En fin lördag i slutet av juni

Sned horisont, men det gungade ju!

Så börjar lördagen, dagen efter ett härligt infirande av min väns semester på en balkong med utsikt över havet och holmen, med solen i ögonen och grillade oliver, manchegoost, körsbär och mer därtill, klockan sju. Ett kvällshäng som sedan blev att vi gick ner i hennes lägenhet och fortsatte att prata. Klockan halv elva bytte samtalet ton och blev mer och mer viktigt, och då kunde jag ju inte gå hem. Halv tolv var det helt stilla och vi promenerade tillsammans med den stora hunden nästan ända hem till mig. Ingen katt blev jagad, även om storhunden gärna hade velat.

Ja, lördagen började alltså klockan sju på morgonen. Vår son vaknade och ville ha bibi, alltså välling, och jag har för mig att han fick nattblöjan bytt. Jag är bibiansvarig och M är blöjansvarig så vi tog som vanligt varsin grej. Det är så skönt med rutiner och fasta positioner på vissa saker. Det föder smidighet och dödar eventuellt tjafs. Underbart!

Jag ville sova vidare. Vem vill inte det klockan sju, dagen efter djupa samtal mitt i natten? G gick upp en liten stund men kom sedan och la sig hos mig och ville se på färgglada, meningslösa traktorer. Okejdå. Jag fick hålla i mobilen och han kolla. Jag kan inte säga att jag somnade men jag vilade åtminstone. Vid nio gick jag upp. (Va? Kollade han på mobilen i två timmar? Ojdå...) Vi skulle ut och åka båt, för att lära oss att köra lite, så jag käkade frukost och fixade pastasallad till alla. I en burk bredvid gjorde jag nostalgisås: gräddfil, chilisås och lite salt och vitpeppar. Mums!

Vid tio ungefär, kom vi iväg. Hemifrån alltså. Vi cyklade över bron och träffade mina föräldrar och gick med min pappa till båten. Han lärde mig allt möjligt om båten och jag fick backa ut och köra iväg, med honom bredvid mig och G och M sittandes framför mig i den lilla båten. Det är glidigt att köra båt. Inte alls som bil eller cykel där underlaget är stilla och stumt och man får grepp. Båten slingrar sig och glider än hit och än dit, fastän man försöker styra. När vi fick upp lite fart gick det lite lättare, men vi tog det lugnt. Vi åkte tillbaka mot holmen där vi bor och passerade under den lilla bron. Där var det trångt som sjutton, men jag lyckades faktiskt undvika att köra in i en båt, även om det var lite nära. Igenom hamnen och ut förbi piren på andra sidan. Norrsidan. Där blåste det rejält och sjön var alldeles för vild för nybörjartove i badbaljebåt. Båten hoppade runt överallt hur som helst och jag blev alldeles psykiskt yr av att försöka styra den. Genast gav jag upp planen att ta oss till en specifik ö lite längre bort och lät min pappa ta över körandet och styrandet. (Ta över rodret heter det, men denna båt har ratt.)

Vilken tur att han har många års båtvana och kunde styra skutan runt holmen och ner mot stora bron. Där ungefär fick jag ta över och köra hem igen. Då gick det bättre, men ändå... vilken nybörjare jag är! Det kommer att många år innan jag åker ut med båten utan någon som kan mer än mig, om det ens någonsin kommer att ske.

Väl i hamn igen gick vi hem till mina föräldrar och åt den medhavda matsäcken vid deras verandabord. Det var faktiskt skönt att ha fast mark under fötterna igen!

Efter detta cyklade vi hem och sov middag. G var seg på att somna men tillslut kom han till ro i sin vagn. Vi vuxna fick också en liten men välbehövlig tupplur efter äventyret till havs.

När  vi sedan vaknat till igen cyklade vi än en gång över bron och hem till mina föräldrar, men denna gång för att äta middag. Marockansk köttgryta som smakade himla gott! Det vill jag testa att laga någon gång.

Mätta och belåtna cyklade vi upp till Klädesholmens nya kyrkogård och letade upp elljusspåret som de håller på att anlägga och som löper längs med kyrkogården och bort mot Rönnäng igen, tror jag. Det blev en fin promenad i skogen. Vi vek av vid Vänerskepparens torp och gick ända fram till att hagmarken i Tuveslätts naturreservat börjar. Där hade jag dock ingen lust att gå in, med tanke på att det går kor där så här års. Det räckte med äventyr för idag, tyckte jag. Istället gick vi tillbaka och sedan cyklade vi hem.

Hemma åt vi glass och jag och G tittade i en halvtimma på Pino innan det var dags för honom att lägga sig. Jag hade föreslagit för M att vi skulle titta på någon film, men eftersom även denna läggning drog ut på tiden valde jag tydligen att städa ett av våra badrum istället. Det var välbehövligt, men kanske är det bara jag som gillar att städa badrum sent en lördagskväll? Inte första gången det händer faktiskt... God natt!

Lille G snart tre

Snart är du tre, men än är du två - år alltså. Om några dagar är du exakt två år och tio månader gammal. Ursäkta - ung! Du är liten och stor på samma gång, men mest tycker jag att du är stor. Och samtidigt är du faktiskt liten.

Din mormor och din farmor säger att det märks att du har vuxit och blivit mognare. Mognare på en tvåårings sätt, antar jag att de menar. Och så är det säkert, även om det verkar  vara lättare för dem att observera och se denna förändring än för mig som är med dig varje dag. Men så är det väl alltid?

Jag tänkte passa på att skriva om vad du älskar. Du vet ju vad du älskar just nu, men tänk om du läser det här när du blir lite äldre och kan tänka tillbaka på hur det var när du var liten. Jag hoppas att du gör det. För att berätta för ditt framtida jag, vem du var idag (sommaren 2019) tänker jag här berätta vad du älskar.

Du, mitt älskade barn, älskar att klättra i berg. Ja, skogspromenaderna i Umeå har bytts ut mot bergsklättring här på holmen. Det passar ju bra att du älskar det nu när bristen på skog är uppenbar. Du älskar i och för sig fortfarande att vandra i skogen, men tyvärr blir det inte så många skogsutflykter. Vi borde nog åka till skogen i Aröd eller Tuveslätts naturreservat lite oftare. Eller till Bö tjärn. Du är faktiskt väldigt bra på att gå, och snart får vi nog sluta använda vagn till dig. Ofta går vi över hela holmen utan vagn, men ibland har vi med en liten lätt sak (paraplysulky) som vi köpte nyss och som du tacksamt kan sitta i på vägen hem från våra bergklättrande äventyr. Annars kan du också tänka dig att rida på pappas axlar eller på mammahästens rygg, men vagnen blir lite bekvämare för oss alla faktiskt.

Du älskar också att läsa böcker. Ja, detta är faktiskt ett intresse som hållt i sig sedan vi började när du var ungefär fem månader. Din favoritbok just nu är "Heja Tulla" av Margareta Nordqvist. Du gillar också "Lillbrorsan och jag" av Ulf Sindt. Den förstnämnda har vi köpt på loppis och den om lillbrorsan tror jag att vi fått av några grannar. Den gamla godingen "Max lampa" går fortfarande hem, samt några nya böcker om Sune. Alfons tycker du också om.

För att fortsätta på kulturspåret kan jag nämna att det du tycker om att se på, på "tv" (vi har ingen TV utan det blir på någon av våra föräldrars mobiler oftast) är Alfons Åberg, Pippi Långstrump (lite svårt än), och några meningslösa videos om fordon och färger, helt utan story. (Jag antar att det är inspelade dataspel, men jag vet inte. Jag hatar dem och du älskar dem, så du får se dem ibland.) Du gillar även att se en extremt fult animerad video om någon bonde/traktor som hämtar höbalar osv. Jag gillar mer traktorvideos där man får se riktiga traktorer som hämtar höbalar... Ja, och det var en mening jag aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle få skriva, inte för tre år sedan i alla fall.

Du tycker även om att gå på Akvarellmuséet i Skärhamn med pappa och måla i deras verkstad. Jag själv har tyvärr inte fått till något besök där än, sedan vi flyttade hit. Vi borde nog rita och måla lite mer med dig hemma, men det gör vi inte. Vi får skärpa oss på den punkten. Kanske köpa asfaltskritor att rita med på vår billösa parkeringsplats? Det hade varit nåt!

Du tycker om att gunga, åka rutschkana och allmänt leka på lekplatser. Vi har en nära och ibland går vi till en lite längre bort. Nyss har vi hittat en tredje lekplats i närmsta grannort. Där blir du helt uppspelt, antagligen för att du inte är van att vara där. Mer sådana utflykter får det bli!

Vi hänger en del i trädgården nu på sommaren. Jag har planterat grönkål och tagetes som mördarsniglarna älskar och du hjälper mig att vattna. Det går till så att vi fyller upp en hink med vatten och så fyller du din vattenkanna med vatten från den och vattnar lite överallt. Till slut häller du bara ut allt vatten på gräsmattan så att vi kan gå in och hämta mer. Du har faktiskt respekt för blommorna och tycker om att lukta på dem. Du har nyss lärt dig vad Bohusläns landskapsblomma heter, även om du säkert inte vet att det är just Bohusläns landskapsblomma: Kaprifol. Den luktar gott! Du vet vilka växter som är ätbara i vår trädgård (mynta, rosmarin, timjan, oregano, persilja, jordgubbar, smultron, gräslök) och benämner dem "maten".

Du tycker även om att sjunga, t ex Nyss träffade jag en krokodil, Hjulen på bussen, Lilla snigel, Blinka lilla stjärna. Och jag tror faktiskt att du nästan bara sjunger på svenska. En spansk sång du tycker om när pappa sjunger för dig är Aserrín aserrán (första versen i den videon), vilket är en ganska sorglig sorg om fattigdom i arbetarklassen egentligen. (Min översättning: Aserrín aserrán - träarbetarna från San Juan, ber om bröd, men det får de inte, ber om ost men de får ben, de ber om vin och det får dem, de mår illa och går hem.) Just den verkar faktiskt vara en Colombiansk version av sången, som nu när jag undersöker saken närmare verkar finnas i en oändligt antal versioner! Häftigt! Det är väl så det blir med ett så enormt stort språk som spanska, antar jag. (Ordet aserrín betyder förresten sågspån och aserrán antar jag bara är ett ord som passar bra för att det på något sätt rimmar med aserrín. Det är en allitteration, eller är jag helt ute och cyklar nu?)

Du tycker om att prata, men helst bara med folk du känner och när du känner dig trygg. Du säger ganska många ord i följd nu (på svenska, färre på spanska), t ex: Vovven kan inte klättra i berget där. 

Avslutningsvis vill jag också nämna att du älskar att äta. Särskilt makaroner, korv, köttbullar, fiskbullar, potatis, kaka, glass, hallonkräm, chips och välling. Du äter mycket annat också, men detta är favoriter. Du vet ännu inte vad godis är!

Ett favoritbus du gör är att kasta mina kläder lite överallt. Du tycker även det är skojigt att stå på alla fyra (upp och ner) eller hänga över en stol så att ditt ansikte blir upp och ner. Du har för ett tag sedan överlistat vår "barnsäkra" hasp på dörren till trädgården och kan numera hoppa över grinden in till köket, båda med hjälp av en stol.

Ja, du min lille G. Om två månader blir du tre. Men innan dess är det sommar, och jag hoppas den blir rolig och härlig för oss alla! Puss på dig!

Ännu en nyponros i kvällsljus

Det blir nog ingen vacker solnedgång ikväll och dessutom blåser det kallt i ryggen. Ändå sätter jag mig på bänken på utsiktsplatsen en stund och lyssnar på de små vågornas skvalpande mot klippan nedanför. Det gäller att stanna upp ibland. Andas. Ta det lugnt.

Ta det lugnt, ja. Det är ett begrepp min lille son börjar förstå. För honom innebär det att sitta stilla i soffan och titta på tecknat eller läsa bok efter en aktiv dag. Tätt intill mig.

Ingen fara. En annan fras som G ganska nyss har börjat använda. Den är särskilt användbar i samband med läkarbesök. Först var vi med honom, på återkontroll (återbesök, efterkontroll), och han lekte i den stora båten i entrén, precis som jag gjorde när jag var liten. Påväg upp i hissen var det okej, lite spännande att åka hiss, men när vi började gå genom korridoren som ledde till avdelningen upprepade han flera gånger ingen fara. Och vi bekräftade honom. Nä, det är ingen fara, det kommer att gå bra. Läkaren ska bara titta lite. Men när vi väl kom in på avdelningen och jag skulle anmäla oss i receptionen bara skrek han. Han minns. Han minns att vården inte är rolig. Dagen efter pratade han på sitt sätt om läkarbesöket med mig: Hejdå läkaren! Ingen fara. Ett annat sätt att bearbeta sitt obehag i vården som G använt sig av på sista tiden var dagen efter att han varit på vårdcentralen med sin pappa, eftersom båda var lediga och eftersom pappa M hade öronen fulla med vax. G hade lekt med en leksak från väntrummet medan sköterskan tog bort vaxpropparna. Dagen efter fick G tag i ett paket platshandskar, hemma. Han tog på sig en och hittade även någon slags tratt. Han gick fram till M som låg och vilade och lekte att han skulle tömma Ms öron med tratten. Ingen fara, sa G.

Och visst blir man lite extra lugn av mulna kvällar. Eller mulna mornar också för den delen. Det känns lugnt och fridfullt och det får vara bra som det är.

Jag har inte fått till att skriva på ett tag. Det gör ingenting. Detta är mitt forum och om jag inte orkar eller hinner skriva så är det ingen fara. Jag hoppas såklart att någon där ute läser vad jag skriver men mycket skriver jag också för att minnas själv, för att kunna gå tillbaka och läsa vad jag skrivit.

På tal om att kunna gå tillbaka och läsa så har jag ganska nyss läst igenom en dagbok jag skrev för 15 år sedan. Jag var arton år då och Oh så innerlig. Jag älskade verkligen människor! Det skiner igenom väldigt mycket i mina texter. Jag älskade att skriva också och har varvat dikter med rena dagboksanteckningar. Några sms har jag också skrivit av. Det är intressant att läsa och reflektera över hur tiderna förändras och över hur man själv förändras. På något sätt kan jag koppla detta till de litteraturhistoriska epokerna.

Renässansen - eller kanske borde det heta nässansen? Ja, man föds helt enkelt. "Antiken återföds" brukar man säga men här kanske vi ska tolka det som att varje gång en människa föds återföds en människa. Inte en fysisk människa i sig, inte en själ heller kanske, men ja, under antiken föddes en massa barn och nu föds en massa barn. Varje födelse är unik i sig och samtidigt någon slags upprepning av föregående. Jag vet knappt om jag hänger med själv i detta, utan jag ville mest få ihop det. Man föds. Jag föddes.

Upplysningen. Detta skulle kunna vara en människas skolgång och alla lärdomar hon eller han får under sina första år. Det är mycket som ska läras in och som man ska upplysas om. Det går upp ett ljus eller två och man känner sig upplyst.

Romantiken. Här är det känslorna som får plats. Det är nu man går in i tonåren och verkligen lever ut det innerliga. Jag var en riktig romantiker eftersom jag älskade att vara ute i naturen och att fantisera om romantiska möten. Det var mycket känslor, mycket kärlek men också ångest och gråt och olika rädslor.

Realismen. Det är väl där jag befinner mig nu: "inom hemmets fyra väggar". Jag ser saker som de är och kan beskriva det ena och det andra in i detalj. Jag räds inte det fula och lite tråkiga, vardagliga. Samtidigt har jag kvar en del av alla mina föregående epoker i mig. Jag tycker fortfarande om att lära mig, samt att lära andra, jag tycker om naturen och människor och jag har ganska nyss fött ett barn. Nacer. Renässans.

Vad mer kan jag berätta för er om? Ja, jag cyklar på. Idag tutade en bil på mig på bron. Dess förare ville nog att jag inte skulle uppta hela min körbana, vilket jag struntade fullkomligt i. Jag har också rätt att färdas på denna väg - och här finns det faktiskt ingen cykelbana. Dessutom är det farligt att köra om i en kurva. När vägen väl blev rak och sikten fri lade jag mig mer åt höger så att bilen kunde köra om. Då tutade den på mig en gång till. Väldigt irriterande. Har de så bråttom ut på holmen, verkligen?

Försommaren börjar lida mot högsommar verkar det som och det är fullt upp hela tiden. G somnar inte förrän närmare klockan 22 och det är kanske även därför jag inte riktigt hinner eller orkar ta mig tid att sätta mig och skriva. Jag tänker ibland på vad jag skulle kunna skriva om men det är inte ofta jag får ett riktigt il.

Om knappt två veckor har jag semester och jag vet inte hur det ska bli. Vi ska vara lediga tillsammans i tre veckor och vi har pratat om några utflykter här runtomkring och jag tänker även på seriösa saker som inreda vår sons rum, styra upp min mans ateljé medelst införskaffa bokhylla, städa förrådet... Men vi får väl se. Helst ska vi ju ta det lugnt också. Lite salta bad och så. God mat, förhoppningsvis.

Ja, det var nog detta om detta. Ta det lugnt, ingen fara, litterära epoker och försommaren som lider mot sitt slut. Jag hoppas ni har det bra där ute! Ta hand om er!

Jag borde la skriva något

Dagarna och veckorna går och jag borde väl snart logga in och skriva något? Så tänker jag, och så går ännu en dag. Vad ska jag skriva om? Det finns inget att skriva om, ingenting som pockar på och behöver skrivas ut. Det är inte det att ingenting händer. Det händer saker hela tiden. Men vad ska jag skriva om? Allt det som händer? Det jag tänker på. Mina tankar. Tovetankar?

Det har varit Havets dag. Det har varit Sillens dag. Det har varit badväder, men jag har inte badat. Det har regnat, det har blåst, solen har passat på att skina, men snöat har det inte gjort. Strandtriften har blommat över men nyponrosorna har slagit ut, det såg vi idag när vi var uppe och klättrade i berg vid vattentornet. Vilken utsikt! M blev sugen på att besöka Tjörnekalv. Vi pratade om att ta någon båt till Marstrand i sommar. Kolla in fästningen. Det tror jag att min man skulle gilla, och mitt barn skulle gilla att testa hur det ekar på olika ställen. För det lär det väl göra? Jag har varit där två gånger, en gång som barn i lågstadiet och en gång som tonåring, ungefär. Och en gång på studentbal. Men då var vi inte på fästningen utan på Socitetshuset.

Fästning, fästning, fästing. G hade en fästing på ryggen i veckan. Den hade bitit sig fast och jag blev stressad. Ropade på M som var långsam. Till slut kom han med olivolja och en kniv. Oljan skulle han ha för att ta bort fästingen med, sa han, och kniven för att döda den. Herregud! Galet, tyckte jag, och rusade ner med oljan (Det är en myt! Det är en myt!) och kniven och hämtade en pincett. Fästingen avlägsnades och spolades ner i toaletten. Jag hoppas den dog. G har inte uppvisat några tecken på borrelia eller TBE, vilka det nu skulle vara, och ska förresten vaccineras en tredje gång mot det sistnämnda i slutet av nästa vecka. Det kommer bli en odyssé i tre delar eftersom vaccinet måste tas i Kållekärr. Hur svårt kan det vara att ta en ynka spruta till Skärhamn? Men ja, tydligen är det Kållekärr som gäller. Berget, Mohammed, Mohammed, berget, tänker jag och så planerar jag att cykla till mitt kontor med G,  ta bussen vid en bra busshållplats, ta bussen till Kållekärr, vaccinera, ta bussen till förskolan och sedan promenera till kontoret. På så vis kan jag sedan hämta G med cykeln på eftermiddagen. Tjiho! Typiskt att det inte gick att få en tid en av de vardagar M är ledig. Typiskt.

Det är mycket logistik när man inte har bil, men det känns ändå värt det. Trots det har vi nyss instiftat ett "gemensamt bilkonto" där vi ska försöka spara pengar så att vi en dag när vi behöver det (vilket kommer definieras av oss) kan köpa en bil, och förhoppningsvis en bra och inte allt för gammal bil. Just nu har vi 8000 på kontot. Så det lär väl ta ett år eller något att få ihop en hyfsad summa. Vad vet jag? Hur som helst känns det bra att ha pengar att ta av den dagen behovet uppstår.

Igår var vi på grillfest, förresten. Det var en av Ms kollegor som ordnade detta, i sin egen trädgård. Han och hans familj bjöd in alla som ville komma från arbetsplatsen. Det blev ett trevligt gäng och det var härligt att få umgås med lite folk! Ungefär tjugo personer, skulle jag uppskatta. G var yngst och sötast. Jag var den yngsta frun. Fast jag är ju inte fru, men ändå. Frun i familjen som bjöd in och jag hade ett intressant samtal om hennes liv i Afghanistans nutidshistoria. Detta måste jag läsa mer om, kände jag. Så intressant och så hemskt. Hon sa att de första två åren i Sverige kändes som en dröm, efter flera omgångar av stridigheter i Kabul, talibaner och skräck. Då kom det lite tårar i mina ögon, kan jag säga... Jag är så glad att vi lever i ett land där det råder fred och frihet. Jag är så glad att de kan vara här. Världen tillhör oss alla. Strandtriften, havet, solnedgången. Ja, jag önskar verkligen att alla skulle kunna få uppleva det här som är fred. Men så är det inte tyvärr...

Samtidigt slåss jag i mitt inre och med min omgivning eftersom jag lever med feministiska ideal i en patriarkal värld. Jag blir den jagande som jag också måste läsa mer om, och tjatar och håller på och hetsar. Snälla, gör det, gör det... Kan du ta undan i köket? Kan du plocka upp lite leksaker från golvet? Kom igen... Snark. Jag ska försöka lugna mig, men det är så sjukt svårt att bryta mönster. Har ni också märkt det? Analysen finns där - var jag får mitt beteende ifrån och var han har fått sitt ifrån (ursprungsfamiljerna). Men hur sjutton bryter vi det och gör bättre så att det blir bra? Ingen aning. Mitt mål är att vi ska göra ungefär lika mycket av det gemensamma jobbet, alltså det obetalda hushållsarbetet, och att jag ska slippa påminna, hetsa och tjata, för att min man ska slippa bli påmind, hetsad och tjatat på, vilket jag vet av egen erfarenhet är sjukt störigt och omotiverande. Samtidigt vill jag ha en viss ordning, vilket han inte verkar bry sig om alls lika mycket. Olika nivåer - en klassiker. Ja, vi har testat listor. Och vi har en just nu, som vi skiter i... Åh... Har någon något förslag?

Dagarna och veckorna går. Lite av det jag tänkt på har jag skrivit här. Jag har inte skrivit om att vi varit i Göteborg och ätit japansk mat. Jag har inte skrivit om att jag gosat med min fina systerson. Jag har inte skrivit att jag kramat Janne Josefsson. Jag har inte skrivit om att årets sill faktiskt är riktigt god och att vi åt den bakom en syrénbuske med havsutsikt. Men så var det.

Jag hoppas att ni har en fin försommar, för det har jag, om än väldigt intensiv. Ta hand om er så hörs vi!