Jobbet och viruset

Om förra jobbveckan mest kändes oerhört seg så har den här veckan känts mycket mer stimulerande, men också som "full attack" på något vis.

I måndags började veckopeppen med att jag bjöd min jobbgranne på lunch. Det blev ett två timmar långt samtal om ditt och datt, t ex hur det är att arbeta i ensamhet, olika aspekter av hur det är att leva här i detta lilla hörn av världen (och kommunen), hur man hittar (eller inte hittar) gemenskap med jämnåriga här, och lite annat. Intressant och roligt och veckan kunde knappast ha börjat bättre! Solen sken dessutom in på oss så vi fick dra för gardinerna för att inte bli bländade. Solen! Vi behöver dig efter denna alldeles för gråa vinter!

Men både måndagen, tisdagen och ja, resten av arbetsdagarna har känts mest som full attack och det har inte varit väntade och normala attacker så som en arbetstopp brukar se ut (förutsägbar, vanlig) utan mer oväntat, t ex: Läs powerpoint med tabeller (74 slides), se intervjufilm från en temadag jag inte varit på (44 minuter), elevärende ett, två och tre med specialfall som jag vill gå till botten med för att kunna hjälpa eleverna på bästa sätt. Och på detta: intressanta möten och massor av häftiga idéer jag fått som jag måste skriva ner och sprida och och och.. och prestationssamtal med chefen och så vidare. En hel massa med andra ord. Kanske inte så roligt att läsa om, men nu har jag skrivit det ändå. Och nu tänker jag inte sudda.

Det har ändå känts så himla bra med denna full attack-stimulans på något sätt. Hellre så här än totalt seg och ganska uttråkad, som jag kände mig förra veckan. Dessutom har mina päron varit här och jag har ätit lunch med dem, eftersom de bor på mitt jobb - eller jag jobbar i deras hus, kanske det heter. Även det full attack-stimulans på sitt sätt... De har också passat G när jag och M skulle på möte om höstterminen, vilket var himla bra. M behöver sätta sig in lite mer i förskolans värld tycker jag, och han behöver lära sig begrepp som kåsa (inte att förväxla med kossa) och Fångarna på fortet, som tydligen fortfarande sänds (!?) men som barn idag inte har lika bra på som barn för sju år sedan, enligt förskolepedagogerna. (Själv minns jag att ett starkt argument för att jag skulle få en TV i mitt rum som kanske 11-åring var att syrran och jag ville titta på Fångarna på fortet medan mamma och pappa ville titta på ett, enligt mig då, helt otroligt tråkigt kulturprogram som hette Nike. Jag kan ju lätt tänka mig vad jag hade valt idag...)

Och nu till lite andra tankar jag haft i veckan, det jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen coronaviruset och vår tänkta resa till den helt säkert underbara platsen Muros i Galicien (akvarellkurs inkluderad) och sedan ner till Ms by Almonte i Andalusien. Ja, för någon vecka sedan började jag tänka att det kanske inte var en så himla smart idé att planera en resa ner mot södra Europa just nu när det här  viruset verkar sprida sig lite här och var. Men det var just det: lite här och var. Inte lite om du frågar kineserna i vissa provinser, men de bor  ju så tätt - tänkte jag. Och så helt plötsligt, när det nu var, kom det hur många fall som helst över en natt i norra Italien. Helt plötsligt kändes det så mycket närmre. Italien är ju nästan Spanien, tänkte jag. Om viruset kan smitta en hel drös människor i Italien, vad är det då som säger att det inte kan göra samma sak i andra länder, t ex Tyskland, Frankrike, Spanien (kanske Sverige)? Vad är det då som säger att "risken är minimal" att vi smittas på vår resa?

Nej, jag började tänka om. Jag tror det var i tisdags jag fick sådan oro i hela kroppen. Jag pratade med mina föräldrar som tipsade om att vi kunde åka i höst istället, samtidigt som de vidhöll att beslutet så klart var vårt. Vilka risker vi ville ta och så vidare.

Det jag tänkt på och vill skriva om här är min frustration över att informationen om corona har känts så svår att värdera. Är det farligt? Är det inte så farligt? Är det stor risk för mig som är ung att bli väldigt sjuk? Dö? Är det stor risk för min man? För mitt barn? Kan jag bli smittad av "någon annan på tåget"? Eller på en tågstation? Hur smittsamt är det egentligen och hur farligt? Hur farligt?

Jag vill inte vara för nojig, har jag tänkt, och låta bli att leva för att ett virus sprids. Hur många virus har det inte rapporterats mer eller mindre alarmerande om genom åren och så har det ändå inte blivit något som åtminstone påverkat mig? (Nu låter jag kanske egoistisk här men det jag menar är att rapporteringen i början gått mycket ut på att "alla kommer dö" och sedan har det visat sig att några hundra personer i "ett land långt borta" har dött, men ja, det kom aldrig hit. Det hotade aldrig mig. Förstår ni hur jag menar?) Jag tänker på fågelinfluensan, SARS, svininfluensan, ebola, zikaviruset. Helt hemska sjukdomar visserligen, särskilt ebola, men de har aldrig kommit hit. Aldrig hotat mig. Och nu detta: det nya coronaviruset.

Efter den här veckan har både jag och M (som var väldigt motiverad att åka på denna resa) faktiskt börjat stanna upp och tänka om. Då vi inte vill vara de som tar smittan från, säg Galicien, till Almonte och Ms föräldrar (som båda är över 70 år och alltså i riskgruppen för att bli riktigt sjuka) och då vi varken vill bli sjuka själva, riskera att smitta andra eller riskera att behöva sitta i karantän för att inte smitta andra, har M idag tagit ett beslut om att vänta i en månad på att bestämma om vi ska åka eller ej. För min del känns det som nej, vi kommer inte åka, inte nu. Men vi får väl se. Om en månad kanske läget förändrats mycket, eller inte alls. Kanske är det fortfarande lika osäkert, eller så är det mycket värre (fler smittade i Europa och Sverige) eller så har det klingat av. Det har ju varken vi eller någon annan någon aning om. Och ja, vi har ju faktiskt tid att avvakta. Vår tänkta avresa var i slutet av april. Så vi får väl se. Mentalt är jag dock inställd på att resan inte blir av, men jag hoppas innerligt att vi kommer att få besöka Muros någon annan gång, och att M får måla akvarell där - om han vill det.

Här på holmen känner jag mig trygg. Än så länge är de närmaste coronafallen i Göteborg, vilket i och för sig inte är särskilt långt bort (Helt säkert finns det föräldrar till andra barn i förskolegruppen som jobbar i Göteborg till exempel. M kör till Göteborg nästan varje dag.). Och jag tänker mycket på den friska luften här ute, vinden och framförallt avståndet till andra människor. Även om husen står tätt så är det inte särskilt mycket folk här. Själv träffar jag ju inte en käft mer än min familj och förskolepersonalen, och Mala då. Det är väl G och M som löper störst risk att smittas av någon utanför familjen antar jag. Men samtidigt. Jag oroar mig inte för det. Inte så länge vi är här.

Hur tänker ni kring allt detta? Corona, resor, Sverige... Hur har ni det på jobbet? Går det upp och ner för er med? Det hade varit fint om ni delade med er till mig och till andra som läser här om det...

Nu är det fredagskväll. G har fortfarande inte somnat. Kanske orkar M och jag se något avsnitt av Min fantastiska vännina. Kanske inte. Kanske blir det Nike istället, från 1994. Vi får se. God kväll och trevlig helg!

Ska vi gå ut och se om vi blåser bort?

Oj, vad det har blåst den här helgen! I torsdags fick jag gå över bron och även om det var bättre i fredags så har det varit värre än någonsin under helgen. Det är väl inte sant kanske, men det har känts så.

Har den här stormen ens fått något namn? Först hade vi Ciara, sedan Dennis men denna? Något på E? Stormen Elvira? Nej, jag har inte hört eller läst något namn, men fy sjutton vad det har blåst!

Längst ut på vår gata finns en utkiksplats. Mellan de två husen som ligger ytterst (nya, fina, dyra och ingen som är i dem förutom några få veckor varje år) där har det blåst som mest på hela holmen, tror jag. G och jag gick dit både igår och idag bara för att få uppleva den rusiga känslan av att nästan blåsa omkull. Hans obligatoriska keps (ja, ungen vägrar ha mössa) flög av otaliga gånger. Mitt lilla barn gick baklänges i vinden. Mina byxor fladdrade. Oj, vad han skrattade!

Måsarna seglar i luften. Ejdrarna guppar i vattnet i små grupper. Vågorna piskar mot skären, blåser upp i stora skumduschar.

Igår gick jag ut en liten sväng själv strax före klockan arton. Det var nästan mörkt. Jag gick upp på berget bakom kyrkan. Plötsligt började kyrkklockorna ringa. Ding dong, ding dong. I halvmörkret kunde jag se hur vågorna bröts där nere på fjärden. Bakom mig kyrkklockornas spel. Jag vände mig om och såg hur kyrkan låg helt mörk. Skulle gudstjänsten börja i mörker? hann jag tänka, innan jag förstod att kyrkan måste vara tom. Inga bilar på parkeringen. Men varför ringer den då?

Inne i församlingshemmet upptäckte jag några gamla rävar. Och med gamla rävar menar jag engagerade öbor som ordnat en tillställning jag tyvärr missat eftersom jag varit själv med mitt barn hela dagen och inte kunnat ta mig iväg. Jag gick in, kontaktsökande som jag är, och frågade om kyrkklockorna. Automatiskt, fick jag veta. Jaså. Så varje lördag klockan 18 när de ringer så är det inte gudstjänst. Det hade jag trott fram tills nu. Men nu vet jag. Kyrkklockorna spelar på automatik. Någon har någon gång ställt in någon slags dator som säger till dem att nu, nu, ska ni spela. Och då gör de det. Dessa lydiga kyrkklockor högst uppe i kyrktornet. Och tornets luckor öppnar sig, åt söder och åt öster, så att vi öbor tydligt ska höra att nu ringer de. Samtidigt som vi tydligen egentligen inte vet om dessa klockor verkligen kallar oss till något. Kyrkan kan ju lika gärna vara tom. Ändå lite fint, dessa ringningar.

Idag gick vi ut igen. Fönsterrutorna var helt igensaltade när vi kom upp på morgonen av de senaste dagarnas och nätternas intensiva blåsande. Vinden tar på något vis saltet ur havet och kastar upp det på våra fönster, så vi ser inte ut. Jag funderade på att spola av dem, men kom inte åt huvudkranen där jag sätter på vattnet till slangen. Antingen får M göra det imorgon eller så får regnet tvätta rutorna om några dagar. Vi får se vem som hinner först.

Idag gick vi ut igen, ja. Ner till lekplatsen, upp på berget vid kyrkan. G hoppade glatt i vattenpölarna. Mala kom förbi och vi sa hej medan jag kastade små, små korvbitar åt en osäker hund som hon passar.

Helgen har varit lugn, förutom vädret då. Tur att vi bakade brownies i fredags som vi kunnat njuta av vid valda tillfällen under de senaste två dagarna. Tur att jag sluppit cykla till förskolan i denna blåst. Imorgon ska det bli bättre men på tisdag och onsdag kanske det ska snöa. Vad är detta? Snö nu? Nej tack! Men vi får ta det som det kommer och det blir nog bra. Visst reflekterar jag mer över vädret (och särskilt vinden) nu än när jag bodde i Umeå? Jag tror allt det. Det kanske blir så när man bor på en ö och när man, som vi, cyklar överallt. Man blir mer påverkad av vädret då.

Förutom allt det här med vädret och vinden har en hel del tankar under helgen gått till vår förestående resa. Ingenting är bokat och ingenting är bestämt men tankarna börjar ta form, både min tågresa och var vi ska bo och allt vad det är. Det är mycket att planera och bestämma. Lite roligt ändå. Sakta men säkert...

Och nu är det hög tid för mig att gå och lägga mig. Imorgon börjar en ny arbetsvecka, förhoppningsvis med mer arbetslust än föregående. Jag hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka! Tack för att ni läser! God natt!

Vardagen full fart framåt

Så tog vardagen vid. Kall och obönhörlig och samtidigt mysig i soffan. En våg av mail sköljde över mig när jag loggade in på jobbet i måndags. Det tog hela dagen att läsa igenom och svara på dem. En hel del hann jag rätta också och sedan var det dags att cykla hem genom beckmörkret. På bron en bil som körde om mig för nära. Hur tänker folk? Hur tänker jag? Varför cyklar jag? Ska jag behöva dö på kuppen? Bli påkörd? Nej! (Håll ut!)

Väl hemma satte jag och lille G en deg och strax efter det kom min holmevän Mala och lockade ut mig på en promenad i den piskande stormen. Hennes båt låg kvar som den skulle, ingen flodvåg hade slitit med den ut på havet som heter Skagerrak och ingen vind hade blåst ner den från sin ställning. Mantågsnätet var dock illa medfaret och gav båten en känsla av spökskepp, särskilt som det var så mörkt, och så blåsigt. Dånande.

Vi vände och gick tillbaka. Hem till henne. Pratade klart i hennes kök, men jag tog inte av mig skorna för snart skulle jag gå hem. Och när jag gjorde just det - gick hem, hade jag en rusig och upprymd känsla i hela kroppen.  Tänk vilken tur att jag vågade lita på min känsla att överallt, i varje avkrok, på varje holme, finns det vänner att få. Någon, någon, kommer jag hitta att bli vän med. Och tänk vilken tur att just hon, hon, bodde kvar (trots allt) och hade som en lucka att fylla i sitt umgänge (på grund av allt) just då förra vintern. Och vilken tur och vilken härlighet att jag fick fylla den.

Jag gick hem. Brödet bakades ut. Lille G hade somnat för länge sedan och degen hade jäst så fint, så fint i sin bunke. Sedan minns jag inte mer. Jag somnade väl.

Det blev tisdag och hela energin från måndagen var som bortblåst. Jag körde bil till förskolan och hämtade lite för sent, tydligen. Och tydligen var jag fel förälder också. Fröken trodde jag skulle hämta kl fyra och G trodde att det var papá och inte mamma som skulle hämta. Han blev helt utom sig och gick in igen och la sig på ett golv och grät. Pappa, pappa, papá! För att sedan: Kom, kom, jag vill komma. Och jag tog upp honom och tröstade. Frågade om han lekt med bilarna som låg där på golvet bredvid honom, pussade hans tårsalta kinder. Min lille vän, du måste vara trött.

Väl på kvällen när lillbarnet höll på att läggas och saker och ting undanplockade satte jag mig i soffan och försökte läsa ut Lifsens rot av Sara Lidman. När teet var slut i den stora muggen la jag mig ner i soffan, så skönt att läsa så liggandes i soffan och helt plötsligt bara somnade jag. M kom ut från läggningen och såg hur trött jag var. Till slut tog jag tag i mig och gick upp och gjorde gröt, och sedan fick jag lite energi. Vi tittade på en kanske möjlig resa till Spanien i vår. Kanske. Hoppas jag kan vara ledig. Vi får se. Jag vill åka tåg, han vill flyga. Så just nu ligger tankarna så: han och barnet flyger, jag åker tåg. Själv. Det känns lite läskigt men det måste väl gå?

Och idag är det onsdag och den sega känslan kvarstår på jobbet. Jag har blivit ovan att sitta vid ett skrivbord tror jag allt. Samtidigt orkar jag inte veva upp det och stå. Fast jag borde. Imorse började symbolen för att det snart är dags att tanka lysa på bilen vi lånar. Stress och ångestpåslag. Jag körde till förskolan och sedan bestämde jag mig för att lära mig något nytt, så jag tog bilen och körde till närmsta mack och tankade den helt själv. Det var bra gjort. Jag kunde!

Och nu. Solen skiner, blå himmel över bergen. Jag ska jobba klart lite, som om man någonsin kan bli klar (det kan man inte). Sedan ta bilen, köra och hämta G och åka hem. Ikväll bokcirkel, vi ska prata om Lifsens rot som jag förresten läste klart på lunchen. Det blir intressant. Kanske ska G med, kanske får han hänga med Mala. Vi får se. Och imorgon är det en ny dag för vardagen att färdas igenom med en hastighet av 69 508 kilometer i timmen. Cirka

Äntligen är vi igenom det

Det är lördag kväll i mitten av februari och äntligen har vi tagit oss igenom detta. Detta som är oro inför operation, operation, suppar, magsjuka, tvätta lakan, förbandsborttagning och till sist dragande av suprapubiskateter. Och nu: frihet! Och snart: vardag! Alldeles vanlig helig vardag, som ska levas av oss på vårt alldeles vanliga invanda sätt. Cykla hit, cykla dit, hämta, lämna, leka på förskolan, svänga ihop en snabb middag, promenera på holmen. Ja, allt det som är vår vanliga vardag har jag faktiskt längtat till den senaste tiden.

Inför förra operationen, i början av december 2017, när G var ett år och tre månader, var jag mycket, mycket mer nervös. Då våndades jag och då grät jag i timmar på jobbet. Den gången var första gången och allt krånglades till av att vi dagen innan planerad operation i Umeå fick veta att vi var tvungna att åka till Uppsala för att genomföra den. Operationen sköts alltså upp och bytte ort och jag som anhörig var tvungen att lista ut hur allt skulle ordnas och bokas: hotell och resa. Och av någon anledning var detta oerhört krångligt och påfrestande.

Inför den här operationen, i början av februari, var jag inte alls lika nervös. Kanske för att det hela skulle ske på ett sjukhus mycket närmre vår hemort och kanske för att vi redan gjort detta en gång. Nu skulle det bara fixas klart, det som inte blev så bra sist.

Under förra operationen promenerade vi till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för G och hans kropp. Inför den här operationen skötte en församling här på holmen jobbet med att be. De bad för honom och för att operationen skulle gå bra, och även om jag inte är det minsta religiös eller troende så kändes det faktiskt fint. Det känns fint när folk bryr sig om den lille parveln som springer omkring på bergen med sin mamma om helgerna och mår gott i de salta vindarna från havet. Det känns fint att de vet vem han är och att de bryr sig. Att de tänker på honom och ber till sin Gud.

Alla sa att det kommer att gå bra, men vem vet. Det finns risker med narkos, men varför tänka på dem när man väl bestämt sig för operation? Inför den här operationen var jag mest rädd att G skulle bli sjuk eller att något skulle hända på sjukhuset vilket skulle kunna orsaka att operationen ställdes in. Och visst hade han krupphosta och rejäla mängder snor två veckor innan operationen, men detta gick faktiskt över. Och visst kändes han lite varm några minuter innan han skulle rullas upp till operationssalen, men termometern visade faktiskt vad den skulle: ingen feber. Och barnet rullades in.

Vi hade varit på sjukhuset från klockan sju på morgonen. G hade inte ätit något sedan kl 22 dagen innan eftersom fastan började vid midnatt - men då sov ju vi. Klockan 06 ville han bara ha välling och absolut inget vatten. Vid klockan nio fick han två festis, eftersom vi då visste att operationen inte skulle bli förrän efter lunch.

Vilket bra humör han var på, vårt barn! Han lekte i båda lekrummen i båda avdelningarna och han öppnade och stängde den bästa dörren sjuttifemtusen gånger medan jag satt på en liten utfällbar pall och tittade ömsom på honom ömsom på min telefon. Ända tills tio minuter innan förberedelserna drog igång var han på bra humör, men plötsligt började han be om mat; lite majs mamma, i handen, en pepparkaka mamma. Det kan jag äta. Men nej, det fick han ju verkligen inte äta. Och då kom sköterskan och hon gav nässpray som skulle lugna och plötsligt låg det lilla glada barnet i min famn och sov. Lillvännen.

I förberedelserummet, innan operationssalen, fick vi veta att en förälder skulle få följa med in till sövningen. Det var helt klart min tur eftersom M gjorde det sist. Väl där inne sövdes han med gas i en mask. Han började sprattla och protestera och jag uppmanades att prata. Efter några andetag sov han och då fick jag gå ut. Sedan satte de infart i foten och sövde honom mer på riktigt, med djupare narkos i blodet. Och sedan var det väl bara att tvätta och skära gissar jag. Vid det laget hade vi föräldrar dock lämnat operationsvåningen och begett oss ut för att få tag i lite fika.

Vi satt på ett café nära förlossningen och specialistmödravården och tittade på varandra, vår kaka och de gravida och nyförlösta. De senare med sina bebisar i plastbaljor. Det kändes nästan som innan vi hade G, för plötsligt var det bara M och jag, mitt emot varandra vid ett fikabord. Märkligt.

Efter kakan gick vi ut och försökte hitta en skog att gå i. Skogen kändes som den bästa platsen medan sonen låg under kniven, helt utom vår kontroll. Skogen är läkande. Det har jag känt många, många gånger. Och visst hittade vi en liten dunge. Vi gick genom den, på en gångväg, stannade ibland och betraktade varsitt träd. Gick vidare. När vi kommit ut ur dungen vände vi ganska snart om. Gick tillbaka. Sedan satt vi i vårt vårdrum och väntade, och plötsligt var operationen klar och vi kunde gå till uppvaket för att möta vår modiga son.

M läste ut sin första Pettsonbok, Tuppens minut, som han lånat med sig från förberedelserummet, och var imponerad över både bilder och story. G sov och hade fin syresättning och puls. Plötsligt kom läkaren; operatören, och berättade att operationen gått över förväntan. Att nu trodde hon allt att det var klart. Ingen mer operation borde behövas. Så skönt! Och så vaknade G. Yrvaken, som efter narkos. Efter en stund kunde vi rullas ner till avdelningen igen.

Jag var kvar på avdelningen till klockan åtta på kvällen och M sov över med G, enligt vår överenskommelse. Det var en bra natt för både dem och mig och tidigt på morgonen skjutsade min pappa tillbaka mig genom rusningstrafiken, för att jag skulle kunna vara med på ronden. Vid lunchtid kunde vi åka hem, vilket betydde hem till mina föräldrar som bor närmre sjukhuset än oss.

Jag hade tänkt att vi skulle vara där tills katetern drogs men redan på torsdagen åkte vi hem. En magsjuka hade attackerat oss på sjukhuset och jag var först ut med kräkningar en hel natt. En hel dag i sängen och dagen efter det åkte vi hem. På torsdag kväll var det både min pappas och Gs tur att drabbas av samma sak. Förfärligt. Rent förfärligt. Både för mig och min pappa kom det och gick väldigt fort. För G kom det smygande med minskad aptit, och inte ville det ge sig förrän ungefär sex dygn efter första kräkningen. Fruktansvärt förfärligt jobbigt! Både för honom som kräktes och för oss föräldrar som fick ta hand om det hela. Som tur är kunde vi använda samma strategi som vid blöjavvänjningen i somras: M tar barnet, jag tar materialet (lakan, golv).

(Strategier vid magsjuka: Ha lakan redo, nära. Ha hink med plastpåse i nära. Sätt in fällbar sommarsolstol i badrummet och gosefilt att linda in sig i. Sitt där med barnet under nätterna när det kräks, för att slippa byta lakan. Lägg handdukar och skydd över lakanen i sängen. Lägg handdukar över kuddarna. Tvätta, tvätta, tvätta. Blanda utblandad vätskeersättning för barn med tomatjuice. Ge att dricka - vatten om det är det barnet vill ha, isglass, men inte mjölkprodukter eller välling. Kontakta 1177 vid oro.)

Så vad gör man när barnet har magsjuka men det är dags att ta bort förband? Får man ens komma till sjukhuset då? Ja, det visar sig att sjukhuset har en plan för detta: isoleringsrum på barnakuten. För att inte benämna det cell. Det kändes som en cell. Mellan kl 09.30 och 14 var  vi där för att först ta bort förbandet och sedan försöka få G att kissa. Då han inte kissat på över en vecka var detta väldigt ovant och det gjorde också ont. Dels därför, och dels för att han inte hade tillräckligt med vätska i kroppen efter magsjukan (min teori), kom det inget kiss. Vi blev hemskickade med en stängd (men öppningsbar) suprapubiskateter och rådet att tömma var tredje timma om han inte kissat.

Tydligen kan pojkar i hans ålder bli rädda att kissa när de inte gjort det på någon vecka och dessutom nyss opererats, men inte visste jag att det skulle bli så jobbigt att försöka få honom att göra det! Det tog flera dagar och jag kände mig fullständigt uppgiven när jag insåg att ungen nu lärt sig att vi tömmer via katetern bara han låter bli att kissa och är tillräckligt envis. Min förklaring att om du dricker nu och kissar sedan kan vi imorgon dra katetern, verkade gå inte in alls. Tills plötsligt en morgon. Det var i torsdags. Han satt i sängen och jag sa det att om du kissar på pottan idag kan vi åka till sjukhuset imorgon. Det var då han kom på det: då kan jag ju leka med spisen, ugnen och båten. Och med detta som motivation gick han själv till pottan och bara gjorde det - kissade!  Trots att det kändes ovant och verkade göra ont. Det var så skönt, så otroligt himla skönt, och jag kände hoppet återvända med en gång!

Så i fredags, äntligen, efter två kräkfria nätter och mycket mer vätska i kroppen och en torsdag då han kissat på pottan flera gånger fick vi återvända till sjukhuset för att dra katetern. Underbart! Nu är det klart. Operationen är gjord, läkningen är på mycket god väg och barnet fungerar som förut. Jippie! Och på måndag återvänder vi till vardagen igen. Hämtning, lämning, cykling och leka på förskolan med kompisarna. Så skönt det ska bli. Heja vardagen! Heja oss!