måndag 13 september 2021

Virkat sedan sist

 


Så var filten som jag började virka under semestern klar. Den är till en bebis som beräknas födas i november. Det är en nära vän till min syster som ska bli mamma och jag är så glad för hennes skull! ♡

Filten mäter 74x74 cm.  Den är virkad som en enda stor mormorsruta i bambu/bomullsgarn från Adlibris med virknål 3mm (lånad av min granne). 

Garnåtgång:
Lite drygt ett nystan 100g blå Forget me not (A535)

Lite drygt ett nystan 100g grön  
Soft green (A522)

Ca ett halvt nystan 100g rosa Cherry blossom (A532)

(100g=280m)


Att sitta under en varm filt och sticka eller virka samtidigt som man lyssnar på något, kanske en ljudbok, det känns väl som det ultimata höstmyset? 

Vi måste leva med hösten - inte mot den, som min kloka syrra sa för några år sedan.

Vad virkar du på just nu?

måndag 23 augusti 2021

Grattis farmor 98 år!

Idag skulle min farmor ha fyllt 98 år om hon hade levat. Idag för 98 år sedan på Signedagen föddes min farmor och ett av hennes namn fick faktiskt bli just Signe. Signe är ett fornnordiskt namn och en av kandidaterna ifall jag hade fått en dotter. Min farmor var alltså född den 23 augusti 1923. Ett födelsedatum som är lätt att komma ihåg. 

Så länge någon kommer ihåg en människa så lever den kvar. Kan man säga så? Jag vill tänka så. Då känns inte döden lika definitiv. Min farmor växte upp i en snickarfamilj i Tibro. Hennes pappa, som dog när farmor var bara 17 år, var möbelsnickare och ägde ett snickeri där även hans söner arbetade. 

En dag när farmor var liten brann snickeriet. Någon kom till skolan och sa till och farmor sprang direkt hem och frågade efter sin hund King. Hunden hade klarat sig och stod bunden hos grannen. 

Hon gick inte så länge i skolan, min farmor. Sex år om jag minns rätt. Kanske gick hon i Tibros småskola. Jag vet inte. Som tonåring arbetade hon som barnflicka i Göteborg men luften där var inte bra för hennes lungor, sa hon, eller om det var så att hon började röka. För röka gjorde hon i många år sedan, mycket, har jag hört. Till slut lyckades hon ändå sluta, som tur var. 

När hon var tjugofyra år gifte hon sig och fem månader därefter föddes min pappa. Han var så snäll och så söt och så duktig. Det var i Stockholm hon hade träffat min farfar och på något sätt hade hon fallit för honom trots att han kom för sent på deras första träff. Han hade nämligen behövt hjälpa sin mamma som arbetade med att klä finskor i klänningstyg. En sådan där historia som man fick höra minst en gång vartannat år. Ni vet: Familjens historia. De levde åtminstone tillsammans tills min farfar gick bort 2005, några år före farmor. Hon skrev dagbok under sina sista år. Skrev ner sina minnen. Pappa har böckerna och jag borde läsa dem för nu när jag skriver här inser jag hur lite jag minns och vet. Hon har berättat olika saker och pappa har berättat olika saker men hur hänger allt ihop? Min pappa har koll, och jag vill veta. Jag måste börja intervjua honom. Spela in, skriva ner. Kanske göra något av det. Vad vet du om din familjs historia? 

Det var i Stockholm de träffades och det var i Stockholm de kom att leva sitt gemensamma liv. De bodde på några olika adresser och när pappa var liten bodde de i en lägenhet med två rum, men det ena rummet hyrde de ut. De hade inte samma krav på rymlighet då som nu, kan man säga! 

När min pappa var tonåring flyttade de till Tunisien och lämnade sin enda son till grannarna. Farfar hade fått jobb på en konstgödselfabrik som höll på att byggas i Sfax. Han var finmekaniker och det var något som de hade nytta av där, tydligen. Min pappa var också där och bodde med dem någon period. Körde motorcykel och hängde runt med andra svenskar mest, som jag har förstått det. Lärde sig franska på gatan. 

Och så plötsligt. 41 år gammal, blev farmor gravid igen. Sommaren innan hon skulle fylla 42 föddes min farbror. 17 år yngre än min pappa. Han bodde sina första år utomlands. Först i Tunisien och sedan i Pakistan, där farfar fick ett annat jobb genom Sida. Där bodde de i något slags gated community med andra utlänningar och svenskar. 

Lite innan allt detta med utomlandsarbete köpte de en timmerstuga strax utanför Järvsö i Hälsingland. Den renoverade de och inredde med allehanda loppisfynd. Det är fortfarande det enda hus i hela världen som jag verkligen älskar. Tack farmor och farfar för att ni valde just det huset!

Ja, men min farmor då. Hur var hon? Hon var snäll och go och väldigt barnkär. Hon älskade småbarn och hon älskade att laga mat och baka. Hon var en nattuggla precis som jag och såg inget hinder i att baka bullar ungefär mitt i natten, har pappa berättat. Hon älskade att dansa och att måla naglarna. Hon var mån om sitt utseende och hade fina kläder, snygga håruppsättningar som ung och alltid permanentat lockigt hår som äldre. Hon lämnade efter sig flera par klackskor och några pälsar. 

Farmor var inte bara hemmafru. Nejdå! Hon hade även jobb som damfrisörska och ett tag arbetade hon på Systembolaget. Även om hon bodde i Stockholm i nästan hela sitt liv behöll hon sin västgötska dialekt, vad jag minns. 

Ja, men hon var en väldigt fin farmor och jag är väldigt glad för att jag hann ha henne i mitt liv ganska länge ändå. Jag var 22 år när hon dog, och min pappa hade precis fyllt 60. En fest hon var på och dansade på, bara månader innan hennes hjärta slog sitt sista slag. 

Tack för allt du var farmor! Tack för min fina pappa! Och tack för alla underbart goda köttbullar!


lördag 21 augusti 2021

En superhärlig dag mitt i allt


Om förra helgen var total full rulle och bjöd på ganska stressat och irriterat humör så har denna helg åtminstone börjat i ett lugnare tempo. Flyttpackningen och flyttandet av småsaker i kartonger och papperskassar har pågått i en vecka nu och vi har redan fyllt nästan ett helt rum i vårt blivande hem med allsköns saker. Huset som vi ska flytta in befinner sig fortfarande i en intensiv renoveringsfas. Det är många fronter öppna, om man säger så, men jag är säker på att det kommer att bli fint och trevligt när det väl är klart. Kanske till och med hemtrevligt när vi väl fått inreda med våra ditflyttade grejer. Inreda förresten, min svagaste gren... Men man tager vad man haver. Min inredningsstil är "hopplock från livet" och en hel del som mina föräldrar avvarat. Med andra ord: ingen inredningsstil alls. Men ett vänligt hem hoppas jag på att kunna skapa, med utsikt över åkrar, ängar och skogsklätt berg. Men det var ju inte huset detta skulle handla om, utan dagens superhärliga dag mitt i allt flyttkaos. 

Dagen började med att min man busschauffören ringde hem från jobbet och sa att han hade glömt sin plånbok med körkort hemma. Klockan var kvart över åtta och jag var mitt uppe i mina hembakta rostade mackor och kände väl inte direkt för att cykla ner till busshållplatsen, vilken han skulle passera en kvart senare, och ge honom detta. Han vädjade och jag sa att okejdå. Snabba ryck och tio minuter senare var G och jag där. Satt på busshållplatsen och väntade på pappa busschauffören. Det var en oerhört stilla morgon. Bara några hundmänniskor var ute. Inte en vindpust som det kändes där på vändplanen i början av ön. "Vet du vad vi gör?" sa jag till sonen. "Jo, när vi lämnat plånboken till pappa så åker vi hem igen och äter färdigt frukosten. Sedan går vi ner till badviken och badar." Bra idé tyckte sonen. Sagt och gjort.

I badviken var det bara vi. Förvånande denna vackra dag. Visserligen var klockan bara nio, och visserligen har det varit rätt kallt i två veckor nu, men idag: strålande sol, lite lite vind och friskt och klart vatten. Det tog en stund av velande innan jag doppade mig vid stegen på den stora bryggan. Jag simmade några huttrande tag, flöt i tre sekunder och gick sedan upp. G doppade sig han med och lekte en bra stund i vattenbrynet. Att vara helt själva i badviken var nog precis det jag behövde efter en vecka fylld med flyttbestyr och ganska stressade tankar. I två timmar stannade vi och sedan gick vi och köpte en hutlöst dyr falukorv, lite matlagningsgrädde och gick hem för att laga korv stroganoff och ris. G ville hjälpa till, och det fick han.

Liten morotsskörd

Efter lunchen fick G titta lite mer på barnprogram medan jag plockade ihop ännu mer saker att flytta till nya huset. Cykelstolen, badrumsmattan, urväxta barnkläder och lite sånt. Ingen var där. Bara vi, återigen. Vi bar in allt där det skulle vara och sedan sladdade vi vidare hem till mina föräldrar. Där lämpade vi av ytterligare lite grejer och innan vi visste ordet av hade Gs förskolekompis som bor nära kommit dit för att visa ett ashäftigt pokémonkort. G och kompisen lekte i trädgården och sedan gick vi hem till kompisen för att titta på hans rum, där han hade ännu fler ashäftiga pokémonkort. Lite studsmatta hoppades innan det var dags att gå tillbaka till mormor och morfar. Hur jag lockade med honom? Med glass, såklart! 

Så stannade vi en stund hos mormor och morfar. G åt glass med färska blåbär och jag åt glass med kallt kaffe och isbitar. Någonslags glasskaffedrink, säger vi. Vi får väl se om jag sover i natt. Jag som aldrig aldrig dricker kaffe! G och mormor spelade memory. G vann! Morfar och jag pratade om våra odlingar och kom fram till att det aldrig mer blir djungelgurka, men gärna fler sorters tomater. 

Solen fortsatte att skina men det var dags att åka hem och laga mat, tyckte G. Väl hemma gick jag över till grannarna och pratade lite om nya huset och sedan käkade vi mat som fanns kvar. Efter middagen tog jag några röjtag till. Klippte gräset en sista gång, ryckte upp lite ur pallkragarna. Plockade inne. Tog ner gardinstänger. Och så vidare. M vilade sig efter en körig (!) arbetsdag. 

Kvällen avslutades med att vi gemensamt begav oss till kyrkans päronträd och plockade varsitt päron. Min hade en levande larv inuti sig, som jag inte åt upp. Så sitter jag då här och skriver det här. Tvättmaskinen tar några sista centrifugvarv med gardiner och Gs fondväggstyg föreställande en björkdunge. Jag hoppas att vi kan sätta upp den i hans nya rum. Den är tre meter bred. Jag vet en vägg där jag skulle vilja ha den, men vi får se hur det passar. Inredning som sagt, inte min starkaste gren men ändå lite roligt. 

Rosenskäran har äntligen tagit sig


Imorgon är det söndag. Vi får se vad den bjuder på. Kanske mer återhämtning och lite mer packning. Kanske en tur till nya huset med vad det nu kan vara. Väderleksrapporten säger sol. Och jag säger söndag. Hoppas ni alla har en härlig helg!

måndag 9 augusti 2021

Semestern som var

Så tog plötsligt min fyra veckor långa semester slut. Det var en bra semester, helt klart, och samtidigt har det känts bra att börja jobba idag igen. Jag har känt mig pigg och  glad och fått en hel del gjort. Bra start på min hösttermin, med andra ord!

Någonslags sammanfattning tänkte jag väl ge mig på. Ja, semestern började med en oplanerad vecka för mig och G. Vi var hemmavid och vi gick till badviken. G blev förkyld och vi undvek badviken. En grannflicka kom och lekte ibland, innan förkylningen. Vi var på utflykt med en kompis till G och hans mamma och syrra. Det var varmt. Väldigt varmt. 

Sedan kom min andra semestervecka och med den: Simskolan. G hade faktiskt väntat hela året på att få gå på simskola och jag var så stolt att jag grät en skvätt när jag såg hur duktig han var under det första passet när han satte sig i samlingsringen helt själv, dock tillsammans med sin kompis, och berättade för fröknarna att här är min kompis, och han deltog under hela passet utan problem. Så stolt var jag, och så glad var han. Passet efter gick också bra till en början men så hände det något litet som fick honom att bli ledsen. Fröken försökte trösta och jag höll mig stilla på min klippa, men när fröken sökte min blick  gick jag dit och tröstade, tog upp honom ur vattnet. Sedan gick jag med honom och sa Hejdå! när passet var slut. Det var viktigt, tyckte jag. Nästa pass behövde G att jag satt med i ringen vid uppropet och att jag följde med på uppvärmningen som var på land. Jag gick med till gräsplanen där de hade uppvärmning, men satte mig på en kant och smög sedan försiktigt därifrån. Allt för att ge G både trygghet och en känsla av att klara detta själv. Jag vet att han behöver mycket trygghet och jag vet att om jag pressar honom minsta lilla för hårt så kommer han att tvärvägra. Därför följde jag med honom, även om ingen annan förälder gjorde det. Men det visade sig också vara ett framgångsrecept. G var med alla gånger på simskolan (två gånger om dagen i två veckor) och han hade roligt. Han tog till och med tre simmärken! Simskolan var alltså en lyckad historia för mitt barn. Han var kanske inte "bäst i gruppen", men han utvecklades enormt på dessa två veckor. För mig är det viktigast att barnet har roligt och är med på sina villkor och på sitt sätt, än att barnet blir bäst eller vinner någon tävling. Det var dock ingen tävling överhuvudtaget, och alla uppmuntrades och peppades av de duktiga fröknarna, men ändå. Jag vet att det finns föräldrar som resonerar så att barnet ska bli bäst. Jag gör inte det, men så är jag också helt befriad från tävlingsinstinkt själv. 

Efter den första simskoleveckan var jag Helt Slut och vi undvek aktivt att gå ner till stranden under helgen. På fredagen däckade jag vid åtta på kvällen, med en ljudbok i öronen (Händelser vid vatten av Kerstin Ekman) och på lördagen hade vi traditionsenlig kräftskiva med mina föräldrar och syrran och hennes familj. Förra året fick vi hoppa över detta, men nu kände vi oss tillräckligt trygga för att samlas allihop och sitta ute och sörpla i oss kräftornas goda kött. Trevlig stämning och härlig kväll, som avslutades med att syrran och jag "gick en promenad" vilket betydde att vi drog och kvällsbadade helt själva. Underbart!

Dagen efter åkte vi på sommarens båtutflykt med syrran och hennes man och son. Det var trevligt förutom att syrran tappade sin mobil i vattnet i hamnen, innan avfärd, och att G nästan satte massa korv i halsen, men han lyckades få upp det. Pjuh! Vi var på Risön. Fint ställe!

Efter den andra simskoleveckan var jag också helt slut, men samtidigt tacksam över det lilla simskolehäng som vi haft med några föräldrar och barn. Det var skönt att liksom veta var vi skulle sitta på badplatsen och vilka som skulle vara runtomkring. Den andra simskoleveckan var det också lite svalare och därmed lite färre folk på stranden. Skönt!

Lördagen efter den andra simskoleveckan tog vi vårt pick och pack och drog till Göteborg, för att låna mina föräldrars hus och "göra stan", så att säga. När vi landat, käkat lite korv stroganoff och lekt på lekplatsen/virkat i trädgården, åkte vi in till stan och besökte Botaniska Trädgården, som vi längtat efter allihop. G var fascinerad av alla olika blommor och frågade vad de hette. Han älskade parken, guldfiskarna och blommorna, sa han. Hans humör strålade och det smittade av sig på oss! 

Vi gick upp längs hela parken, tittade på alla blommor och vattenfallet, in i Änggårdsbergen en liten bit, och sedan ner igen. G gick själv nästan hela tiden, M bar honom bara en liten bit. Efter detta promenerade vi över till Slottskogssidan och gick längs med kanten av Slottskogen till Linnéplatsen. G sprang mellan lyktstolparna, och jag häpnade över hans energi och snabba ben. En liten bit in på Linnégatan hittade vi en restaurang som heter Himalaya. Den ligger på Olivedalsgatan och vi läste menyn och gick in. Det var ett litet och mysigt ställe med en söt tant som serverade maten. Nepalesiskt tydligen. Väldigt gott, tyckte vi alla! 

Under söndagen gjorde vi det som G hade önskat sig, nämligen åkte spårvagn och gick på bio. Vi såg filmen Apstjärnan, G och jag. M ägnade tiden åt att vara på konstmuséet och rita av en tavla av Anders Zorn, bland annat. G tyckte att det var häftigt att gå på bio men jag tror att filmen var precis lite för svår för honom. Nästa gång får jag välja en enklare film med figurer han känner igen: Bamse eller Mamma Mu. Efter bion gick vi och fikade i Vasastan och sedan tog vi spårvagnen hemåt igen. På kvällen gick vi till en rolig lekplats som mina föräldrar hade rekommenderat. En toppendag! 

Så kom måndagen och jag var helt slut. G och M var däremot sugna på att gå på stan så jag tipsade dem om det stora köpcentret Frölunda Torg. Åk dit och ha det så bra! Själv gick jag en promenad på mina favoritplatser i skogen. Underbart vilsamt. 

Dagen efter bar det nämligen av till inlandet, men det får nog bli ett eget inlägg... 

söndag 18 juli 2021

Underbara dagar bakom oss

Så kom semestern och med den solen och värmen. Vi har badat varje dag och ibland flera gånger per dag. Vad gör man annars när både luft- och vattentemperaturen är över 25 grader? 

Alla dagar har på sitt eget sätt varit fantastiska men samtidigt olika. Tanken om att jag kommer minnas dem allihop vet jag är fel, fast i stunden känns det som om det kommer vara så. För att minnas bättre måste jag ju skriva, så nu skriver jag. 

Två dagar gick vi med grannflickan till badviken. Flera gånger. G och hon kom på en ny lek, vilken var att springa tvärs över flytbryggan och hoppa i vattnet. G, som helgen innan för första gången vågat doppa hela huvudet under vattnet, blir modigare och modigare. Jag står hela tiden i vattnet nära där de hoppar och någon enstaka gång får jag liksom rädda G för han har råkat komma ut på lite lite för djupt vatten. En drunkning sker så lätt och jag har Mycket Respekt för vatten. G vill gå på botten men är lite rädd för att försöka flyta. Det kan bero på att vi missat att köpa armringar och andra flytredskap till honom. Det måste vi göra! En ny orange flytväst har han ändå fått, då jag insåg att den han hade från 70-talet inte var särskilt bra. Snart börjar dock simskolan och kanske lär han sig lite mer där. Kanske kan vi anmäla honom till inomhussimskola till hösten, nu när vi har bil, beroende på covidläget, såklart. 


En dag var vi hemma hos en förskolekompis till G och gick en lång vandring till vacker naturstrand. Att bada där var rent ljuvligt då det var lugnt och skönt och inte alls mycket folk. På eftermiddagen badade vi igen, på grund av den tryckande värmen, och jag fick mig ett långt och härligt samtal med min väns holländska seglarvän. Guldkorn jag sparar.

Efter dessa intensiva dagar följde två lugna dagar hemmavid utan umgänge. G återfick sin hosta från förra veckan (veckan innan semestern fick vi vabba..) och umgänge kändes inte lämpligt. Först kände jag NEJ! för jag ville så gärna umgås med några nyfunna holmevänner men efter nån timma la sig lugnet över mig och jag kunde sitta i skuggan och läsa medan G lekte i sin koja (även den i skugga). På kvällarna badade vi på ett lugnare ställe med väldigt lite folk.

Vad jag läste? Jo! En bok jag verkligen rekommenderar alla, tillika mitt bokval till bokcirkeln, nämligen "Sverigevänner - historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn" av Arash Sanari. Den läste jag ut på tre-fyra dagar. Intressant och lättläst men samtidigt allvarlig och med ett bra språk. Läs den bara och skriv sedan till mig vad ni tyckte! Ok? 

Nu har jag börjat läsa "Nya Norrland" av Mats Jonsson, vilken varit i min ägo i några år. 

Igår hostade G fortfarande på morgonen så jag bestämde mig för att ringa 1177 och be om råd inför simskolan som, som sagt, börjar snart. Kan vi gå dit? Bör vi stanna hemma? Han har ändå längtat i ett år. 

Vi kan gå dit, sa sköterskan. Då han började hosta redan den 6 juli så har det gått mer än 8 dagar och då anses han smittfri. Ok, underbart! Hoppas detta stämmer nu bara. Ingen feber har han haft, kan nämnas. Att han hostar nån timme på morgonen är milda kvarvarande symtom, vilket inte är något att bry sig om enligt henne. Hosta kan sitta i länge osv. Men visst är det svårt!

Så dagen igår, som först var helt utan planer fylldes snabbt. Först kom min gamla vän från Barcelona förbi och sedan blev det middag hos mina föräldrar. Sedan kom blåsten tillbaka och idag tänker jag satsa på en hemmadag, snarare än en baddag, men vi får la se hur det går...

Hur har er sommar varit hittills? Berätta!

onsdag 30 juni 2021

Spara små ängar

En av de lataste och enklaste grejer du som har en gräsmatta kan göra är att spara små sommarängar åt bina. Hur då? Jo! Låt bli att klippa exakt hela gräsmattan och lämna fläckar där du ser att exempelvis vitklöver, käringtand eller prästkrage tittat upp. Låt dem blomma och vara mat till alla hungriga bin och humlor. När de sedan blommat över väntar du några dagar för att sedan klippa av dem med gräsklipparen och låta klippet ligga kvar så det fröar av sig i marken igen. 

Har du en gräsklipparrobot kan du sätta upp en ram runt dessa små ängar med några brädor så att roboten inte kommer åt just där. Sedan är det bara att ta bort ramen. Detta sista har jag inte testat själv, men jag antar att det funkar. 

Eftersom bina är hotade behöver de mat. Ju mer mat de får desto mer bi-bebisar lär det ju bli, och på detta sätt borde vi kunna hjälpa till att rädda bina!

Du som inte har en gräsmatta kan istället testa att plantera bivänliga växter så som lavendel (köp i kruka), blåklint (lätt att så från frö) och ringblomma (direktså).

Lycka till!

tisdag 22 juni 2021

Så vänder det


Äntligen vänder det! Vi skriver på hyresavtal för huset på landet och snart kommer vi att bo bland åkrar och hagmark och med skogen i ryggen. Det känns rätt och det känns bra, och det är väl så det ska vara?

Visst kommer det finnas fästingar och mördarsniglar och en stor gräsmatta att klippa men förhoppningsvis hittar jag sekatören under flyttpackandet och förhoppningsvis sätter sig fästningarna där vi kan se dem och snabbt plocka bort dem. Kanske kan vi skaffa höns, om vi bara bygger ett hönshus först (vilket inte känns så "bara" i och för sig). 

Å ena sidan känns det tråkigt att vi inte heller denna gång hade möjlighet att köpa vårt boende, men å andra sidan känns det bra att vi testar att bo på landet-landet i ett gammalt hus utan att för den skull äga det. Vi kan passa på att studera de problem som kan uppkomma och se hur ägarna till huset löser dem. Vi kan utifrån detta och det vi vet och har testat tidigare fundera på vad som är rätt boendeform för oss och vilken miljö vi trivs i. Jag trivs på landet och för mig är det viktigaste att G kan gå kvar i sin förskola som han trivs i. Därför funderar vi inte på att flytta till Skaraborg eller Kållekärr, även om det kan vara billigare där. Det Skaraborg och övriga platser längre bort har emot sig är dessutom att vi i så fall skulle vara tvungna att börja om på nytt socialt, igen. Vi gjorde ju det för tre år sedan när vi flyttade hit och det har inte varit helt lätt att skaffa nya kontakter. Det har gått mycket långsammare än vad jag trodde, och jag är Så Tacksam för de kontakter och vänskaper jag ändå har fått, så här långt. Men det är verkligen poco a poco, lite i taget som gäller här, har jag märkt.

I vårt nya boende kommer vi inte bara ha en stor gräsmatta med egen lekplats utan också kunna odla mer i ett helt gäng pallkragar och i ett stort växthus. Det ska bli spännande att se hur mycket bananas jag går nästa år. Min odling just nu har avstannat lite då jag insett att jag inte får plats med mer. Fröer ligger därmed kvar i sina påsar, redo att strös ut någon annanstans, vid något annat tillfälle. Kanske hos mina föräldrar eller kanske i vår nya trädgård i september. 

En annan sak som vårt nya boende har, som vi inte har här, är just det där berget i ryggen och ett lite mer normalt avstånd till havet. Just nu bor vi ca 30 meter från havet, men på det nya stället kommer det vara drygt 1,5 km till havet och nästan 4 km till närmaste badplats. Detta är visserligen inte långt alls, men det ger, föreställer jag mig, ett visst skydd mot den vilda västanvinden. Och det ska faktiskt bli skönt, tycker vi.

Det jag däremot antar att vi kommer sakna där ute på landet-landet är gatubelysning. Det kommer inte vara en lyktstolpe så långt ögat når (tror jag) och därmed mörkt som i ett hål, hela långa vintern. Eller så bjuder detta mörker på ypperliga tillfällen att studera stjärnhimlen och att fundera på om verkligen varenda liten avkrok måste ha elektriskt lyse igång alla långa vinternätter. Ganska tokigt egentligen att tomma vägar lite överallt är upplysta. För vem? (Samtidigt otroligt skönt när man väl ger sig ut, men kanske skulle man kunna ha sensorer på lamporna?) 

Fler saker som är bra med det nya boendet då? Det kommer vara nyrenoverat. Det finns tre sovrum varav ett kommer kunna användas för Ms alla målargrejer. Det finns en balkong med kvällssol. Det finns en grind och staket så G kommer kunna vara ute i trädgården mer eller mindre utan passning. Det finns åretruntboende grannar och enligt ryktet flera barn. Det kommer bli mycket kortare väg till Ms jobb men samtidigt inte så mycket längre till förskolan. Och framförallt: Vi kommer att få testa att bo på det riktiga landet utan att behöva skaffa två bilar och utan att behöva byta förskola och arbetsplatser. Förändringen kommer bli stor men inte för stor, och just det känns så himla bra! 

Det känns dessutom bra att vi liksom köper oss tid för att kunna spara mer pengar inför framtida bostadsköp och förhoppningsvis kan den här bostadsbubblan spricka eller pysa lite tills dess så att vi inte måste lägga en hutlös summa på ett trökigt hus. Det känns alltså bra att inte gå in i bostadsmarknaden just precis nu när priserna rusar. Dessutom känns de två hyresvärdarna som bra och vettiga människor, vilket även gemensamma bekanta bekräftar. 

Sommaren är här! Vi har börjat röja bland "sånt vi sparat som kan komma till nytta" och fasaden är bytt och målad på mina föräldrars hus. Snart är det midsommarafton och ja, jag har väl inte så mycket att klaga på just i detta nu. 

Hoppas även ni fått en fin start på sommaren! Nu ligger det bästa framför oss, tror ni inte det?

onsdag 2 juni 2021

Härlig helg och hysterisk bostadsmarknad

Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.

Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället. 

Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna. 

Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)

Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.

Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)

---

Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.

---

Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!

måndag 10 maj 2021

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

måndag 5 april 2021

Påsken 2021

Så kom det en påsk. En till påsk med restriktioner. I vår region uppmanades vi att inte träffa någon annan än de vi bor med och därför avbokade jag en påskträff med ett flertal andra familjer i grannsamhället. De andra träffades nog, men G och jag avstod. Inte vet jag hur stor risken för smittspridning är vid sådana tillfällen, men det känns dumt att chansa. Jag vet av min lilla erfarenhet att det är svårt att hålla avstånd, även ute, när man är så van vid att stå lite närmre. Man vill liksom glömma skiten och bara vara och bete sig som vanligt och därför känns det bättre att avstå helt. Tråkig som jag är.

Vi har haft minipåsklov hela familjen vilket innebar att vi alla tre varit lediga i fyra dagar. Vilken lyx! Vad har vi hittat på då? Ja, vad minns man? Det känns som om jag har lagat en hel del mat och så har vi städat två gånger. En gång på långfredagen och en gång nu ikväll, på annandagen. På långfredagen hängde jag dessutom tvätt ute, minns jag, och frågade mig om det var väldigt syndigt gjort. Jag vet inte vilka regler som gäller nuförtiden på denna ö, men jag minns att min mamma sagt att på långfredagen fick de inte gå ut och leka utan de skulle vara inne och ha tråkigt och på radion var det bara sorglig musik. Den där sorgliga musiken verkar inte vara något som radion hållit fast vid  och ja, därför hängde jag tvätt - en ren efterhandskonstruktion. Förresten är inte min mamma från denna lilla ö utan från ett samhälle i Småland där korna bytte färg, en historia jag pratade om senast idag faktiskt. 

Påskaftonen bjöd på massa sol och ganska frisk nordanvind, men värre skulle det bli. G fick leta påskägg med hjälp av lappar med bilder på. Då jag ritat bilderna var de nog lite kryptiska, men med min och pappas hjälp kunde han följa spåren som påskharen lagt ut (säger vi) och hittade till sist ägget till sin stora förtjusning i soffan, bakom en soffkudde! Några Ahlgrens bilar (eller skor, som M tyckte det föreställde) och några Anton Bergs chokladägg från förra året fanns det i ägget. Det räckte i två dagar. Perfekt! Från förra året vadå? Jo, så här är det: Jag har äntligen insett att det överhuvudtaget inte är någon idé att jag fixar påskägg åt mig själv. Ett år, för flera år sedan, räckte mitt lilla söta påskägg till i juni... Ett annat år, förra året faktiskt, öppnade jag aldrig ens de där lyxiga påskgodisförpackningarna från tidigare nämnt fabrikat och i år när jag stod där i affärn och skulle se om jag ändå inte skulle ha några chokladägg till mig själv, slängde jag ett getöga på förpackningens baksida och insåg att de håller i över ett år. Därav var det givet att cykla hem utan dessa chokladägg och istället rota fram förpackningen från förra året (oöppnad då) från ett av skåpen och öppna och hälla några i Gs ägg. Jag hade nämligen inte någon förhoppning över att äta upp alla typ tio äggen själv i år heller... och nä, inte är de slut än. Härmed kan jag officiellt inför hela internet fastslå att jag är sämst på att äta godis! (Förutom de där rosa, sura och salta som jag börjat äta på jobbet, de är jag bra på att äta upp, men max en påse à 60 g i veckan, ok?)

Förutom påskägg så ägnades påskaftonen åt att sova middag och sedan åka på utflykt. Vilka sov middag? Jo, jag och M. Varför? Jo, för vi kvällen innan sett en film som var alldeles för spännande för att stänga av. Nämligen Jungle på svtplay. Den är nästan två timmar lång och nej, vi lyckades inte stänga av den för att gå och lägga oss i tid, så det fick bli en sen kväll. Tre backpackers i Bolivia träffar en fjärde kille som övertalar dem att hänga med till djungeln och träffa en gömd indianstam. Med sig har de en machete, ett gevär och en otroligt odetaljerad karta. Djungeln är full av gröna växter och vilda djur... Maktkamp utbryter i gruppen och det som skulle vara ett häftigt äventyr blir en ren kamp för överlevnad. Okej, det sista där hade jag tydligen plagierat från svtplays beskrivning ser jag nu. Så kan det gå. Detta var en film som jag aldrig hade vågat se själv. Tur att M kunde hålla mig i handen... Filmen bygger på verkliga händelser och nu är vi peppade på att läsa boken, då det tyvärr inte framkom så mycket kring hur huvudpersonen gjorde för att överleva i djungeln, mer än att han bad till gud och fortsatte vandra, ungefär. Men vad åt han? Vad drack han? Hur resonerade han? osv. Boken finns översatt till spanska och går att beställa från Casa del libro. På engelska finns den också, för den som föredrar det. Slut på reklam.

Efter vår middagslur begav vi oss på utlovad utflykt till närliggande badplats. Knäppa som vi var (G och jag) hade vi med oss badkläder, men den isande nordanvinden, vilken blåste mer eller mindre rakt in på stranden, gjorde att vi hoppade över kallbadsmomentet och gav oss direkt på fikat. Med oss hade vi en sagolik chokladkaka från frysen, te, festis och vatten. M fikavägrade och satte sig att måla istället, medan G och jag utforskade omgivningarna, hoppade från klippavsatser (G) och fiskade med låtsasspön. Sedan cyklade vi hem igen och jag lagade en av mina favoriträtter: Korv stroganoff med havreris. 

Så kom påskdagen, som ett brev på posten. G och jag ägnade en stund åt ogräsrensning och sedan tjötade jag lite med några grannar som också var ute och påtade i sin trädgård. Jag visade dem hur kirskål såg ut och aktade mig för att tappa någon rotbit i deras trädgård. Sedan gick vi, jag med jordiga händer, till vattenpölarna på berget vilka G hoppade över, flera gånger, i sina ovattentäta springskor. Det såg så roligt ut att jag ville filma, vilket jag gjorde. Så där satt jag på klippan och filmade i godan ro, när jag kom att tänka på att jag filmade i motljus och borde flytta mig till andra sidan pölen. Och där och då, om det nu berodde på mina jordtorra fingrar, för många tankar i huvudet samtidigt, eller bara allmän fipplighet (qué torpe soy) tappade jag mobilen rakt i bohusgraniten. Den landade med ansiktet nedåt och fick en liten skada högst upp i högra hörnet. Inte så farligt, trodde jag - men oj så jag misstog mig! Skärmen var död. Helt och hållet stendöd. Helt svart. Litegrann blinkade den bara till högst upp när jag provocerade den, men annars inget. Jag kände genast stressen stiga och tänkte att vi måste gå hem, nu med en gång, för min mobil är trasig. Samtidigt ville jag låta G hoppa klart vilket han fick göra tills han var våt om ena skon och vi hade en för honom verklig anledning att gå hem. Väl hemma fick jag efter en stund vara ifred med datorn för att kunna söka rätt på en ny mobil att köpa, vilken jag inte kunde köpa utan min mobil. Nästan alla köp över internet ska ju godkännas med hjälp av mobilt bank-id, nu för tiden och det funkar ju inte om inte skärmen går att tända... M fick hjälpa mig att genomföra köpet och jag kan ju föra över pengar till dig med en gång, tänkte jag. Men nej, det kan jag ju inte. Även för att logga in på min bank behöver jag min mobil. Annat jag behöver min mobil till? Skriva under betyg på jobbet, frånvaroanmäla G till förskolan ifall han skulle bli snorig eller så, smsa förskolan ang. vad den eventuella frånvaroanmälan gäller, ringa förskolan, skriva till mina vänner, ringa mina vänner, ta emot kod på sms för att hämta ut två paket jag beställt för ett tag sedan, åka buss vilket jag aldrig gör men ändåååå!! Så sjukt mycket jag behöver min mobil till! Jag ville inte att det skulle bli så här, men så blev det. 

Vilken mobil jag köpte? Jo, en Fairphone 3+. Ingen aning om den är bäst eller nåt, dyr var den i alla fall, men samtidigt tror jag att den kan vara bra. Detta är en telefon jag har funderat på tidigare men jag ville väl inte köpa en ny förrän min gamla (fyra år drygt) gått sönder, och nu har den ju det... Till min nya telefon ska jag också köpa bakside- och framsideskydd, vilket M i Umeå hjälpte mig att googla upp mitt i min ångest, så att den inte ska kunna gå sönder lika försnablat lätt. Jag tappade alltså telefonen från ca 10 cm höjd! Attans vad hård klippan var!

Men när man inte har mobil har man ju tid till så mycket annat, eller hur? Läsa böcker till exempel! Igår, mobillös som jag var, hann jag läsa en hel bok! Inte så lång visserligen, men det har legat och gnagt i mig lite att jag inte fått läst den. "Dr Jekyll och Mr Hyde", heter den. En bok man hört talas om, eller hur? Antagligen finns den filmatiserad också, men den har jag inte sett. Nu är boken utläst och det känns bra. Spännande var den, men jag var lite besviken på att den inte slutade i Uttersons perspektiv, eftersom den började där. Lite märkligt, men kanske har författaren en poäng med det? Ingen aning. Vad tror ni?

Förresten hälsar min mobil att den visst lever. De fyra larm per dag jag har inställt på den ljuder nämligen, och inte kan jag göra annat än att snooza dem heller! Detta medförde att jag imorse mellan kl 06 och 07 ungefär var femte minut fick ligga och snooza mina larm, tills telefonen gav upp... Dess innehåll (bilder) har jag dock lyckats rädda. Bara att koppla in usb-kabeln och föra över till datorn som vanligt ju. För detta behövs inte mobilskärmen, men för mycket annat som sagt... 

Dagen idag har jag "tjuvrökt" på Ms mobil och så har vi varit ute en del i blåsten 14m/s (18). På eftermiddagen vandrade vi till det där fågelspanarhuset nere vid hamnen och det var spännande tyckte alla. Fåglar vi såg idag var: strandskata, kråka, trut, gräsand (!) och skarv. Vi fikade på "vårt ställe" där det var lä och sedan vandrade vi hem. Efter detta bad jag M laga mat, vilket han också gjorde, medan jag la mig på övervåningen och läste "Bomullsängeln" av Susanna Alakoski. 

Ja, det var väl den påskhelgen det! Nu är det snart dags att gå och lägga sig, när jag snoozat färdigt "gå och lägg dig"-larmet på min halvdöda telefon! 

söndag 21 mars 2021

Vilken bra helg!

Vilken härlig helg vi har haft! Det är söndagskväll och jag känner mig nöjd och glad med helgen. Nu tänker jag avsluta den med att sitta framför brasan och se Gifta på låtsas eller vad det heter. Det är min egen-mys-serie, som passar bra att se de kvällar M lägger G och ska gå upp tidigt, tidigt morgonen efter. 

Men helgen var det ju! Lördagen innehöll omplantering av mina pensébebisar, vilka alla såtts i vindruveaskar, men nu fick flytta till egna eller nästan egna småkrukor och även flytta in i det svalare och ljusare rummet (ateljén). Detta fick jag göra helt ifred, vilket var ljuvligt! Sedan minns jag inte vad som hände mer innan lunch men efter lunch tog vi cyklarna och cyklade över till grannsamhället och käkade våfflor med mina föräldrar i deras uterum, på avstånd. G slickade i sig sylten och tog max tre pyttetuggor på sin våffla, men han smakade i alla fall! Sedan spelade han och M boule på gräsmattan (någon egen variant, antar jag) medan jag konverserade mina föräldrar om allt möjligt, till exempel om Ivar Aasen, ni vet. Inte för att jag mindes vad han hette mer än Ivar A (typ Amundsen) men att det var han som "uppfann" nynorskan, det försökte jag redogöra för. Sedan cyklade vi hem var och en sin egen väg (G och M tog alltså vägen om affären) och jag fick en pratstund med en vän på bron. Det var fint. 

Det enda som var jobbigt var att jag valt att prova min gamla cykel (inte så gammal i och för sig) som inte har varken motor eller batteri. En helt vanlig damcykel, alltså. Det var hemskt! Jag är alldeles för van att cykla elcykel, eller om det är så att det verkligen är något fel på denna cykel, men det tror jag nog inte ändå. Det är nog jag som är otränad... och ovan att inte få den där extra energiimpulsen vid varje trampning. Vädret var vackert och det blåste bara "lite grann" med havsbandsmått mätt. 

Väl hemma ville jag inte gå in så G och jag började röja lite i trädgården. Jag ryckte bort gräs (=ogräs) från en rabatt och G krattade lite på måfå. Plötsligt dök en grannpojke upp, som inte är här så ofta då hans farföräldrar har huset endast som sommarställe. Grannpojken och G kommer så fint överens tycker jag och genast kom han över och hoppade hinderbana i vår trädgård tillsammans med G. "Jag kom först!"  ropade grannpojken triumferande. "Jag kom sen!" ropade G lika glatt. Min lille pojke! Qué inocente eres... Vi gick en sväng till lekplatsen och sedan skulle grannpojken och grannfarmorn gå och köpa apelsiner på lillaffären här på holmen och då gick vi med. Det var succé. Pojkarna höll varandra stundvis i handen (på farmorns initiativ). Några söta kort av de unga tu fick vi också, att visa grannpojkens mamma. 

Sedan var Tove helt slut, men då var det dags att laga mat. Klockan hade hunnit bli halv sex och ingen middag var initierad. Jag lagade köttfärssås och spaghetti (helgstandard här) och vi åt med god aptit.

Dagens dag, söndagen den 21/3 har handlat mycket om att vandra. Vid klockan nio gick jag ut en lång promenad på 1,5 timme och pratade i telefon med M i Umeå. Högt och lågt: VHS, semesterresor och nutida barnprogram avhandlades bland annat. Och plötsligt då jag klättrat upp på den yttersta utposten av ön såg jag att någon byggt ett hus. Ett hus här? På klippans kant! Vad kan detta vara? Efter en liten stunds undersökning förstod jag att det var ett fågelskådarhus och  gick in. Helt nybyggt. Sågspånen låg kvar i klippskrevorna. 

När jag kommit hem igen informerade jag G och M om min upptäckt och det beslutades om en eftermiddagsutflykt dit, med kanelbulle och festis. Mala bjöds in och vi begav oss alla iväg efter en mycket näringsriktig lunch bestående av hemlagat potatismos och industrilagade kalkonköttbullar. Från fågelhuset kunde vi kika i kikare och fota med zoom-kameran. Några ejdrar såg vi och några skarvar. Det blåste rakt in och fikat fick intas i lä, nere vid en badplats. En av mina favoriter. Sedan vandrade vi hem igen och G orkade faktiskt hela vägen. Han och M hade varit ute innan lunch och slängt återvinning, vilket också är en ganska rejäl promenad för en fyraåring. Ja, jag är imponerad - men inte förvånad att han somnade som en stock nu vid åtta.

Ejdrarna verkade sova på vågorna

Ja, men det var väl den helgen det. En himla bra helg. Vi orkade till och med städa till slut, så nu är det rent också. Härligt! Hoppas ni haft en minst lika fin helg som jag! Nu: Gifta vid första ögonkastet, sjögräschips, vatten och brasa. Tjofljöt!

tisdag 9 mars 2021

Vilda fantasier och vårpepp

Sommarrudbeckia Rustic Dwarf och Blåklint Blue Boy, juli 2020.

För ett år sedan byttes tågreseplanering mot fröer och kanske är det något  visst med årstiden, med ljuset som återvänder eller så är det något i vaccinet som inger hopp. Vi har börjat fantisera om att åka till Spanien igen. M längtar verkligen. Han har inte träffat sina föräldrar sedan de var här på Gs treårsdag, 2019. Vi har inte varit i hans hemby sedan påsken 2019. Det kommer att ha gått över två år när vi väl kommer dit. Alla barn kommer att ha blivit så stora, inte minst G. Han kommer vara som en annan unge för dem. Två och ett halvt år är stor skillnad mot fem... Ja, dubbelt så gammal som sist kommer han vara. Galet! 

Kanske sätter jag för mycket hopp till vaccinet och att vi plötsligt ska kunna ta några tåg genom Europa för att till sist landa i La Palma del Condado och därifrån åka bil till vår by. Kanske kan det inte bli så på länge än? Jag kan ändå inte låta bli att fantisera. Vilda fantasier om tågvagnar med lagom mycket folk och så Europas landsbygd som susar förbi utanför. Höstvackra träd. Hösten kommer att ha kommit kortare ju längre ner vi kommer, tvärtom mot våren. Om vi nu alls kan ta oss iväg. Om det nu alls blir till hösten. (Bara för att vi två vuxna boendes i Sverige blir vaccinerade (när det nu blir) är det inte säkert att resten av Europa hunnit bli det och då kanske man vill och bör undvika onödigt resande, även för de vaccinerade, och kanske är gränser stängda... och hur blir det med barnet som inte kan vaccineras? Ja, fortfarande är det många frågetecken och mycket osäkerhet... inget kan planeras än, men det kostar ingenting att fantisera!)

Nu alldeles nyss hittade jag en sak som jag länge saknat så mycket att jag blivit frustrerad: nämligen någon slags lista över olika tåglinjer i Europa. En lista över vilka tåg som avgår från en viss station en viss dag, dess ändstation samt alla stationer det passerar går nämligen att hitta på interrail-appen. Man väljer "Stations" i menyn längst ner, sedan i "From" skriver man in vilken station man vill resa från (logiskt) och vilken dag och tid. Sedan kommer alltså alla de tåg som går från denna station upp, vilken som är dess ändstation, hur lång tid det tar att resa dit och väljer man då det tåg som har ändstationen längst bort (mitt syfte med detta sök är nämligen att hitta direktlinjer och komma "så långt som möjligt" på dem) får man först se i en lista på alla de stationer tåget passerar samt vilket klockslag det passerar dessa. Sedan kan man välja "View on map" och se detta på en karta, om man t ex inte vet var Frankfurt ligger. Sedan antar jag att man kan fortsätta så här: skriva in Frankfurt, se vart tågen går och sedan nästa och nästa station tills man är framme. Så här ser det ut:

Hur bra som helst men samtidigt lite klurigt. Vi, som reser med barn, vill inte resa för länge under en och samma dag, samtidigt vill vi komma så långt som möjligt per resa eftersom vi inte vill lägga fem dagar på resan helst, som sist. Det blir eventuellt lite svårt att passa in allt så att resdagarna inte blir alltför långa och sena, osv. Kanske är fem dagar ändå det bästa? Vi får väl se.

Annan vårpepp då? Jo, det var väl fröerna då. Syrran och jag har beställt oerhört mycket frön, mest jag faktiskt, och vissa av dessa har jag packat om och skickat till syrran. I helgen orkade jag sätta en andra sådd (den första bestod i egen-tagna penséfrön (ett experiment) samt myskmalva som visserligen växer vilt här så jag vet inte varför jag orkar så dem).  Denna andra sådd blev det rädisor ute (nu kommer snart en snöstorm, så vi lär väl se om de fixar det - de har inte grott än så...),  rosenskära, sommaraster, praktvädd, isländsk vallmo och säkert något mer som jag glömt. En hel massa små byttor (avklippta förpackningar) blev det, och de alla står och trängs på ett och samma plastlock som jag lånat av M. Locket är bra för det har en liten kant och då kan man vattna underifrån. Redan idag ser jag att vissa av fröerna grott och börjat skicka upp små böjda skott. Vad smarta de är växterna som krokar till sig när de ska tränga upp ur jorden! I det korta programmet "Odlingen" kan man lära sig mer om hur ett frö kan bli en blomma. Häftigt faktiskt!

Även detta år ballade jag ur totalt när jag skulle beställa fröer. Det blev alldeles för många och alldeles för många olika också, antagligen. Följande sorter har jag köpt: 

Sorter jag provat förut: Blåklint, Jätteverbena, , Bondböna, Sommarmorot, Rosenskära 'Early Summer', Sommaraster 'Amerikansk Busk', Praktvädd, Rädisa, Sommarmalva, Buskkrasse,  Körsbärstomat 'Vilma' och Sommarrudbeckia 'Rustic Dwarf'.

Sorter som är nya för mig: Vintersallat, Pak Choi, Vintermorot, Djungelgurka, sibirisk vallmo ”Iceland Mixed”, Allium, Sömntuta, Broksporre 'Flamenco', Spenat, Brytsockerärt,  Körsbärstomat 'Artisan Golden Bumble Bee', Tusensköna 'Habanera White with Red Tips', Körsbärstomat 'Black Cherry', Trädgårdsjättevallmo 'Brilliant' och  Fjädervallmo 'Danebrog'.

Myskmalva och ringblommor, augusti 2020

Vi får väl se vad som tar sig och om trädgården blir lika rikblommande som förra året. För att undvika att balla ur så här mycket nästa år ska jag göra allt jag kan för att ta vara på fröer från mina blommor det här året. Jag ska även göra slag i saken och vinterförvara jätteverbenan frostfritt i förrådet. Denna vinter tyckte jag att det aldrig blev någon vinter så den fick stå kvar i sin kruka där ute, men så kom snön och sedan en hel massa minusgrader och då dog den. Nu är den torr och grå och - död. Fröer från mina många ringblommor har jag dock sparat, så dessa kommer jag så direkt ute när det känns som läge för det. I april kanske? Fröer från förra årets malabarspenat har vi också i mängder, så det kan mycket väl hända att det blir några plantor även av denna roliga och ätliga växt. 


I helgen vårbrukade G och jag våra två pallkragar, men jag undrar hur långt de kommer räcka. I dessa vill jag främst odla ätliga växter. De frön till ätliga växter jag har nu är: squash, pumpa, morot, rädisa, bondbönor, sockerärt, spenat och vintersallat. Dock kommer allt detta inte odlas samtidigt. Rädisorna kommer först och sist kommer vintersallaten. Men ändå... Nej, det kommer inte räcka. Bondbönorna och sockerärterna får nog hitta en annan plats, när jag tänker efter. Kanske där jag hade mina sommarrudbeckior förra året? Eller kanske i "skräp-rabatten" där det inte blev någonting annat än akleja, gräs och några purpurklätt. Ja, men det löser sig nog... Det är tur att det är skoj att  gräva! Synd bara att ryggen blir så mör. Jag får ta lite i taget och kanske få hjälp av M eller så... 

Ja, våren: du kommer med ljus och vilda fantasier. Du kommer med fröer som gror och soldamm i rummet. Du kommer med snöstorm i övermorgon men sedan, sedan kommer du väl hit på riktigt kära vår? Det hade varit så trevligt!

måndag 1 mars 2021

420 månader

Så fyller jag, och mordet på Olof Palme, 420 månader. Mördaren är utpekad - men var det verkligen han? Och jag har blivit vuxen på riktigt. Eller?

Några tjugoåringar passerade på gatan här utanför i helgen. De hade tittat på solnedgången på en klippa. De hade kameror och stativ och lite för tunna kläder. Vad glada de såg ut! Vilken tur, för glad ska man vara när man är i den åldern, sa jag. Glad och ute på galej med sina vänner, på en klippa vid havet. 

Men hur gammal är jag egentligen? Det var ju nyss jag var tjugo! Det känns åtminstone nyss. Så inser jag att femton år har gått och tycker först det är lite sorgligt men sedan att det är bra. Så mycket bra jag har hunnit göra och vara med om under dessa femton år; bott i Spanien i några omgångar, lärt mig dansa lindy hop, träffat en man som jag tycker om och fortfarande är tillsammans med, fått en underbar son, flyttat till Norrland och flyttat därifrån och verkligen inte minst: utbildat mig i fem år vid ett universitet och även fått en tillsvidareanställning på en arbetsplats där jag trivs. Jag har till och med blivit moster!

Det slår mig hur olika perioder i livet verkligen är olika perioder av livet, på det sätt att de präglas av olika saker och problem, kanske rentav teman. Ett tag är det problem att hitta en lämplig livskamrat, ett tag undrar man om man någon gång ska kunna bli gravid trots extremt oregelbunden ägglossning, ett tag undrar man var man ska bo och sedan plötsligt bor man där, lämnar och hämtar på förskola och har en skäggig typ som kramar en när man ber om det. 

Om olika tider i livet präglas av olika problem eller frågeställningar så kan man också lära sig att tänka att dessa problem kommer lösa sig, på ett eller annat sätt, och livet kommer gå in i nya perioder. På något sätt kommer jag att få veta om jag får ett barn till eller ej, och vi kommer på något sätt hitta ett boende som verkligen är vårt (och som vi äger), ett hem att leva i under många många år, förhoppningsvis. 

De femton åren som passerat sedan jag var tjugo har på många sätt varit bra, och på andra sätt varit tuffa. Men det är väl det som är livet? 

fredag 26 februari 2021

Det personliga är politiskt

Det är fredag kväll och jag vet inte hur längesedan det är vi senast satt i soffan tillsammans, M och jag, och tittade på en serie eller en film. För längesedan, känns det som. Mer än en vecka, säkert två. Jag längtar efter att få göra just det: sitta tillsammans i soffan och känna att båda vill och orkar se en serie, att vi hinner, inte måste upp så tidigt. Kanske blir det av ikväll, kanske inte. M nattar G och det kan ju hända att han somnar där medan jag skriver det här. Vi måste börja vänja G vid att somna själv. Läsa saga, sjunga sång, ligga kvar i två minuter och sedan säga godnatt. För ett tag sedan gjorde jag så och det funkade, men sedan har vi kommit ifrån det igen. Det blev mer tid för oss då, mer tid för oss.

Det personliga är politiskt tänker jag och tänker på att  vi inte hinner se en serie ihop, kanske inte ens Rapport, för M ska upp och jobba så tidigt, oftast, och han kom hem så sent, och G somnar senare ändå så vi orkar inte. Imorgon ska han visserligen inte upp tidigt alls, för vi är alla lediga, men kanske orkar vi inte ändå - det är fredagskväll och vi har städat. Energi har använts och ja, nu är det kväll. 

Ibland blir jag så trött av att projektleda hela projektet familj, vardag, hus och hem, att jag storknar och klagar. Ibland blir jag arg. I veckan klagade jag: Jag orkar inte ta hand om allt. Så här är min dag, sa jag till M och skrev upp ett dagsschema, så han tydligt skukle se hur mycket tid jag lägger varje morgon på att väcka mig själv, duscha, väcka G, få i båda frukost, klä på osv, tills vi till slut cyklar iväg, cykla över broar och berg och ända till förskolan. Väl där: låsa cykeln, ta oss upp till förskolan, lämna, tillbaka, kanske handla något på vägen till jobbet, jobba... cykla och hämta, cykla hem, fixa middag, leka med G och sedan är klockan vips sju. Se på barnprogram, eller plocka på med något (köket, leksaker...) medan G ser på barnprogram. Och sedan är klockan kvart i åtta och lillungen behöver börja lägga sig. 

Vi borde ha bil, sa han, så vi slipper cykla så långt. Du borde inte låsa cykeln, om det tar tid... och fler liknande saker sa han. Mitt svar var att jag tycker om att cykla, och självklart låser jag min dyra cykel för det tar ungefär 15 sekunder totalt, men det jag vill ha, det enda jag behöver är lite mer jämn fördelning av ansvaret och arbetsuppgifterna i hemmet. Det såg faktiskt ut som om en polett trillade ner, men vad vet jag. En kollega har samma dag berättat att hon får tre timmars fritid, vilket hon lägger på handarbete, varje dag i utbyte mot att hon tar det större övergripande ansvaret i familjen... Det skulle jag aldrig kunna få, känns det som. Bara Ms schema omöjliggör detta, och att G fortfarande är ganska liten. Men kanske kommer det en tid, kanske...

Så kommer fredagen och då det städvägrades förra helgen och den ansvarige (inte jag) inte tagit tag i det under veckan, tvingar jag fram en städning där alla måste delta och belöningen är fredagsmys med glass. Jag tar på mig rollen som specialpedagog, då jag är den enda med pedagogisk utbildning och då jag varken orkar bråka eller fixa allt själv. M instrueras i hur han ska instruera G och meningen är att de ska plocka leksaker medan jag plockar köket, då jag redan plockat en hel del från golvet och Det Tar Aldrig Slut. M tröttnar och tycker G hjälper till för dåligt, jag vet att fokus på målet som morot (glass), dela in uppgiften i små hanterbara steg och ge kontinuerligt beröm är det enda som funkar. (Nu måste vi städa upp det här så att vi kan få glass sedan, för idag är det fredag och vi har längtat efter glass hela veckan, och nu ska vi se - ser du någon dinosaurie med lång hals? Var ska den ligga? Bra! Precis där ska den ligga!) Ja, jag kräks litegrann mentalt på mig själv när jag hör min egna överpedagogiska röst säga detta. Lägg ner morsan, liksom! Men, som sagt: jag orkar varken bråka eller ta allt själv - och jag vill gärna, gärna, väldigt gärna ha ett rent hus inför helgen. Det hade varit Så Skönt! 

Och till slut, efter mycket om och men och uttalanden om hur urbota Tråååkigt det är att städa och att här ska man minsann städa hela tiden, alltid är det nåt, (ända till Kina och den dåliga kvalitén på dammsugaren dras resonemanget) är hela huset städat, eller ja: åtminstone alla golv. Och det är undanplockat på köksbordet. Soffan är i ordning...  Och då tar G och jag oss varsin glass och sedan en ficklampepromenad i mörkret, medan M sjunker ner i soffan och googlar snygga bilder att rita av. Sedan ser vi på Mumintrollet och M och jag gör tillsammans en analys av de könade aktiviteterna (Vår i Mumindalen: mamman lagar mat till alla hela tiden och låter snäll och lugn vad som än händer, hon läker till och med det förvandlade mumintrollet med sin omtanke och kärlek. Barnen leker hela tiden. Alla vuxna män är fullt upptagna av sina hobbies: pappan skriver på sina memoarer, Snorken försöker uppfinna ett flygande skepp och Hemulen letar med stor iver efter blommor. Som pricken över i-et vill bara den där Snusmumriken röka pipa och resa och fiska och ta det lugnt, utan ansvar för någonting mer än sig själv...)

Och så är det fredagskväll och mörkt och sent och rent, och jag ska se om M har somnat djupt eller om han ändå vill se ett avsnitt av mig av serien vi följer just nu: Tunna blå linjen. Vilken serie följer du? Och hur får du ihop vardagen, egentligen?

lördag 20 februari 2021

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!



Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeónalltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

fredag 12 februari 2021

Vintercyklingens dag - mina tips

Idag är det tydligen vintercyklingens dag och den kan vi passa på att fira med några vintercyklingstips tycker jag.

Vi har cyklat varje dag sedan sommaren 2018, då vi flyttade hit till västkusten. Just den här vintern har det känts lite extra segt kan jag medge då det varit mörkt (det är det alla vintrar), grått, blåsigt och blött för att sedan bli kallt, snöigt, och halt. 

Mina bästa tips för att vintercykla är: 

Dubbdäck - Jag låter en närliggande cykelverkstad sätta på och ta av dubbdäcken på min cykel för att slippa krångel. Det kostar några hundralappar men det är det värt. Byt till dubbdäck innan det blir halt, kanske i oktober eller så.

Sadelöverdrag - eller vad det heter. Ett fodrat överdrag med ulligull på, så du inte blir så kall.

Reflexväst - Skaffa en bra reflexväst för att synas bättre både i mörker och under dagtid. Särskilt viktigt är det med reflexväst om du, som jag, ibland cyklar på bilvägar. De gula västarna syns bäst på dagen, medan det är det reflekterande materialet som syns bäst i mörker har jag märkt. Det finns en mängd olika nu, t ex en nätt liten sele som bara består av reflekterande band, eller en mer heltäckande väst i endast reflekterande tyg, om man nu inte satser på de vanliga gula. Köp en som du känner för att ha på dig, och ha den på dig!

Belysning - Se till att din cykel har ordentlig belysning både fram och bak. Kontrollera även att du har tillräckligt med reflexer (dvs en vit fram, en röd bak och några gula på ekrarna)

Tunn mössa - När det är minusgrader har jag två tunna mössor. En i något slags vindtätt material och en yllemössa. Det viktiga är att de får plats under hjälmen, och samtidigt värmer. Man får prova sig fram.

Använd hjälm! Skaffa en hjälm du tycker om och som du kommer använda, och som passar dig. Låt försäljaren i en cykelaffär guida dig!

Vantar - tyvärr har jag inte hittat de optimala vantarna än utan kör med tumvantar i älgskinn fodrade med ull + fingervantar under, men det finns säkert bättre lösningar. Fingrarna är de jag fryser mest om nu när det är minusgrader. Tumvantarna stoppar jag i termobyxefickorna när jag måste göra mer pilliga saker, så att de värms upp av mina ben under tiden.

Termobyxor - ha termobyxor eller regnbyxor beroende på om det är kallt eller blött. När det varken är kallt eller blött har jag vindbyxor. Man vill ju inte frysa... 

Bra jacka - beroende på cykel blir man mer eller mindre varm. Jag som cyklar elcykel blir inte särskilt varm alls, då motorn gör en del av jobbet. Därför har jag en riktigt tjock dunjacka på mig, men ylletröja och en del andra lager under. Man får prova sig fram helt enkelt så att man hittar de kläder som passar en för ens cykelvanor.

Cykelvagn - Skjutsar du ofta barn med cykeln rekommenderar jag varmt en cykelvagn, för att skydda barnet mot väder och vind. Vi köpte Thules billigaste och har ett liggunderlag underst, samt fleecefilt i som vår son kan ha över benen. När det är riktigt kallt värmer jag en vetekudde strax innan vi ger oss av på morgonen, som han får sitta och gosa med.

Och sist men inte minst: Ta det lugnt! Tänk på att det kan vara halt var som helst, och sakta alltid in innan du svänger. Tänk också på att du som cyklist varken syns eller hörs särskilt väl, så ha alltid god uppsikt på annan trafik, såväl bilar som fotgängare. Använd ringklockan och sakta in innan du passerar någon gångtrafikant, man vet aldrig om de råkar ta ett litet snett steg ut mitt framför dig just när du tänker cykla om...

Vintercyklar du? Om inte: skulle du kunna tänka dig att prova? Dela gärna med dig av dina tankar och tips så blir jag glad!

fredag 5 februari 2021

Fin fredag

Efter en, av olika anledningar, mycket påfrestande vecka är jag så grymt tacksam över denna fina fredag som jag har haft med min gulliga gullunge, i solen, i snön och framför brasan inne. 

Snön vräkte ner natten till måndag men ändå tänkte jag att det var en god idé att cykla till förskolan. Jag kom dock inte längre än till busshållplatsen innan jag gav upp. Det gick helt enkelt inte att cykla med värdighet på en oplogad väg (på den lilla ön där vi bor)  eftersom cykeln slirade och skar igenom det av bilarna något tilltryckta snötäcket längs stora vägen. När jag såg att även bron från ön var vit valde jag att avsluta cykeläventyret där och ta skolbussen istället, till Gs stora förtjusning. Väl framme promenerade vi från busshållplatsen till förskolan och sedan var det bara för mig att promenera tillbaka på saltad bilväg till jobbet. Jag var ganska slut när jag kom fram, och än mer slut när vi kom hem på måndagskvällen efter att ha gått upp till förskolan, väntat, väntat, väntat på bussen, tackat nej till bilskjuts av en förvånad Mala och sedan hjälpt pappa busschauffören att backa sig ur en rondell där han fastnat på grund av att han fick stanna då det kom en hel del bilar, colándose. (Colarse betyder knö sig. Finns det något rikssvenskt? Tränga sig före, ja. Men det är ju tre ord! Colarse är bättre, bara ett ord!) Sicken tur att det var just pappa som körde bussen vi fick åka med! Det tyckte G var extra kul! Och tur för honom att vi kunde hjälpa honom att backa sig ur sliret i rondellen. En buss som backar har nämligen ingen sikt direkt bakom sig. Därför behöver någon hjälpa till att titta!

På tisdagsmorgonen var G snörvlig, och då var det väl bara att vabba. Samtidigt ville jag så gärna till jobbet. Jag hade ett möte på tisdagen och ett liveundervisningstillfälle på tisdagen som jag skulle hålla i. Två timmar grammatik live med elever, första gången. Tisdagen, onsdagen och torsdagen löste vi så att M jobbade sitt morgonpass och sedan byttes vi av. Min tanke var att jag skulle arbeta heltid, fast senare på dagen, men det orkade jag bara en dag. De andra två dagarna jobbade jag halvdag och vabbade halvdag och sedan hade jag väl tänkt lämna G på förskolan idag, men då snoret inte gett med sig fick han vara hemma en dag till. Två symtomfria dagar är det ju som gäller nu i och med covid. Men det är fasen svårt att avgöra tycker jag! Idag var han snorig och gnällig på morgonen men har sedan varit pigg och glad och snorfri! Så nu hoppas jag att han håller sig sådan under helgen så att vi kan lämna honom på förskolan på måndag som vanligt. Ett pussel, alltså!

Men det var inte veckan utan fredagen jag skulle berätta om! Fredagen som är idag. Den började med att jag tände en brasa och sedan försökte hålla liv i denna brasa hela dagen. Varmluftspumpen är på och sakta men säkert stiger temperaturen i villan på den karga, snötäckta ön. M tätade några dörrar igår och idag fick en riktig uppfinnare rycka ut och göra ett lock till köksfläkten där det förekommer kallras. G och jag var inne hela förmiddagen men efter lunchen (linsgryta och matvete) gick vi ut och pulsade i snön. Jag åkte pulka några gånger, och G åkte en gång med mig. (Det är som om han inte riktigt fastnat för pulkaåkning, trots att han hade en riktigt pulkadag på jullovet...) Sedan gick vi ut på en liten miniutflykt över snötäckta klippor och satte oss på en sten och åt en gemensam bit av världens godaste chokladkaka, samt delade på en apelsinfestis. Sedan åkte vi lite mer pulka för att till sist gå hem. 

Barnet gick med på att läsa saga i hans säng och det var så skönt att få sträcka ut sig en stund! Dock tröttnade han innan Mamma Mu ens hunnit sätta upp sin gunga i skogen och jag försökte sova en liten ministund, vilket avbröts av att G bröt sig in i  förrådet och började röja runt, varpå jag bad pappan se efter sitt barn en stund så att jag skulle få vila. Denna vila bestod i att jag låg på min säng och att G hoppade i sängen bredvid. Hej och håååå... Han la sig även att läsa för mig ur min bokcirkelbok, upp och ner. Det var så sött att jag började fnissa! 

När jag kände mig utvilad och G hade hoppat av sig tog jag tag i mitt första så-projekt. De penséfrön jag sparat sedan i somras skulle få hoppa ner i varsin gammal plastförpackning med såjord! Solen sken in så fint där uppe där jag har min frösådd-plats och det kändes himla vårigt och mysigt att få strö ut (säkert alldeles för många) pyttesmå penséfrön över jorden, täcka med ett supertunt lager jord (ev. gjorde jag fel här, läste sedan att de ska vara otäckta) och vattna underifrån (lärt mig på youtube). Tydligen ska penséfrön gro efter 5-15 dagar, så nu är det bara att vänta! Det ska bli så spännande att se om det lyckas! 

När fröna väl var sådda var det dags att bada skumbad tyckte G - och så gjorde han det, medan jag värmde mig framför brasan och åt en portion havregrynsgröt för att få upp energinivån inför matlagningen. Köttfärssås och spaghetti blev det. Utan rotselleri (!) men med skogschampinjoner som jag glömt att jag hade. Det blev faktiskt gott, trots att det kändes främmande att inte ha min kära rotselleri i såsen. G och jag åt så vi storknade och sedan ordnade G en hinderbana och sprang och hoppade runt runt runt. Efter detta: Dans till Gua-gua-sången (Bara vara mig själv av Laleh) och till Brinn-sången (Kärleken väntar, Kent). Sedan var det dags att lugna ner oss lite tyckte jag och G och jag hade fredagsmys i soffan till Bolibompafamiljen tills dess att M kom hem från jobbet igen. 

Ja ni! Denna vabbdag behövde jag verkligen. Jag behövde bara få vara hemma med mitt barn. Ta det lungt, göra trevliga saker och vila upp mig. Samtidigt är jag glad att G verkar vara frisk igen och så hoppas jag att jag nästa vecka kommer ha mer energi och ork att jobba som en liten iller medan G kan vara på förskolan och röja loss i snön och med förskolekompisarna. 

Hoppas ni får en himla fin helg! Ta hand om er!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...