. I det musikrummet var det sedan G, jag och Dr Pepper som lirade en stund. De hade både djembetrummor, elgitarrer, elbas och elektriska trummor. De elektriska trummorna fastnade G mest för och nu önskar han sig sådana i julklapp... nåja, vi får väl se... Har vi plats för dem? (Visste ni förresten att Dr Pepper luktar och smakar nästan som mandelmassa? Eller som medicin man smaksatt med mandelmassesmak. Inte gott enligt mig, ganska gott enligt G.)

Fin bild i musikrummet på lekterapin

När två undersökningar var gjorda var det dags för lunch. Efter att vi spanat in syrrans jobb hakade hon på till sjukhusrestaurangen och vi åt varsin variant av dagens rätt. Mycket gott och mättande! Efteråt fick man till och med en kaka. 

Så var det dags för dagens tredje och sista undersökning. Sedan var undersköterskan nöjd och G fick en fin heliumballong, som jag till min stora lycka fick hålla! (Jag fick aldrig någon som liten... trauma)

Vi hängde kvar lite i lekterapin och i ljusgården och vi hann till och med läsa de två uppslagen i biologiboken som vi behövde läsa för att kunna göra det skolarbete i biologiarbetsboken som G gick miste om pga sin lediga dag. Det handlade om olika sorters växter. Mossor, ormbunkar, fröväxter.

Sedan tog vi en buss ner till stan och magiskt nog hann vi köpa sushi innan vår buss hem skulle avgå. Jag fattar än idag inte hur det gick till eftersom bussen från Östra gick 14.08 och bussen från Nisse gick 14.30. Ändå hann vi både åka mellan Östra och Centralen och köpa sushi, och vänta på bussen i över fem minuter. Flyt! (Och jag har lärt mig vilken av de två sushirestaurangerna på centralen som är snabbast. (Det är den närmast Nisse, inte den i hörnet)). 

På första bussen somnade jag så snart den kommit ut på motorvägen. På andra bussen somnade jag också så snart den kommit ut på motorvägen. Klockan fyra kom vi hem och då var det bara att sätta sig på baksidan i solen och äta en mycket tidig sushimiddag. Sedan jobbade vi i biologiarbetsboken och efter det hade vi tidigt fredagsmys med Lilla Aktuellt Skola och Satisfying videos på youtube, vilket inte var så satisfying då vissa så kallade satisfying videos går ut på att göra sönder saker i någon slags press och då blir jag bara arg över 1) hur mycket Skit det finns att köpa, och 2) att folk köper skiten och gör sönder den medan de filmar. Gah! 

Så jag gick och la mig i min säng, mellan mitt och min mans täcke och med vetekudde och tittade klart på serien Sigge får inte ligga. Jag blev uppriktigt lite ledsen när serien var slut för jag gillade den verkligen. Efter en kort ficklampepromenad fick M lägga G och jag kunde se på Svenska nyheter på TV, vilket är min alldeles egna fredagslyx. Jag behöver skratta in helgen, liksom.

Så kom lördagen och vi skulle röja i närmaste naturreservat. Det var lite halvostadigt  väder så vi tog bilen dit. Perfekt röjarväder, enligt G. Och det började bra! Vi klippte bort en hel massa björnbärsslanor, rosskott, slånbär och annat obetvänligt. Dels för att korna ska kunna beta bättre och dels för att de mindre blommorna ska få en chans när våren kommer. 

Så skulle vi göra en brasa. G älskar just den delen av röjningen. S som håller i det hade en tändsticksask med åtminstone några tändstickor i, och en gammal PRO-tidning. Han tänkte gå ur sa han, för tidningen var så dålig att tända med! Så försökte vi tända. Det gick inte så bra, men lite tog det ändå fyr! Då kom korna.

Nyfikna kvigor

"Bränner de sig på mulen får vi ringa veterinären!" sa G, där vi stod uppflugna en bit upp på berget. Pappa M däremot var inne i röken och fotograferade kossorna. S försökte tända lite till. Knasiga kossor som ville äta på det taggiga som vi hade röjt bort. M fick ta fram sina matadorskills och mota bort dem, flera gånger. 

Så skulle vi äta medhavd lunch, och då kom kossorna igen, ut från en enebärebuske. Tittut! Nej, gå. M fick vara matador igen. "Fuera! Fuera!" ropade han och motade dem lite med en kratta. Tillslut lunkade de iväg. När S började köra med röjsågen igen kom de inte tillbaka. Så nu vet vi det. Röjsåg gillar de inte, brasor gillar de... 

G och M åkte till stan men jag stannade kvar och röjde lite till. Vid halv två gav vi oss och jag traskade hem. Skorna skavde lite, men det fick gå. 

Väl hemma duschade jag av mig röklukten, lagade och åt en portion gröt, tog ett gram paracetamol eftersom mitt huvud gjorde ont (så som det gör när jag gjort för mycket eller fått för många intryck) och tog på mig mjuka kläder (vilket iofs är det enda jag äger) och la mig i soffan med intentionen att hitta något att titta på, på svtplay. Tillslut valde jag den norska ungdomsserien Någon ljuger (Noen lyver). Den börjar bra och jag höll upp intresset. En timme senare gjorde huvudet lika ont och jag tog också 400mg spanskt ibuprofenpulver. Sedan gav det med sig inom en kvart! 

Noen lyver

Så där satt jag i soffan med dubbla filtar och var helt uppslukad av TV-serien, tills min dansarrangörspartner ringde och vi pratade bort en timma om planer framåt med marknadsföringen. Hittills har nämligen bara en person anmält sig till den kursdag i lindy hop som vi ska ha i början av oktober, och det är min man. Så vi får la se om det blir av... hoppas det! Men om det ska bli av behöver minst 9 personer till anmäla sig, och det ganska snart. Så lite orolig och stressad börjar jag allt bli. 

Efter vårt lilla samtal tog jag tag i att laga mat. Eftersom jag fortfarande var helt slut fick det bli något av sådant vi redan hade hemma. Så det blev ugnsrostade rödbetor med fetaost och honung. Till detta en macka och ett kokt ägg. Och en ugnsbakad tomat också. Jo, men jag blev mätt och kunde fortsätta kolla på TV-serien.

Vid kvart över åtta kom G och M hem. Då hade de både hunnit köpa konstnärsmaterial och åkt spårvagn men inte hunnit köpa nya strumpor eller skor till G. Nåja, man prioriterar olika, och de löser säkert det en annan dag. Jag fick lägga G och mer än så minns jag inte av den dagen. Det var åtminstone en vilsam lördag eftermiddag och kväll för min del och det var precis vad jag behövde!

Så idag kom en söndag och jag hade lite mer energi. G och jag gjorde läxor på förmiddagen medan M dammsög. Både G och M hade ungefär lika mycket motor/motivation, men en timma senare var vi alla klara. Sedan lagade jag lunch av det vi hade hemma och G och jag åt. M kunde inte äta lunch än, nänä. 

Jag vilade lite och tittade på två avsnitt av den norska serien som vid detta laget (avsnitt 23 ungefär) börjat bli lite väl långdragen och såpaaktig, men det kanske ger sig. Medan M och G gick ut (för det hade blivit uppehåll och soligt efter en mycket ostadig morgon vädermässigt) satte jag igång att laga köttfärssås, eftersom jag räknat ut att detta var den enda lucka under dagen när jag skulle hinna det. Jag hade nämligen en tanke om att cykla till biblioteket och lämna tillbaka böcker och sedan passera min vän E i grannbyn påvägen hem för att gå en promenad. Samtidigt skulle G och jag till simskolan vid 18, så det bästa var att laga köttfärssåsen i förväg. Sagt och gjort. Vid tjugo över två cyklade jag mot bibblan, som ligger ca en mil bort. Nu hade molnen skingrats men det blåste ganska kraftigt. Närmare bestämt 14 (20) och vad blir det för vindstyrka om jag också cyklade i ca 20km/h, det skulle jag be Es son räkna ut men honom såg jag inte röken av. Jag hann åtminstone i tid innan bibblan stängde och jag hann till och med sätta mig ner och läsa en kort bilderbok om Malala innan det var dags att cykla tillbaka, nu i lite mer medvind. 

Väl hos E bestämde vi oss för att "promenera i soffan", dvs sitta i soffan istället för att gå ut. Det var ett mycket bra val. Först satt vi dock vid köksbordet och jag fick äppelpaj och vaniljsås och det var fantastiskt gott! Dessutom fick jag prata med Es dotter och det var också fantastiskt! En stund i soffan hanns också med, liggandes. Sedan cyklade jag hem i någorlunda medvind, hann precis käka med G innan det var dags för simskola. 

Under tiden G simmade pratade jag med en annan simskolemamma. Hon är från Syrien (kom 2015) men har rötter i Armenien. Jag fick lära mig att det armeniska alfabetet har 38 bokstäver och att en man som hette något hämtat ner dem från ett berg en gång i tiden. Jag fick också lära mig att den armeniska diasporans armeniska språk skiljer sig ganska mycket från armeniskan i Armenien men att de inte tagit in t ex arabiska låneord när de bott i Syrien. Så kanske det är, jag vet inte. Samtidigt borde det vara naturligt att de tar in t ex arabiska låneord efter flera generationer i Syrien, men vad vet jag. (I spanskan finns massor av arabiska låneord som man inte tänker på att de är det: zanahoria, azúcar, almohada.) Och ja, azúcar betyder socker, så där har vi också ett arabiskt låneord i svenskan som vi inte tänker på, kan man säga.

Fast okej, om jag förstår det rätt har arabiskan tagit det från persiskan först och på sanskrit hette det också något liknande, men ni fattar. Spanjorerna har tagit det från arabiskan när iberiska halvön var moriskt. Slut på språkhistorianörderi.

Nåja, vi överlevde hemfärden över ön i totalt mörker, (vi måste skaffa extraljus till bilen!) och G fick leka lite medan jag och M hade en liten pratstund i köket om min högstadietid (lite otippat!). Sedan var det dags för kvällsfika och så fick M lägga G igen, så att jag kunde skriva detta babbel om allt jag gjort i helgen, så nu vet ni det. Dags för mig också att käka min kära gröt och gå och knyta mig! Det är en dag i morgon också och så vidare... Vi hörs!

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Upp och ner

Riksdagen säger ja till uranbrytning i Sverige samtidigt som kommunernas inflytande minskar, om jag förstått det rätt. 

Jag säger: Lyssna på Glesbygd'ns låt Låt det ligga. Högt och med fönstret öppet!

Läs om vad som görs för våra pensionspengar: Pensionsjätte lägger miljarder i kol och olja

Läs sedan Maria Soxbos inlägg AP7: Så ser du till att din premiepension inte investeras i fossilindustrin och gör vad du vill med informationen.

Läs också Klimatgranskaren lyssna på Vetenskapsradion Klotet

Ta en promenad (gärna på förmiddagen), cykla, virka, dansa och prata med din nästa. Andas och tänk att det kanske ordnar sig. Titta på havet. Se Fiskarnas rike. Drick en kopp ekologiskt te. Krama någon som vill bli kramad. Säg något snällt. Gör en garnboll. Det är meditativt.

Tänk antikonsumtion vid årets julklappsfix. Själv ska jag sy en sak, resten får vi se. Önska dig en upplevelse, något inköpt second hand, eller från din väns egna förråd. Anta utmaningen Max 5, även nästa år.

Trots allt tok och hemskt som händer i världen känner jag en så stark människokärlek och någonstans har jag ändå en tro på att saker och ting kan lösa sig. Jag tror och hoppas att den breda massan lite i taget börjar förstå och ändra sina vanor. Den enklaste att börja med är ju sig själv.

I slutet av januari

I slutet av januari är det full rulle och fullt upp och så är det måndag. Annika hörde av sig igår och bad om ett helginlägg. Kanske är det det hon får. Vi får la se. 

"Vi får la se" hade jag som ämne i ett mail till en av mina tre chefer i fredags. I mailet frågade jag om hon läst mailet jag skickade i onsdags. I mailet skrev jag att jag kanske var påväg att få ryggskott men att jag gjort mina övningar och att det kändes nog bättre. Sist jag hade ryggskott var det massivt och där vill jag aldrig hamna igen, och verkligen inte nu. G måste ha starka minnen från den gången för han satte genast på lugn musik och hämtade pallen som jag kunde lägga upp mina ben på. Han var så söt. Det var i fredags förmiddags och jag lyssnade på min ryggskottslåt (Earl av Sonores) och sedan avslappningsmusiken. Kanariefåglarna svarade på fågelkvittret i låtarna. Så sött. Plural ja, de är två igen nu. Lenas nya kompis heter Rödis, efter att vi ganska omgående övergav namnförslaget Stina 2. Det låter som om det är ett barn (G) som hittat på namnet Rödis men det är det inte. Det är jag som hittat på det, för att inte behöva kalla henne för Stina 2. Lena blev glad att få en kompis i alla fall. Hon kom redan helgen efter den tragiska olyckan.

Chefen svarade i alla fall på mitt Vi får la se-mail med en konkret plan för de närmaste två veckorna. Det var precis det jag behövde, även om planen kunnat vara mer luftig. Samtidigt vet jag att hon inte hade några förutsättningar alls att lösa en luftig plan på studs, så att hon ändå gjorde en plan var guld värt. Vi är i ett läge nu där arbetsuppgifterna tämligen väller in. Vi har många elever, till viss del tack vare avtalen jag hjälpte oss att vinna förra året, och nu mitt i allt detta ska jag skriva ett anbud igen. Ett litet anbud, men ändå. Det är lätt att tro att det inte kommer ta så mycket tid, men ja, vi får väl se. Det brukar alltid ta längre tid än man tror. Men nu har vi en plan och jag har lagt in skrivpass i min kalender, så det får la gå. Jag får se det som ett experiment om inte annat. 

Mitt i detta började alltså helgen. Jag jobbade till halv sex i fredags tror jag och sedan åkte jag hem. Väl hemma mådde jag rentav illa av trötthet och stress. Nej, jag mådde inte illa - jag var yr. Och det var nog inte när jag kom hem utan efter det att vi ätit middag... nåväl. Jag har för mig att jag gick och la mig och läste för att vila medan G och M promenerade till affären i regn och blåst och mörker för att köpa lite goda grejer. Sedan hade vi sent om sider lite fredagsmys. G och jag åt glass och vi såg två avsnitt av Miniagenterna, eftersom vi redan sett alla avsnitt av Agenterna som ligger uppe. M tyckte att Miniagenterna var roligare och bättre än vanliga Agenterna, vet inte vad det säger om honom... 

På lördagen jobbade M, men ganska sent, så han hann städa innan och jag hann gå ut på en promenad i förmiddagsljuset. Det var gråmulet och blåsigt men ändå ganska ljust. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Adriana. G satt klistrad vid sin dator hela förmiddagen... men men.. vi åt lunch och när pappa M åkt till jobbet ville G ha testund, så då hade vi det. Testund är att vi dricker te och äter något (i detta fall lördagsgodis) och att vi sitter på golvet, eller annat udda ställe. Denna dag satt vi på golvet i vardagsrummet och konverserade varandra. 

Lite senare tyckte jag att vi behövde gå och handla lite. Jag hade kommit på att jag skulle marinera två kycklingbröstfiléer som jag köpt påvägen hem på fredagen, i soja och vitlök, och sedan ha på grädde och creme fraiche och in i ugnen. Det är en rätt våra vänner på grannön bjöd oss på en gång och som jag gjort några gånger sedan dess. Jag öppnade kycklingförpackningen och det stank ruttet ägg. Här begick jag ett enormt misstag, ett tankefel skedde. Jag tänkte: "Äh, det gör ingenting. Det ska säkert lukta så." Det kommer jag aldrig tänka igen om kyckling som stinker! Tydligen kan det lukta lite när man precis öppnar paketet men lukten ska försvinna snabbt. Det gjorde den inte. Men jag marinerade och jag sa till G att nu går vi och handlar. Vi behövde komma ut. Han behövde komma ifrån sina skärmar... suck. Så vi promenerade och himlen var så vacker. 

Efter middagen såg vi Fåret Shaun Filmen på Cineasterna, efter att jag bläddrat igenom hela deras barnutbud och hittat några förslag. Cineasterna är en sida varifrån man kan streama film. Det är alltså därifrån man lånar film från biblioteket nu för tiden. Helt fantastiskt. Det finns massor! Filmen var bra, och lagom till den var slut kom M hem från jobbet. Under tiden jag la G åt M också av maten... G hade dock vägrat (tur för honom). När jag la G började jag få ont i magen. Till slut stod jag inte ut längre så M fick ta över läggningen och jag fick gå på toa. Fy fan. Det var inte kul. 

Igår, söndag, hade jag ont i magen hela dagen. Jag kände inte för att göra någonting mer än att typ bli vegan. Till slut började jag lägga ett pussel i alla fall. Och till slut fick jag med mig G ut en liten sväng. Nästan hela dagen nojade jag över om jag skulle orka köra G till simskolan eller ej, en utflykt som totalt tar två timmar. Jag skrev till M att jag kanske inte skulle palla och då erbjöd han sig att köra, även om de behövde åka redan ca 20 minuter efter det att han skulle komma hem från jobbet. Det är i sådana stunder - när han ställer upp och skjutsar eller hjälper till att lösa saker som kört ihop sig som jag älskar honom som mest. Inte bara i sådana stunder, men ja, jag uppskattar det väldigt mycket.

Så blev jag ensam hemma på kvällskvisten och kunde göra vad jag ville, framförallt slappna av. Så jag dammsög av det värsta (som blivit på en enda dag) och sedan la jag mig i soffan och tittade på Där ingen skulle tro att någon kunde bo och hade det mysigt under min yllefilt med mitt rooiboste. 

Och imorse mådde magen bra igen. Och G mådde bra och M med. Så idag har det varit en helt vanlig vardag och vi har alla varit på våra respektive jobb och skola. Tyvärr blev jag kvar till ganska sent på jobbet men som tur i oturen hade G inte ätit upp sina vindruvor som han haft med sig till skolan, så vi åt dem i bilen på parkeringen innan jag körde hem. Väl hemma åt jag en banan och sedan ställde jag mig och lagade raggmunkar samtidigt som jag satte en bröddeg. Båda blev lyckade, som tur var, och G tyckte om raggmunkar! Men smeten ville ju aldrig ta slut - nästa gång gör jag nog bara halv sats! 

När brödet var i ugnen om M kommit hem gick jag ut en sväng för att prata med syrran i telefon. Det behövdes. Både komma ut och babbla av oss i telefon. Och nu sitter jag här, i ett återigen halvstökigt vardagsrum. G och M har lagt sig och är tysta. Förhoppningsvis sover den lille. Och imorgon är en ny dag, mitt i vardagen i slutet av januari 2025.

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.

Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 

Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!

TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.

Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 

Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi

Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!

Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?

Vardagen vecka 43

Så har hela vecka 43 år 2023 passerat, i ett enda nafs, och här sitter jag på söndagskvällen, en timma tidigare än vad det känns och tänkte summera lite.

För det första kan jag konstatera att det var helt fantastiskt bra att jag skrev det där mastodontinlägget förra söndagen för det gjorde att skrivandet i mig lossnade vilket medförde att jag fann skrivlusten och samtidigt arbetslusten igen. 

Måndagen och tisdagen gick och sedan blev det onsdag och dags för avfärd till huvudstaden. Jag skulle nämligen på konferens på koncernens huvudkontor tillsammans med en kollega från det utbildningsföretag jag jobbar på och några andra kollegor från andra skolor i samma koncern. Konferensen var hela torsdagen och eftersom den skulle börja redan klockan tio bestämde jag mig för att åka upp redan på onsdagen och därmed ha en halvdag i Stockholm för att träffa mina kollegor och se en liten bit av staden.

Jag hade, i ärlighetens namn, gruvat mig lite för att åka. Själva resan kändes rolig men jag undrade hur jag skulle få ihop det med G och M. G skulle lämnas ca en timma tidigare på onsdagen än vanligt för att jag skulle kunna ta en buss strax innan åtta. M skulle ta två halva föräldraledighetsdagar för att kunna hämta G från fritids, men jobba sina morgonpass, vilket innebar att G behövde lämnas redan 06.30 på torsdagen. Jag förberedde honom dock på detta i flera dagar innan och samarbetet mellan honom och mig gick smidigt när det väl var dags, vilket innebar att jag gott och väl hann med min buss. 

Lite roligt på något sätt, för honom, att få äta frukost på fritids. Det brukar han inte göra. På torsdagen fick de till och med rostade mackor till frukost. Lyxigt tyckte G, som annars föredrar Falu rågrut till frukost hemma. 

Jag kom upp till Stockholm redan vid halv två. På tåget hade jag passat på att genomföra koncernens miljöutbildning från mobilen, en sådan där digital internutbildning som jag aldrig tycker mig ha tid att gå även om jag är mer än intresserad av ämnet. I Stockholm var det mycket folk och ett oerhört stort utbud av allt. Det kanske inte är någon nyhet för någon, visserligen, men det var verkligen slående hur stort utbudet är. Plötsligt fann jag mig gående på Drottninggatan och plötsligt såg jag det upp och nerpåvända trädet.  Bladen hade vissnat och det var så mäktigt. Jag vågade inte  gå rakt under det, kan jag säga. Sedan var jag tvungen att gå över gatan och blicka ner på Sergels Torg, bara för att. Det är mycket så i Stockholm: saker och  ting som man har sett på TV och som tydligen också finns i verkligheten, stora företags huvudkontor, stora hus, stora träd upp och ner. 

Hotellet jag bokat låg centralt och efter att jag installerat mig där promenerade jag bort till mitt jobbs Stockholmskontor. Där väntade några fina kollegor och vi fikade och pratade och jag fick en rundvisning. Det var fint men lite mindre än jag trodde. Intressant att ha sett! Efter detta gick två kollegor med mig till en italiensk restaurang där vi käkade pasta alla tre. Det var både trevligt och gott! Därefter följde en av kollegorna mig ända till mitt hotell och väl där hade jag gått 17399 steg och kunde äntligen pusta ut efter alla intryck, sittandes i min säng, scrollandes på min mobil - för det var det jag orkade. 

Jag sov gott, men drömde konstiga stressdrömmar om terrorister som (i min dröm) bombat pilgrimskyrkan nära Ms by. Inga döda men jag bröt ihop totalt ändå och vaknade mitt i natten med fuktiga ögon. Som tur var somnade jag om och sov sedan gott till klockan kvart i åtta, käkade hotellfrukost och promenerade i lätt regn till konferensen.

Tåget hem var ett sånt där rött, MTRX-tåg. Det var första gången jag åkte ett sånt och det var lite mer basic än SJ-tågen tyckte jag. På tåget testade jag att göra ytterligare en internutbildning men uppkopplingen var kass så jag lyssnade på en nerladdad P3 Dokumentär om nån sekt som svettades ihjäl. Kanske var det inte riktigt en sekt, men en grupp med människor som följde en karismatisk ledare som uppmanade dem att göra extrema saker och inte lyssna på sina egna kroppar. Lärdom: Lyssna på kroppen, inte på en karismatisk ledare!

Resan räckte också till ett Före-Efter-drama om skotten i Ådalen. Intressant och bra upplägg med kopplingar till ungdomars politiska kamp i olika tider. Skönt att komma hem sedan, klockan halv elva på kvällen, och lillbarnet hade somnat i min säng. Jag kunde lugnt, efter att ha plockat undan det värsta, lägga mig och sova i hans säng. Sov som en stock. 

En mör fredag följde. Jag jobbade lite men pratade mest med kollegor, kändes det som. Gjorde eventuellt fel med en elev, får försöka hantera det imorgon, ta det med chefen, se vad hon säger. Det löser sig nog på något sätt... och sedan var det plötsligt helg igen! 

Och helgen, den blev också bra, igen. Jag fick vara ensam hemma igår, lördag, och passade på att plocka lite, plantera de sista vårlökarna på gården, laga lunch, baka rabarberkaka, fixa med tackkorten från bröllopet, och när G och M kommit hem åt vi köttfärssås från frysen och när G somnat såg M och jag halva The Square. Han gör det inte lätt för sina karaktärer, den där Ruben Östlund. Det är ofta så att han utsätter dem för ganska obehagliga händelser och känslor. Har ni tänkt på det? Play tar nog priset i obehaglighet, men denna var också ganska jobbig. Jag hoppas vi orkar se klart den innan den försvinner från svtplay nästa söndag.

Redan igår bestämde vi att vi idag skulle satsa på att åka till simhallen tidigt på morgonen. Vilken förvirring, och lycka, imorse när jag plötsligt insåg att det var vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Inte för att jag fick sova en timma extra, men ändå. Vi kom fram till simhallen precis när de öppnade, och det var superbra. I barnbassängen var det en mamma och en liten pojke som simtränade, så det var ganska lätt att göra det med G också. Han gjorde så gott han kunde men behöver definitivt öva mycket mer för att rörelserna ska sitta. Helst med lärare såklart, men nu har vi inte anmält honom till någon simskola så då får jag leka simlärare ibland. Själv simmade jag 500 meter, medan G och M lekte i barnbassängen. Efteråt bastu och  bilen hem. Jag lagade ugnspannkaka till lunch och kalops till middag. 

Och ja, det var vecka 43 i lite drygt tusen ord det. Det var en bra vecka. En ovanlig vardagsvecka. Det känns ofta som om livet går ut på att få vardagen att gå runt, tycker jag. Tvätten ska tvättas och hängas, diskmaskinen fyllas och tömmas, maten lagas och serveras och barnet hämtas och lämnas. In emellan ska det promeneras, pratas och så ska mannen få sig en och annan kram. Barnet ska få kärlek och hallen hållas i någorlunda ordning. Så det var fint att mitt i allt få åka iväg en liten sväng. Spendera några sena kvällstimmar ensam i ett litet men rent hotellrum, utan massa grejer överallt, utan folk och saker att fixa med. Och nu kommer vecka 44. En vecka med lite sovmorgon, eftersom det är höstlov, fast vi båda ska jobba. Det blir bra det med. 

Hoppas ni haft en bra vecka 43 och en fin helg och att ni får en fin höstlovsvecka, vad ni än hittar på! Tjillevippen!

Tips

Jag älskar att tipsa om saker och ting. Serier jag har sett, grödor jag har odlat, radioprogram osv. Här följer nu några av sommarens samlade tips, från mig till er. Varsågoda!

TV-serietips:

En liten hobby jag har under sommarhalvåret är att titta på ungdomsserier. Detta har pågått i några år nu och serier som Eagles, Någon som du och Portkod har följts. Denna sommar har jag sett tre ungdomsserier och jag rekommenderar alla. Först ut var Från trakten om Zeina och Bror som blir familjehemssyskon när Zeina blir placerad hos Brors familj i Värmland. Rolig att se!

Den andra serien jag såg var Fejk om tre tjejer som bär på en oerhörd hemlighet. Lite klurig och jag tror jag förstod allt, men jag är inte helt säker på att jag riktigt förstod hur den slutade och vad huvudkaraktären ville säga med sin sista replik. 

Den tredje serien jag betade av under sommaren var Vakuum. En finlandssvensk serie om en tjej som har svårt att stå upp för hela sig själv, och om dömande gäng runt omkring henne. Detta är den serien jag kunde relatera till mest. Det finns likheter med min studietid i Umeå.

Sedan har M och jag också lyckats hitta lite tid nu i sommar för att se en serie ihop. Min pappa rekommenderade den brittiska kriminalserien Happy Valley och den ser vi nu. Mycket spännande! Tur att jag har M bredvid mig att hålla i handen.

Radiotips:

Jag har bara lyssnat på ett enda sommarprat hittills i sommar och det var Maria Wolrath Söderbergs. Hur bra som helst! Det handlar om glappet mellan vad vi vet att vi måste göra och vad vi faktiskt gör för att leva så klimatvänligt som möjligt. Det är ett program som jag önskar att alla skulle lyssna på! 

Sedan har jag blivit tipsad om följande tre sommarprat som jag inte hunnit lyssna på än: Bo Landin, Annie Lööf och Lina Wollf. 

Odlingstips:

Jag vill tipsa er alla om att nästa år odla potatis och tomatsorten Venus. Det är de grödor som gett mest utdelning i år! Potatisen har jag odlat både på friland och i 10-litershinkar (vilket fungerar på balkong eller i mitt fall altan). 

Handarbetestips:

I sommar har jag virkat två sjalar. Den ena är färdig och den andra är fortfarande pågående. Den första heter Thoughts of Ireland  och den andra Magic Summer. Till Magic Summer väntar jag på mer garn, då jag uppenbarligen hade lite för lite, trots ett nystan med hur många meter som helst. 

Ja, där har ni några tips att förhoppningsvis inspireras av! Nu är det dags för er att tipsa mig!

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

En aktiv helg i oktober

Inför den här helgen hade vi nästan inga planer. Det enda som var tänkt var att vi skulle gå på femårskalas, jag och G. Det såg jag fram emot men G hade nog halvt glömt det - vilket visade sig vara tur.

En annan plan gjordes dock upp i torsdags: åka till Göteborg! M ville dit för att titta på och eventuellt köpa en ny dator. Den han har är från december 2009 och nu vill han jobba mer digitalt med sin konst säger han, så då är det ju vettigt att ha en dator som liksom funkar. G skulle följa med honom, för båda älskar att gå i affärer, och jag skulle träffa min syrra på tu man hand. 

Det blåste hårda vindar, men solen sken, när vi satte oss i bilen i lördags morse för att bege oss söderut mot storstaden. M släppte av mig vid en busshållplats nära den första data-affären och jag tog en lokalbuss in till stan från Bäckebol. Hu, vad full den blev! Och där på busshållplatsen mitt i stan mötte min snygga syrra upp! Så glad jag blev av att se henne! Tänk att jag kan ha en sån välklädd och gatsmart syster som vet hur man för sig i alla möjliga situationer; i klädaffär, vid övergångsställen, på restaurang, i parker och vid spårvagnsspår. Ja, ni fattar! Hon är en stadstjej och jag är en lantis. Hon i mörkblå höstkappa och jeans och jag i tunn dunjacka och slitna skor. Hon lång, jag kort... Vi strosade runt lite och hon köpte en klänning och jag en t-shirt. Hon var diskret och jag skämde ut mig. Typ. Sedan gick vi vidare förbi domkyrkan, och hamnade på en heterovänlig restaurang vid namn Bee. Den ligger i samma hus som Saluhallen, bara så ni vet. Vi käkade skaldjurssoppa och det var himmelskt gott! Efter detta gick vi vidare upp längs Avenyn och svängde av vid Valand för att stanna och fika i Vasa. 

Tänk att vi träffas så sällan trots att vi nu bor relativt nära varandra. Jag borde öva mig på att köra bil hem till henne så jag kan dra dit spontant. Jag kan ju köra bil men jag är ovan. Jag har kört härifrån till Göteborg och tillbaka, men det var många år sedan nu... Kanske får det bli ett nyårslöfte. Vi får se... 

Efter fikat var det dags att börja tänka på att återförenas med våra respektive familjer så vi promenerade via Haga och Järntorget till Nordstan tog varsitt färdmedel åt varsitt håll. G och M väntade på mig vid Hjalmar Brantingsplatsen och så körde vi norrut igen, nöjda med en heldag i stan. Som om det vore nog... 

För på vägen hem passerade vi Kungälv och då blev M väääldigt sötsugen! Och G blev väääldigt (hopp)borgsugen så vi stannade vid Bohus fästning och de två fikade varsin chokladboll på Kongelfs Gästgiveri och sedan gick vi till en lekplats bakom vår favoritpizzeria där G lekte en stund innan det var dags att fly den isande vinden och sätta oss i bilen för att åka hem igen. Så slut jag var hela kvällen sedan, och även idag. Det var roligt i stan men jag blir trött av alla intryck. Det var nästan extra härligt att jag då imorse gav mig ut på en långsam ensampromenad i en och en halv timme. 

Idag var det till skillnad från igår helt vindstilla och solen värmde litegrann, trots hösten. Jag inledde promenaden med att strandstäda lite i hamnen (jag borde haft handskar och påse), medan jag lyssnade på ett radioprogram om bensinpriset. Lite lagom intressant, sådär. Sedan gick jag vidare mot närmsta kanal och upp på ett berg. Då lyssnade jag istället på Kropp och Själ om att vilja bo på landet. Det var trevligt och jag kunde känna igen mig i mycket som sas. 

Väl hemma igen hade jag lite fruktstund med mig själv och hjälpte G på med kläderna. Sedan satte vi igång att städa huset. G var ivrig - han ville gärna skaka mattorna och även om han inte skakade dem så hämtade han dem alla och la dem utanför ytterdörren. Snyggt! M dammsög och städade toaletterna, jag skakade mattorna och sedan moppade jag kök och hall... Jag vet inte om det var det fina vädret men det var som om jag bara drog igång så himla många projekt: tvätta, baka bröd, plantera en myntaplanta som fått massa rötter, plantera ut en liten grönkålsplanta i pallkragen, installera chromecast, gå ut med soporna, plocka i ordning, laga mat två gånger och så vidare... Allt skulle fixas, och allt på listan gjorde vi faktiskt - imponerande jämnt fördelat över oss två vuxna. Men när klockan var fem ungefär och jag skulle fixa middag var jag sådär helgtrött som jag alltid brukar bli klockan fem på söndagarna. Ändå gjorde jag det: lagade potatis- och purjolökssoppa till oss vuxna och korv och makaroner till G. Inga svåra rätter men jag kände bara för att sätta mig och slappa. Och då hade vi ändå sovit middag vid tvåtiden (inte G (tror jag), bara vi päron). 

Kalaset idag fick vi tyvärr hoppa över, för G vaknade och var hostig och det har han varit lite från och till sedan, även om han samtidigt varit pigg och glad. Så imorgon får han vara hemma, och troligtvis torsdag med. Nu sover han i alla fall och låter lite täppt. 

Ja, så kan det gå när en helg med typ inga planer övergår i en helg med fullt ös av roliga saker. Jag är väldigt nöjd med helgen och väldigt nöjd över att jag inte ska göra något mer nu utan snart gå och lägga mig. Hoppas ni också haft en bra helg! Imorgon är det måndag och sovmorgon för min del!

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

I brist på religion

På min blåsiga holme råder det ingen brist alls på religion men jag har, trots att jag inte känner så själv, de senaste dagarna tänkt en hel del på att "folk på internet" (låt oss kalla dem så) verkar ha ett behov av att tro på något större än sig själva. Kanske är detta något djupt mänskligt och kanske är det rent av därför religion en gång uppstod? Nu skriver jag detta ur mitt helt otroende perspektiv och jag vill inte trampa någon på tårna. Alla har vi rätt till vår egna trosuppfattning, som det heter. 

Min observation började på en blogg som en vän länkade till. Inlägget handlade om kost och om att äta mättat fett och kött, ungefär. Jag läste men kände att jag inte alls kände igen tankegångarna. Är det farligt att äta linser, nötter och fröer? Är det nyttigt att äta animaliskt fett? Det var något nytt för mig. Inlägget var ganska snurrigt disponerat och jag, som oinvigd, hängde inte med särskilt bra. När jag ifrågasatte ganska många delar i inlägget i en kommentar fick jag som svar från bloggskribenten att hon inte orkade svara på min kommentar. Däremot åtog sig en av hennes följare att svara mig. Dock var även hans kommentar ganska svårtydd och därför skrev jag ännu en kommentar där jag frågade vad han menade och kom med lite "motargument" t ex information från Livsmedelsverket, vilka jag litar på. Som svar på det här skrev samma anhängare ett svar som faktiskt fick mig illa berörd. Han skrev flera gånger att jag inte verkade kunna tänka och att det inte var någon idé att förklara något för mig. Samtidigt kunde jag ingenstans läsa några tydliga förklaringar från honom. Hans argument verkade mig ogenomtänkta och hans "fakta" oriktig. Det blir då lönlöst att fortsätta diskussionen. 

En annan tjej skrev som kommentar på samma inlägg att hon mår dåligt av dieten och går upp i vikt. Då uppmanar bloggskribenten henne att rycka upp sig och tro mer på dieten. Dieten som bloggskribenten och hennes anhängare följer känns i och med detta snarast som en kult eller kanske religion. Kanske något att ta till i brist på religion? 

Den andra observationen av fenomenet att folk verkar behöva tro på något större än sig själva upptäckte jag när jag i veckan lyssnade på En underbar podd, med Clara och Erica. Det poddavsnitt jag lyssnade på handlade om ett sätt att prata och kommunicera som Erica uppfattade som "det nya fina feminina". De gav exempel på några personer som pratar så men det exempel som stack ut mest var nog bloggaren Sofia Wood. En person jag aldrig hört talas om. Hon pratar tydligen på ett speciellt sätt i en podd som hon i sin tur är med i. Jag tyckte att Claras och Ericas resonemang var intressanta, särskilt som jag själv är väldigt intresserad av kommunikation och språk. 

Senare hände självklart detta: Sofia Wood herself lyssnade på podden, blev ledsen och skrev ett inlägg på sin egna blogg. Hennes anhängare rasade och skrev elaka kommentarer till Clara och Erica. Clara skriver i ett inlägg så här: "...en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö." Sofia Woods följare verkar följa henne som sin Jesus. Har de lyssnat på podden och bildat sig en egen uppfattning eller rasar de ändå för att någon attackerat den hon tror på? Självklart är det inte bra om någon blir ledsen av någon annans poddavsnitt, blogginlägg eller kommentar, men vad ger någon rätt att skriva så elakt till någon bara för att den de följer blivit kritiserad eller ifrågasatt?

Det sista exemplet på att folk verkar vilja ha något större att tro på är Mandelaeffekten vilken jag för första gången hörde talas om genom att lyssna på avsnitt 33 av podden Flashback forever.  Mandelaeffekten handlar tydligen om att folk tror att det minns något, t ex vilket år Nelson Mandela dog, men sedan upptäcker de att de har fel. Istället för att tänka: Hoppsan jag hade fel! så tänker de att världen har delat sig i två dimensioner och att allting är en enda stor konspiration. Eftersom de är helt övertygade om att de har helt rätt om vilket år Nelson Mandela dog och inte kan acceptera att något annat år eller datum skulle kunna vara det korrekta är den enda rimliga förklaringen att världen är delad i två dimensioner. Jag hade själv lite svårt att förstå det och min vän M i Umeå fick förklara att "bristen på bevis är beviset". Alltså att "den" (Gud?) som delat världen i två dimensioner även sett till att gå tillbaka till alla gamla skivomslag eller nyhetsartiklar och ändra stavningen på namn eller dödsdatum för gamla kända ledare. Snurrigt, tycker jag. Stort ego, tyckte Flashbackforevertjejerna. 

Det jag också tycker är så intressant i allt det här är att folk verkar ha fattat att de ska källhänvisa för att verka mer trovärdiga i sina argument, men de verkar inte ha fattat hur de ska källhänvisa och framförallt hur de ska göra för att hitta trovärdiga källor. Jag förstår mer och mer hur viktig kunskap om källkritik är och måste vara i skolan. Jag tror att folk källhänvisar för att verka pålästa, men samtidigt blir det inte bra när man källhänvisar till, för ämnet eller argumentet, irrelevanta eller rent av olästa källor. Det kan bli så mycket fel då. Jag tänker inte föreläsa om källkritik här, för det gör jag redan på jobbet, men jag tycker fenomenet är intressant och samtidigt oerhört störande. Folk verkar ha behov av att tro på något större än dem själva, och de gör allt de kan för att slåss för sin tro. Kanske är det något rent mänskligt och något vi alla behöver. Men samtidigt: lås dig inte för mycket! Var öppen för att se saker ur olika perspektiv och fundera på hur andra tar emot det du skriver på nätet. Snälla, gör bara det!