På en marknad i Pakistan 1966

Mina farföräldrar bodde i närheten av Gujrat i Pakistan i några år i slutet av 1960-talet. Min farfar arbetade på en Sidafinansierad yrkesskola som lärare i finmekanik. Han var instrumentmakare. Så här skriver Utrikesdepartementets revisor om skolan i Revisorers berättelse från 1967

Min farmor var också med och min farbror var mellan ett och fem år när de bodde där. Min pappa kom och gick lite, han var i tjugoårsåldern. Min farfar hade med sig en kamera och har tagit en stor mängd bilder. Dessa bilder har min pappa med hjälp av ett egenbyggt ljusbord digitaliserat under ett stort antal kvällar den senaste tiden. Det var också dessa bilder han satte mig att titta igenom i lördags när jag pustade ut hemma hos mina föräldrar i Göteborg efter en natt på akuten. (Gallstensanfall, tydligen. Inget farligt, men fruktansvärt ont.)

Några av bilderna fångade mitt intresse lite extra. Det var bilder på vägar med stenras i Afghanistan. Bilder på min farbror på en fuxfärgad häst i Indien. Och det var dessa bilder på två till synes mycket fattiga barn och en helt enorm orm. På den första bilden såg jag inte ormen, utan reagerade mer på flickans mycket toviga hår, och deras bara smutsiga fötter. 

Pojken håller i ormen, men den smälter ganska bra ihop med trädet. Flickan håller i en plåtburk. Båda är barfota och leriga. Kläderna smutsiga. Pojkens tunika ser trasig ut på ärmen. Till vänster bakom dem sitter några personer på marken med två korgar med något i. Kanske nötter? Till höger står min farmor och min farbror i ljusblå dräkt och vita skor trots att han kanske knappt kunde gå, mycket rena och hela. Snett bakom dem står tre personer till och tittar på. Den pojken har skor, mannen har sandaler. Kanske är det min farfars skugga vi ser längst ner till vänster?

Bilder som kom innan och efter dessa bilder visar att de är på en marknad. Min farmor tittar på ägg och höns bland annat.

På nästa bild ser man ormen tydligare.

Här har den lilla flickan ormen runt halsen. Pojken håller ormens huvud i sin hand. Farmor lutar sig och min farbror fram för att kunna se bättre. "Titta nu på ormen!" kanske hon sa. Plåtburken står på marken. Den rufsiga flickan skuggar ögonen med handen. Kanske är det kväll, skuggorna är ganska långa. Kanske förväntas de som tittar, särskilt de oklanderligt hela och rena, lägga en slant i plåtburken. Troligtvis var det så. Troligtvis var detta det sätt dessa barn kunde försörja sig på. 

Ormarna var slappa som armen på en relativt otränad 78-åring, berättade pappa och petade på sin egen överarm. De hade tagit ut tänderna på dem, eller gjort något med dem så att de var helt slöa och inte kunde göra någonting. Han hade själv petat på några vid andra liknande tillfällen. Han berättade att var helst de stannade till på sina utflykter runt i Pakistan och Afghanistan dök det upp folk som ville sälja något eller visa något och få betalt. En gång var det en björn, som någon hade i koppel i nosen. När han ville att björnen skulle hoppa drog han kopplet uppåt. Stackars björn. Och stackars ormar. 

Och stackars människor, som inte hade något bättre att försörja sig på. Några fick givetvis hjälp att utbilda sig vid den svenskfinansierade skolan i Gujrat, men det var ju extremt få och säkert inte från samma familj som de ormtjusande barnen med leriga fötter. Hur gick det för barnen sedan? Vem vet? Inte jag. 1965 (ungefär när bilderna togs) var den förväntade levnadsåldern 48 år i Pakistan, enligt data från FN, för barn födda det året. De barnen som föddes 1955 förväntades leva tills de var endast 40 år! Barnen på bilden lär vara födda runt 1955. Kanske är pojken mellan 12 och 15 år och flickan mellan 8 och 12? Eller vad tror ni? Samtidigt är detta en genomsnittlig förväntad livslängd för hela befolkningen. Troligtvis levde de som levde gott lite längre än de som visade upp ormar och vandrade till marknaden med leriga fötter. Så kanske lever dessa barn inte längre. Kanske är de i sjuttioårsåldern ungefär... Kanske lyckades de köpa skor till slut för de av dem och ormen ihoptjänade slantarna, men mer troligt gick väl pengarna till mat, kanske bränsle, eller tyg.

Fattigdomen har många ansikten. Detta är ett, från en marknad i Pakistan 1966.

Möte med döden

Vår röda kanariefågel Stina dog igår. Det var M som klantade sig rejält och råkade dammsuga upp henne. Han försökte visserligen rädda henne sedan genom att ta ut henne ur dammsugarpåsen där hon virvlat runt bland allt damm och hon andades fortfarande. Han satte henne på burgolvet och blåste lite på henne för att ge henne extra luft men hon dog ändå kort därpå. Lilla Stina. Du blev inte gammal. Och Lena sedan, helt ensam och ledsen. 

G märkte ingenting av detta då han satt i köket uppslukad i sin Minecraftyoutubevärld. M var ångerfull och skickade ett sms till mig. Jag var på jobbet. 

När jag kom hem stängdes youtubevideon av och vi berättade för G vad som hänt och att Stina var död. Han tog det som en youtuber: "That stupid bird, she eat too much." sa han. Min första tanke: Han ser för mycket på youtube, detta är inte bra. Min andra tanke: Herregud så mycket engelska han kan!

M ältade händelseförloppet hela kvällen och vi pratade om det flera gånger, han och jag. G bestämde att ingen begravning behövdes så vi slängde henne i soporna, vilket kändes som en ganska morbid handling. Jag tvingade i alla fall alla i familjen att ta farväl av henne i hallen innan M och jag tillsammans gick ut och slängde henne. Stackars lilla djur. 

Senare märkte jag hur G började bearbeta det och komma ut sitt youtube-mode. Innan han skulle lägga sig spelade han improviserad orgelmusik på sitt keyboard en stund. När jag kom upp sa han att det var till Stina och att man spelar orgel när någon dött. Sedan sa han att nu är Stina i himlen med Gunborg. Gunborg är min mormor som dog när jag var 17. Hon är liksom Gs referens till döden. Han har givetvis aldrig träffat henne, kanske sett henne på bild ändå, men han är "hon som är död" för honom. Lite fint ändå att han tänker just på henne för jag vet att hon hade blivit så glad om hon faktiskt fått träffa honom, hon sa ofta det till mig att hon gärna ville träffa mina barn men inte trodde att det skulle bli så. Hon hade rätt. 

Men ja, nu är hon alltså med Stina i himlen och det är lite fint för hon hade också två kanariefåglar en gång i tiden. De var givetvis hennes barns djur men det var säkert hon som mest tog hand om dem. Och den ena drillade så fint, brukar min mamma säga. Rudolf. Han är också med Stina och mormor i himlen nu. 

M är redan på gång att skaffa en ny fågel. Och det kan behövas, allra helst för Lenas skull. Hon var så ensam och ledsen igår. Idag, efter en god natts sömn, verkade hon dock som vanligt igen. Hon flaxade runt och pep. Kanske lät pipen lite längtansfulla, kanske undrar hon vad som hände, kanske har hon redan glömt Stina?

Fjärde adventshelgen

Det är sen kväll dan före dan före dopparedan, den fjärde advent och jag tänkte skriva lite om helgen som gått. Det har på det hela taget varit en bra helg, med lite toppar och dalar som sig bör. 

I fredags tog vi in granen som G och M köpt. Den har stått ute i någon vecka, utan vatten, och var så hög och stor att jag fick såga av 20 cm innan vi satte den i sin fot och bar in den. Väl inne packade vi upp den från sitt plastnät och vecklade ut den medan den barrade av sig en del... Det är en rödgran för den goda doften, och den når nästan ända upp i taket. G och M dekorerade den medan jag pustade ut i köket.

Så var det dags för kvällsfika med nyrullade chokladtryfflar och naturfilm. 

Lördagen inledde jag med att skriva en lista på allt jag tyckte vi borde göra. M tyckte att jag förstörde dagen med så många själadödande aktiviteter så som städa fågelburen, dammsuga och tvätta allas lakan, så han planerade in ett restaurangbesök på restaurangen som ligger i samma hus som Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn. Och jo, han fick igenom sitt förslag trots att jag kände mig anti först. 

Och visst var det gott på restaurangen, och upplyftande att ta på sig klänning och finkofta och åka dit. Vi kom ganska sent för tvättmaskinen hade tagit en timma mer än beräknat (jag hade la packat den för tungt), men väl på plats var det mysigt och ganska lugnt. En riktig eld sprakade i en riktig öppen spis. Havet var grått och skvalpigt. Fotogenlyktan på bordet spred sitt milda sken medan vi slevade i oss av rökt anka, köttbullar, hjortmedaljong och röding. Pannacotta, Sarah Bernard-biskvi och medhavd energibar till efterrätt. En dryg tusenlapp kostade kalaset och jag frågade M vad vi egentligen firade, eftersom det kändes som om vi firade. "Vi firar livet" sa M. Jag sa att vi också kunde fira att vi fortsatt vara gifta hela året (inte för att vi haft planer på något annat, men ändå) och att G varit så duktig i skolan och på sina fritidsaktiviteter. 

Sedan gick G och M och tittade på utställningen och målade i verkstaden, medan jag åkte till stor-ica och kompletteirngshandlade lite inför julafton. Jag har tänkt göra en gran av färskost och gräslök som Åsa tipsat om, som en ny grej, att äta med chips tänker jag mig. Hoppas det blir lyckat.

Efter att jag handlat det jag behövde och det kostade inte ens 400 åkte jag och hämtade G och M vid muséet och så körde jag hem dem, men själv åkte jag vidare till mina föräldrar för att lämna tillbaka en såg och slå in en julklapp, lämna färskosten osv. Givetvis stannade jag en stund för att prata. Sånt är jag bra på... 

Väl hemma igen var jag ganska trött, så jag satte M på att putsa och skära upp en köttbit till kalops som jag sedan tillredde, M och jag åt men G vägrade. Ganska gott blev det ändå, men han tycker verkligen inte om köttbitar vår son. Han åt spaghetti han hittat i kylen, med ketchup som han också hittat i kylen. Alltid något.

Efter middagen lässtund och sedan minns jag inte riktigt mer. G somnade med mig och jag med honom men vid kvart i tio vaknade jag av min egna snarkning och sa till M att jag går och lägger mig. Han ville dock se Tunna blå linjen så vi gick ner och gjorde det. Det var mysigt. Det är en bra serie för oss. Den är på svenska, det händer saker, man måste inte förstå exakt all dialog. Jag tycker också att det är intressant att den tar upp aktuella samhällsfenomen. Det avsnitt vi såg (säsong 3, avsnitt 5) igår tog upp LVU-kampanjen, och olika problem mellan barn och föräldrar. Varje avsnitt har ett tema, och lite sidospår (t ex narkotika), har vi märkt.

Denna söndagsmorgon vaknade vi väldigt sent, även G. Men det första han sa var: "Idag är det en speciell dag för nu blir det ljusare! Och det är fjärde advent!". Det är bra att han håller koll, min son. För visst var det vintersolståndet igår? Jag tror det.

Jag kom mig ut en stund på förmiddagen, gick ner till vår närmsta havsvik och hade en tanke om att gå förbi den och vidare i skogen. Men stigen längst in i viken var totalt översvämmad av havsvatten, så jag stannade på den lilla bit av stranden som inte var under vatten och plockade skräp istället. Som tur var hittade jag en korg att lägga allt i. Tyvärr orkade jag inte bära hem det. Kände mig duktig och som en miljövän... En känsla jag gillar. Men vart är vi på väg egentligen, med så mycket skräp i havet?

Sedan gick jag hemåt och fixade lunch till mig och G. Då gick M ut. Han hade precis ätit frukost... 

Efter lunch plockade jag iordning lite hemma för mina föräldrar skulle komma på adventsfika och för att se och lukta på vår gran. Vi är de enda i familjen som har gran i år, nämligen. Och inte måste man ha gran! Jag ser det som att vi har det för Gs skull. Fast jag tycker också det är mysigt förstås. 

Fåglarna riktigt levde upp av att vi hade besök, att solen sken in och av att vi satt i vardagsrummet och pratade. Så de pratade också, kan man säga, fast fågelspråket då. De flög fram och tillbaka i buren och kvittrade. Lena satt också still och gjorde ett sött kvitterljud... Jag tror det betydde att hon gillade livet!

När de gått pustade vi ut lite och jag fick med mig G ut en stund på gården. Han gungade och jag lekte med en rockring. Väl inne pustade vi ut lite på olika håll och jag passade på att skriva massor med lappar med olika skärmfria aktiviteter att dra ur en burk när andan faller på. Exempel: tvätta ett handfat, sopa trappan, ha disco, slå en kullerbytta, skriv ett brev till en kusin, läs en bok med mamma osv. Tanken är att G kan dra en lapp när han vill och sedan göra aktiviteten, om han vill.

Sedan lagade jag middag, vilken bestod av upptinad fryst köttfärssås och nykokt spaghetti. Alla åt. Ingen vägrade.

Och efter detta åkte jag hem till min vän E i grannbyn och käkade nybakta havretekakor, drack te och pratade med henne och hennes tonårsdotter. Mycket trevligt och mycket varmt. Jag ska försöka komma ihåg att inte ha på mig mitt ylleunderställ (under mina vanliga kläder) när jag åker dit nästa gång. De har varmare inne än oss, helt enkelt, och ännu varmare när ugnen är på. 

Vid halv åtta tog jag min bensinbil och gasade hem igen. Kände mig som en miljöovän, kunde lika gärna ha cyklat, men pallade inte pga mörkt, kallt och blåsigt. Nåja.. 

Så tillslut fick jag G och M att lägga sig och jag skulle skriva detta. Då ringde syrran, så jag har också fått till att prata med henne denna kväll, dan före dan före dopparedan. 

Nåja, det blir nog en bra julhelg. Ingen snö, men jag känner mig i harmoni, åtminstone just nu. Imorgon ska jag jobba. G ska vara med mig på jobbet och vi har gjort ett schema till honom med lektid, lästid, "jobbtid" (= spela på datorn), mellanmål, gå ut osv. Så jag hoppas han inte sitter klistrad vid sin dator precis hela dagen. Mina föräldrar är också där så de får hålla lite koll på honom. 

Och nu var det dags att gå och lägga sig igen.

God jul! och God natt!

I mitten av augusti

I augusti infinner sig ofta en viss trötthet. Jag känner det och jag ser det när jag tittar tillbaka, skulle jag skriva - men nu när jag tittar tillbaka ser jag att jag bara skrivit om tröttheten för två år sedan (2022) och om en strategi för att orka börja jobba (2023). Visserligen var det väl inte så konstigt att jag var trött 2022, då jag hade haft allt möjligt under sommaren: covid, öronvaxpropp, örongångsinflammation och urinvägsinflammation, och ändå inte sjukskrivit mig (för jag var föräldraledig när jag hade covid, och utomlands, och orkade inte kolla upp hur man gjorde). Dumt, för sedan var jag trött flera veckor under hösten vill jag minnas.

Igår var jag trött pga det månatliga. Menssvagheten slog till när mensvärken hade gått över (tack vare spanskt ibuprofenpulver). Igår kanske jag också var trött för att vi varit hos syrran hela lördagen och umgåtts med henne och hennes son, och kusinerna kom liksom aldrig igång bra med att leka... inte förrän vi kom till skogen, syrran och jag slog oss ner på en bänk och kusinerna hittade några rör att titta in i, som ledde vatten från bäcken under promenadslingan. Ibland är det väl så, man har inte inspiration helt enkelt. Men vi fixade ändå dagen på något sätt. Jag hittade till och med en gymmaskin på ett utegym som jag tyckte var rolig. Knäppt! Har aldrig hänt.

Igår var jag trött och lät mig vara trött. Jag satt i flera timmar på vår soliga altan i totalt söderläge och virkade på min temperaturfilt, medan jag tog igen förlorad tid med vår pippifågel Lena som hoppade runt och småkvittrade i sin bur. Hon väntar på sin röda tjejkompis, men tyvärr kunde vi inte köpa henne igår eftersom hon inte levererats än till djuraffären. Jag hoppas hon levereras snart, för Lena behöver sällskap.

Gs kompis H kom hit och lekte igår, och det gick väl bra. De tittade på youtube och spelade nog lite Minecraft också, och inemellan gick de runt och sa saker och lekte väl eller så. Själv satt jag på altanen och virkade. M hade flytt fältet, svikare, jag som ville ha honom här. Nåja, det gick ändå bra. Och jag fick virka ifred, förutom när de försökte mörda mig med en leksakspistol och en leksaksyxa. Herrenadå!

Igår var jag trött men tog det lugnt, och plötsligt var det dags för middag. M och jag samarbetade (!) och lagade picadillo, eller patatas aliñadas som jag trodde att det hette. Potatissallad med rödlök, färskpotatis från eget land, gurka, paprika, tomat, kokt ägg, olivolja, vinäger och salt. Det blev gôragôtt som man säger i Göteborg. Till detta åt vi kycklingspett färdiga från mataffären. Sweet chili var god, teriyaki smakade inte lika gott som tzayspett men de påminde om dessa i smaken. Jag ska fråga nästa gång jag är på storaffären om de har tzayspett. Blev sugen! G gillade picadillon, fast jag gissat att han inte skulle göra det och kokat vanliga potatisar till honom, så imorse ville han att vi skulle äta det till middag igen, så jag gjorde en ny sats som vi åt till korv (G) och marinerad tofu (M och jag). Till lunch åt jag förresten upp resterna från igår, med kokt torskfilé. Så ja, en hel del picadillo har passerat min kropp sedan igår. 

Och nu blev jag självklart hungrig. Tur att jag får kvällsgröt snart! Det får jag varje kväll i Sverige.

Ja, så efter denna närande middag (igår) var det dags att baka ut den vetemjölsbaserade deg jag satt innan jag började laga middag. Och mitt i allt hörde A från Afrika av sig och ville ha hjälp med sina SFI-läxor. A från Afrika fick jag höra talas om av min granne S som känner henne via sin församling. Vi skulle ses någon kväll och prata svenska, sa vi. Men livet hann före. Jag såg A första gången för en vecka sedan när jag klev av bussen efter en fantastisk systerhelg, och kopplade att det måste vara hon. Jag började prata med henne och hon såg mycket, mycket tveksam ut. Jag förklarade att S hade nämnt att hon kände en tjej från en specifik kyrka, med ett specifikt namn och som kom från ett specifikt land. Kan det vara du, tro? Hon förstod inte frågan. Heter du A? Kommer du från Z? Känner du S? Eh, ja. Och efter en stund kopplade hon och hängde med i allt mitt babbel och blev överväldigande glad: "Du snäll! Du kan lära mig svenska!" Jajamen, inte lika snäll som S, men ja, jag kan nog allt lära dig lite svenska. (Jag är ändå behörig i SFI.) Så igår, plötsligt, ringde hon, och kom hit mitt i brödbaket och satte sig vid vårt slagbord och skrev så fint i sin gula skrivbok. Sedan läste jag och rättade alla småfel. Men visst, hon skriver så att man förstår utan för stora svårigheter, även utan min rättning. Textens ämne var, föga överraskande Min sommar. Och hennes text började så fint. "Min sommar var bra. Allt jag behövde fick jag." Snyggt! Hon förvånades först över att jag inte varit i kyrkan samma dag, över mitt svar att jag aldrig går till kyrkan, inte tror på Gud, och sedan blev hon lika förvånad när jag rättade hennes mening: Jag gick på havet, till Jag gick till havet, eftersom det bara  finns EN som kan gå på havet, vet du vem det är? Jo! Jesus! "Va? Hur vet du det?" frågade hon. Ja, men sånt bara vet man. Det lär man sig i skolan i Sverige... Så ja, ett roligt och berikande möte som jag inte hade väntat mig, men välkomnade, efter min lugna dag på altanen. 

Och efter detta ringde jag ett utlovat samtal till min vän M i Umeå och återgav allt och snackade skit om dittan och dattan. Det var välgörande och allt för längesedan! Självklart blåste det som tusan, så jag fick sätta mig i en busskur. Mycket bra förresten att sitta i busskur och prata i telefon, särskilt här på landet där det oftast inte är folksamling i busskurerna och där de är av det gamla snittet som det inte blåser in i så värst (åtminstone den jag använder som telefonkiosk, för den används knappt som busskur och har inte heller blivit sönderslagen, peppar peppar!). 

Nä, nu blev detta alldeles för ordrikt. Bäst jag beger mig till köket och gör min gröt, hungrig som jag är av allt skrivande om picadillon. G har inte somnat, trots att jag nattat honom enligt konstens alla regler, så nu har M tagit över. Och de tjötar, om man säger så...

Nåväl. Det är la en dag imorgon också... Hoppas ni som läser här har fått en bra början på augusti och inte är allt för trötta, och om ni är det att ni vilar! 

Och så lite hemester

Så kom vi hem ordentligt, även om vi passerade fyra storstäder och en hamnstad, även om det kunde verka långsamt så gick det snabbt. Vi har väl helt enkelt vant oss vid det här sättet att resa nu, antar jag. Bara fyra nätter så var vi hemma!

Och hemma var det grått, åtminstone gråare än i Sydeuropa, men det kändes inte så farligt alls. Det kändes mer skönt. Min blomstervakt sa att han inte behövt vattna någonting och ville sänka sin lön till ett minimum, men han fick ändå nästan det vi kommit överens om. Blommorna levde ju, så det var toppen. Mina rosenskäror behövde näring, och det har de fått med besked, både köpes och bokashilakvatten och nu är de gröna igen, inte så gulnade som när vi kom hem. 

Vi inledde hemesterperioden starkt med att först umgås med mina föräldrar, syrran och hennes son, sedan en dag bara med syrran och sonen och efter detta en dag på Orust med våra vänner där och efter detta en dag med en klasskompis till G och hennes mamma. Det tog fyra timmar innan barnen började leka med varandra och när de väl började interagera genom att tortera en stackars öronmanet var det dags att cykla hem. Typiskt, men så blir det ibland. G och jag har varit på Dyrön, vår favoritö, och köat till färjan både på ditvägen och hemvägen (aldrig mer vill jag åka dit i semestertider), inte ens vår hemliga vik fick vi ha heelt för oss själva, som vi är vana vid. G har lekt hemma hos en annan klasskompis några gånger och jag har fått egentid vilken jag ägnat åt att måla om en byrå och att måla om en pall. Jag som aldrig har målat om något förut har känt mig väldigt händig, måste jag säga.

Vi har också prickat in en fin dag i Göteborg när vi besökte Botaniska trädgården, åt middag på restaurang med mina föräldrar och som grädde på moset våldgästade våra vänner från Barcelona (som numera bor ganska nära Botaniska och som var hemkomna från nämnda stad samma dag). Dagen efter den fantastiska Botaniskadagen åkte vi till Kaggeledstorget och köpte hem en kanariefågel. Lena heter hon och hon är hemskt söt, pigg och ivrig. 

G var mer intresserad av fågeln innan han fick den, men så kanske det är med barn och djur. Det är roligare att längta än att ha. Jag har i alla fall tagit henne helt till mitt hjärta och försöker ge henne det bästa liv en kanariefågel kan ha i en fågelbur. Buren förresten, den är lite större än minsta lagliga mått, vilket betyder att den såg enorm ut och nästan inte gick in i vår bil när vi var och köpte den av ett par i Trollhättan. Det var en av sommarens varmaste dagar och det sammanföll med Trollhättans stadsfestival Fallens dagar. Vi åt på restaurang, lekte på Skrotnisses lekplats och gick raskt för att se de berömda vattenfallen (som jag aldrig hört talas om förut), som släpps på under dessa dagar, när vattenmassorna får ledigt en stund från att agera energiskapare. Vi missade Johan Airijoki med en halvtimma, det hade ändå varit lite fint att se honom och höra honom nu när jag ändå nästankändehonom i Umeå, men så kan det vara och så kan det bli. Det var sent och vi behövde ta oss vidare, till buren, sedan hem.

G och jag har också förresten turistat i Skärhamn. Vi käkade glass och gick på bibblan och gick på loppis där vi inte köpte något. Den runda pallen syrran önskat sig var för dyr, tyckte jag. 350 kr för en fult målad pall på loppis ger jag inte! Jag berättade för pappa att jag hittat en pall på loppis, som jag mindes att mormor haft. "Den har vi någonstans" sa han. Och plötsligt kom jag på att den står ju i sommarköket i källaren. "Ta den" sa han. Gratis loppis i källaren. Och så fick den sandpappras, spacklas, slipas och målas (i samma färg som byrån, retroblå) för att under sommarens fantastiska kräftkalas överlämnas som födelsedagspresent till min kära syrra. 

Och i samband med kräftkalaset var det som att vi hade familjefestival. Första kvällen tacos, andra kvällen havskräftor inköpta av en lokal fiskare i liten fiskebåt, tredje kvällen grillat. Mamma tyckte att det blåste kallt på verandan, men det gjorde det inte. 

Och idag, en vilodag efter familjefestivalen. G och jag ska till Skärhamn igen, gå på bibblan, kanske äta glass om andan faller på (det gör den säkert) och försöka köpa mjukisbyxor till honom på second hand. Annars kanske stor-ICA har några? Annars får det lösa sig en annan dag. Jag har slutat köpa nyproducerade kläder, typ. Efter H&M-skandalen förra sommaren (de dumpar kläder i Afrika). Igår började jag lyssna på P3 Dystopia om köphetsen och känner mig ännu mer övertygad. Vi får för sjutton ta och lugna oss nu! Detta går inte!

Så ja, det var en liten inblick i vår hemester det, och då har jag inte ens nämnt det bästa! Morgonen när jag satt nere i vår närmsta havsvik alldeles allena och läste och konverserade sommargäster som sa att de skulle åka hem dagen efter, och tänkte (och sa) att det ska inte jag. Ha ha!

PS: Lena ska snart få en kompis, en röd kanariehona. De ska hållas i par eller grupp.