Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Och så cyklade vi

Vårsolen i torsdags fick mig att vilja cykla! Filmvisningen på kvällen fick mig att vilja cykla ännu mer! Och att M hade lämnat in både sin och Gs cykel på reparation och kunnat hämta ut dem samma dag fick G att vilja cykla igår, fredag morgon i regn och mörker. Så då gjorde vi det!

I torsdags kväll samlades jag och tjugotvå andra personer för att se Fredrik Gerttens film Bikes vs Cars på öns folkhögskola, en filmvisning med mackfika och hembakta semlor arrangerad av öns omställningsgrupp. Livspusslet hindrade mig från att komma helt i tid till förfikat och försnacket men jag hann åtminstone fram till innan filmen började och jag hittade några tanter att sitta med. Efter filmen pratade vi dels om vad vi sett i filmen och dels om vad vi anser behövs för att förbättra cykelmöjligheterna här i vår kommun.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig, trots att jag har sett den förut. Den är så snyggt gjord och visar med all önskad tydlighet hur bilismen på många platser i världen helt tagit över, men också ökat så fruktansvärt mycket att den sätter käppar i hjulet på sig själv, genom enorma köbildningar. Detta kanske också är lösningen? föreslår en brasiliansk professor. Det enda jag saknar i filmen är ett landsbygdsperspektiv, men jag antar att man inte kan ha med allt. Regissören nämner dock landsbygden lite kort i slutet av en intervju (9.50).

Filmen berättar om hur enkel maskin cykeln är. Att cykeln är billig och kan användas av alla (som kan cykla), men att stadsplanering på vissa platser sätter käppar i hjulet för oss som vill ställa bilen och cykla oss genom vardagen. Den redogör för hur mycket oljebolag, biltillverkare och bostadsbolag påverkar politiska beslutsfattare och hur stadsplaneringen så länge utgått från just bilen. Ett exempel är att när man bygger köpcenter utanför stadskärnan tvingar man mer eller mindre folk att ta bilen dit. Den berättar hur stor landyta i Los Angeles (har jag för mig) som går åt till vägar och parkeringsplatser. Den jämför hur mycket befolkningen ökat med hur mycket bilarna har ökat. Bilarna hade ökat mest, fler har alltså bil. Filmen berättar att när medelklassen ökar i världen kommer fler ha råd att köpa en bil och därför kommer bilismen öka ännu mer. Den berättar att nya motorvägar och förbifarter inte kommer lösa trafikstockningssituationer i storstäder utan snarare locka ännu fler att ta bilen och leda till minst lika mycket köbildning som nu. Den berättar att i USA lägger folk 55 arbetsdagar per år på att pendla med bil till och från jobbet, med andra ord på att sitta fast i bilköer. 

Filmen berättar också mycket om cyklisterna och om hur de kämpar för en drägligare cykeltillvaro i São Paulo, Los Angeles och Toronto. Filmen berättar om spökcyklar som monument över alla de cyklister som dödas i trafiken i brasiliens största stad.

Filmen varvar statistik med intervjuer och stadsmiljöbilder på ett mycket effektivt sätt. All statistik är dock från 2015 eller tidigare, eftersom filmen hade premiär 2015. Nu har det gått nästan tio år och det hade varit intressant med någonslags uppföljare. Jag vill veta hur det gått för cykelgruppen i São Paulo och för cyklisterna i Toronto och LA. Jag vill veta hur det gått med cyklismen och bilismen i världen. 

Filmen slutar åtminstone med hopp! I São Paulo beslutar den då nya borgmästaren plötsligt att det ska målas röda cykelbanor på vissa gator. Mitt i natten utan förvarning gör de det bara! Och enligt google maps satellitbild finns de fortfarande kvar på Avenida Paulista (en gata som är med i filmen). Se vad fint:

Men enligt ett litet reportage på Sveriges radio från mars 2015 hade en lokal domare försökt stoppa cykelbanorna, men inte lyckats. 6000 cyklister hade samlats för att demonstrera mot stoppförsöket. I filmen säger en av de brasilianska cykelaktivisterna att mobiliseringen av cyklister är avgörande för att få till förändring. 

Här i Sverige har vi Cykelfrämjandet och vi kan organisera oss på andra sätt, t ex med hjälp av Naturskyddsföreningen eller lokala omställningsgrupper. Men framförallt kan vi cykla! Vi kan cykla där det finns cykelbanor och vi ka cykla där det inte finns cykelbanor. Vi kan lära våra barn att cykla och vi kan cykla med dem! För varje cykel blir det en bil mindre, åtminstone om den cyklas av en vuxen med körkort som annars hade tagit bilen, som jag igår.

Filmens trailer  kan ses här: WG Film Bikes vs Cars

Längre reportage om cykelkampen i Latinamerika här: Lotten Collin om cykelkriget i Latinamerika

Maria Soxbo uppmanar till hundra dagars cykling här: Ska vi cykla ihop? (Cykelutmaningen – 100 dagar på ett år!)

Har du också sett filmen Bikes vs Cars? Vad gjorde den för intryck på dig? Hur ser dina cykelvanor ut? Vad skulle få dig att cykla mer? Vilka hinder och möjligheter finns hos dig?

Så återvänder ljuset så smått

Jag längtar efter att cykla! Ljuset börjar återvända, lite, lite i taget, några minuter om dagen, så jag längtar efter att börja cykla igen. Men innan vardagscyklingen kan börja rulla behöver cyklarna fixas till litegrann. Gs cykel har punka. Min cykel rasslar lite väl. Idag kanske M fixar Gs cykel, och snart ska jag boka tid för service av min. Här på vår närmaste sportbutik har de en liten verkstad. Det kostar några hundralappar men det är det helt klart värt, ändå mindre kostnade än en enda tankning bensin. Så någon dag snart ringer jag och bokar tid. Kanske redan idag.

Skrivandet kom av sig lite igen, verkade det som. Men så är det med mig. Jag är ojämn i publiceringarna. Kanske är det för att jag mest skriver för mig själv, för min egen skull, men samtidigt tycker jag det är himla roligt att bli läst - såklart. Och jag blir superglad för alla kommentarer! 

Skrivandet kom av sig, verkade det som, men så var det inte. I själva verket har jag skrivit och skrivit och skrivit och läst och läst och redigerat och redigerat, men inte här, utan snarare i mitt yrke. Jag har haft turen att få ett skrivande yrke, alltså att få månadslön för att jag skriver. Halvtid jobbar jag med skrivande för min arbetsgivares räkning och halvtid arbetar jag med elever, som lärare. Nu på senaste tiden har jag dock fått arbeta heltid med skrivandet eftersom det som skrivits varit av största, största vikt. Nu hänger det delvis på mina texter hur det går för företaget de närmaste sex åren. Delvis. Annat spelar in också, som tur är. (Känn ingen press, näedå. Men det är också så att hälften av mina vänners anställningar också beror, delvis, på mina texter och hur de tas emot av upphandlande kommun. Sveriges största.)

Snön smälte bort och ljuset kommer, poco a poco. Gräsmattan är dyblöt men inte längre översvämmad och jag hoppas att vårlökarna inte ruttnar bort där under grässvålen, men det brukar de ju inte så varför skulle de göra det? G och jag börjar fantisera om att så och plantera. Vi googlar tomatfrön och paprikafrön, lägger morotsfrön i den digitala varukorgen fastän jag nästan tror att vi redan har. Innan frököp måste inventering ske, för jag har redan en hel massa sedan tidigare år, och dessutom har jag sparat från egna blommor i somras. Rosenskära, tagetes, luktärt och kanske några sommarrudbeckia har jag sparat frön från. Det gäller att ha några säkra kort. Ringblomma vill jag också ha, det hade jag inte förra året, men frön finns kvar. I några år lär de la hålla?

Ilet tog fart så till den milda grad att vi var tvungna att sätta igång genast. Jag tog fram det lilla terracottafatet med hål, som jag fick från min syrra i födelsedagspresent  förra året, och satte i ett glas vatten. I med en näve gula ärter. Så får vi se om vi åtminstone får några ärtskott på köksbordet att glädjas åt och knapra på. Alfalfafrön har jag också tänkt att man borde ha, perfekt som kris-grönsak ju, att grodda alltså. Och smörgåskrasse blir jag sugen på. Allt som växer, även i miniformat, är välkommet nu när ljuset, om än inte värmen, är påväg tillbaka.

Och på tal om värmen: Min svärmor spelade häromdagen in ett meddelande till mig om hur varmt de har det i södra Spanien. Ordagrant: "¡Tuve! En Sevilla hay 22 grados y 7 de mínima, y mañana va a poner 25 grados y aquí. Estamos en verano ahora ¿sabes? Así que... hasta allí te cuento. ¡Venga!" och ungefärligt översatt: "Tove! I Sevilla är det 22 grader, och som minst 7, och imorgon blir det 25 grader, även här. Det är sommar nu. Förstår du? Så ja, det är det jag kan säga. Vi hörs!"

Jag kunde inte låta bli såklart, att prata om klimatförändringarna. Bara lite. Vi måste sluta släppa ut nu. Jag måste börja cykla igen. Men inte bara jag... 

En annan dag, tidigare, delar min svåger med sig (i whatsappgruppen med fyra bröder och fyra fruar) av att ha promenerat 1,6 km, som en träningsprestation. Jag svarar att det bästa är om ni ställer era bilar och går runt i byn, då får ni motion gratis. Ingen svarar.

Ljuset kommer tillbaka. M har åkt skridskor för första gången i livet. Jag har åkt skridskor för första gången på 22 år. G har åkt skridskor för första gången på kanske 2 år. Lite vingligt för alla först, men sedan kul. Tills M ramlade. Nu vill han sälja skridskorna igen. 

Jag hoppas att ni alla har en fin vårvinter. Och sitter någon inne med tomatfrötips eller paprikaodlarråd är dessa mer än välkomna! Venga! Vi hörs!

Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?

Trettondagen

En kall men solig trettondag har vi haft idag. Inte för att jag har tänkt på att det varit just trettondagen, förutom en liten stund när jag insåg att bibblan var stängd, men vi tar det från början. Här kommer ett klassiskt sen hände det, sen hände det-inlägg innehållandes ingredienser som följda husmorstips, stängda bibliotek, elva minusgrader och älg vid mörk väg. Nu kör vi!

Imorse vaknade G inte förrän kl 8.30, och då hade han ändå gått och lagt sig i bra tid igår. I så bra tid att M och jag hann se första avsnittet av första säsongen av Bron. Det var säkert tio år sedan sist och M har aldrig sett den, jag såg den själv. Jag tror han började se med mig från säsong 2. (Tolv år sedan var det visst, jag googlade nu.)

Så innan G vaknade hade M hunnit gå upp och smita iväg till jobbet och jag hunnit skriva med en vän på mobilen, nerbäddad under mitt fluffiga täcke. När ytterdörren stängdes vaknade G och trippade över från sitt rum in till mig, kröp ner under mitt varma täcke. Efter en stund gick vi ner och åt frukost tillsammans i köket. Det händer nästan aldrig, men det var mysigt. G åt sex mackor (av tomatbrödet) och jag åt kanske fyra. Till detta drack vi båda te. Han har börjat dricka te min pojke nämligen, lite roligt tycker jag. Rooibos med god smak tycker han mest om. 

Efter frukost började jag feja. Jag dammsög nedervåningen och plockade undan en del, tog ut vår stora yllematta som vi har i vardagsrummet på snötvätt. Hu så tung den var! Jag la den på den frusna och någorlunda snötäckta gräsmattan och sopade på snö, sedan sopade jag av snön igen, vände mattan och upprepade proceduren. Jag vet inte om det är exakt så man ska göra, men jag hoppas den blev lite renare och lite mindre dammig. Snön är som torrt pulver nu när det är ungefär 11 minusgrader, men kanske fångar den upp något när den rör sig över mattan i takt med sopborstens tag. Sedan fick den hänga ute över en stabil trädgårdsstol en stund i en oformlig hög innan jag tog in den och lyckades hänga den dubbelvikt över vår tvättställning. Det var inte så stabilt, men det gick. Efter någon timma eller två bedömde jag den som torr (den var aldrig våt utan bara lite fuktig) och så kunde vi lägga ut den på parkettgolvet igen. 

Under tiden jag städade så dansade G. Han dansade oupphörligen till Pocoyos musikvideos i soffan, på soffbordet och på golvet. Solen sken in genom vardagsrumsfönstren och livet kändes lätt! Det var en fin förmiddag. 

Efter lunch där vid halv ett gjorde vi oss redo för att åka till Stenungsund och uträtta några ärenden och hämta min syrra. Vi började givetvis med lekplatsen och den långa tunnelrutschkanan. Det var bara vi där, sedan kom väl två barn till och sedan en liten miniknatte, men inte så konstigt kanske när det är så kallt. G åkte väl en tre fyra gånger innan vi gick in på det trettondagsstängda kulturhuset för att se om det fanns något bokinkast. Det fanns det! Jag hade räknat kallt med att bibblan skulle vara öppen, men insåg efter googling när vi anlände till lekplatsen att det var stängt på grund av denna helgdag, som vi inte firar i detta land - men ändå. Som tur var kom jag på att det kanske fanns bokinkast, och jodå. Böckerna fick också åka rutschkana! 

Efter detta lite snöklumpskastning på is och sedan gick vi in i det lilla köpcentret och köpte bokstöd,  glitterpenna och rött te med god smak till G och satte oss sedan på ett kafé. Fika på kafé i stan var något jag ägnade mig ganska mycket åt på den gamla goda tiden då jag bodde i Umeå, men hu så dyrt det är! Det var det säkert då också! Dyrt och sött, men ändå lite mysigt. Då gick man mest på kafé för att ha någonstans att träffa sin vän och sitta och prata utan att behöva vara hemma, eller för att ta en paus när man var på stan. Nu för tiden går jag nästan aldrig på kafé. Sist var nog i somras och då blev jag bjuden, vill jag minnas! Eller jo, ibland fikar vi på en gårdsbutik här i närheten, men inte heller det så ofta. Kanske tre gånger per sommar?

Efter fikat gick vi till Coop för att köpa två små saker och sedan till en blomsterhandel för att köpa en blombukett till min pappa, som fyllt år och skulle firas på kvällen. Vi utgick från en mörklila stjärnflocka och så plockade floristen, en ung tjej från Ukraina, ihop något med tulpaner, bolltistel och lite annat som jag glömt nu. G valde ett kort (ett stort med ett stort rött hjärta) och fick skriva själv Grattis morfar och sedan sitt namn. I bilen sedan ritade han tre gubbar, medan han klagade på att det var mörkt och att jag körde för fort.

För fort körde jag inte, men ändå såg jag inte älgen Kalle. Det var när vi hämtat syrran vid tåget och var påväg i skymningen över vår stora ö. "Älg!" sa syrran plötsligt och jag bromsade litegrann, från kanske 60km/h till 50. Han (eller hon) stod invid vägen och funderade nog på om det var dags att gå över snart. Den stod nära buskar/träd och syntes knappt alls i mörkret. Typiskt! Den kunde väl stått på ett snötäckt fält så man hade kunnat se den lite bättre i skymningsljuset? Men nej, invid vägen nära växtlighet ville den vara. Syrran satte på varningsblinkersen och jag körde vidare, blinkade med helljuset lite väl hysteriskt till alla vi mötte - helt osäker på om de uppfattade min varning på rätt sätt. Men jag vet verkligen inte hur man ska kommunicera att skogens enorma konung står vid vägen och funderar på att gå över. 

Hela kvällen har jag tänkt på älgen till och från. Vilken tur att den stod där bredvid, att den inte hoppade ut precis när vi kom! Syrran blev nog lite trött på mig och sa att jag kunde få ge älgen ett namn så kanske det skulle kännas bättre, och då döpte jag den till Kalle. Min mamma var också förvånad (vilket jag inte heller förstod) över att det finns älgar här, men jo det gör det, åtminstone en enda älg - Kalle. M har också sett älg när han kört buss här, men bara någon enstaka gång. Då åt de äpplen i en trädgård väldigt nära där vi bor. 

Till slut kom vi hem till mina föräldrar och fick oss en mycket god middag. Det var snittar med rökt lax, färskost och pepparrot, fondue med kött och grönsaker och sedan till efterrätt något som hette Trifle med äpplen, glass, grädde och krisp.

G åt men hade tråkigt för att kusinen inte var med, så han fick titta på skräpvideos på min mobil. När vi skulle åka hem bröt han ihop för att han inte får ta in vår kupévärmare och leka att den är en lägereld så vi fick låna med oss min pappas lilla värmefläkt hem och nu passar jag på att använda den. Den står och blåser varmt här till och från. Ljuvligt! Vi måste verkligen köpa en luftvärmepump! Någon som har tips?

Och nu sover det lilla livet och hans busskörande pappa och jag sitter här och knåpar ihop detta. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat, nämligen en historia vi idag fick höra om min pappas morbror. Vi får se, kanske en annan dag. Det hade varit fint att skriva ner den för att minnas. Han är  död sedan några år. 

Ja, men godnatt då. Nu blev klockan elva. Dags att knyta sig! Imorgon är en ny dag.

Årets början

Så börjar året 2024 och visst känner man en liten anda av nystart i sig? Jag gör det! Samtidigt känner jag att allt kommer bara fortsätta som vanligt, och det spelar väl ingen roll vad året heter?

När nytt år eller ny termin börjar så kan jag ibland få ett litet il av att jag vill förändra något eller hitta en ny rutin. Inget unikt alls. Några nyårslöften har jag inte, men det jag har börjat med är något jag har funderat på i ungefär ett år och vi kan kalla det för En kartläggning av vårt (o)hållbara liv.

Kartläggningen sker analogt i en familjealmanacka som M köpte inför detta nya år. De två kolumner längst till höger har jag dedikerat till att anteckna hur ofta vi äter vegetariskt, fisk och kött, samt hur ofta vi använder vår bil. Så här ser det ut:

För att få skriva veg måste alla ha ätit vegetariskt de dagar  vi alla ätit tillsammans. De mål vi ätit var för sig antecknar jag vad jag har ätit eftersom jag inte har koll på de andra två. 

För att få kryssa att bilen inte använts den dagen ska bilen inte ha körts alls den dagen. Nu är det januari och jag kör 4km per dag. Jag vill egentligen inte, fast det är så bekvämt i bilen och så kallt och halt där ute. Jag tänker mig att när det blir lite mer vår, i februari eller mars, ska Gs cykelpunka lagas, min cykel ska på service och sedan ska vi cykla till skolan och jobbet precis som vi gjorde i höstas innan det blev kallt. 

Jag har också funderat på att skriva ut Klimatklubbens cykelutmaning men jag har inte kommit till skott än.

Tanken med kartläggningen är att få syn på hur vi lever och sedan kunna förbättra det månad för månad, om vi känner att det är möjligt. Självklart finns det andra aspekter utöver vardagliga transporter och mat, men dessa är två av de fem B:na (bilen, biffen, bostaden, butiken och börsen), som är viktiga att tänka på och göra något åt på individnivå.

Förutom kartläggningen av vårt liv har jag också planer på att virka en temperaturfilt. Genom SMHI kan man se historisk temperaturdata om man missar att anteckna några dagar. Bra, för hittills har jag missat årets fyra första dagar! Garn är beställt och jag tänker mig denna färgsättning och temperaturskala (klicka på bilden så ser ni tydligare):

Så ja, lite nya idéer och projekt för året som kommer har jag allt. Får se hur det blir.

Har ni några nystartsidéer så här i början av 2024 eller känner ni mest för att bara överleva vardagen precis som förut?

Bröd med tomat

Jag orkar inte så mycket dessa kalla blåsiga kvällar mer än att komma hem, få i oss mat och läsa bok. Men idag orkade jag också baka bröd. Här är receptet:

12 dl vatten (max 37 grader varmt)

50g jäst

1 dl vetekross (valfritt)

3 tsk salt

2 dl havregryn (valfritt)

Många dl vetemjöl

Blanda allt detta och jäs i 1h. 

Mixa 2 vitlöksklyftor och en burk (200g) soltorkade tomater med lite av dess olja. 

Häll ut degen på mjölat bakbord. Dela i 4 degämnen och kavla ut ett i taget. Bred ut soltorkadtomatpurén på degen och rulla ihop som en rulltårta, lägg på bakplåtsbeklädd plåt med skarven nedåt. Gör 4 likadana baguetter/limpor. Grädda i 225 grader i 28 min. Låt svalna utan bakduk på galler. Dela på hälften och frys in de du inte tänker äta upp idag och imorn.

Mums tyckte min son!

Bonustips: Ge bort ett bröd till en granne!

Originalreceptet återfinns i boken Vadå vegan? av Lisa Gålmark.

Julhelgsläsning

Orelaterad bild på fjärilar som M målat till mig

Trots att jag inte har haft mer ledigt än de röda dagarna har jag ändå hunnit läsa en hel del. Läsning - vilken mirakelmetod för att vila och inte springa runt och göra massa saker hela tiden! Rekommenderas varmt!

De böcker jag har läst rekommenderar jag också varmt, allihop. Huvudkaraktärerna är alla minst 20 år yngre än mig och jag gillar det! Böckernas tänkta läsare är också ungdomar, men vad gör det? Vi har alla varit unga och jag vet att många i min ålder såg Skam när den gick 2016 och själv har jag sett fler ungdomsserier sedan dess. Det är något med den genren som verkligen tilltalar mig. Kanske att jag känner mig ung igen?

Den första bok jag läste under julledigheten var Adios hockeyhora av Kristina Falk. Den handlar om en tjej som flytt/at från den stad hon har bott i med sin mamma till sin pappa i en annan stad på grund av ett envist rykte. Säkert sådant som kan hända nuförtiden, att ungdomar sprider elaka rykten om varandra i sociala medier och att det tar ett tag innan det verkligen dör ut. Hu, vad hemskt! Tur att vi bara hade Nokia 3330 på min tid och inga sociala medier förutom Lunarstorm. I denna bok vävs tre olika berättarperspektiv ihop. Jag älskar språket och drivet och historien!

Den andra boken jag läste under julledigheten var Syster av Sofia Nordin. Även denna bok handlar om en ung tjej som flytt/ar från ett helvete med missbrukande, misshandlande pappa till ett skyddat boende i skogen fullt med hippies, meditation och odling. Jag väntade hela tiden på att en kritik av denna nya livsform skulle komma, men den kom inte så som jag tänkt mig, bara sipprade fram ibland genom mamman. Mycket spännande och mycket driv.

När det sedan var dags för nyårshelgen begav jag mig till biblioteket igen för att fylla på. Där hittade jag tyvärr ingen mer bok av Kristina Falk men väl en serie i fyra delar av Sofia Nordin. Den första boken heter En sekund i taget och den andra heter Spring så fort du kan. Dessa två har jag läst nu under nyårshelgen och den tredje, Som om jag vore fantastisk, ligger hemma och väntar. Den sista delen är jag inte säker på om de hade inne. Ska kika nästa gång jag åker till bibblan! Böckerna utspelar sig efter en apokalyps där alla har dött i feber. Alla utom Hedvig, och kanske några fler? Hedvig är 13 år och flyr fort som attan ut i skogen när alla ligger döda runt omkring henne. Det kändes för fruktansvärt för att läsa först, men jag fastnade direkt och bara läste, och läste och läste. Jag går igång lite på det här med överlevnad och prepping och det gör M med, så nu tjatar jag på honom att åtminstone läsa den första boken. Har han väl läst två kapitel så är han förhoppningsvis fast sedan.

På urplay kan ni se en boktrailer om En sekund i taget, och sedan kan ni genast bege er till närmsta bibliotek och låna den! När ni läst den så skriver ni vad ni tyckte till mig, okej? 

Men nu är jag nyfiken på er! Har ni läst något under helgerna? Eller det senaste året? Vad rekommenderar ni?