Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!

Uppifrån och ner

Jag virkar en tröja uppifrån och ner till min man M. Den är grön med två roströda ränder. Jag skriver oftast inlägg uppifrån och ner, ibland med en mer tydlig tanke än annars. Idag har jag många tankar överallt så jag tänker att jag skriver uppifrån och ner så ser vi la vad det blir. Antagligen långt. Jag är ju inte så bra på att hålla det kort som ni vet.

Det är fortfarande någon slags vinter. Plusgrader dock sedan någon dag tillbaka. Snön är blöt och smälter. Förhoppningsvis var detta säsongens sista. I så fall kan man så sedan. Blomfrön ska jag så. Det brukar jag göra. Jag har några jag tagit själv. Rosenskära och praktvädd och luktärt. Kanske köper jag sommarrudbeckia rustic dwarf igen. De är lätta och pålitliga och blommar ganska länge och sent på säsongen. Potatislandet ska nog få bli bönland i år. Det behöver något annat. Potatisarna i fjol blev så pyttiga. Jag ska läsa i min tjocka trädgårdsbok om smart växtföljd först men blir det bönor så kanske det blir bondbönor och rosenbönor med ringblommor inemellan. Ringblommefrön har jag, fast de är flera år gamla. Rosenbönor vet jag ingenting om men namnet låter ju fint. Andra förslag på något jag kan så i ett tre år gammalt potatisland?

Växthuset ska också göras iordning. Jag förespråkar hårdplast på taket men pappa pratar om byggplast eller vad det heter. Han har äntligen förstått att armerad presenning är en dålig idé sedan hans kloka snickarvän från Danmark sagt det. Den höll i en och en halv sommar och sedan hamnade det små plastfyrkanter precis överallt. (Vad var det jag sa kombinerat med mikroplast-moment). 

Fast egentligen tänker jag inte alls så mycket på odling nu. Men jag började tänka på det nu när jag skrev om vädret. Men ja, på tal om odling så pratade G och jag nu precis under kvällsfikat om vad han tycker om att göra som inte innefattar skärm. Vi kom på säkert tio saker som jag skrev upp på två postits och satte upp på väggen. Så och plantera var en aktivitet. Andra aktiviteter var baka, bada, spela spel, åka på utflykt, leka med spårvagnen, lyssna på musik med mobilen (som sänder musiken till högtalaren) i annat rum... Ja, han gillar faktiskt att göra många saker som inte handlar om en skärm. 

Häromdagen pratade jag med en annan mamma med barn i Gs klass och hon sa att hennes barn är så skärmberoende att de inte vill göra något annat. De vill inte gå ut eller leka eller nåt. Jag är inte säker på att de tittar på mer skärm än G men antagligen gör de väl det. De har egna mobiler sedan jullovet i ettan. Min son kommer antagligen få en mobil när han fyller tio i slutet av sommaren. Då kommer han precis ha börjat i fyran. Hoppas det blir lagom. Hoppas man kan begränsa hans telefon på något sätt så han inte laddar ner massa skit (tiktok osv), och kanske inte kan använda den hur mycket som helst eller vilka tider som helst. Kan man det eller? Snälla, guida mig någon! (Vi snackar alltså android här)

Och när vi ändå snackar teknik kan vi väl ta en släng AI också. Jag hatar AI på många sätt men har väl lite smått börjat bli pyttelite vän med Microsofts Copilot. Idag hjälpte den mig t ex att transkribera en bild. Det var en bild en kollega tagit av en fysisk lärobok (ett utdrag ur Odysséen) och så lät jag copilot förvandla detta till datorskriven text som jag kunde klippa och klistra med. Sedan var jag dock tvungen att läsa igenom och ja, den hade gjort en hel del fel och fabulerat ganska mycket, Men det gick ändå mycket snabbare än om jag skrivit av hela själv. Mycket, mycket snabbare. Men, ändå. AI tror jag inte är bra. Jag tror det kommer orsaka en del av samhällets fördärv. Läs bara vad Ellen skrivit om varför hon är emot AI och betänk att jag är lärare på distans och läser och  bedömer en hel del elevtexter dag ut och dag in (och har gjort det i ca 10 år innan AI kom) så kanske ni förstår min avoga inställning. Lite stött och irriterad blev jag därför när min chef, precis efter att jag läst Ellens kloka ord, lovordade copilot och tyckte att den skulle hjälpa mig skriva säljtexter. Nej men nej. Ta inte ifrån mig det roligaste på jobbet tack, señor Robot! 🤖

Och när vi ändå är inne på det tekniska och det elektriska så måste jag berätta att strömmen gick igår. Plötsligen när G och jag precis ätit middag och tagit fram två semlebullar ur frysen och skulle sätta oss och göra dagens läxor bara fjum så försvann elen och det blev nästan becksvart. Nästan för det var inte helt helt mörkt på himlen än, fastän klockan var 18. 

- Vad hände? sa G. 

- Strömmen gick, förklarade jag. 

Och helt lugnt tände vi ett stearinljus och sedan hämtade jag vår bästa nödlampa, som G fick hjälpa mig att tända för jag hittade inte knappen... (Den är så bra för den lyser så starkt att hela vårt lilla kök får någorlunda ljus och för att den går att hänga upp och också sätta upp med magnet på kylen, vilket vi gjorde. Sedan klarade den bara av att lysa i två timmar, eventuellt var den inte fulladdad när vi började använda den, men ändå.) Och så gjorde vi läxorna i skenet av nödlampan och några stearinljus. En gammal fotogenlampa letades fram och dammades av också. Vår stormlampa behöver byta veke (tror jag) och det har jag inte tagit tag i än, men den andra fotogenlampan har en lång fin veke men den var helt torr eftersom den inte använts på många år. Som tur var hade vi lite lampolja i en flaska som jag kunde hälla upp och efter ungefär tio minuter hade veken sugit upp tillräckligt att den gick att tända. En hel del värme alstrar den också, vilket är ett plus ifall strömmen skulle vara borta länge. 

Ett annat plus var att jag dagen innan detta strömavbrott, som faktiskt varade i två och en halv timma, hade gått MSBs lilla webbutbildning Sju dagar på uppmaning av en kollega. Den tar 10-15 minuter att genomföra och det var faktiskt bra att ha gjort det, även om vi redan preppat ganska mycket med stormkök, vatten, tändstickor osv. Jag läste också Din krislåda på samma sida och kunde konstatera att vi löst det mesta men saknar t ex vattenreningstabletter och full koll på vilken frekvens SR P4 sänds. Detta tog jag dock reda på igår och märkte ut på radion vi har hemma. Denna lilla radio (som jag fick när jag fyllde 39 år) hade vi också stor användning av igår när G fick tråkigt eftersom TV:n var av och han inte fick låna min mobil (jag ville inte slösa mobilbatteri på ett fyrverkerispel liksom). Lyssna på radio, sa jag, och han tog den och gick till vardagsrummet, la nödlampan i trappan så den belyste discokulan på ett snyggt sätt och sedan lyssnade han på någon musikradiokanal. Efter en stund gav jag honom vårt lilla Nintendo Game and Watch som fungerar helt utan internet och så låg han under en filt och spelade Super Mario och lyssnade på radio. Ganska mysigt ändå.

Själv tyckte jag det var nästan skönt med strömavbrott. Det blev så tyst (innan radion sattes på alltså), och mörkt och lugnt. Tur bara att vi fått i oss middag. Tur också att M hittade tortillabröd när han kom hem som han kunde äta. En måltid är inte komplett utan bröd för en spanjor nämligen, och han hade inte tålamod att vänta på att några frysta frallor skulle tina. 

Jag hade faktiskt också precis hunnit koka mitt kvällste och kunde spara det kokade vattnet som inte använts till te i två termosar. När jag mätte temperaturen i dem nu drygt 24h senare kunde jag se att vattnet i den ena var 50 grader, i den andra något lägre. Ändå bra!

Idag har jag fortsatt preppa lite, inspirerad av avbrottet igår. Jag har köpt 30 stearinljus och 1,5 kg ekologiska havregryn samt några småpaket tändstickor. Sedan har jag också märkt upp lite mer i vårt krisförråd så det ska vara lätt att hitta t ex tändstickorna. Igår när strömmen väl kom tillbaka vid halv nio laddade jag också nödlampan och så skrev jag upp i kalendern lite här och var att vi behöver ladda såväl nödlampan som powerbanken några gånger under året. 

Jag tänker dock att en sak vi verkligen saknar är någonting som kan skapa el, inte bara lagra el. Jag tror att en liten solcell hade varit det bästa, kanske i kombination med ett pyttelitet vindkraftverk. Finns det? För blir det ett långvarigt strömavbrott kommer ju powerbanken och andra batterier ladda ur och ta slut till slut, och då är det ju toppen om man också kan producera lite el. Jag får kolla på det. Tipsa mig gärna om ni har någon idé kring detta!

Så, hur gick det med semlorna då, undrar väl ni? Jo tack, väldigt bra! När G gjort klart sina läxor gröpte vi ur varsin halvtinad semlebulle och fyllde med riven mandelmassa blandat med inkrom och lite grädde plus vispgrädde och lock och florsocker uppepå. Sedan kalasade vi detta i stearinljusens milda sken, till tystnaden från en avstängd värmepanna. 

Bröllop och begravning, men mest begravning

Så har jag inom loppet av en vecka besökt kyrkan två gånger. Det är nog rekord i mitt liv. Första gången var det bröllop i Käringöns kyrka och andra gången begravning i kyrkan i min by. Båda två vita träkyrkor från 1700-talet. Under båda ceremonierna förekom solosång av mörklockig solist, uppläsning ur Första Korinthierbrevet 13:4-7, om kärleken. Det förekom orgelmusik och pianomusik och ord om Gud. Det förekom bestämmelser om vem som skulle sitta till höger och vem som skulle sitta till vänster. Jag satt på vänster sida under båda ceremonierna. Men i övrigt var det vitt skilda upplevelser. Två helt olika delar av livet. Inom loppet av en vecka. 

Jag har aldrig varit på ett kyrkbröllop i Sverige förut, kunde jag konstatera. Därför visste jag ingenting om det där med att sitta på olika sidor, men så är det tydligen alltid. M hade, i sin tur, aldrig varit på en begravning i Sverige förut, och han tyckte att det var så mycket mer personligt och så mycket mer berörande, som en liten konsert för den döde. Som ett vackert teaterstycke. Allt för verkligt. Alla grät. Men mest föräldrarna. Det måste vara oerhört smärtsamt att begrava sitt barn. Det måste vara minst lika smärtsamt att begrava sin förälder när man själv är barn. Sonen bar ett svart örhänge, dottern ett svart band i flätan. Sorgeband. Fina barn. Fina barn, ni skulle inte ha behövt begrava er far i denna unga ålder. Fina föräldrar och systrar, ni skulle inte behövt begrava er son och bror så här. Det skulle inte ha behövt sluta så här, om inte... om inte två saker: Om inte medicinen han fått varit restnoterad sedan i våras och om inte den höga bron saknat suicidpreventiva räcken. Men så var det, medicinen var restnoterad och ingen har tagit tag i att sätta upp räcken än. Det är bara att skutta över, om man är tillräckligt lång, stark, vig och mentalt illa däran. 

Kyrkan var ljus. Nästan för ljus. Kistan var av ljust trä. Blommorna på kistan var ljusa, vita. Bredvid fotändan stod en av dina gitarrer med en av dina snygga hattar vilande på gitarrhuvudet. På andra sidan stod ett litet bord med ditt porträtt och ett värmeljus. Det var inte okej att det var du i kistan, men det var så det var. Din musik spelades, solisten sjöng dina ord, prästen talade om dig nästan som om hon kände dig. Dina föräldrar bröt ihop totalt när de skulle ta avsked. Dina barn och deras mamma sa också adjö, sedan var det dina systrars tur. Jag vet att du inte ville att det skulle bli såhär. Det var inte du som bestämde, eller hur? Det var din sjukdom. En olycka orsakad av din sjukdom. Fina vän! Om medicinen bara producerats. Om räcket bara hade satts upp!

Hur kan det ens vara lagligt att livsviktig medicin kan ta slut? Hur kan det ens få gå till så? Hur kan det ta hur många år som helst att sätta upp ett tillräckligt högt räcke på en bro? Hur? 

Vi grät, vi sjöng två psalmer, vi bad Vår fader, vi tog avsked. Vi la våra handbuketter, särskilt utvalda till dig. Jag gav varsitt kort till dina barn sedan, på minnesstunden. Det står att de får komma och hälsa på och höra av sig när som helst under livet. Jag har en tanke om att de kanske behöver prata med oss någon gång. De växer upp de med, blir stora. Livet går vidare men samtidigt kanske inte. Inte på det sätt som det var tänkt, på ett annat sätt. Utan dig. Utan dig. Vad fasen! Och då kanske de behöver prata med någon som var med under dina sista år? Kanske någon som inte är deras mamma eller farmor, någon som kan hjälpa dem att minnas. Vem vet. Kanske behöver de det, och då ska de veta att jag finns här. Så jag bad mamman spara korten, och det skulle hon göra. 

Jag klickade särskilt bra med din storasyster. Hon kändes så go. Hon sa att ni haft mycket kontakt och att ni passat på varandra. Hon sa att det känts tryggt för henne att du haft oss. Och att du pratat mycket om oss, nämnt att du umgåtts med oss. Jag skrev ihop ett litet tal som jag höll på minnesstunden. "Vi hade hellre kommit på din 40-årsfest. Men du fyllde en hel kyrka..." För ja, hela kyrkan var full. Det trodde jag inte. Det var fint att se att så många kommit! För det betyder att du betytt något för dem. Du har berört dem. De bryr sig om dig. Men nu är du död. 

---

Bröllopet var också fint, men det har nästan försvunnit lite i skuggan av begravningen. Jag hade till exempel inte valt vilken klänning jag skulle ha förrän kvällen innan. Begravningsklänningen var klar flera veckor i förväg. Båda plaggen var sådana jag hade hemma sedan förut. Till bröllopet for jag med min ursprungsfamilj. Det var jag som körde bilen ända ut till färjeläget, sedan åkte vi färja med min kusin som bara ett par tre dagar innan blivit tvåbarnsfar. Väl på ön åt mamma, pappa, syrran och jag lunch på en restaurang och sedan gick syrran och jag på en liten pauspromenad ut på klipporna. Där råkade vi se brudparet, fast det inte var meningen. Sedan var vigseln i kyrkan, som sagt, och fest på prästgården alldeles bredvid. Det var trevligt men stimmigt och många tjoanden. Hög stämning. Man märkte att de två toastmadammerna var vana vid studentikosa bjudningar. Det var mycket vifta med servetter och skåla i vågen. Det var också mycket, mycket trångt. Så trångt att vi var tvungna att gå ut på terrassen varje gång det skulle dukas av inför en ny rätt. Bra lösning för alla utom för de rörelsehindrade. Strax innan brudvalsen var vi dock tvungna att bryta upp och bege oss hemåt. Vi gick på mörka gångvägar ner mot hamnen. På vägen fick syrran hjälpa en äldre man upp som ramlat pga dålig balans och mörker. Tur att hon är stark och kan lyftteknik! Nere vid hamnen mötte vi en kirurg som också skulle hem från bröllopet. Tillslut kom båttaxin och på något magiskt vänster fick vi på elscooter, rullator, min mamma och diverse andra pinaler. Min mamma som inte går så värst bra och som inte har varken så värst bra balans eller kontroll över sin vänsterfot. Min mamma som bestigit Kebnekaise. Hon kom ombord, och vi andra med. Syrran och jag satt i mörkret i ruffen och hade ett fint samtal om livet. Höll varandra i handen en stund, för det gick fort över det mörka havet. Och sedan var det dags för mig att köra hem över Orust och Tjörn. I mörkret, bland de vilda djuren. Genom dimstråken. Det gick bra. Jag körde väl i 40 ibland, men så får det vara. 

Och sedan gick det inte ens en vecka innan vi begravde dig. Sov gott Johan. Vi saknar dig.

En stund på jorden.

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Påskhelg med städ, mat och reseplanering

För alla som tilltalar mig berättar jag att jag städat Gs rum väldigt ordentligt den här påsken. Med alla jag känner pratar jag om vår reseplanering. Tillsammans med min vän A reste jag tillbaka 22 år och satte mig på en scen och fikade medhavd fika i Uddevalla.

Inte vet jag om det är särskilt intressant alls att lyssna till andras semesterplaner, antagligen är väl intresset på noll, om inte lägre, ändå berättar jag. I fredags började jag köpa biljetter. M och jag var överens om att vi skulle ta oss till Irún via Kiel, Karlsruhe, Strasbourg och Bordeaux och jag satte igång att köpa. Det kanske inte var bästa läget för vi skulle snart iväg till Uddevalla och gå på bio med våra kompisar (läs: G skulle se Minecraftfilmen tillsammans med sin kompis, kompisens lillasyster och pappa medan mamman och jag skulle umgås i lugn och ro). Så jag köpte färjebiljetten (dyr) och sedan direkttåg (ICE 77) Kiel-Karlsruhe. Om det är framme i tid så är vi i Karlsruhe strax efter kl 17, vilket aldrig hänt de två gånger jag åkt denna sträcka. Sedan, för att komma till fransk-spanska gränsen utan att behöva passera Paris (mål med resan: absolut inte passera Paris), behövde jag först köpa Karlsruhe-Strasbourg och sedan Strasbourg-Bordeaux. Jag kunde inte köpa båda sträckorna som en biljett, mystiskt nog. Och jag borde köpt en bussbiljett Karlsruhe-Strasbourg för det hade blivit billigare, nåja. När jag väl köpt denna biljett höll jag på att köpa en svindyr biljett via Paris till Bordeaux, men avbröt köpet innan jag betalat. Pjuh! Sedan var det dags att åka till Uddevalla. Nåväl, dagen efter hittade jag en direkttågsbiljett Strasbourg-Bordeaux (TGV 5454) - också den svindyr, och vi kommer ha 5 timmars bytestid i Strasbourg vilket innebär att vi kommer hinna se lite av stan och äta lunch. (Besvikelse att TGV 5454 inte går ända från Karlsruhe som det gjorde förra sommaren.) Igår köpte jag också Bordeaux-Hendaye kl 09.22 efter att ha rådfrågat G om vi skulle åka på morgonen eller eftermiddagen och han valde morgonen för att komma fram tidigare till Spanien (och hinna bada). 

Det är som om vi värker fram den här resan. Både M och G involveras och M och jag ägnar en ansenlig tid åt att diskutera olika möjliga resrutter, för och emot osv. Nu har vi (nog) landat i att vi tyvärr skippar Galicien denna gång och istället gör två andra stopp: 1. By vid havet i Baskien, 2. Sintra i Portugal, dit vi reser via Madrid. Byn i Baskien hittade jag eftersom googlemaps visade mig att det går ett tåg från San Sebastian till byn (Zumaia heter den) som bara tar 40 min. Då kan vi kanske ta det samma dag som vi kommer från Bordeaux och sedan sova 2-3 nätter där och vila upp oss efter resan. Efter detta åker vi vidare till Madrid (antagligen med buss från San Sebastian eftersom det går snabbare än tåget, sjukt nog) och sover där en natt hos våra kompisar som har en lägenhet i centrum. Sedan på något vis tar vi oss från Madrid till Sintra, antagligen via Lissabon - men denna delen av resan har jag inte börjat kolla upp än. 

Anledningen till att vi tyvärr antagligen hoppar över Galicien är för att det är lite halvkrångligt att ta sig dit och för att det högst troligt blir för mycket på en och samma resa. Man blir mätt efter ett tag, och förra året blev jag mätt samma dag vi anlände till Bilbao. Då hade vi varit på resande fot i sju dagar. Denna resa kommer absolut inte bli färre dagar, men det känns ändå bra att inte klämma in både Pontevedra och Sintra på en och samma resa. Jag tror helt enkelt inte vi kommer orka det. Däremot känns det väldigt bra att få in en by-relax mitt i, i form av Zumaia. 

...

Så i fredags när jag lyckats avbryta köpet av biljetten via Paris, satte vi oss i bilen G och jag och körde norrut till Varekil där våra vänner mötte upp. Min kompis A hade kommit på att hon kunde köra min bil, så att jag skulle slippa (jag är en bilkörarfegis) och så gasade vi ännu längre norrut ända till Uddevalla. Så snart vi pluttat in kidsen och As man i biosalongen gick vi tillbaka till bilen och hämtade min medsmugglade fika, och en filt. Sedan gick vi i regnet till Margaretegärdeparken där jag mindes att det fanns en scen med tak och satte oss på scengolvet och åt den medhavda fikan. För att kunna göra detta transformerade vi tillbaka oss till 17 respektive 15 års ålder. Sedan delade vi med oss av fina och mindre fina tonårsminnen medan regnet droppade runtom scenen, människor strosade förbi med sina hundar och familjer och tulpanknopparna svällde. Det var fint att vara i tonårsminnena en stund med min vän. Det var mysigt att sitta där på golvet, på varsitt sittunderlag, med en filt över benen och hinna prata. 

När biofilmen var klar hade vi handlat till middagen och hämtade upp G och körde mot min väns ö. Det blev en något krånglig hemfärd då bilen As man körde (med deras båda barn i) kajkade ihop totalt och vi fick hämta storpojken, mannen fick ringa bärgning och skjuts osv. Men tillslut var vi hemma och lagade hamburgare och pommes. Innan vi kringelikrokade oss hem i vårnatten hann A och jag ligga i soffan och se två avsnitt av Mia Skäringers nya tragikomiska serie. Jag vet inte vad jag tycker om den. Det gör ont på något sätt att se den.

På vägen hem såg G och jag livets solnedgång. Både himlen och havet brann när vi körde över bron mellan våra vänners ö och vår. Vi stannade precis efter bron och sprang tillbaka för att ta kort. Då hade ljuset ändrats, men det var ändå vackert. Sedan körde vi vidare, hemåt. 

...

Igår påskafton städade vi alla tre tillsammans nedervåningen. Det var särskilt ett hörn i vardagsrummet som förvandlats till en enorm trasslig hög av leksaker som fick sig en omgång. Sedan fick jag moppat golven till och med. Det gör jag alldeles för sällan! Efteråt åkte vi ner till mina föräldrar och åt påsklunch och snickrade en nål till Gs vävram. Jag blev plötsligt uttråkad och började virka en boll.

 På kvällen lagade jag köttfärssås och spaghetti och sedan såg G och jag två avsnitt av Cleo löser fallet - som faktiskt var mycket bättre än jag först trodde. 

Kvällen avslutades med att M och jag låg i soffan och såg filmen Green book. Jag har sett den förr - men den är bra! Både klass och rasism tas upp väldigt tydligt. 

...

Så idag har min städiver hittat sina offer i våra fönster (och fågelburen). Jag har tvättat alla fönster förutom dem i köket, så dem får jag la ta imorgon. G har lekt hos en kompis och så har vi lagat och ätit middag hos mina föräldrar. Rostas med vitlöksstekta champinjoner och hemlagade pommes/potatis i ugn i pommefrites-form. Mycket gott! 

Så ja, det var väl den påsken det. Imorgon är sista lediga dagen innan en troligtvis väldigt intensiv fyradagarsvecka drar igång. Så imorgon ska jag försöka fokusera på att vila. Kanske kolla lite mer på resan, antagligen... och kanske putsa två fönster, men sedan vila. Kanske gå en promenad med min vän E i grannbyn, men också vila. 

Glad påsk! God natt!

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

Vintern känns så lång men en födelsedag lyser upp

En helg som mer känns som i slutet av vintern än i början av våren håller på att passera. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, så jag lånar Ms dator och skriver det här, för att kanske minnas helgen för alltid...

I fredags eftermiddag kände jag mig tröttare än trött och ju mer jag kände efter desto tröttare blev jag. Vid halv tre hade jag helt gett upp hoppet om att något mer vettigt skulle bli gjort så jag packade ihop mig och förberedde mig på avfärd mot fritids. Vid tio över tre hämtade jag G och vi styrde kosan (eller rättare sagt bensinbilen) mot öns närmaste handelsträdgård. Ryktet sa nämligen att de fått in lite penséer, och penséer var något jag kände behov av att köpa. Redan på morgonen hade jag köpt en liten kruka tête-à-tête från matbutiken och dessa ville såklart ha några kompisar. Framförallt ville jag få energi och känna våren, något jag trodde dessa blomster skulle kunna ge mig. Så snart jag parkerat vid handelsträdgården gav jag G stränga order om att se till att stoppa mig om jag skulle vilja köpa för mycket. Han tog sitt uppdrag på allvar. Drygt 500 spänn fattigare men 6kg sättpotatis, 8 små penséplantor och en liten kruka med tre små irisar rikare gav vi oss iväg från handelsträdgården och körde hem. 

Hemma lekte Gs vän och hennes lillebror och pappa på gården och G ville vara med. Pappan såg efter barnen medan jag kunde packa in mat och plantor och plantera två av penséerna med lillpåskliljan i  lugn och ro. Sedan fick även jag vara med och leka, eller rättare sagt prata med pappan medan lillbrorsan försökte spruta vatten, som han pumpade upp ur en vattenpöl, på oss. Det gjorde gott med lite luft och ljus och prat. Precis när vi skulle gå in kom vår granne J och frågade om vi ville spela fotboll sedan, efter maten och vi sa väl lite vagt ja. En fotboll behövde han också låna till nämnda aktivitet, och jag lovade att leta. Så snart vi kommit in kände dock både G och jag att fotboll kändes allt för jobbigt för vår energinivå och jag satte mig och dumscrollade på mobilen innan jag förberedde den delikata middagen Korv med Makaroner. Funkar alltid. Ketchup är också en grönsak, och så vidare.

Fotbollsaktiviteten avstyrdes således, men J och hans barn fick låna en boll G fått när han fyllde sju för ett halvår sedan och som såg helt oanvänd ut. Vi är väl inte så fotbolliga i vår familj kanske...

Och som tack för lånet, eller nåt, fick G en skål marängswiss av J och hans barn. Jag låg uppe på min säng under en av svärmor virkad yllefilt och läste ut romanen Utanmyr av Sofia Nordin. Jag tror jag ska läsa alla hennes böcker och sedan skriva en avhandling, fast utan att skriva en avhandling då. Det orkar jag nog inte, skriva en avhandling alltså, som om jag inte redan gör det här... Utanmyr var bra, i alla fall, även om jag på något sätt tycker att den slutade lite överdrivet. Det var som om hon drog det hela ett varv för mycket. Jag gillar hennes ungdomsböcker mer, men så kan man också beakta att Utanmyr är hennes vuxendebut.

När boken var utläst och strax innan M kom hem från jobbet satte G och jag oss till rätta i soffan och såg ett avsnitt av Agenterna och åt varsin bit kladdkaka, som jag bakat förra helgen. Det är  vårt standardfredagsmysprogram. Förut var det Labyrint och sedan Maxat fredag!, men nu är det sedan några år tillbaka Agenterna. Efter Agenterna skulle vi se Världens natur: Spaniens lodjur, för det ville Gs spanska lodjur se, sa G, men jag tröttnade eftersom jag sett det minst två gånger förut. 

Tröttheten vann över allt i fredags och jag gick medvetet och la mig tillsammans med G och somnade som en liten grisprinsessa. 

Så kom lördagen och min födelsedag. G kom in och tyckte att jag borde få present på sängen så han och M fick gå ut och jag "somna om" och så kom de in och sjöng Cumpleaños feliz och gav mig ett rektangulärt paket inslaget i egenhändigt målat vitt skyddspapper. "Vad kan det vara?" sa jag och öppnade det och fann där i en radio, precis som jag önskat mig! Svart och snygg och med såväl FM som MW, antenn, plats för batteri och även tillhörande elkabel. G pluggade genast in den i elnätet och letade fram bra musik. Han hoppade i soffan och slängde sig i sängen och hade disco, kl 07.24, till vår grannes stora glädje, förmodar jag.

Dagens mål var att bjuda min ursprungsfamilj på middag och redan efter frukost bakade jag en chokladkaka i den fina kakformen vi fick när vi gifte oss. M städade hela lägenheten förutom köket som jag städade och han var helt i harmoni, vilket aldrig har hänt när han städat förut. Det visade sig bero på att städningen egentligen var prokrastinering inför allt han behövde plugga. Men, men, jag var glad att han städade och sedan satte han sig verkligen och pluggade. 

G och jag drog och hämtade min syrra vid tågstationen och hem igen med bilen i regnet. Syrran och jag tjötade i köket en stund innan vi satte igång med middagen. Syrran fixade tsatsiki och jag gjorde bulgursallad, köttfärsbiffar och stekt halloumi. G lockades att äta detta då jag sagt att det var egyptisk mat som den egyptiska musikartist han lyssnar på ibland äter ofta. Vad vet jag, men helt fel tror jag nog inte det var. Mamma och pappa kom med blomsterkvast och litet paket vid klockan fem. Så följde familjemiddag i vårt lilla kök, och när de gått vid halv åtta tog jag på mig pjamasen direkt och la mig och började läsa en ny roman: Lucy av Jamaica Kincaid. 

Sedan blev det Melodifestivalen resten av kvällen. G älskar verkligen detta program, och det är första året han följer det. Förra året såg han bara ett avsnitt tror jag. Jag har inte tittat sedan jag var femton men tycker det är så fint att han lever sig in så och dansar runt, att jag kan tänka mig att sitta där med honom. Men när "kommentatorerna" aviserade att det skulle hålla på i 30 minuter till med något kvaltjafs stängde jag helt sonika av och sa att "Nu är det slut". G höll med och vi käkade kvällsfika, pratade lite med farmor och somnade tämligen omgående när vi lagt oss i Gs säng. Klockan halv tolv stapplade jag in till min säng och fick M att lämna sitt plugg för den kvällen.

Ja, det var den födelsedagen det, och idag har jag inte gjort många knop. Visserligen inleddes morgonen med en fin promenad med syrran vid havet, kalasmat till lunch och sedan läste G och jag läsläxa, lite matteläxa och sedan la vi med gemensamma krafter ett hundrabitarspussel.

Jag tror jag gillar mitt nya lite lugnare jag, en person som lägger sig på kvällen... Men snart är jag nog tillbaka i mina gamla vanor igen. En gång nattuggla, alltid nattuggla, eller hur farmor?

Rikedom

 

Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.

Drömmen om ett träd

Som en urvriden liten trasa känner jag mig nu denna torsdagsmorgon såhär i början av september. Frustration och trötthet. Jag har gått med i min bostadsrättsförenings styrelse med hopp om att kunna påverka och gräva där jag står, men börjar inse att det kanske inte är helt rätt forum. Jag vet inte. Jag brinner. Kanske är min låga för stark, kanske är den för oväntad i ett litet radhusområde på Västkusten? Jag vill plantera fler vårlökar, och det kommer jag få. Jag vill plantera träd, men där möter jag motstånd. Träd har löv och löven faller till marken. Ingen kommer orka kratta löven som faller på asfalten och lekplatsens gummigolv. Det blir för jobbigt. Trädet kommer inte ha vuxit upp förrän om tio år ändå och då är ditt barn tonåring. Min tanke är mer att trädet kommer ge skugga och möjliggöra för barnen att leka på lekplatsen om tio år. Nej,. mitt barn kommer inte leka där när han är sjutton. Vi kommer kanske inte ens bo kvar då, men andra barn kommer leka där. De som är i 70-80-årsåldern nu kommer inte bo kvar, där kommer det flytta in barnfamiljer. Det är dessa barn jag tänker på. Försöker se det hela större än mig själv.

Så mitt i mitt skrivande ringer en kollega, som jag bett höra av sig till mig för pepp. Hon peppar mig. Hon är på min sida. Hon pratar om små små steg. Jag pratar om krokusar i den vintertrötta vårgräsmattan. Hon pratar om att jag borde kontakta kommunens hållbarhetsstrateg och få pepp och tips från henne. Kanske arrangera något litet evenemang? Gå via barnen... osv.

Nu ska jag lönearbeta. Och sedan ska jag beställa krokusar.

Trappa upp

Det gäller att trappa ner inför semestern, sägs det, men jag tänker att samma sak gäller när man börjar jobba igen: trappa upp! Om man kan, givetvis. Det beror självklart på arbetets karaktär och ens egna karaktär, samt andra faktorer. Men för att inte komplicera det hela mer tänkte jag beskriva hur jag gjort för att trappa ner och trappa upp. 

Mellan vårt bröllop och semestern var det några veckor med lönearbete, men för att behålla den goa känslan från de fem dagar jag var ledig runt bröllopet valde jag att låtsas att jag hade semester fastän jag arbetade. Ja, jag gick upp på morgonen och gjorde vad jag skulle på jobbet men jag passade också på att vara ute i det fina vädret och att hitta på saker på kvällarna. En kvällstur till badstranden ibland, och liknande. När själva skolan var slut skulle G gå två veckor på fritids innan det riktiga sommarlovet (dvs min semester) började. Då gjorde vi så att vi satsade på att vara där en halvtimme senare än vanligt och vi cyklade dit, bredvid varandra. Cykelvagnen har alltså övergetts och snart är det väl dags att slänga den på tippen eller skänka den till någon. Den är rätt sleten efter nästan fem års daglig användning!

Nu när min semester är slut (jag började jobba för en dryg vecka sedan) gör vi lite på samma sätt, fast tvärtom. Vi trappar upp. Förra veckan var M och G lediga så då var det bara mig själv jag skulle väcka och få iväg på morgonen. Jag valde att gå upp vid 07 istället för 06.15, som är min vanliga vardagstid. Det innebar att jag han kolla på serie med M på kvällarna och la mig 23.30. (Ja, jag är en nattuggla!) 

Nu är G på fritids i en vecka innan skolan drar igång (och han börjar ettan!) så då gör vi lite samma som innan semestern. Vi satsar på att vara på skolan i lagom tid och får därför lite sovmorgon. Det hela underlättas av att jag inte har någon arbetstopp på jobbet just nu och hinner därför med det jag ska ändå. Sedan hämtar jag inte först på fritids heller, ska sägas. 

Ja, men jag tror faktiskt på detta: att försöka få in en lagom lunk och vända tillbaka dygnet lite i taget. G somnar liite tidigare än han gjorde under sommarlovet och han vaknar lite tidigare. Nästa vecka ska han somna och vakna ännu tidigare, men det tar vi då. Då har vi ju redan trappat upp ett steg och det är dags för nästa.

Hur gör ni i början av terminen? Har ni några tricks?

Saker att bli glad av

Jag blir glad när min sexochetthalvtåriga son berättar för mig att Sankte Per tappade sina nycklar och därför kallas gullvivan för Sankte Pers nycklar. Det hade jag ingen aning om. Tänk vad de får lära sig i skolan nu för tiden!

Jag blir glad av att gullvivorna blommar nu och jag blir glad av att de vårblommor jag planterat ut förra våren och hösten kommit upp och blommar för fullt. Förra våren köpte jag pärlhyacint, jordviva och tête-a-tête i kruka. De två första hade jag inne på köksbordet. Alla tre planterades ut när de vissnat ihop och nu kommer de igen. Härligt! Dessutom har alla lökar G och jag planterade på gården sent i höstas kommit upp. Det ser fortfarande lite glest ut kanske, med små blomgrupper här och var men detta är bara början, tänker jag. Nästa höst planterar vi fler! Och oavsett om de inte är supermånga så är några blommor fler än noll. Det är olika sorters narcisser och krokus jag talar om här, samt pärlhyacint och snödroppar.

Jag blir också glad av den mängd vilda blommor som blommar nu. Svalört, vitsippa och blåsippa är de jag kan namnet på. Igår såg jag också en första maskros i en södersluttning. De vilda blommorna är extra viktiga för våra pollinatörer har jag förstått, så de ska inte klippas ner eller rensas bort. Lyssna gärna på radioinslaget Varannan vild hjälper naturen på traven. 

Jag blir glad av att vädret lajvar sommar trots att det nyss kändes som vinter och trots att det bara är april. På söndag och måndag kommer regnet men tills dess satsar jag på att njuta! Äta middag på baksidan, plantera om mina sådder, känna solens värme mot min solkrämsbestrykta kind. Samtidigt blir jag glad av att M och G köpt ett parasoll till vår baksida (som ligger i totalt söderläge) och även några hinkar att sätta potatis i. Snart blir jag glad av att han hjälper mig gräva upp ett potatisland och att mina föräldrar tycker det är en bra idé... 

Jag blir glad av att se att en hel del elever valt att cykla till skolan, dessa sköna vårdagar. Motion, frisk luft, fågelsång och lite mindre avgaser i atmosfären. Det finns hopp! Det gör det väl?

Slutligen blir jag glad av att min förkylning börjar släppa och att det därmed börjar klarna i hjärnan. Bordsplaceringen till bröllopet börjar ta form, kostymen vi köpt till G på internet passar (han kommer vara finast av alla!) och kvällsljuset är så vackert. 

Vad blir du glad av, denna fredag i slutet av april? Berätta!

Försök till återhämtning

Det kanske inte är så konstigt om man umgås med två rå-snuviga barn att man själv drar på sig något tillslut. Eller så var det inte kusinerna Grus som smittade mig i påskas utan kanske deras morfar medan vi byggde planteringslåda till min altan. Jag vill ha minst fem, sex stycken men det tror jag inte han går med på. Den första gick bra i alla fall, inte för att vi är klara än - men ändå! Den är helt tillverkad av restvirke och skruvar som redan fanns i verkstaden. Tänk att jag till slut fick till det att snickra ihop med min pappa! Vem hade kunnat tro det? Inte han, inte jag. 

På söndagen får jag ont i halsen och på måndagen är det värre. Jag som hade planerat att må bättre för att kunna lägga på ett extra kol på jobbet nu när det hopar sig med två deadlines nära inpå varann. (Får man skriva varann? Det lät bäst så, men det heter väl egentligen v a r a n d r a?)

Med tanke på nära förestående deadlines och ett viktigt möte som handlade om detta bestämde jag mig för att jobba halva måndagen, men sjukskriva mig den andra halvan, vilket fick som resultat att jag kunde närvara vid det viktiga mötet med de viktiga personerna och sedan vila resten av dagen, ungefär, med gott samvete. När jag vaknade igår, på tisdagen, och insåg att jag inte mådde bättre ens denna dag bestämde jag mig för att vara sjukskriven helt, hela dagen, och ägna dagen åt återhämtning för att sedan kanske kunna vara på banan igen.

M tog tillfället i akt och lämnade G på skolan, något jag gör alla andra dagar även när M är ledig (eftersom jag ändå ska till jobbet och han behöver sova ut). Nu var det dock jag som behövde sova ut, och det fick jag! De kom iväg helt smidigt och tyst och till och med tjugo minuter innan jag brukar få ut oss ur huset på mornarna. Receptet tror jag stavades: ingen video. Och att G var peppad på att åka buss till skolan, något han inte fick eftersom de missade bussen, men han tog en sparkcykel istället och fick visa sina kompisar att han minsann kan cykla sparkcykel hela vägen till skolan! De blev imponerade berättade M. Jag med! 

Dagen igår ägnades således åt återhämtning, men driven som jag är till att göra saker kunde jag inte låta bli att hänga om några gardiner som hängde lite fel och plocka i ordning på Gs rum. Dammsuga hoppade jag dock över, även om det behövdes, eftersom jag skulle spara på krafterna och återhämta mig. Hela dagen fick jag gå runt och säga till mig själv att ta det lugnt och inte göra saker. Samtidigt såg jag detta som ett friskhetstecken: vill jag göra saker så är jag väl ändå påväg att må bättre? Och så bestämde jag mig för att arbeta idag. 

Återhämtande saker jag gjorde igår var att läsa ca 50 sidor i min bokcirkelbok (Att föda ett barn) och bli förvånad när huvudkaraktären visade sig vara gravid! Jag hade inte alls kopplat ihop hennes illamående tidigare i boken med det, när illamående är det klassiska gravidsymtomet i alla kulturella verk! Kanske tyckte jag det var helt overkligt att hon hade kunnat bli gravid efter ungefär ett ligg, men så var det. Uppenbarligen hade jag missat att koppla bokens titel med dess innehåll, något som borde ge mig underkänt i svenska för årskurs nio (nästan) och förpassa mig till skolbänken igen, men ja, även en sol kan vara vissen och behöva vila sig från att tänka smarta tankar så som att koppla titel till innehåll och illamående till graviditet. Jag undrar förresten om bokens titel Att föda ett barn har någon koppling till novelltiteln Att döda ett barn. Det låter nästan samma, men är ju såklart totalt motsatt.

Sedan lugnade jag mig ytterligare genom att lägga mig på soffan och lyssna klart på P3 Serie Brottskod 06.

Jag identifierade även att vi behöver måla över lite skav här och var på olika dörrkarmar och trappräcke, informerade M om detta som passade på att köpa vit färg och pensel. Men måla började jag inte göra. Jag skulle ju återhämta mig. Även jord och planteringslådor köpte han igår, och jag kunde till slut inte låta bli att plantera oregano och penséer i en av dem. (Jag var ensam hemma i 12 timmar ungefär! Vad skulle jag ta mig till?) Men att sätta upp lådan på altanräcket krävde att någon hämtade verktygslådan i förrådet och skruvade i två skruvar och detta kunde jag inte förmå mig, eftersom jag ju skulle återhämta mig och därför fick det vara som det var. Blomlåda på altangolv. Ett litet tag. I helgen åker den förmodligen upp, om inte förr.

Slutligen kom M och G hem från sin eftermiddagstur. Med sig hade de ett nytt parasoll i roligt mönster och kamomill-te som present till mig. Det var fint att få hem dem igen, för även om jag haft det otroligt lugnt och skönt tillsammans med min inre förmanande röst om att ta det lugnt, så konstaterade jag att om jag hade levt utan man och barn hade mitt liv varit sååå mycket lugnare men jag hade också blivit uttråkad efter en kvart. Eller så hade jag hittat på massa annat, för att inte ha det för lugnt. Träffat vänner, gått och dansat, vad vet jag... Men annorlunda hade det varit i varje fall.

Och på tal om detta. Nu ska jag åka hem och umgås lite med min familj innan det är dags att lägga sig igen. Förkyld och dan som jag är, ont bakom ögonen, snörvlig i näsan.

Hoppas ni får en fin vårkväll!

Fina små saker som ångesthantering

Det var längesedan nu som det kom ofta men ibland, rara vez, trycker ångesten i mitt bröst. Anledningen kan vara till synes löjlig, men ångesten är där likaväl. På något sätt måste den hanteras och först tar jag till metod nummer 1: samtal. Jag ringer de jag tror kan trösta, och de tröstar - efter bästa förmåga. Sedan är det dags att sova, och jag somnar tillslut. Vaknar och känner att lite överdriven kanske min reaktion var igår men efter bara en liten stund kommer den tillbaka: känslan. 

Små fina saker är nog det som hjälper bäst. Och på väg till och från förskolan fick jag flera tillfällen. 

En lågstadiepojke står på cykelbanan gränsle över sin cykel. 

- Jag har tappat min gympapåse, säger han när jag närmar mig. Och jag ser det. Gympapåsen ligger på marken strax bakom honom. 

- Ja, men då får du ju ta upp den, säger jag samtidigt som jag tar upp den och ger den till honom. Han verkar oförmögen att sätta den på sig. Driver han med mig? hinner jag tänka. Nej, det ser verkligt ut. Han kan nog inte. Så jag hjälper honom, och på kommer den. Han frågar vart vi ska och om vi ska fika sedan. Ja, kanske det. Eller nej, antagligen inte, säger jag. Fika sedan, vadå? Vi cyklar vidare. Jag cyklar efter honom en liten stund men till slut får jag tillfälle och kör om. 

- Jag cyklar om dig nu, säger jag.

- Jaja, säger han, som om det inte spelade någon roll. Ingen prestige. Cykla om du!

♡

På förskolegården har föräldrarna som var med och fixade igår ritat färgglada streck att gå balansgång på. Vi gör det. Jag gör det på vägen tillbaka till cykeln med. Lämningen har gått bra, som alltid. Barnet skuttade in. Fröken och kompisarna tog emot. 

♡

När jag precis ska cykla iväg kommer en annan mamma cyklande. Hon bor där vi ska bo, i samma område. Så jag cyklar fram till henne och berättar detta för henne och frågar var de bor. Inte exakt på samma gata, men ändå i samma område, visar det sig, och hon förklarar. Längst in på någon väg. Fint! Välkomna! säger hon på sin sydliga dialekt och med ett leende. Jag ler också, genom ångesten. Funderar sedan på hur det kan ha sett ut. 

♡

När jag närmar mig jobbet/hemmet cyklar jag ikapp en kvinna och en man som är ute och går med varsin liten hund, den ena är en valp. Jag har mött henne förut, flera gånger, men vi känner inte varandra. 

- Vet du vad? säger jag. Sist när vi möttes i skogen så hade jag med mig min lille pojke. Han är hundrädd men det gick ju bra, och när vi gick vidare sa han: När jag blir pappa ska jag ha två hundar och en ska vara valp! 

Kvinnan skrattar och vi pratar om att han säkert kommer över sin hundrädsla en dag, och jag berättar att i helgen klappade han en hund i en halv sekund. 

♡

Väl i trädgården gräver jag fem hål på olika ställen och knör ner lökar från en kruka med småpåskliljor. Det blir bra. Lite utspritt överallt, för pollinatörerna som vårfrukost.

♡

Jag tänker på Envild och ett stycke hon skrev. Det känns fint. Vi är flera.

Allt växlar

Det blåser, det är kallt, mörkt. Inatt snöade det. Ett stilla snöfall. Imorse var det vitt och min son blev peppad. Han kastade sig i blötsnön så fort vi kom ut, så termobyxorna fick torkas i torkskåpet på förskolan. Jag valde att cykla framför att skrapa bilen och de har faktiskt blivit bättre på att ploga  cykelbanan den här vintern än vår första vinter här. Under lunchen tar jag mig ut. Passar på att gå till kiosken i hamnen och köpa mitt jobbgodis. Jag har längtat i en hel vecka. När jag kommer tillbaka igen ser jag att de första krokusarna blommar. Så fint! Vårsolen. Fågelkvitter. 

Liksom vädret växlar, växlar också allt annat. Är det inte så? Humöret till exempel. Igår var jag redigt arg och sedan helt matt resten av dagen. Idag har jag känt mig lugnare och den som gjorde mig arg har också varit mer foglig, kan man säga. Samtidigt känns det som om det börjar bli mycket. Jag springer för fort på alla bollar och typ imorgon kommer det komma ett bakslag, känner jag på mig. Allt detta handlar om jobbet, så ni vet.

Mina tankar och känslor kring vår bostadssituation växlar, likaså. Jag känner mig lugnare nu, trots att ingenting egentligen är bättre. Vi var på visning av ett hus för två veckor sedan. Det var för mörkt, för kalla golv, för mycket trafikbuller. Vi bestämde oss för att inte lägga något bud. Efter några dagar kom det första budet in. 2,7 miljoner. Huset låg ute för 3,4. Idag var det uppe i lite drygt 3,5 har jag för mig. Nu finns det inte kvar på hemnet, så jag antar att det är sålt. Ja, då fick säljaren ungefär det hon ville ha. Hipp hurra!

Det kom ut ett annat hus ganska i närheten. Souterrängvilla. Absolut tillräckligt stor och ute för knappt 3 miljoner. Dock ligger den i norrsluttning (mindre problem) och längs en liten väg (inget problem) men det stora problemet är att den lilla vägen leder till en stor väg där folk kör fort och det finns knappt någon vägren och ingen cykelbana alls. Bor man där måste man alltså ha två bilar och man måste köra sina två bilar varje dag man ska någonstans. Så snart man ska handla eller träffa kompisar eller åka till skolan. Nej, inte bra. Där kan vi inte leva som vi vill. 

Intressant ändå när det utkristalliseras vad som är viktigt. För M är det viktigt att kunna måla, för mig viktigt att inte behöva se hans målargrejer hela tiden. För M är det viktigt att kunna åka till Spanien ibland, för mig är det viktigt att ha tillräckligt nära till något socialt umgänge överhuvudtaget = de vänner jag hittills skaffat mig här. För G kommer det vara viktigt att enkelt kunna hänga med kompisar, samt att kunna ta sig runt själv (gå/cykla/buss) tänker jag mig. Vi behöver tillräcklig yta, inte för mycket renoveringsprojekt och en liten eller större trädgård... Ja, här sitter jag och drömmer.. Men hellre drömma än att ha skriande ångest.

Så kom en liten sommarstuga ut. 68 kvadratmeter och lika stor källare. Rött och sött. Trädgård. Dock ganska nära en rätt så trafikerad väg. Dock en sommarstuga. Jag tror inte att den kommer bli vår, men jag vill ändå titta på den, när det väl är visning. Jag skulle hellre ha ett mindre men kontrollerbart boende än något superstort... Fast något superstort lär vi aldrig kunna köpa här ändå. Och något mindre kan ju kännas för litet. Det fick vi uppleva i Umeå. 

Ja, ni ser. Jag ältar vidare, om än med lite mer hopp nu än förut. Det kommer komma ut mer hus nu till våren tror jag. Priserna vet man dock inte åt vilket håll de rör sig. Fritidshuspriserna har gått upp en hel massa procent här, sedan pandemins start. Vi som trodde pandemin var vår chans när alla andra skulle förlora jobben. Men här sitter vi nu, i mina föräldrars sommarhus och väntar på att 1) huset vi ska hyra ska  bli beboeligt och/eller 2) att vi ska hitta hem till vårt hem som är vårt, bara vårt. Och så väntar vi på våren såklart, och sommaren. Och så väntar vi på att kunna åka till Spanien. Jag skulle kunna åka imorgon, men det går inte, för vi har inga biljetter... Och att köpa biljetter kräver en viss planering och energi. Vi får se när den kommer. Tills dess är det väl bara att följa med i alltings växling antar jag...