fredag 31 mars 2017

Lillspanjoren sju månader

Idag är det sju månader sedan jag födde dig. Sju månader som har gått både fort och långsamt, samtidigt. Början var mer långsam på något vis, nu känns det mest kul. Du utvecklas hela tiden och det är väldigt roligt att få följa dig och vad du har för dig.

Den största förändringen på senaste tiden är att du har börjat förflytta dig. Du vänder dig både från mage till rygg och från rygg till mage och på det viset kan du nästan rulla iväg. När du ligger på rygg ställer du dig ibland i brygga, så att du tar emot med fötterna och huvudet (inte med händerna) och spänner dig som en båge och tar dig på det viset framåt, i huvudets riktning. Jag lägger dig ofta på mage på mitten av filten på golvet och helt plötsligt ligger du någon annanstans på något annat sätt! 

Det går fortfarande lätt att natta dig (ta i trä) och du sover bra om nätterna. De senaste nätterna (sedan jag stolt proklamerat i föräldragruppen att du sover hela nätter) har du dock vaknat en gång per natt. Just ikväll var du lite vildare, antagligen för att du känner av dina föräldrars resnerver inför imorgon, men nu har du somnat sött bredvid din pappa. 

Ja, för imorgon ska vi åka till Spanien! Du ska för första gången se byn där din far växte upp och där jag träffade honom en höstkväll 2009. Du ska för första gången få träffa dina tre kusiner (los primos) och dina farbröder och deras fruar (los titos). Nästan hela april ska vi vara där. Det blir fint! 

Du jollrar en del. Jag skulle säga att det är ett varierat joller. Ibland gör du stötande A-ljud också: Ah, ah! Nästan som början på ett skratt, fast ändå inte. För skratta kan du, och le! Och så har du även börjat rynka på näsan. Det är supergulligt, tycker jag. Det skulle vara roligt att jämföra ditt joller nu med spanska bebisars joller och även med hur du jollrar när vi kommer hem en månad senare. Kommer ditt joller bli mer spanskt? Det finns forskning om att joller färgas av modersmålet. Intressant! 

Du har börjat äta lite annat också nu under den här senaste månaden. Gröt och morotspuré. Igår smakade du på sötpotatispuré. Nu när vi åker hem till din farmor (la nana) så kommer du att få smaka på ännu fler puréer! Det blir smaskens tror jag! 

Lille vän. Vad fort tiden går, ändå! Vilken tur att det var just du som kom till oss! Tack för att du kom. Vi älskar dig! 

måndag 27 mars 2017

Ge mig feelgood!

Min målbild för april: promenera på La playa de la torre del loro nära Mazagón.

När livet trampar på i allt för djup och gyttjig lera behöver jag feelgoodmedia istället för krim. Tänk vad mycket vi frossar i mord och andra människors olyckor! Tänk alla notiser, alla nyheter, många program på TV som tar upp gängkriminalitet, tragiska familjeöden, ond död och så vidare! Tänk att jag och många med mig är så intresserade av detta! Varför? Är det för att vi ska andas ut sedan och tänka att våra liv ändå är ganska normala och uppstyrda i alla fall? Är det för spänningen? Att det är spännande på rätt, ofarliga sätt. Att när programmet eller filmen är slut så kan vi andas ut och tänka att "Det var ju bara på film". Fast det ofta är verklighetsbaserat så rör det inte vår verklighet. Skönt!

Men nu behöver jag inte den sortens TV och radiodokumentärer än på ett tag, känner jag. Jag behöver feelgood. Jag behöver trevliga, roliga känslor och vackra miljöer.

Igår hittade jag danska Ditte och Louise och det var roligt, tycker jag. Lite som Mia och Klara. Jag kollar även på Det stora fågeläventyret. Där får man se vacker svensk natur (sommar!) och fina fåglar. Mitt tredje tips, som jag tycker väldigt mycket om att titta på är Bonusfamiljen. Det är skönt att se att alla andra inte heller har det så lätt, och vad jag har hört har just den serien blivit en snackis på de sociala medier som jag inte tar del av. Jag antar att det är så att många kan känna igen sig. Trettiplus har också varit rolig att titta på, tycker jag, men nu har jag sett klart alla avsnitt.

Har ni några fler tips på feelgood på Sveriges Radio eller svtplay? Jag behöver det!

Fast på lördag drar vi. Då ska jag inte kolla på TV på en månad. Jag ska ha internetdetox också, hade jag tänkt. Kanske bloggar jag om jag får tillfälle, annars tänker jag bara vara och umgås med min spanska familj och mina spanska vänner. Det blir skönt! För, förutom rolig TV behöver jag lite roligt i livet nu känner jag. Jag behöver gå längs en vacker strand i solen (se bild), jag behöver leka med min bebis, äta min svärmors mat, klippa håret och ha på mig sommarskor och linne. Det ska bli så fint att träffa alla som peppade oss i somras. Granntanterna, mina gamla kollegor, M:s vänner, M:s familj. De ska få beundra lille G och pussa på honom och gulla med honom på sina spanska vis, så mycket de vill. Vi har värmt upp lite faktiskt, övat på spanskt gulligull och på påskmusiken. Det blir häftigt, det blir bra!

torsdag 23 mars 2017

Prata med vården om vården

Tavla på UVA
Så var vi tillbaka i vården. Jag och den lille. Han skulle på uppföljning på barnhjärtmottagningen och det gick bara bra, förutom att det var tråkigt att ligga och bli undersökt med ultraljud. Tur då att det var två läkare så den ena kunde underhålla och den andra kunde undersöka.

Det var jobbigt att komma in i sjukhuset. Att gå i samma korridorer som då. Men stärkt efter hjärtundersökningen kände jag ändå att jag ville passa på att gå upp på UVA och hälsa på sköterskorna jag hade när jag låg där innan och efter förlossningen. Och där var hon! Min sköterska! Hon som arbetade med mig precis efter kejsarsnittet, i två dagar. Vissa människor utstrålar en särskild godhet. Hon är en av dem.

Självklart blev hon förvånad och jag fick presentera mig för att hon skulle förstå vem jag var. Hon är ju van vid patienter som ligger nyopererade i en säng, men där stod jag pigg och frisk på mina båda ben. Hon blev också glad att se lille G, som hon bara sett en gång när han var en dag gammal. Nu är han ju stooor. Nästan sju månader! 

Vi hade ett väldigt bra och informellt samtal om min vårdtid hos dem. Vi pratade om problemet i att mor och barn vårdas på olika ställen på sjukhuset. Vi pratade om de abstrakta känslor jag hade när jag låg där precis efter förlossningen och hur jag hade kunnat sätta ord på dem, redan då. Vi gick tillbaka till salen där jag låg och tittade på inredningen jag mindes och utsikten. Det var fint. Det var lite som terapi. Jag fick även hälsa på en annan sköterska, hon som kört ner mig till Barn 4 under lillskruttens andra dygn i världen. Jag tackade henne för det.

Till sist frågade den första sköterskan om hon kunde få ta med sig det jag berättat och ta upp det på något möte, utan att röja min identitet. Jag sa ja. Självklart! Vad fint tänkte jag sedan. Att min upplevelse och min lilla informella utvärdering kunde få betyda något för vården. Att de kan tänka på hur de ska göra nästa gång, utifrån vad jag berättat om min upplevelse. Det var fint att få ge tillbaka det och att förhoppningsvis kunna ändra något litet som kan vara av stor betydelse för nästa nyförlösta, sjuka, mor.

De viktigaste punkterna jag hoppas hon tar upp är:
- Låt mor och barn träffas så mycket som möjligt. Låt dem träffas i fred utan för många andra där. Det räcker med en sköterska åt vardera patienten, inte massa rondande läkare också! 

- Möt varje patient med bara fokus på denna. Det gjorde de väldigt bra under hela min vårdtid, faktiskt, vilket jag även sa.

- Låt nyförlösta få lugn och ro, även om de måste ligga på postoperationsavdelningen i flera dagar. Försök ge dem en egen sal. 

- Bekräfta deras känslor. Att det känns konstigt att ha fött barn men inte fått snusa på det. Och hjälp dem som sagt att få träffa barnet så snart och mycket som möjligt.

Prata med vården om vården! Ge tillbaka det de ger till dig, så kan de ge ännu bättre till nästa patient. Vi är alla en del av samhället, en del av utvecklingen! Ta vara på det!

tisdag 21 mars 2017

Varför kliver alla på i mitten?

Min och lille G:s vistelse i föräldrahemmet i Göteborg lider mot sitt slut. Förutom promenader till havet, sammankomster med familjen, eftermiddagsumgänge med en vän och ett muséehäng med Bella och hennes son har vi hunnit med att åka en del kollektivtrafik. Både buss och spårvagn har vi testat på, och det har gått väldigt smidigt måste jag säga.

Vår första busstur, till stan för att träffa syrran, präglades av att folk ville hjälpa mig på och av bussen när jag skulle påbörja och avsluta min resa. De undrade om det gick bra med barnvagnen. I Umeå har jag nästan aldrig varit med om att någon frågar om jag behöver hjälp. Det går ju oftast bra, och bara någon enstaka gång har jag dunsat av barnvagnen och undrat om bebisen möjligtvis skulle kunna få några bestående men, men med tiden får man in finessen.

Det kändes fint att folk här i Göteborg såg en och brydde sig. Men: Varför går alla på i mitten av bussen? Här har inte bussföraren ansvar att kontrollera att folk betalar sin biljett, och det finns stämplingsmakapärer både vid dörrarna fram och vid mittdörrarna, men varför går nästan alla på i mitten och nästan ingen på fram?

Kan det vara för att knipa de bästa sittplatserna? Eller för att få någon sittplats alls? Kan det vara för att det är jobbigt att hälsa på föraren? Jobbigt att se den person som hjälper dig att på ett smidigt sätt ta dig dit du vill och dessutom i tid? I Umeå har vi en stark kultur av att hälsa på bussföraren. Åtminstone försöker de flesta bussförare hälsa på de flesta resenärer, det är min uppfattning. Folk står i en utspridd klunga på hållplatsen och ställer sig sedan i en ganska organiserad kö och går på - en efter en, och säger hej. I Göteborg står gärna folk i en utspridd klunga och väntar men börjar, så snart bussen visar sig, formera sig till en kil. På den tiden när jag fortfarande bodde här och man bara fick gå på där fram i bussen var det bästa tricket att attackera kilen från bussens nos och på så sätt knö sig.

Knö sig är för övrigt något som kollektivtrafikresenärer i Umeå verkligen inte behärskar. Om bussen blir full i Umeå (läs: alla sittplatser är upptagna), något som är särskilt vanligt på fredagseftermiddagar, står folk upp och går bakåt i bussen men bara till det lilla trappsteget som är strax efter mittdörrarna. Där tar det stopp. Där stannar folk. Sedan går de inte längre bak. Detta resulterar i att det är alldeles fullsmockat med folk längst fram, nära föraren, men att ingen står i gången längre bak. Knö! tänker jag i mitt stilla sinne. Gå längre bak! säger jag ibland.

Något annat som verkligen slagit mig, och som kanske också har att göra med att folk väljer att använda mittdörrarna för att kliva bussen är att det bor så många fler människor i Göteborg. Det är mer folk överallt. På bussarna, givetvis, på spårvagnarna, på gågatorna, i affärerna och på muséet. Ett besök på Konstmuséet i Göteborg en söndagseftermiddag ger en helt annan känsla än Bildmuséet i Umeå. Här var det helt enkelt änna knökat. I Umeå känns det ungefär lika glest som den mänskliga befolkningen i delar av Norrlands inland. Vilken frid! Vilken frihet! På Bildmuséet är alla välkomna till bildverkstaden när den håller öppet under helgerna, på Konstmuséet måste man lösa biljett!

Huruvida befolkningsmängden får styra min lilla familjs val av bostadsort är mycket osäkert. Säkert är att jag älskar naturen framför staden, och att natur finns överallt i Sverige, förutom i absoluta stadskärnan, och där varken kan eller vill jag bo.

Tack Göteborg för den här veckan! Jag har verkligen glatt mig åt att träffa de göteborgare jag känner och de jag inte känner. Jag har njutit av ljuset och fågelsången. Jag har haft det bra. Vi ses till sommaren igen om allt går som jag vill, och till dess: var dig själv - behåll din själ! Och för min del: tio dagar av snö, någon månad av andalusisk sol och sedan det bästa av allt: vår i Västerbotten!

tisdag 14 mars 2017

Dagarnas skiftande karaktär


Helgen var fin och händelserik. Lille G lärde känna en hund på lördagen och två katter på söndagen. När hunden skällde blev bara mamman rädd, inte lille G. När katten kom fram till den utsträckta lilla handen och nosade så var lille G bara nyfiken och stilla. Fint! Solen sken och fåglarna kvittrade. Livet kändes hoppfullt och innehållsrikt. Energin flödade på ett alldeles speciellt positivt sätt och tankarna om Göteborg kändes bättre och bättre och mer och mer konkreta.

Måndagen följde sedan i trötthetens tecken. Mamman ställde in en lunchträff med en kollega. Kanske var det fullmånen som gjorde sitt, men både G och mamman hade svårt att sova natten till måndagen. Först vaknade hon klockan två, sedan vaknade pappan. Innan de hunnit somna om vaknade till sist G, då var klockan tre. Sedan somnade de alla om innan pappan väcktes av ett sms: Din taxi är här om tre minuter. Då var klockan 04.17. Av någon mystisk anledning hade larmet inte funkat. Typiskt! Med världens adrenalin i kroppen låg mamman kvar i sängen och tänkte att det var bäst så. Bäst att inte gå upp och försöka fixa och hetsa. Bättre att ligga kvar. Tre minuter senare var pappan på väg till jobbet. Lille G sov som ett barn.

Att han sedan vaknade klockan sex på morgonen och väckte sin mor, fick som följd att både modern och sonen var trötta hela dagen. Men lillbebisen var inte tillräckligt trött för att sova tre timmar i följd en enda gång utan det var endast entimmarstupplurar han kunde bjuda sin mor på: i vagnen, i famnen i soffan, inte själv en sekund. Mamman var trött och blev bara tröttare.

Så plötsligt på måndagseftermiddagen kom pappan hem från jobbet. "Nu måste vi skynda oss och äta, jag ska iväg och rita av en naken tant." Iväg? Kroki? Just det. Jag, mamman i denna verklighetsförankrade saga, ville bara gråta mot diskbänken. Bara att bita ihop och klara kvällen också. Och visst  gick det bra, ändå. Barnet badades, pjamas på, bibi i sängen och sedan sova.

Tur då att idag var bättre: sol, positiva tankar. Sovmorgon och sedan träning för mig på förmiddagen: benpress/mördarmaskin och lite annat. Sedan föräldragrupp och nu hemmakväll med nästan hela väskan inför morgondagens resa packad. Mormor och morfar, nu kommer vi!

lördag 11 mars 2017

Translanguaging

- Vem ska fixa köket? Varför är det alltid jag som fixar köket?

- El köket está fixeado ya.

- Nä, det är ju massa kastruller och grejer där som behöver diskas.

- Esto no lo he visto.

- Nä, men kolla i diskhon så ser du.

fredag 10 mars 2017

Ett svårt beslut

Här kanske vi kan bo?
- Hur ska ni göra med föräldraledigheten? Har ni ställt ert barn i kö för förskoleplats än?

Frågorna kommer i all välmening och det är inget fel på dem. Det är bara det att de drar upp tio tusen kronorsfrågan jag bär inom mig, igen. Ska vi flytta eller ska vi bo kvar?

I början av veckan gjorde vi en lista, M och jag, på för- och nackdelar med att bo kvar respektive att flytta. Fördelar med att bo kvar, nackdelar med att bo kvar, nackdelar med att flytta och fördelar med att flytta. Vad som utkristalliserade sig av den, när jag strök under de viktigaste punkterna, var att jobb och vänner står mot närhet till familj. Mitt jobb och hans jobb. Min familj och hans. För även om hans familj alltid kommer bo i Spanien och min familj alltid kommer bo i Göteborg så kommer det bli närmare till Spanien om vi bor i Göteborg. Det går nämligen flyg direkt till Málaga från Landvetter. Det kostar mindre och man måste inte byta på Arlanda. Resan blir helt enkelt kortare och kanske tar man sig iväg oftare då?

Bor vi i Göteborg kommer det också bli mycket, mycket enklare att träffa mina föräldrar och min syster under året, kanske någon gång per vecka? och då kommer vi kunna lägga all semester i Spanien sedan. Barnet kommer på så vis komma närmre både sin svenska och sin spanska familj. Han kommer kanske till och med lära sig mer spanska på det sättet. Min man kommer dessutom kunna spendera hela sin semester i sitt hemland.

Det känns nästan lite avigt att vi bor här. Att vår bostadsort ligger avigt till geografiskt, jämfört med våra familjer. Det är tillräckligt många mil mellan Andalusien och Västsverige kan man tycka, och så bor vi uppe i Västerbotten! Vad gör vi här? Ja, just nu är svaret enkelt: vi arbetar och vi umgås med våra vänner, mina vänner. Varför? Jo, jag hade ju en dröm om att bo i Norrland. Men lever den drömmen kvar? Är det vad jag drömmer om nu? Nej, jag tror nästan inte det.

Vad drömmer M om? Att få måla. Att försörja sig på konsten, något helt annat än det han gör nu. Men det är ju svårt, det säger alla. Han är öppen för Göteborg, inte anti. Men jag tror inte att det är han, själv, som kommer att ta till orda en dag och säga att nu bestämmer vi oss: vi flyttar, vi bor kvar. Det är nog mer jag som har den rollen i vår familj. Projektledaren, planeraren. Ändå är inte beslutet bara mitt, vi måste komma överens och bestämma tillsammans. Det är oss det handlar om M, mig och barnet. Det är vi som är vuxna i vår lilla familj som ska bestämma. Inte kompisarna, inte våra föräldrar. Det är vi. Tillsammans.

Förskoleplats. Ska vi ens söka förskoleplats här? Är det bättre bara att M börjar vara föräldraledig i höst och jag börjar jobba. Jag kontaktar de andra (två?) som jobbar för samma företag som jag fast från Göteborg och hör hur det fungerar för dem. Kanske är de intresserade av att hyra ett rum i något kontorshotell tillsammans med mig där vi kan sitta och jobba? (Hur ser arbetsgivaren på det? Kan de tänka sig att betala det? Kan det kanske föra med sig fördelar för företaget? Blir det kanske lättare att anställa mer personal? Eller tänker jag för stort nu?) Så söker vi förskoleplats i Göteborg istället, när vi väl har bestämt oss. Eller här, om vi bestämmer oss för det.

Min tanke är att om vi flyttar så ska jag arbeta kvar där jag arbetar nu, fast på distans. Mitt jobb är ändå på distans redan nu, fast vi har kontor här i Umeå. Och om jag inte står ut med att jobba hemifrån, om jag inte får tag i någon vettig kontorsplats, då kan jag överväga möjligheten att byta jobb. Kanske kan jag bli internrekryterad inom koncernen? Kanske finns det något helt annat som passar mig? Eller något liknande?

Varje period i livet har sina frågeställningar och problem som ska lösas, verkar det som. Till slut kommer det landa. Tillslut kommer vi  förstå hur vi ska göra. Men processen dit är inte enkel. På något sätt tror jag att vi kommer ta ett beslut när vi bestämmer var vi ska ställa sonen i förskolekö. Sedan kommer vi ta ett beslut när vi väl måste flytta från den här lägenheten av utrymmesskäl om vi då flyttar till Göteborg, liksom tar tillfället i akt, eller om vi stannar kvar i stan. Stannar vi kvar här, i Umeå, kanske i någon trea eller fyra, då tror jag att risken/chansen är stor att vi känner oss bekväma och bara stannar. Inrättar oss i detta. I att inte ha familjen nära, men att ha jobb vi trivs med och vänner.

Familjen är dock en samling människor det inte går att byta ut. Ens vänner är inte ens familj, inte för oss i alla fall. En granne kan inte ersätta en mormor. Familjen är familjen. Vänner däremot, går det att hitta nya, min äldsta vän som jag umgås med nu lärde jag känna hösten 2007, det är nästan tio år sedan. Jag umgås med några som jag känt i mindre än ett år. Någon har jag bara känt i några veckor. Arbete går det alltid att hitta. Både M och jag arbetar inom bristyrken. Det finns jobb. Det löser sig. Bostadsbrist är det i hela landet, men vi har ju som sagt båda jobb/god chans till jobb, samt ganska lång kötid i båda städernas hyresrättsköer, så det borde också gå att lösa på något sätt. Och flyttar vi väl dit, och inte trivs efter ett år eller så, då går det ju faktiskt att flytta tillbaka. Det är inte ett beslut som måste gälla för evigt. Men tills barnet börjar förskoleklass vore det ju faktiskt bra om vi hade bestämt oss!

torsdag 9 mars 2017

Var är du?


Den lilla flickan, en dag yngre än min son, låg i sin bädd på Barn 4 och skrek. Sköterskan, den enda i salen, tryckte på larmknappen och en annan sköterska kom in. Hon ombads att ta upp barnet, eftersom den första sköterskan var upptagen med ett annat barn. Under tiden satt jag med min lille son i famnen.

- Ta upp barnet, hon är hungrig.

- Ska jag inte hämta föräldrarna så att mamman kan börja amma henne?

- Nej, de kommer snart. Det är ingen idé att du går till dem, de går inte att kommunicera med.

De går inte att kommunicera med? tänkte jag. Är de plantor? Växter? Eller vad är det som står på?

- De kan varken svenska eller engelska, fortsatte sköterskan.

Du kan bara svenska och engelska, tänkte jag. De är människor, för tusan! De går att kommunicera med! Använd din kreativitet! Kroppspråk! Ljud! Ord! tänkte jag, i mitt ganska stilla sinne.

När jag väl, senare under samma dag, eller kanske nästa, fick tillfälle att hälsa på dessa så kallade okommunicerbara föräldrar vid tvättstället gav jag mig fasen på att prata med dem. Det är klart det går! Och det gick. Vi lyckades berätta för varandra att jag var där med mitt första barn och att hon, för det var mest mamman jag pratade med, var där med sitt andra barn. Hon berättade att hennes första barn var i Irak, eller i Lycksele. Jag förstod inte riktigt.

Senare pratade vi alltid om vi möttes i lunchrummet. Jag kommenterade vädret. Det var varmt ute. Jag visade på en karta hur de kunde gå ner till älven. Jag såg dem och vi hade trevligt. Vi åt lunch ihop någon gång. Jag fick veta att de var från olika städer och att deras äktenskap var arrangerat. De var söta ihop. Det kändes bra. Jag i min tur är ju inte ens gift med barnets pappa, lika konstigt det antagligen från deras synvinkel.

Vi pratade om sådant vi kunde se. Konkreta saker i nutid. Det var så långt deras språk räckte. Jag visade dem lexin och försökte förklara att det är ett bättre lexikon än översättningsrobotar på nätet, men att man bara kan skriva ett ord i taget. Det var ganska mycket vi hann säga varandra, ändå, trots knappa kunskaper i varandras språk. Jag fick veta att de bott på tre olika orter i Västerbottens fjällandskap och inland sedan de kom till Sverige ett år tidigare. Jag fick klart för mig att de lämnat sin första dotter kvar i Irak, hos hennes farmor. Och att hon var ett år nu. Det måste betyda att de lämnat en nyfödd bebis. Sin första. I Irak.

Varför ska världen vara så orättvis? Varför ska det vara så stor skillnad mellan folks möjligheter?

Din andra dotter föddes en dag efter min son. Ni kom flygande med helikopter. Jag vet inte varför men jag såg helikopter sängen som flickan åkt i och helikopterhjälmarna under den, på helikoptervagnen. Er dotter fick ett tillfälligt personnummer och ett vackert prinsessnamn. Hon lärde sig amma långt före min son och ni blev utskrivna någon vecka före oss.

Utskrivna och tillbakaskickade till asylboendet. Till ovissheten.

Så fort jag skaffat en smartphone började du skriva till mig. Vi skickade mer eller mindre svårtydda meddelanden till varandra och en hel del söta djur och fina blommor. Det mesta gick ut på att fråga om allt var bra. Oftast var det väl det. Men nu. Var är du?

Någon vecka innan februari tog slut skrev du att ni skulle få besked från Migrationsverket under samma månad. Och plötsligt upphörde kontakten. Din mobil är av. Jag skickar någon blomma eller någon söt kanin på mobilen ibland, bara för att du ska veta att jag tänker på dig. Bara för att du, den dagen du kan slå på din mobil igen, ska se att jag tänkte på dig. Kanske kan du höra av dig då.

Jag har ingen aning om var du är. Förhoppningsvis är du kvar i Sverige. Kanske är ni på något förvar i väntan på utvisning. (Var är er dotter i så fall?) Eller så är ni redan tillbakaskickade. En tredje möjlighet är att ni gömmer er. Jag hoppas nästan på den, fast ändå inte. Jag hoppas att ni fått uppehållstillstånd. Att ni bor på något fint ställe, men att din mobil bara gått sönder. Att du ännu inte haft råd med någon ny. Det är väl det halmstrå jag får hålla mig i, så länge jag inte vet.

Kanske får jag aldrig veta vad som hände med dig. Kanske är du liksom borta ur mitt liv för alltid. Men alltid kommer jag att minnas dig. Du som såg mig på Barn 4. Du som log och försökte prata med mig. Trots att jag inte kunde ditt språk.

onsdag 1 mars 2017

Tankar och känslor efter kejsarsnittet

På operationsbordet.
Nu när det är flera förestående förlossningar i bloggosfären så kommer jag förstås att tänka på min egen förlossning igen. Jag skrev ju en lång utläggning om den ganska nyss, så jag tänker inte skriva alltihop igen, men jag vill ändå dela med mig om lite tankar och känslor angående att föda barn just med kejsarsnitt. Jag googlade nämligen idag på kejsarsnitt+hormoner med tanke på att Linnéa i USA vill sätta igång sin förlossning men sedan ändå kommer förlösas med KS, men jag hittade inget vettigt. Jag hittade dock en text av Emma Dominguez där hon skriver att hon känner sig som en halv kvinna efter att ha blivit förlöst genom akut kejsarsnitt.

En halv kvinna känner jag mig verkligen inte som, men jag hade många ganska jobbiga känslor den första tiden efter förlossningen. För mig blev det också akut kejsarsnitt, även om jag som tur var fick veta det kvällen innan. Det kom alltså inte helt som en överraskning. Det bästa med mitt snitt var att läkaren som lämnade beskedet att det var snitt inplanerat till nästa dag sa till mig att beslutet inte låg hos mig utan det var något som de som läkare hade bestämt. Min graviditet var för kort gången för att det skulle vara en bra idé att sätta igång mig, sa hon. Jag mådde ju inte heller alls bra, kände jag själv. Så när hon sa att du kommer föda barn imorgon, Tove, då svarade jag att jag kommer aldrig orka med en vaginal förlossning som jag mår nu, varpå hon berättade att det inte var mitt beslut. Det var så skönt att höra!

Jag hade innan bestämt mig för att en lyckad förlossning för mig betydde att både barnet och jag överlevde, något som oftast lyckas i Sverige. Jag hade ställt in mig på vaginal förlossning eftersom jag mådde så bra under graviditeten, fram till den sista veckan (och när jag mådde dåligt tänkte jag inte så mycket på förlossningen alls faktiskt). Jag hade läst två böcker om att föda barn och båda handlade mest om vaginal förlossning. Jag håller med Dominguez om att det finns för lite information där ute om hur det är att föda med akut kejsarsnitt. Det är ju inte heller något som man går och förbereder sig på som förstföderska med normal graviditet. Jag förutsatte att jag skulle få ont i magen och sedan åka in. Istället fick jag ont i huvudet och vi åkte in ganska direkt. Konstigt.

Trots fin graviditet blev det alltså akut kejsarsnitt på grund av havandeskapsförgiftning. Barnet var tvunget att tas ut. Här var det inget snack om att lyssna på fin musik eller äta choklad. Det var fasta och kateter som gällde. Sprita och skära. Barnet bars också ut omgående, något jag sörjer lite fortfarande. Varför fick jag inte ha honom på bröstet? Mådde han så dåligt? Det skulle jag vilja ha svar på. Jag vet ju att de satte CPAP-mask ganska omgående, men fanns det mer anledningar till att han inte kunde få gosa hos mig en liten stund?

När han väl var utplockad, vilket gick väldigt fort från det att de började skära, och jag syddes ihop så började en abstrakt tid. Jag hade fött barn. Barnet var fött. Magen var tom. Benen var domnade och jag kunde bara ligga på rygg. Jag kunde inte resa mig eller ändra läge under de första dagarna. Det skar som knivar in i såret och jag var tvungen att lära mig att gå igen.

Uppe på intensiven försökte jag förstå. Jag har fött ett barn. Men var är han? Hur ser han ut? Hur är han? Hur mår han? Hur mår jag? Jag höll ihop. Jag höll ihop ända tills jag kom tillbaka till förlossningen efter några dagar. Då insåg jag hur dåligt jag hade mått. Så dåligt att jag inte förstått vad tavlan på väggen föreställde, något som jag klart och tydligt kunde se en halv vecka senare. Då bröt jag ihop, ringde på klockan och fick prata med en sköterska. Overkligt.

Mina känslor efter snittet, innan jag skrevs ut var alltså att det hela var overkligt. Jag hade mått dåligt, förlösts, blivit smal men inte fått lära känna mitt barn. De korta stunder vi varit tillsammans var vi mer eller mindre hela tiden övervakade av personal och i flera dagar hade han CPAP-mask som var i vägen så jag inte kunde se hur han såg ut ordentligt. Dessutom låter de där maskarna en del av luftströmmen.

Mina känslor efter det att jag blivit utskriven men när vi fortfarande var kvar på Barn 4 var att jag inte var riktigt hans mamma, han var inte riktigt min, än. Barnet var patient på neointensiven och jag var anhörig. Barnet var patient. Jag var inte patient. Barnet var patient. Patient. Han behövde vård för han var patient. Jag var något annat. Jag var bara där. Pappan var där. Men barnet var vårdens. Det var känslan. Barnet behövde inte oss så mycket som han behövde vården. Fast  vi var ändå viktiga, det förstod vi ju. Men ändå: vården. Barnet och vården - i en mening. Föräldrarna - i en annan.

Vi lämnade honom ensam i salen flera timmar om dagen. Vi var inte med honom på natten. Vi orkade inte. Och det måste jag förstå och acceptera. Det var bra att vi sov på nätterna. Dagarna var tillräckligt påfrestande ändå. Men just den känslan av att sköterskorna kan bättre än vi var väldigt jobbig. Hur mycket de än säger att vi känner barnet bäst, så är de duktigare. De är proffs. De kan mer. Därför kändes det tryggt att lämna honom i deras händer. Ändå var vi inne hos honom flera timmar per dag. Vi satt mycket med honom hud mot hud, pappan mest i början, jag mer och mer. Vi lärde oss att sköta honom. Byta blöja, mata med sond, tvätta, hålla, lyfta, lägga ner. Och han blev alltid lugn av min sång. Sakta började jag förstå att jag var hans mamma. Förstå på ett känslomässigt plan alltså.

Mina tankar och känslor kort efter kejsarsnittet var alltså: abstrakt, overkligt och avsaknad av bebisbubbla och "riktiga" mammakänslor. Ett tag på Barn 4 kändes det som om jag var på ett jobb som jag ville smita ifrån. Det kändes hemskt. Men antagligen har inte detta så mycket med snittet i sig att göra, utan mer om min och barnets vårdtid efter. Föder man barn med snitt men att alla ändå mår bra och mor och barn får knyta an direkt, ligga hud mot hud, gosa, så känns det säkert annorlunda. Jag är inte direkt ledsen över att inte ha fått uppleva att klämma ut en människa ur vaginan, men blir jag gravid igen och om jag i så fall mår bra så vill jag gärna försöka.

Vi som har fött barn med hjälp av kejsarsnitt är lika mycket kvinnor som de som fött barn vaginalt och som de som inte fött barn alls! Vi är lika mycket mammor som andra mammor. Vi har också hormonpåslag, vi kan också amma. Det kan bara vara så att det tar längre tid att hitta till mamman inom sig om man inte får vara med barnet (själv) i början, vilket inte alls kan vara särskilt konstigt. Men det kommer! Det gjorde det för mig, när vi väl fått komma hem och landa. När barnet väl var vårt och inte vårdens. Vårt guldbarn. Mitt guld i livet!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...