Tåget går utan oss

Lyon, utan oss

Färjan rör sig sakta ut från Göteborgs hamn. På den finns ansiktsmaskbeklädda personer som letar efter sina hytter, äter middag, spelar enarmad bandit och handlar hudkräm i butiken, föreställer jag mig. Vi är nämligen inte ombord. Universum ville annat. 

Inte är vi sjuka, nej. G har bara lite snor ansamlat på morgonen som liksom är borta sedan när man  väl snutit ut det. Inte har länderna stängt helt heller, vad jag vet, men jag har slutat kolla för några dagar sedan och det känns så skönt.

Precis nu skulle vi ha varit på färjan på väg mot vårt europaäventyr, men Europa får vänta. Europa har väntat i nästan tre år så nog klarar hon det. Vi stannar här. 

Det var min pappa som, å det bestämdaste, några dagar före nyårsafton avrådde oss från att åka. Vansinne, kallade han det. Inte helt olikt mina svärföräldrars åsikter när vi först berättade om tågresan. Men det var inte på grund av färdmedlet utan endast på grund av den oerhört osäkra situationen i och med smittläget, som han avrådde oss. Han sa att han stöttat oss i detta fram tills nu, och jag förstår honom. Samma dag kom det nyhet på nyhet om att hur många som helst smittats av coronaviruset (både delta och omikron) och ord som tsunami och svallvåg användes. Och varför inte lyssna på WHO nu, när vi försökt varit duktiga och lyssnat på både dem och Folkhälsomyndigheten tidigare? Smittoläget hade förvärrats så till den grad att både Frankrike och Spanien infört munskyddskrav ute. Och det kanske säger något om att man inte borde resa?

Det kändes oerhört tråkigt att ställa in såklart, men alla tog det bra. M och jag tog beslutet gemensamt efter att ha lyssnat på Ekot samma kväll. G ryckte på axlarna och höll med om att det blir roligt att åka dit i sommar istället, eller i april, eller nåt... vem vet?

Mina svärföräldrar tyckte också det var ett bra beslut och när svärmor sa att vad gör det om ni väntar 3 månader till nu när ni inte varit här på 3 år? så var det som om polletten verkligen trillade ner hos mig. Ja, det är klart! Vem bryr sig egentligen om det blir nu eller senare? Sedan när detta "senare" är, det vet ju ingen och det vet alla att så är det. Det nya normala är att vi lever i en oförutsägbar värld, sa de på Godmorgon världen imorse. Så rätt de har!

Så, det får helt enkelt bli så här. Vi får vara kvar här och vara lediga i en vecka tillsammans nu, försöka hitta på något roligt och göra det bästa av situationen. Spanien finns kvar och förhoppningsvis Ms familj också. G kommer få skolplikt i augusti, men kanske hinner vi med en resa innan det. Kanske går det, kanske inte? 

Och tänk: en inställd resa innebär en hel massa möjligheter! Syrran och jag kan äntligen åka på SPA (julklapp vi gav till varandra 2019) och vi kanske ska byta hus med mina föräldrar några dagar i veckan, så de får komma hit till sitt sommarställe och så att vi får se storstan lite grann. En inställd resa innebär att jag kan vara närmare dem som behöver det, när de behöver det. Livet är oförutsägbart, som sagt... Bra saker kommer med de dåliga! Och nu är det nytt år! En god start på det önskar jag er alla! 

Åka, inte åka, åka, inte åka, åka...?

M nämner att han känner sig lite täppt i näsan strax innan jag slocknar bredvid honom och låter drömmarna föra iväg mig någon annanstans. 

Klockan ett byter G och jag säng. Det vill säga: han lägger sig hos mig och jag smiter iväg till hans säng när han somnat.

Vid sextiden vaknar jag av att det kliar i halsen. Måste hosta... måste dricka. Går ner och duschar. Hostar. Gör frukost. Nyser massa gånger.

Igår förstod jag att Spanien infört munskyddskrav ute. Överallt måste alla över 6 år ha munskydd, om jag förstått det hela rätt. Jag dubbelkollar både med mina svägerskor på plats och med Annika, och det visar sig stämma.

Frankrike införde också munskyddskrav överallt i städer häromdagen. Tyskland verkar förbereda sig på katastrof total. På färjan är det munskyddskrav och på alla tåg. Men inte för femåringar vad jag vet. Min femåring säger dock att han vill ha det, så han inte får corona. Me extraña a mi... 

Det känns så kluvet det här. Borde vi verkligen åka? Det känns inte som en så bra idé längre. Samtidigt så har vi peppat så länge, biljetterna är betalda och.. och... ja. Ni vet. Man vill liksom komma iväg när man har sett fram emot något och föreställt sig det. Ska tusen mentala förberedelser om femtusen tvåhundra kronor bara kastas bort för att det kanske eventuellt inte är en så jättebra idé? För att vi kommer vara tvungna att bära munskydd? Nä, det känns inte heller rätt.

Det jag har tänkt att vi ska gå på i beslutet om att Åka eller Inte åka, vilket kommer tas så nära avresedagen som möjligt, är fölande:

1. Har något av länderna infört karantänsregler eller andra regler som gör det omöjligt att resa?

2. Är vi sjuka eller förkylda, så vi riskerar att inte bli ombordsläppta eller riskerar att fastna på vägen (och givetvis också riskerar att smitta andra)?

Det jag hoppas är att svaret på dessa två punkter är så tydliga som möjligt: JA eller NEJ, alltså.

Egentligen tycker jag nog det är dumt att resa nu. Det är dumt att resa under pandemin överhuvudtaget. Men detta lilla ord nog smyger sig in i meningen eftersom Vi Har Biljetter och eftersom Vi Sett Fram Emot Detta, och eftersom Vi har förberett vår son! Dessutom säger alla andra att de hoppas att vi kommer iväg, hoppas att vi kan resa. Och det är ju snällt, men samtidigt: är det ens en bra idé? Vad är 5200kr? Vad gör det om vi åker i, säg, maj istället? Samtidigt: om smittan ändå är överallt vad spelar det då för roll? Samtidigt: la cosa está tan mala que es aconsejable que también los niños de 5 años lleven la mascarilla. (Även femåringar borde ha munskydd överallt i Spanien pga smittspridningen.) Om nu la cosa está tan mala, om nu smittspridningen är så hög, borde vi åka alls då? Hade vi inte köpt biljetterna, två dagar innan omikron gav sig till känna, så hade jag varit ganska nöjd med det beslutet nu.

G har vaknat. Han nyser två nys i soffan. Min hals gör lite ont. M kör buss i snön. 

Vi får se på söndag hur vi mår... vi får se om vi åker.

Hela reseplaneringen och tillhörande tvivel

Nu, kära vänner, är hela resan till Spanien bokad och betald. Så nu återstår det bara att göra tre saker: boka hotell, hålla oss uppdaterade kring pandemin och restriktioner i Tyskland, Frankrike och Spanien samt hålla tummarna för att detta ska gå vägen och att vi ska kunna åka och att vi inte fastnar någonstans på vägen om vi åker.

Ja, för just nu känns det som så: om vi åker. Men vi återkommer till det. Nu vill jag nämligen presentera hela rutten. Vi tar det från början:

FÄRJA: Göteborg - Kiel, inkl hytt med havsutsikt, middag och frukost. 3800 kr.

TÅG: Kiel - Frankfurt. Avgår 2h efter det att vi kommit till Kiel med färjan och tar 5 timmar. Direkttåg. 860 kr.

TÅG: Frankfurt - Lyon, dagen efter ankomst till Frankfurt. Direkttåg som tar 6 timmar. 1350 kr. 

TÅG: Lyon - Barcelona, dagen efter ankomst till Lyon. Direkttåg 5 timmar. 1100 kr.

TÅG: Barcelona - Sevilla, morgonen efter ankomst till Barcelona. Direkttåg som tar 5,5 timmar 1972 kr. 

Priserna är för alla tre: två vuxna och en femåring. Totalt pris för hela resan för oss alla tre blir alltså: 9086 kr. Av dessa pengar är endast färjan helt återbetalningsbar och med andra ord förlorar vi 5300 kr om vi inte reser. Ja, jag gillar ju att räkna... 

Räknar man på det, att resan totalt kostar ca 9000 kr och vi är tre personer så blir det faktiskt "bara" 3000kr per person, och då känns det plötsligt som ett rätt okej pris. Ändå tycker jag att tågresor ska vara ännu billigare eller kompenseras på något sätt av flyget eller liknande. 

Angående gamla pass/nya pass, som jag skrev om sist, så landade jag i att vi bokar med gamla pass och tar med både de gamla och de nya. På biljetten syns bara de sista siffrorna i passnumret och våra namn är lite nedkortade. Jag antar att det kommer fungera. Renfes kundtjänst, som jag har mailat två gånger och ringt en gång, hade ett goddag-yxskaftsvar på min fråga. Jag undrade om jag kunde boka med gamla passnummer eller om jag borde vänta och de svarade att jag bara kunde ta och skriva in mitt svenska passnummer. Jasåja, säger du det?

Sedan ringde jag dem eftersom biljetten Lyon-Barcelona kostade hälften så mycket om jag köpte den direkt av Renfe jämfört med om jag köpte den genom Omio. Därför köpte jag den via Renfe. Sedan såg jag att på biljetten finns det en Interrail/EUrail-logga och blev fundersam om det kunde vara så att biljetten endast gällde tillsammans med Interrailpass. Det verkar dock inte så eftersom det ingenstans när man köper biljetten står någonting alls om interrail. Det står inte heller på biljetten i punktlistan där biljettens regler sammanfattas. Den otroligt trevliga kvinnan som jag fick prata med på Renfes kundtjänst, efter att ha fått lyssna på hissmusik i fem minuter samtidigt som jag betalade för ett internationellt samtal, trodde bara det var reklam och sa att det borde vara lugnt. Renfes skriftliga kundtjänst hänvisade mig till en annan avdelning, så ja - där gav jag upp den frågan. Det lär visa sig. Måste vi betala något extra så får vi la göra det, men det verkar inte så. M hittar inte heller han något fel på biljetten så vi får anta att interrail-loggan endast är någon form av reklam.

Så! Dagen efter biljettköp kände jag mig helt harmonisk! Äntligen är detta löst! Tills en skridskomamma som jag pratade med vid isrinken sa att Ja, men nu stänger de ju ner hela Europa igen, vilket fick mig att känna mig lite nedslagen igen... Och idag när jag läser om Tysklands regler och att inresande från högriskområden måste sitta i karantän i fem dagar så kändes det mer och mer osäkert. Nu är visserligen inte Sverige ett högriskområde, än, men vem vet. Vem sjutton vet? Ingen vet! Jag blir galen! 

Men nu är det ju så att närhetskriteriet är särskilt viktigt vid källkritisk granskning av coronasituationen. Vi måste alltså vänta tills vi är tillräckligt nära det vi vill undersöka, i tid. Vi måste alltså vänta tills några dagar innan avresa och då undersöka allt ordentligt och fundera på om vi kan eller inte kan åka. Just nu känns det som om vi inte kommer kunna det. I förrgår köpte jag biljetter. Ja, ni fattar. Man slängs fram och tillbaka i denna högst osäkra pandemivärld. Idag började de prata om någon ny variant i Sydafrika och om den nu är mer smittsam så sprider den sig säkert. Eller vad tror ni?

Mina svärisar pratade med oss idag om detta. De tyckte att det var grande locura, eller hur de nu sa, att vi skulle åka tåg. Stor, obegriplig galenskap alltså. M försvarade dock vårt val, även om han la ansvaret lite på mig (men ja, det är framförallt mitt val) och min svärmor sa att jag skulle riskera hela familjens liv! Så ja... fasen. Jag sa bara att vi är vuxna. Och att vi inte kommer åka om det inte går.

När jag tänker på detta idag så tänker jag att vi borde kanske vänta till april eller så med att åka, men samtidigt: nu har vi ju köpt biljetter, så nu får vi satsa på detta. Vi måste boka totalt avbokningsbara hotell som vi betalar på plats, och sedan hålla tummarna och hålla oss uppdaterade - särskilt när det börjar närma sig. 

Om det är någon som läser här som bott på hotell i Frankfurt eller Barcelona nära stationen så hojta gärna till och tipsa! I Lyon har vi bestämt oss för att bo på Ibis som ligger precis bredvid stationen. Vi bodde där sist och var så himla nöjda. Vi får se hur det blir, om de har något rum ledigt osv. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin helg och att ni hjälper mig att hålla tummarna för att vår resa ska bli av! Hej hopp!

En härlig helg i september

Så kom en ledig helg sent i september. Bara en endaste plan fanns och den ställdes in. Vi skulle ha bjudit våra två flyttkompisar på middag men eftersom M hade blivit förkyld bestämde vi oss för att skjuta den på framtiden. Både lördagen och söndagen låg således helt öppna för vad vi ville och kände för.

Vädergudarna bjöd på soligt väder båda dagarna, men mer blåsigt på lördagen och ett otroligt vindstilla lugn på söndagen. Så, vad hittade vi på?

Vi firade in helgen med en lugn morgon på lördagsmorgonen. Då vårt wifi äntligen kommit igång, efter en del strul med leverantören, så fick G titta på barnprogram en bra stund på morgonen medan vi åt frukost. Han åt också frukost förresten, macka efter macka, rostade med smör. Jag duschade och fick en idé: vi borde besöka en strand eller vik på läsidan och kanske till och med äta lunch där? Idén presenterades för övriga två familjemedlemmar och båda var på. M snodde ihop en pastasallad med varmrökt lax till oss och kall kycklinggrillkorv till G. Jag städade en av toaletterna noggrant under tiden och kunde också sitta och läsa. G tittade vidare på sina barnprogram. När klockan precis slagit elva tog vi cyklarna och begav oss iväg en lagom kort bit, till förskoleparkeringen. Väl där tänkte vi att G skulle visa oss vägen från förskolegården till en stenstrand där han varit flera gånger med förskolan, men som vi vuxna inte vet var den är. Det var nog lättare sagt än gjort för ju längre vi gick desto mer kunde jag förstå att vi var påväg till Båtvik. Båtvik är en liten havsvik med båtar i, no surprise, och små söta sjöbodar uppbyggda på klipporna. Det är som en liten hamn, kan man säga, eller strand, fast inte med så himla fin botten. Trots det fina vädret var det bara vi, och en farbror (kanske Farbror Höst?) där och vi gick runt viken och jag satte mig i sanden medan G och M utforskade klipporna ut mot havet. Det var så fridfullt att bara sitta där och titta noga på stranden och havet och båtarna. Solen. Ljuset. Inte en sommargäst så långt ögat kunde nå...

Vi åt lunch och jag hade hunnit tänka både en och tre gånger att det hade varit trevligt med lite sällskap, när plötsligt en liten rosa figur dök upp i viken. Det såg ut som Gs vän E. Inte kan det väl vara hon? Men jo! Det var hon! Hon och hennes mamma hade gått ner till viken, som är deras närmaste, för att fiska krabbor. Härligt! Vi hängde på! Fyra eller fem ganska stora strandkrabbor fiskade vi upp. Det var mamman, pappan, morfarn, mormorn och storasyster-krabba som vi fiskade upp, enligt barnen. En fin utflykt fick ytterligare en dimension och ytterligare ett värde av våra vänners sällskap (ja, vi höll avstånd!). Underbart! (Just sånt här är så otroligt mycket värt för mig! Fastän vi inte umgås regelbundet med så många alls så är det så himla mycket värt att kunna spontanprata och spontanhänga med de man söter på, på t ex en lekplats, strand eller i mataffären - tre år senare... Just detta är en stor anledning till att jag inte vill flytta härifrån.)

Vi vandrade sedan tillbaka genom skogen och G fick leka lite på en lekplats med M medan jag handlade. Vi kom hem, jag drack apelsinjuice blandat med bubbelvatten, pratade med Åsa och sedan mina päron i telefon och M fick negativt provsvar från sitt covidtest. Gött!

Sedan var det dags för pizzabak. M och jag satte degen tillsammans och jag svängde ihop en tomatsås, och stekte lite köttfärs från en bonde i närheten. Majs, champinjoner och ost fick också plats på våra pizzor och M vågade till och med ha lite hemmaodlad chili på sin. Mumsfilibabus! Och på kvällen satte jag mig och stickade klart en bebiskofta medan jag lyssnade på Kropp och Själ om mikrovanor och mörkret la sig över ön.

Söndagen bjöd på om möjligt ännu finare väder än lördagen då vinden mojnat, och mojnad vind är den bästa vinden - det vet alla som inte seglar. Jag tänkte att idag får vi allt ta det lugnt, men ändå behövde vi städa. Så vi städade. Alla hjälptes åt och det blev finare än på flera dagar! 

Efter städningen satte jag mig och läste in mig på skolfrågan i kommunen då jag ska på ett invånardialogmöte imorgon om framtidens skola. Det ska bli spännande och det känns bra att ha läst igenom vilka förslag som finns och jag har nu också tänkt igenom mina synpunkter angående dem. Det är intressant att alla kommunens nämnder eller förvaltningar har kommit fram till att samma alternativ är det bästa - det med två stora skolenheter, istället för flera små som nu. Jag är av annan åsikt, och hoppas få delge den imorgon. Kanske blir det en debattartikel så småningom - det börjar nästan klia i fingrarna. 

G och M lämnade mig ifred med min inläsning och cyklade (G) och gick (M) till återvinningen med veckans skörd förpackningar. Sedan käkade vi lunch och sedan var det dags för söndagens utflykt - denna gång till den norra delen av ön: Björholmen. För där, i det lilla söta kustsamhället hade nämligen Tjörnslöjd en liten utställning och man fick också testa repslageri - något G och M gjorde (med hjälp av några slöjdtanter, såklart). Ett långt fint starkt och hårt tvinnat rep av en gammal t-shirt blev det. Imponerande! Så snällt också att vi dessutom fick ta hem repet, helt gratis. En stoppnål stoppade de också på mig, så att jag ska kunna sy klart den bebiskofta jag stickade klart igår. Jag köpte handklädda knappar till. Det kommer bli fint, det!

Efter Björholmen åkte vi vidare till Halsbäck. Ett fantastiskt fint litet samhälle, helt off på Tjörn. Så vackra hus och gårdar. Grönt och lummigt runt om. Åkrar och ängar... Men ja, ganska långt bort från "allt". Trots det: Så vackert! En perfekt söndagsutflykt!

Efter en liten stund i Halsbäck begav vi oss av hem igen. M körde och G somnade i bilen. Väl hemma fick jag mig en pratstund med min Umeåvän S, i telefon. Vi hörs inte så ofta, men varje gång vi pratar så tar vi bara upp tråden hur lätt som helst och ja - jag saknar att ha henne i mitt liv i lite mer fysiskt närvarande form - faktiskt. Det var sannerligen ett stort offer jag gjorde när jag lämnade alla mina vänner och hela mitt umgänge i Umeå och flyttade hit. Jag saknar er, ska ni veta! Och just därför är jag inte beredd att lämna det lilla umgänge jag har här. Det kanske låter konstigt, men jag orkar inte göra jobbet igen med att hitta nya att prata med. Så här tre år efter hitflytt är jag fortfarande bara i början av att hitta vänner här, känns det som. 

Efter mitt samtal med S var det dags att laga mat. M hade önskat sig gröna linser men vi båda hade missat att lägga dem i blöt, så jag lagade Spaghetti med linssås och lite vitlöksfräst squash istället. Det blev succé! Alla åt, även vår nära vän Mala som helt spontant kom förbi när jag just hällt av vattnet från spaghettin. 

Och innan det skymde helt begav vi oss ut på en kvällspromenad, Mala och jag. Vi gick runt närmsta småbåtshamn med bryggor och upp förbi Tjörnehuvud. En ensam segelbåt i långsam takt, långt ute på havet. Carlstensfästning i blått skymningsljus. Röda rönnbär mot grå klippor. Bra samtal om aktuella ämnen...

Väl hemma var det dags för kvällsfika och att förbereda G för sängen. Och nu skriver jag det här - om en helg som blev så bra att jag knappt kan tro det!

Tack för att du läste! Jag hoppas att din helg varit lika fin som min. Berätta gärna om ett guldkorn i en kommentar så blir jag glad!

2020 - Ett oförglömligt år

Så lider nu äntligen året 2020 mot sitt slut. Året då vi visat att vi hastigt kan ändra  vårt sätt att leva, från ett pendlande och resande till ett mer hemmavarande liv. Året då vi prövats på olika sätt. Året då pandemin kom. Allt det här vet vi redan, men 2020 hur var det? Hur var det mer?

Jag minns nog ingenting från januari 2020, och det enda jag skrev var om en krupphostenatt med årets första ambulansbesök. Det var väl mörkt och blev ljusare. Vi väntade på operation i början av februari och försökte förbereda oss mentalt. Det började viskas om virus i Kina men det kommer inte bli något - var jag helt säker på.

Februari inleddes med operation i Göteborg och en rejäl jävla magsjuka. Vi var lediga i tre veckor, har jag för mig och att återgå till vardagen efter det här var mer än efterlängtat. Så här i efterhand förstår jag vilket enormt flyt vi hade som fick operationstid i februari och inte i mitten av mars, eller någon annan gång senare under detta pandemiska år. Vilken. Himla. Tur! 

I mars skulle vi boka tåg och flygbiljetter till Spanien. Vi skulle åka dit vid valborg och besöka en liten söt fiskeby i norr för att senare ta oss ner till familjen. Det tvekades hit och dit och till sist förstod vi att det går bara inte att åka. Resan ställdes in och en ohemul mängd fröer köptes hem istället, lite som kompensation. M deltog i en utställning med ett fantastiskt porträtt och vi startade ett instagramkonto för att nå ut mer med hans konst. I slutet av mars åkte vi även på en fin utflykt till Dyrön och njöt av att inte sitta i karantän.

Det var skönt att pandemin kom under vårterminen, faktiskt. Vi alla var lättade över att det inte var november och kanske var det en lagom inskolning i detta annorlunda socialt distanserade år? Samtidigt har vi under hösten märkt att det visst går att umgås ute i november men den viktigaste reflektionen jag har gjort är att mitt och min familjs liv faktiskt inte förändrats så mycket. Då vi är relativt nya på orten (nåja, två år, men tänk på att det är ett mindre ösamhälle vi flyttat till) har vi inte hunnit hitta något särskilt stort umgänge. Vi hade alltså inte så många kompisar att sluta umgås med. Jag har jobbat själv, ända sedan vi flyttat hit, vilket jag kunnat fortsätta med under pandemin utan att för den skull behöva arbeta från mitt eget hem. M har fortsatt köra buss, något man inte kan göra hemifrån, och G har gått på förskola. Våra transporter har skett med cykel och på så vis har  vi undvikit kollektivtrafiken, förutom M då som är en av de som ser till att bussarna rullar.

Den största förändringen har nog varit att vi inte kunnat träffa mina föräldrar och min syster så mycket och att vi inte kunnat åka till Göteborg eller till Spanien. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att ingen i våra familjer blivit allvarlig sjuk och att vi inte har förlorat någon inkomst, eller än viktigare - någon vi känner. (Peppar peppar. Än är det inte slut. Pandemilagen kan stänga kollektivtrafiken. Fler människor kommer antagligen dö... Snälla håll ut! Gör vad ni kan för att det inte ska bli värre än det är!)

Nu fortsätter årssammanfattningen då vi går in i kvartal nummer två:

I april åkte vi på ännu en härlig utflykt till Dyrön men denna gång i sällskap av en annan familj. Jag drömde om oxelhäckar och en trädgård med höns, och i maj började det prunka rejält i mina olika  tråg med frösådder. I juni seglade vi segelbåt och jag upplevde en av årets räddaste dagar. Sedan funderade jag över stundande semester och mindes mig tillbaka till en ganska fullsmockad konsertlokal ett halvår tidigare. Så overkligt det kändes då - och nu - att en gång ha stått i en trång konsertlokal och hoppat bredvid en massa andra, helt okända, människor. 

Vår semester var skön och härlig och vi hade det fantastiskt bra som jag minns det. Vi lyssnade mycket på låten "Sommar och sol" och åkte på små utflykter till gamla fästningar, hällristningar, pizzerior och bergrum. Vi strosade i Slottskogen och badade. G gick i simskola och trädgården fullkomligt exploderade i grönska. Semestervädret var det lite si och så med, men i augusti vände det och vi upplevde sommarens bästa dag. G fyllde fyra och började på storbarnsavdelning. Fick nya kompisar. Började leka med dinosaurier. Hösten kom och löven blev gula. Min rygg gjorde (fruktansvärt) ont (i några dagar) och pandemin tog fart igen och syrrans och min spajulklapp fick det väntas med ännu lite till. Och så blev det november, och december. Mörkt och blåsigt - men vad väntade jag mig?

Julen firades i stillhet och G lärde sig plötsligt läsa, några ord. OJ! AJ! ORM. NEJ. HEJ och kanske några fler som jag har glömt. Häftigt tycker jag! 

Och nu - bara en ynka nyårsafton kvar. Den firar vi litet men med god mat. Och snart, snart är det 2021. Nytt år med några försiktiga förhoppningar om vaccin, kanske någon resa, och kanske en spahelg? Kan du ge mig det, 2021, tillsammans med hälsa och liv, så är jag nog nöjd. Men vi ska inte be om för mycket - för om det är något 2020 har lärt oss så är det nog detta: det finns inga garantier för att det blir som man har tänkt sig och på något sätt blir det bra ändå. Vi kan anpassa oss. Vi kan ändra vårt sätt att leva. Vi fixar det här! 

Gott slut och ett synnerligen gott nytt 2021 önskar jag dig som läser här!

Det första jag ska göra

Det första jag ska göra är att krama min mamma. En lång varm kram, och trycka henne lite på de där små punkterna mellan skulderbladen som hon älskar att jag alltid hittar direkt. Minimassage.

Det andra jag ska göra är att krama min pappa. En lång varm kram och stryka honom över ryggen och kanske gråta en liten skvätt - för det var så längesedan nu.

Det tredje jag ska göra är att krama mamma igen, och pappa igen, och mamma igen och pappa igen och sedan kommer mamma säga att nu räcker det. Och sedan kommer pappa sätta på kaffe. Och sedan kommer vi fika tillsammans i soffan, utan avstånd.

Det fjärde jag ska göra är att krama min syrra, och hennes son och hennes man och sedan syrran igen och sonen igen och syrran igen och sonen. Sedan kommer syrran säga att nu räcker det, nu går vi ut och leker. Och så ska vi leka på en gräsmatta eller på en lekplats eller allra helst vandra iväg till någon skog, med ett stormkök och laga någon god mat, kanske lite stekt blåbärspaj på det, med vaniljvisp, och vi ska smaka från varandras tallrikar och aldrig vara rädda mer.

Det femte jag ska göra är att åka till Göteborg med min son och åka spårvagn. Vi ska åka alla linjer fram och tillbaka tills vi tröttnar och då ska vi gå av på Järntorget eller Hagakyrkan och ta oss till Solrosen och äta varsin stor måltid mat. Han ska äta potatismos och vi andra två tar vad som oss mest behagar just den dagen. Det kommer bli fantastiskt! 

Det sjätte jag ska göra är att boka en resa till Spanien, en resa med tåg. Och vi ska planera och se fram emot och slutligen ge oss av. Kanske besöker vi Muros på vägen, eller Bilbao, och sedan luffar vi oss nedåt mot atlantkusten för att på det sjunde krama mitt barns farmor, farfar, titos, titas och primos. Hela familjen, varenda en ska jag krama och kindpussa och ingen ska ha munskydd och ingen ska vara rädd nå mer.

Det åttonde jag ska göra är att boka en resa till Umeå, givetvis med nattåget. Och jag ska åka upp, åka dit och träffa alla som jag längtat efter. Jag ska ta det lugnt men ändå träffa alla. Jag ska vara på jobbet och fika och prata och dansa runt i korridoren och säga att det nionde jag ska göra är att gå på bio med min son och min man. Kanske visas någon matinéfilm på Folkets bio lagom för hans ålder, för vid det här laget har han nog fyllt fem.

Det tionde jag ska göra är att gå på Liseberg, en dag när det är lagom mycket folk där. Vi ska titta på allt och kanske åka något som är lagom läskigt för oss. Farfarsbilarna, kanske Cirkusexpressen, som tydligen inte finns längre - så det får väl bli något annat. 

Det elfte jag ska göra är att boka in en utekväll med syrran. Utan barn, utan män, men med musik. Jag vet inte vad det kan tänkas bli, men minns du? Minns du Räfven? Och det tolfte vi ska göra är att vila upp oss på ett Spa, så vi orkar med resten av året. Visst ska vi det, syrran?

Dessa är de tolv första sakerna jag ska göra, när allt är över, när alla är vaccinerade och klara. Och sedan, sedan ska jag bara andas ut, umgås med folk som vanligt och ha det bra. Tills dess: håll i, håll ut, håll avstånd och glöm för guds skull inte bort att Tvätta Händerna! 

Kärlek och respekt

/Tove

Virusinfekterade tankar i början av december

Viruset skiter i om vi är duktiga, viruset skiter i om vi känner varandra, viruset tänker inte utan det bara sprids. 

När jag cyklar över bron och den iskalla vinden formligen slår mig i ansiktet, så att jag nästan inte kan andas, tänker jag inte på något annat än att andas in och ut. I ett lugnare parti kan tankarna hoppa runt lite mer fritt. Min filosofi är att inte lyssna på något när jag cyklar, även om det kanske skulle kännas som en mindre mörk och seg cykling då, men ändå - jag tror hjärnan behöver vila. När jag  cyklar hit och dit, kors och tvärs, känner jag mig duktig. Dels motionerar jag och ökar därmed mitt välbefinnande samt chanserna att klara en virusinfektion, dels gör jag ingenting ont mot moder jord. Igår passade jag dock på att vara på möte samtidigt som jag cyklade till Skärhamn för att byta till vinterdäck, och på eftermiddagen påväg till förskolan pratade jag med Åsa, som kanske mest hörde vinden. 

Tankesättet att jag är duktig som cyklar, och därför kan käka köttfärssås eller korv ibland (med tanke på miljön), fungerar dock inte på virusspridningen - åtminstone inte i min hjärna. Jag minskar givetvis risken både att få och att sprida smitta då jag arbetar ensam på ett ensamkontor, vilket jag gjort sedan redan innan pandemin. Jag minskar också risken att sprida smitta då jag i och med mina cykeltransporter passivt undviker kollektivtrafiken. Jag minskar också risken för smitta eftersom jag knappt träffar någon på fritiden, och gör jag det så är det utomhus och med ett fåtal personer.

Dock blir det lite krock i mitt huvud när jag blir inbjuden till sociala aktiviteter med fler än vi tre och en liten familj, utan mer som en halv förskolegrupp med föräldrar, med andra ord fler än dubbelt så många som de av regeringen beslutade maximalt åtta personer som får samlas vid allmän sammankomst. Viruset bryr sig nämligen inte om ifall jag har varit "duktig" och jobbat hemifrån, cyklat och undvikit att sitta hemma hos min holmevän och druckit te. Viruset bryr sig inte om att jag struntat i att boka tid hos min frisör och därmed äventyrat hela frisörens ekonomi och existens som företag. Viruset bryr sig bara om att hoppa från person till person, utan medvetenhet då viruset så vitt jag förstår inte besitter någon intelligens. Eller gör det, det? Kan någon naturvetare svara på detta? Viruset säger inte: Tove du har 10 000 poäng för du motionerar, handlar tidigt på morgonen och spritar dina händer med hjälp av medhavd handsprit. Viruset säger ingenting utan det bara hoppar, hit och dit mellan dig och mig och de där borta. 

Kanske är det inte en allmän sammankomst att samlas några vänner och bekanta och leka på en äng i skogen? Kanske skulle polisen inte rycka ut och skingra folksamlingen om de skulle få veta, men vad bryr sig viruset om det? Och vad är det högre syftet? 

Jag försöker bara förstå vad jag själv tänker här, för att sedan bestämma hur jag ska göra, då jag tackade nej sist men nu inte riktigt officiellt bestämt mig än, även om jag helt klart förstår vartåt det lutar.

Om det högre målet och syftet är att minska smittspridningen, borde det vara givet att inte ses tjugo eller trettio personer och umgås, inte ens ute. För det var ju det där med fysisk distans: Jag tror nämligen att vi under Hela Våra Liv har lärt oss att stå på ett visst avstånd när vi pratar med någon. Och jag tror att det är väldigt, väldigt svårt att ändra på detta. "Avstånd mellan kroppar i privata och offentliga rum tillhör de fält av mellanmänsklig kommunikation som vi sällan reflekterar över men som styrs av kultur- och tidsbundna koder." skriver Karin Johannisson i en krönika jag hittade i detta nu: "Konsten att hålla rätt avstånd" (2016). Där kan man även läsa att en forskare år 1963 försökte utröna hur nära varandra vi står när vi pratar. När vi pratar med arbetskamrater eller bekanta står vi enligt denna forskare på ca en till två meters  avstånd. När vi pratar med familjemedlemmar eller nära vänner är vi dock endast 46-76 cm ifrån varandra, enligt forskaren i Johannissons artikel. Om detta nu skulle stämma på svenska förhållanden även nyss, prepandemitid, 2019, förstår jag verkligen att det är svårt för oss att helt plötsligt hela tiden tänka på att stå på två meters avstånd. 

Nu har vi visserligen haft snart ett helt år på oss att träna på det här, tänker ni. Och ja, det har vi ju haft, men jag tror ändå att detta sociala avstånd på ca 1,5 meter sitter så djupt i oss. Jag märkte det själv på ett lekplatshäng vi hade för några helger sedan (innan åttapersoners-regeln, som om viruset brydde sig om ifall vi sågs innan eller efter en regel infördes - samtidigt får man tänka på varför regeln infördes och återgå till det högre målet och syftet nämligen att begränsa smittspridningen och antalet allvarligt sjuka och döda) att jag i början sa till folk att "nu håller jag avstånd" och verkligen tänkte på det men att efter två timmar stod jag lika nära som vanligt och lät mitt barn ta kakor ur andras kakburkar, som om inget virus i världen någonsin orsakat en pandemi med alldeles för många döda. 

Så nej, det blir nog inget mer umgänge i storgrupp för mig, trots "utomhus" och "vi håller avstånd såklart". Jag får nog sitta här i mitt hyrda hus på min kallblåsiga holme och tända en brasa, titta på barnprogram och undra vart mitt sociala driv tog vägen. Kanske åt viruset upp det? Kanske kommer det tillbaka en dag, när allt det här är över? För visst kommer det gå över? Det måste vi tro! Och vi måste minnas Räfven.

Vad tänker ni om det här? Hur förhåller ni er? Vad gör ni för att öka era chanser att inte smittas och sprida smittan vidare men samtidigt hålla er mentala hälsa i någorlunda schack? Man blir tydligen skadligt svältfödd på socialt liv till slut, och det kan väl aldrig vara bra?