Böcker vi läser just nu

G väljer Fia Eliassons "Vem äter...?"

G älskar att läsa böcker! Han blir alltid glad när han fattar att det är läsning på gång och han ger ifrån sig ett litet irriterat ljud när boken är slut. Jag tog med mig fyra av hans favoritböcker nu på vår semester men kände efter några dagar ett starkt behov av att skaffa fler.

Skärhamns bibliotek levererade. De har en hörna för småbarn med pekböcker och puffar på golvet. Där satt vi och läste en stund tills morfar tröttnade. Då valde jag några böcker och så åkte vi hem.

Särskilt fina är Fia Eliassons bok "Vem äter...?" och Lena Sjöbergs illustrationer i boken "Ticke tack" med text av Lennart Hellsing.

Vilka böcker älskar ni och era barn? Tipsa mig!

Nattåg ensam med bebisen

Tågresan gick bra, över förväntan faktiskt. Det jag var mest nervös över innan var hur G skulle sova på ett säkert sätt. Det blev så att han fick ligga innanför mig på en av våra sängar. Jag hade köpt en biljett till honom och en till mig och valt nederslafen för båda. På så vis hade vi mer plats att förvara vår packning. Dessutom var det ju bara max fyra andra vi skulle behöva dela kupé med.

Det visade sig snabbt att barnvagnen absolut inte gick in i kupén. Tågvagnen var helt enkelt för snävt konstruerad för att kunna svänga in vagnen från gången till kupén. Den fick därför stå vid bagageutrymmet i vagnsänden, vilket fungerade fint.

Som tur var hade jag bärselen med mig.
Den använde jag för att kunna ta med G när jag skulle borsta tänderna och gå på toa när han fortfarande var vaken. Tåget rullade så fort att jag först tänkte att det skulle vara omöjligt att lämna honom i kupén under mina nattliga toabesök, men det visade sig inte vara några problem. Dels somnade G som en stock kl 23.30 och låg helt still och dels stannade tåget vid olika stationer ungefär varje timma. Jag passade på då och la ryggsäcken utanför G så att den skulle hindra honom lite från att ramla ner på golvet ifall han skulle vakna eller röra på sig i sömnen.

Han vaknade vid 6.45 och var hungrig. Efter att han ätit sin bibi gick vi in i en kupé bredvid som blivit ledig och hängde lite där. Jag åt frukost, la ut en filt på golvet och G stod upp och höll sig i sängen som nu blivit soffa. Vi bytte blöja på golvet, eftersom det inte verkade finnas något skötbord i liggvagnen. Det gick fint.

Sedan blev vi trötta och sov i någon timme till. Efter detta bäddade vi upp kupén och satt och pratade med två av våra medresenärer. Det är alltid intressant att träffa folk på tåg tycker jag!

Väl framme i Göteborg mötte min pappa och syster oss precis utanför vagnsdörren och jag fick hjälp av med alla saker. Jag hade bara tre kollin: en resväska, en ryggsäck och vagnen. G fick ligga i vagnen vid på- och avstigning. Det var smidigt men kommer inte funka på hemvägen då även en bilbarnstol ska med och då ska den få åka i vagnen.

Den totala upplevelsen av att åka nattåg ensam med min tio månader gamla son var att det var väldigt smidigt och fungerade bra. Som tur var drabbades vi varken av förseningar eller av ersättningsbusskaos. Nu hoppas vi bara att hemresan går lika smärtfritt!

Knappt en månad kvar

Föräldraledig. Vilket ord! Alla som varit föräldralediga vet att det inte har så mycket med ledighet att göra. Visst är man ledig från sitt jobb, det är sant, även om man får gå dit och hälsa på, såklart. Men helt ledig i den riktiga lediga ledighetsbemärkelsen är man förstås inte. Man är ju förälder. Man har ett hushåll, och framförallt ett barn att sköta, eller fler. Jag har ett. Du ser honom på bilden ovan. Världens bästa som har hängt med mig på långa grusvägspromenader i skogen, som har följt med på några olika bebissammankomster, som har gosat med mig framför diverse TV-program. Det är konstigt men sant: jag kommer fortfarande att ha honom även när jag börjar jobba. Han kommer fortfarande och alltid att vara min son och jag kommer i evigheten att vara hans mamma. Jag behöver inte säga upp mig och axla hemmafrurollen för all framtid för att vara hans mor. Jag kan arbeta utanför hemmet. Jag är modern.

Vi funderar ju, som sagt, på att flytta till Göteborg. I och med det har vi inte ställt honom i någon förskolekö här i Umeå. Dessutom sägs det vara omöjligt att få plats i närheten av där vi bor nu. I Göteborg får man ställa i kö max sex månader innan man vill ha platsen. Det är mycket större chans att få en plats på den förskola man önskar från och med augusti än från och med mars. Jag tänkte först att han skulle börja i mars. Jag vet inte varför just mars, men det kändes bra med åldern (ett och ett halvt år) och med årstiden (ganska snart sommarlov). Men eftersom den förskoleadministratör i Göteborg som jag till slut lyckades få tag i sa att om han ska börja i mars så är det stor risk att ni inte får plats där ni vill, så känns det ändå bättre med att vänta med förskolestart tills i augusti nästa år. Då är han nästan två år. Om det blir lagom att börja förskolan vid två års ålder, får vi se, men vid det laget kommer nästan alla våra föräldradagar vara slut, åtminstone mina. För, igår när vi var ute i den vackra kvällen och promenerade, frågade jag M om han tycker det är okej att jag är föräldraledig igen efter honom. Att jag tar april till augusti nästa år. Det tyckte han var självklart. Fast han sa också något om att han kanske också vill vara ledig då. Och i rättvisans namn har ju han mer rätt till dem. I så fall får vi båda vara lediga i ett år var. Vi får se hur vi gör. Just nu känns det bra att veta att det finns en möjlighet för mig att ta dessa månader nästa år. Jag skulle kunna få en period till hemma på heltid med mitt älskade barn. Vi får se hur vi gör. Kanske delar vi upp denna tid så att vi arbetar ca 50% var och är lediga två eller tre dagar i veckan var. Vi får se hur det faller sig.

Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Hur vi ska få ihop det i framtiden. (Framtiden, vilket stort ord. Evigheten från nu.) I den närmaste framtiden, menar jag. Det närmaste året. Det är mycket som kommer att förändras om vi byter stad och landsände. Om vi byter Norra Norrland mot Västra Götaland. Umeå mot Göteborg. Den största anledningen till flytt är familjen. Att komma närmre familjen, att de ska få vara delaktiga när G växer upp, att han ska lära känna min syster samt "den äldre generationen". Det är nog vanligt att söka sig till rötterna när man får barn. Jag har hört om flera som flyttar hem igen. Till födelseorten. I vårt fall kan vi ju bara flytta till den enas födelseort, och då faller sig Göteborg mer naturligt än byn i Spanien. Ja, det här har jag ju skrivit om förut. Om några dagar ska G och jag åtminstone åka till Göteborg i drygt två veckor. Vi ska ta nattåget. Jag undrar hur det ska gå. Bra, hoppas jag. Bara han inte ramlar ner från britsen i något obevakat ögonblick. Hur gör jag om jag måste gå på toa mitt i natten när han sover? Snälla, om någon har någon bra idé: svara! Det blir min sista tid som föräldraledig, för den här gången. Sedan är det bara sex ynka dagar kvar innan jag går tillbaka till mitt avlönade och pensionsgrundande arbete utanför hemmet. Det blir nog också roligt. På sitt sätt!

En inlandsresa

Tallsjön, kl 22.04.

Inlandet har inte direkt något gott rykte här vid Norra Norrlands kustland. Inlandet är avfolkat, dött och fullt av mygg. Det händer inget i inlandet, det finns inget att se. Ungefär den bilden har förmedlats till mig under mina tio år i denna landsände. Trots det har vi varit i inlandet två gånger, på semesterresa. Resor som i och för sig bara varat ett dygn var, men ändå. Den första gången var vi i Vilhelmina, Dorotea och Åsele och det var  vid påsk när alla andra var i fjällen. Den här gången bar det av till Tallsjö.

Tallsjö ligger centralt (i Västerbottens inland). Mitt i smeten. Myggsmeten. För att komma dit tar man väg 92 rakt in i landet. Det tar ca en och en halv timme att köra från Umeå. Man passerar skog, skog och mer skog. Något hygge, någon myr, någon älv och mer skog. Till slut kommer man fram till Fredrika. Där försökte vi handla lite mer barnmat, men utbudet var värre än skralt. Två sorters puréer hade de, från 1 år, så det fick vara. Tre paket blöjor såldes också, men det hade vi tillräckligt. Vidare bar det till Tallsjö, via ett vägbygge som fick han som körde att bli rejält nervös. Vi kommer säkert få punka, och vad gör vi då? Men nej, ingen punka.

Väl framme mötte oss en vägg av mygg och inne i stugan en vägg av P4 Västerbotten, samt vårt resesällskaps pappa. Vi gjorde i ordning middag och åt. Vi gick husesyn i den lilla stugan full av tygblommor. Och sedan regnade det. P4 Västerbotten gjorde anspråk på allt talutrymme i det lilla köket, men kunde ändå inte tysta oss pratkvarnar. Så när det väl slutat regna tog min skriande längtan att komma ut i friska luften och tystnaden över och vi gick, allihop, ut. Ner till sjön. Där var det, om möjligt, ännu fler mygg. De riktigt svärmade runt oss och jag blev stucken på handen när jag fotade och i hårbotten, överallt där de kom åt.

Senare på kvällen, när M lagt G i bäddsoffan från femtiotalet och när vi ätit lite efterrätt, gick jag och min vän ut en sväng. Vi gick till det riktiga Tallsjö och fotade sjön och fina hus. Det låg en överhuvudtaget genuin känsla över byn. Vackert och ensligt. Jag blir inte sugen på att bo där, trots att något liknande var min dröm när jag var liten.

Nästa dag begav vi oss till det andra av våra två mål på resan: Stockholmsgata. Det är, liksom Högbonden, ett bra ställe att åka till om man inte har barn som är benägna att springa iväg var som helst utan att se så långt framför sig. Det sitter nämligen en Varning för stup!-skylt precis när man kommer in i området, och det är en seriös varning för höga stup. Inte ett staket så långt ögat kan nå, men ändå fint iordninggjort med spänger och trappor där det är som svårast att gå. G satt i bärselen och M bar honom. Tur att jag har M, alltså. Han är bäst på att natta, busa och bära. Helt klart bäst.

Tjärn vid Stockholmsgata

Stockholmsgata är en kanjonformation som bildats under istiden. Det sägs att området kallas just så eftersom det liknar de smala gatorna med höga hus i Gamla Stan. Vi gick längs hela kanjonen, både ovanför och nere i djupet. När vi var på väg ner för en brant trappa såg vi en tjädertupp som sprang och sedan lyfte. Det lät tungt. Det var häftigt! Det var en riktig trollskog där nere i kanjondalen. John Bauer-motiv så att det bara sprutade om det. Ronja Rövardotterkänsla. Vi gick ända tills det att kanjonmiljön var slut, och sedan gick vi tillbaka igen. Visst är det märkligt att det alltid känns mycket kortare att gå tillbaka en sträcka än att gå den för första gången? Jag tycker ofta att det är så. Och det är ju skönt på många vis, särskilt som vi inte hade ätit lunch ännu.

Som tur var fanns det bord och bänkar, och även ett vindskydd, vid parkeringen. Där satt vi och åt vår medhavda lunch. G fick vattenmelon för tredje gången i sitt liv och han riktigt skrock-skrattade när han väl fick tag i en bit. Så himla gott! I bilen därifrån somnade han gott.

Väl i Åsele igen bestämde vi oss för att leta upp Antonios Bageri, från vilket vi ibland köper bröd här i Umeå. Bara det var en odyssé i tre delar genom Åseles industriområde. Till slut hittade vi i alla fall bageriet i en länga som även inhyste SFI. Antonio och hans fru var där och bakade. De är båda från Portugal och kom till Åsele på grund av den ekonomiska krisen. De blev så glada att vi hade letat upp dem att de bjöd oss på två limpor och lite kakor. Helt i enlighet med den sydeuropeiska, generösa, mentaliteten. Vi tackade så mycket och reste vidare. Mot Bjurholm.

Bjurholm. Kanske inte den mest upplyftande metropolen i världen. Men ändock ett ställe där det bor lite folk och där det finns två pizzerior. Vi valde en. Jag valde falafelrulle. Den visade sig bestå av en pizza som de rullat in falafel, sallad och framförallt dressing i. Det var bland det värsta jag ätit, så jag kunde för mitt liv inte förmå mig att äta upp den. Men lite mättare och lite gladare begav vi oss till kyrkogården. Där ligger nämligen en av mina döda vänner. Under ungefär en halvtimma letade vi överallt på kyrkogården efter hennes grav. Till slut hittade M den. Och just då kom solen fram. Den lyste upp de gyllene bokstäverna på den ljusgrå stenen. Född 1985 död 2017. Alldeles för ung, med alldeles för litet barn. Så sorgligt, så tungt. En ängel ingraverad. En vit ängel uppepå. Jag vet att du vilar där, under jorden. Hel. Jag tänker att du tittade fram med solen och vinkade. Uppskattade att jag kommit. Jag hoppas det.

Efter detta bar det iväg hemåt. Vi lämnade av vårt resesällskap och väl hemma fick G leka av sig lite med sina saker innan det var dags för sängen. Hela natten sov vi, och stora delar av dagen efter, kändes det som. Det är roligt att resa, men man blir också trött. Särskilt om man är liten.

La lista

Som föräldrar gäller det att komma överens om vad som ska göras och när, så att vardagen flyter. Det känns inte riktigt rimligt att ha ett schema på minuten men om alternativen är att tjafsa varje dag om vad som behöver göras och att ingen orkar och att båda vill att den andra ska göra det eller att ha en lista eller ett schema så att saker och ting blir gjorda, väljer jag hellre ett schema. Fast det blev en lista. La lista.

Jag döpte listan till Tareas del hogar (hushållssysslor). Men egentligen hade den kunnat heta kvällslistan eller något liknande, eftersom det som står på listan är sådana sysslor som behöver göras på kvällen, efter ca kl 16.30.

Det är femton punkter på listan, bland annat dessa: laga middag, städa köket, mata G, torka av bordet där G har ätit, ta bort leksakerna från golvet, bada G, lägga G, ta ut soporna. I pedagogikens och samförståndets namn borde väl listan ha skrivits av oss båda två tillsammans under en lugn och harmonisk stund. Så blev det inte. Jag skrev den medan M la G en kväll, för det är alltid han som lägger honom nu för tiden. Sedan visade jag listan och då fick nog M en smärre chock. "Är det så mycket som måste göras?" undrade han. Ja, det tycker jag.

När jag gjort listan räknade jag ut att jag, just den kvällen, genomfört 11 av 15 punkter, att en punkt hade vi hoppat över, en sak hade vi gjort tillsammans och att M själv hade gjort två saker. Och då kommer ju genast tankarna kring jämställdhet. Ska inte listan delas lika, så att det blir rättvist? Jag har kommit fram till följande svar: nej. För mig är det viktigaste att vi har ett samarbete som innebär så lite friktion som möjligt. Det har vi inte riktigt som det ser ut nu, men jag tror att vi kan nå dit, eller åtminstone bli bättre. Jag tror så här: allt är föränderligt, ingenting är statiskt - alltså borde även vi kunna bli bättre på en massa saker, till exempel att samarbeta kring hushållssysslorna.

Jag kan gott och väl tänka mig att byta bort nästan hela listan mot att M är med G på kvällen. Att de leker och gör saker. Då kan jag städa i köket och plocka leksaker. (Jag hör ju själv att detta är den typiska fällan: en ansvarsfull städande kvinna som lever med en lekpappa.) Jag ser på listan som ett sätt att synliggöra allt som jag eller vi gör, allt som behöver ordnas för att hemmet ska vara i det skick vi vill och för att vardagen ska rulla på och fungera. Den är även en hjälp för mig att kunna kontra när M säger att han är innerligt trött och inte orkar t ex lägga G. Då får han som svar att jag också är trött men jag kan tänka mig att tömma diskmaskinen, ta bort tvätten, städa upp i köket och ta upp alla leksaker om han bara lägger G. Och då är valet ganska lätt. Jag vill att han ska förstå att jag också gör en massa saker och inte bara kör med honom. Det är nog lätt att känna så när den ena partnern hela tiden ber om saker. Kanske är det bättre att bara utgå från listan: Här är listan! Detta behöver göras! Vad gör du? Vad gör jag?

Jag vet inte. Hur gör folk egentligen? Tydligen fördelar de hushållsarbetet ganska ojämnt, sett i antal timmar, särskilt när de fått barn. Jag undrar dock vad som räknas som hushållsarbete, om engagemang i barnen ingår i det, t ex leka med dem, byta blöja, mata, packa gympapåse osv.

Livet är föränderligt. Särskilt extra superföränderligt är det när man får barn. Då förändras livet radikalt, det verkar alla föräldrar skriva under på. De olika förväntningarna på den goda modern och den goda fadern påverkar säkert ens handlingar en hel del. Och det känns nästan helt omöjligt att leva i en egen liten värld, när vår omvärld hela tiden lär och lärt oss hur vi ska göra. Mitt mål var att leva i en mer jämställd relation än föregående generation. Det känns inte riktigt möjligt just nu (om man jämför med mina föräldrar, men om man jämför med Ms föräldrar är skillnaden stor). Mitt mål nu är att vi ska ha en fungerande vardag och då får väl den inkludera ett så ofeministiskt förhållningssätt att jag kan ta nästan hela listan om du tar barnet. Eller är det just det som är feminism? Att främja en så god fader-son relation som möjligt medan man själv diskar undan?

Hur gör ni?