Allt jag tänkte på när jag läste Navalnyjs bok Patriot

...för att nå sociala framsteg och en ljusare framtid måste några människor vara beredda att betala priset för rätten till sina åsikter. Ju fler de är till antalet, desto mindre behöver var och en offra..." så står det på pärmens insida av Aleksej Navalnyjs bok Patriot, och ska du bara läsa en bok i sommar så ska du läsa denna!

För min del kom boken till mig genom min bokcirkel och jag läste den med stor behållning och rekommenderande den genast till min bokslukande mamma. Den ger en tydlig bild av hur ett samhälle utan fungerande demokrati men genomsyrat av korruption fungerar, eller inte fungerar. Den berättar om Rysslands historia sammanvävt med Navalnyjs eget liv, och slutar med anteckningar och instagraminlägg från fängelsetiden. 

Min vana trogen, när det gäller bokcirkelböcker, tog jag lite anteckningar under läsningen. Det blev trettioen stycken. Det har aldrig blivit så många förut. Det tog över en timma för mig att läsa upp och kommentera dem. Tanterna lyssnade tålmodigt. 

Eftersom jag känner att boken är så viktig vill jag skriva ner dessa citat här också. Ni kan se det lite som en trailer, eller spoiler, fastän alla nog vet hur det gick för den oppositionspolitiker som på allvar vågade utmana Putin. Kanske borde ni läsa boken innan ni läser vidare... Det bestämmer ni själva!

Det första citat jag antecknat är från sidan 59, och jag har läst den inbundna boken. Där beskriver Navalnyj hur han behövde köa för att köpa mjölk till sin lillebror, varje dag efter skolan. Ibland hade mjölken inte levererats. Ibland var mjölken slut. Oavsett behövde han köa. "Ett statsskick som inte kan förse alla sina medborgare med mjölk förtjänar ingen nostalgi." skriver Navalnyj. Han skriver vidare att man behöver skilja på landet och staten och att man kan vara patriotisk mot sitt land, vilket han verkligen var, men inte för den sakens skull behöver hysa "ett uns av tillgivenhet för staten, som betraktades som ett dumt misstag." Han menar att Ryssland befolkas av bra människor men styrs av en dålig statsapparat, både nu och under Sovjettiden. 

På sidan 65, och även några sidor innan och efter, beskriver Navalnyj samhället under Gorbatjovs tid. Detta namn som jag lärde mig som fyraåring och gick runt och rabblade eftersom jag hört det på TV. Han skriver: "I världen efter Gorbatjov blev det omöjligt att tala om kärnvapen på ett sätt som inte var kopplat till en 'reduktion', och att ens tala om en begränsad användning var tabu." Detta skriver han apropå att Gorbatjov (enligt Navalnyj) drev en global PR-kampanj för nedrustning. Dessvärre är det inte så längre, när många länder runtom oss rustar upp... Och även här i Sverige är det nu lagligt att bryta uran.

På sidan 73 skriver Navalnyj om att även om Ryssland nu inte är någon fungerande demokrati så är det mycket mer fritt nu än under Sovjettiden. Han skriver "Nu kan man välja yrke, välja var man vill bo och sin livsstil. Man måste inte längre slå knut på sig själv i konkurrensen om att se vem som kan spela mest falskt för att få resa utomlands. Det går helt enkelt att köpa en biljett och åka." Även detta kan ha förändrats sedan Navalnyj skrev detta kapitel, i och med omvärldens sanktioner, men det är ändå en intressant reflektion. 

På sidan 84 skriver han om sina slutsatser när Svansjön visades på TV den 19 augusti 1991. "Det visades en uppsättning av Svansjön. Det var något alla i Sovjetunionen ofelbart såg som ett tecken på att något allvarligt hade hänt." Censur. Det som hade hänt denna gång var att det hade utlysts undantagstillstånd då en grupp som kallade sig Statliga kommittén för undantagstillståndet hade meddelat att de tagit makten. Navalnyj skriver att han snabbt drog "slutsatsen att ett gäng gamla gubbar hade förlorat vettet och försökt genomföra en statskupp".

Navalnyj kommenterar på ett väldigt personligt sätt vad som hände i hans land under hans uppväxt. På sidan 91 klargör han att det är hans egna uppfattning som återges, vilket är en styrka för boken. Inom en parentes står det "jag vill inte hävda att jag sitter inne med den objektiva sanningen, utan återger bara vad jag kände". 

När Navalnyj skulle välja universitetsutbildning i början av 90-talet fanns det bara två inriktningar som alla, inklusive han, tyckte var de enda vettiga att välja bland. Han skriver att "Det var uppenbart att i marknadsekonomins sköna nya värld skulle det vara återstå två yrken. Det skulle finnas ekonomer och det skulle finnas jurister, och alla andra yrken skulle dö ut. Det handlade om det naturliga urvalet." Längre ner i samma stycke skriver han att det därför öppnades en mängd "universitet" med dessa program och att "Detta fick den effekten att antalet jurister, ekonomer, managers och marknadsförare femton år senare hade förökat sig som kaniner medan det inte fanns några ingenjörer att uppbringa." (s. 109)

På sidorna 130-131 skriver han om korruptionen på högskolan och hur han (och många andra studenter) smugglade in sedlar i betygsboken för att höja sina betyg. Detta avsnitt hade jag velat kopiera och visa mina elever. Han konstaterar att "Det verkliga brottet låg i hur dumt jag slösade bort min tid och min ungdom. Jag hade lätt för att lära mig och även om jag inte var något föredöme vad gäller närvaron på föreläsningarna, klarade jag nästan alla ämnen av egen kraft, inte genom mutor och oärliga metoder." Som jag tolkar det tyckte han det var roligt att lära sig men slösade bort tillfället genom att hellre muta några av sina lärare. Det jag upplever idag är att några av mina elever beter sig korrupt när de hellre försöker fuska sig till godkänt betyg (ofta med hjälp av AI) än att ta sig tiden och lägga energi på att studera för att lära sig.

En del av biografin skriver han från sin rehab i Tyskland efter det att han blivit förgiftad med nervgift 2020, en del är skriven i fängelset. På sidan 152-153 kommenterar han detta faktum så här: "Jag sitter i en cell utan tillgång till något annat än papper och penna, något som för en författare måste betraktas som idealiska omständigheter." Denna något ironiska och lättsamma ton håller han genom hela boken. Det gör den inte så tungläst som man kanske kan tro. På s. 402 skriver han om när hans cellkamrat bestämt sig för att storstäda cellen. "Han hotade att ta hela cellen, men det skulle ha känts konstigt om han gjort rent ovanför min säng. Så idag har jag ägnat hela förmiddagen åt att skrubba hörnet där min säng står. Väggen har torkat nu och ser fantastisk ut. Det är härligt att se och röra vid den. Jag ligger på min brits, stirrar på väggen och överväldigas av beundran."

På sidan 146 berättar Navalnyj om processen att köpa en bil utomlands 1996. Det var mycket krångel vid importen, minst sagt. Dagar av köande... osv. Det är ett intressant avsnitt men för långt för att återge här.

Navalnyj skriver på s. 225 om hur viktigt internet är och har varit för hans framgång. Han skriver att internet i Ryssland inte utvecklades över tid som i många andra länder utan plötsligt bara fanns där och att antalet användare ökade fort. Han skriver att det mest fantastiska var att "landets styre inte uppfattade hur stort det var" de uppfattade istället internet "som en lekstuga, avkrok för nördar, och såg ingen anledning att lägga sig i Ingen i Kreml insåg att internet speglade verkligheten. Man kunde till exempel lägga ut en önskan om att folk skulle dela ut flygblad och på det viset faktiskt få människor att gå ut på gatan och göra det. Det var ingen lekstuga, snarare en infrastruktur." Tack vare denna senfärdiga syn på internet blev det inte heller lika snabbt och lika hårt kontrollerat som i exempelvis Kina, om jag förstått Navalnyj rätt.

På s. 236 beskriver han hur han får arbete i Kirov och sugs ner i ett system av korruption. "Jag lärde mig hur allt var uppbyggt. Och jag insåg att det inte går att införa moderniseringar i ett land med auktoritärt styre (...). Unga, aktiva och ambitiösa människor kommer och vill fixa allt, få saker att fungera, men sugs ner i systemets träsk. Det blev snart uppenbart att man var tvungen att spela med i korruptionsspelet, även om det enda man ville var att hjälpa folk." och "Varje gång man ville göra något bra måste man som kompensation göra något dåligt. Kanske inte för egen vinning, utan för någon annans. Men innan man vet ordet av är man insnärjd i ett nät av korruption från morgon till kväll. Och om man gör det för någon annan borde det väl vara okej att göra något som man själv tjänar pyttelite på? Man blir snabbt slukad av systemet."

Till skillnad mot detta förklarar han på s. 247 en av ambitionerna med hans ideella organisation FBK Antikorruptionsstiftelsen så här: "Den grundläggande principen för oss var att man skulle ha full insyn i vår verksamhet." Anledningen var att de tänkte att folk skulle vara mer villiga att donera då och att de samtidigt ville markera sitt avstånd från den korrupta staten. 

På s. 252 skriver han om demonstrationer han kallat till och att fler än förväntat anslöt. Den slutade med att han blev häktad i 15 dagar för "ohörsamhet mot polis". Nu minns jag inte riktigt vilket år detta var men han skriver "Numera är det knappast någon som höjer på ögonbrynen åt att man suttit inne, men då var det ganska ovanligt." På s. 308 skriver han att förtrycket blivit allt hårdare. "2017 kunde man blir frihetsberövad i två veckor för att ha deltagit i en demonstration. 2018 hade straffet ökat till en månad. Från och med 2019 riskerade man att sitta flera år i fängelse."

Från 272 finns ett slutord med som Aleksej Navalnyj läste upp vid Yves Rocher-rättegången. En del av slutordet lyder "Ändå är det i det här stadiet i processen mycket viktigt för mig att rikta mig till alla som kommer att se eller läsa mina slutord senare." Detta tyder på en medvetenhet dels kring att slutordet senare skulle publiceras, dels kring att han förstod att han skulle dö i kampen. 

Senare (s.291) skriver han om oppositionella som han organiserat och som blev populära politiker i sina regioner. Han skriver att de är "goda föredömen för hur riktiga politiker ska vara: otroligt hårt arbetande, genuint engagerade, skickliga organisatörer och viktigast av allt, ärliga som människor." Svårare än så är det väl inte? Han skriver längre ner på samma sida "Jag anser inte att man kan göra anspråk på att vara ledare för ett land som man inte känner ingående." Ja, det ligger sannerligen något i även detta.

För att organisera oppositionen i landet reste Navalnyj mycket, tyvärr inte enbart i sällskap av anhängare. "Överallt på mina resor följde en grupp giftmördare från FSB efter mig. Men även när de lyckades gömma sig för mig hade jag andra efter mig som var mycket mer uppenbara." (s. 293-294).

På sidan 310 beskriver Navalnyj med kuslig skärpa hur man kan tro att man är omöjlig att mörda eftersom man är känd. "Det har aldrig funnits något ögonblick i mitt liv då jag insett att mitt liv varit i fara. Tvärtom, fram tills att jag blev förgiftad kände jag mig för varje år alltmer övertygad om att jag var trygg. Ju mer känd jag blir, desto svårare blir det för dem att döda mig - eller det var i alla fall vad jag trodde." Och längre ner på sidan nämner han att Nemtsov resonerat på samma sätt bara tio dagar innan sin egen död, att en okänd aktivist löper större risk att bli dödad än en känd. Men som vi vet mördades också Navalnyj. På nästa sida i boken fortsätter han att resonera kring att vara rädd för att bli dödad och kommer fram till att det inte är någon idé att oroa sig för det. Han skriver: "om jag hela tiden måste oroa mig för att de ska döda mig, så skulle det inte vara värt för mig att bo kvar i Ryssland. Då borde jag antingen emigrera eller byta jobb. Men jag älskar det jag gör och tycker att jag borde fortsätta med det. Jag är inte galen, och inte heller oansvarig eller orädd. Det är bara så att jag innerst inne vet att det här är något jag måste göra, att det är mitt livsverk." Och det är väl också en anledning till att han åkte tillbaka till Tyskland efter sin rehabtid. Han älskade sitt land och han ville verkligen göra det till ett fritt land och en bättre plats att leva på. Snacka om patriotism!

På sidan 395 beskriver Navalnyj hur det går till att byta fängelse, att man måste ta med sig sina saker och att dessa granskas vid inträdet i det nya fängelset. "Det de granskar mest ingående är böckerna. Det är något jag märkt sedan långt tidigare och det är ett uppenbart arv från Sovjettiden. Böcker är destabiliserande och orsakar meningsskiljaktigheter. I ett fängelse är det fullt möjligt at en jacka genomsöks ganska slarvigt och en mobiltelefon lämnas utan avseende. Men man kan vara säker på att varenda en av ens böcker förs bort, skrivs upp, stämplas med "Kontrollerad för extremistiskt innehåll" och först därefter återlämnas. Så starkt är det skrivna ordet."

Vidare beskriver Navalnyj hur fängelsepersonalen hela tiden har kroppskamera och att de därför är noga kontrollerade vid varje interaktion med fångarna. Navalnyj hade också, på ett av fängelserna, en personlig fängelsevakt som alltid var med när han skulle äta eller kontrolleras (s. 404). Han beskriver att det är kameror överallt och att alla bokstavligt uppfyller oändliga regler, att svordomar inte används. "Kan ni tänka er ett fängelse utan svordomar? Skrämmande. Det är kameror överallt. Alla övervakas och det skrivs rapporter för minsta förseelse. Jag tror att någon måste ha läst Orwells 1984 och tänkt: "Oj, vad häftigt . Så kan vi väl också göra. Fostran genom avhumanisering." (s.412).

På nästa sida beskriver han hur han blir väckt varje timme under natten och att en man i överrock står  vid hans säng, filmar honom och säger "02.30, intern Navalnj. Videofilmad som förebyggande åtgärd mot rymning. Närvarande." Navalnyj skriver att han somnar om "lugnad av tanken på att de finns de som tänker på mig och aldrig kommer att låta mig komma på avvägar. Är inte det fantastiskt?" Denna typ av ironi återkommer som sagt många gånger i boken och gör den lite mer lättsam att läsa. Även om det såklart är helt förfärligt att han blev väckt varje timme under natten i sin cell. Han måste ha blivit så trött av detta! Och det känns också som ett ganska effektivt sätt att försöka bryta ner en människa. 

På sidan 415 beskriver han hur han tvingas titta på film tillsammans med de andra fångarna. "Den här gången är det en film om staden Vladimir. Bland sevärdheterna nämner de det kända fängelset med sina berömda interner Så typiskt Ryssland. Att vara stolt över vilka man har satt i fängelse."

På sidan 460 beskriver han att han fått en ny beteckning. Istället för att betecknas som "rymmare" blev han nu betecknad som "extremist" och "terrorist". Han beskriver att detta innebar att han inte behövde kontrolleras varannan timme längre (att han var närvarande/inte hade rymt). "Men extremism är en dans på rosor. Ingen kollar en. Jag var rädd att jag skulle vara tvingas att kyssa Putins porträtt och lära mig citera Medvedev utantill, men det behöver jag inte heller göra. Skillnaden är att ny har jag en skylt ovanför sängen där det står att jag är terrorist."

På sidan 505 beskriver han hur han inte fått träffa sin familj på väldigt länge och att han väntat i flera månader på att de skulle få komma på ett längre besök. Då satte fängelseledningen honom i en isoleringscell. "Så jag kommer inte få några fler besök, men fängelseledningen är säkert belåtna med hur duktiga de är på att uppfylla sina överordnades önskningar. Nåja, jag får se det stoiskt. De gör det de kan för att täppa till truten på mig. Och vad är då min främsta plikt? Just det, att inte låta mig skrämmas och att inte hålla truten. Det är även min uppmaning till alla andra. Protestera mot kriget, Putin och Enade Ryssland, så ofta ni kan." Och så är det väl, att ju mer någon vill tysta en från att berätta sanningen, desto mer måste man ropa?

På sidan 519 beskriver han sin dittills senaste dom. "Nitton år i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass. Antalet år spelar ingen roll. Jag förstår mycket väl att jag, i likhet med många andra politiska fångar, kommer att få sitta här resten av livet. Om "resten av livet" handlar om mitt liv eller regeringens får tiden utvisa." Och det utvisade tyvärr tiden. "Domen är till för att skrämma er, inte mig. Det är ni, inte jag, som ska tappa motivationen till att göra motstånd. Ni tvingas överlämna ert land utan strid (...) Putin får inte lyckas med det. Fortsätt att göra motstånd."

Som helhet tycker jag att boken var oerhört läsvärd och intressant. Den är skriven med ett ganska lättläst språk och inte alls så tung att ta sig igenom som man kanske kan tänka. Den första delen som skrevs under hans rehabtid i Tyskland är mer välskriven än den senaste delen som är fängelsedagbok och slutligen enbart instagraminlägg. Det blir som mer av en antecknande ton mot slutet. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var att Navalnyj intill döden kämpade för sitt lands frihet och att han stod fast vid sin övertygelse trots allt han blev utsatt för. Jag kan inte riktigt förstå hur han pallade! Kanske klarade han det för att han kände att han var tvungen att klara det, men mest tror jag att han klarade det för att han visste att han hade rätt och att systemet han var fast i var både falskt och korrupt. 

Det viktigaste jag tar med mig är att vi aldrig får sluta kämpa för ett demokratiskt och korruptionsfritt samhälle! Alla tecken på auktoritärt ledarskap och korruption måste tas på största allvar och utredas noggrant. Förlorar vi demokratin, förlorar vi livet som vi känner det.

Och i Andalusien pratar kanske ingen om det fortfarande, men någon har satt upp en skylt...

Hur lever en gräsänka?

Ända sedan jag var liten har jag helt automatiskt tänkt på gräsänder när jag hört ordet gräsänka, och så plötsligt är jag en sådan själv. Denna sommar bestämde vi så att M och G skulle åka själva till farmor och farfar i Andalusien, utan mig. Jag kände inte för det helt enkelt. Kanske blev det lite mycket förra året. Kanske ville jag andas, både lagom sval luft och i livet. Våren har varit väldigt intensiv och en del av hösten också. Jag har behövt stötta upp en hel del i vardagen hemmavid samt lösa en mängd saker utanför hemmet. Efter ett sådant läsår behöver en mamma vila. 

Så, dagen innan midsommarafton satte sig G och M på ett klimatförstörande flygplan och begav sig söderut. Själv cyklade jag hem från jobbet och insåg att min lägenhet var tom och skulle så förbli i tre veckor framöver, tom sånär som på mig och fåglarna. 

Både lugn och aktivitetslusta infann sig på en gång. Jag åt middag på altanen och började röja det värsta, men fick aktivt säga till mig själv att jag faktiskt har tre veckor på mig att få ordning på torpet, allt behöver inte hända första kvällen. Jag satte en deg och gick och la mig. 

Dagen därpå vaknade jag ganska sent, trodde att klockan var åtta eller så, och förvånades enormt när jag såg att den hunnit bli 10.40 (!), medan jag sussat sött i sängen, oväckt av mitt barn som vid den tidpunkten redan var ute och gjorde Málaga osäkert tillsammans med sin far. 

Midsommarafton firade jag med mina föräldrar. Vi åt midsommarlunch ganska sent (eftersom jag behövde tid att baka ut degen, raka benen och få på mig min nya klänning), och sedan spelade vi Alfapet i trädgården i skuggan av en förvuxen buske. Jag förlorade, men vi hade himla roligt och hjälpte varandra mot slutet. På kvällskvisten gick jag en promenad över gruveberget med min vän E i grannbyn.

Så, hur lever en gräsänka som heter Tove under en treveckorsperiod på sommaren? Jo, jag lever gott, vill jag lova! Jag lever lugnt och skönt och med förvånansvärt bra ordning hemma. Ingen som demolerar soffan, men inte heller något fint, finurligt eller gosigt barn att ta hand om och lägga. Ingen kreativ, snygg och hjälpsam man att krama... lite tomt är det allt, särskilt på kvällskvisten när jag ska sova. Då längtar jag efter dem på riktigt! 

Det är intressant att observera sig själv under dessa gräsänkliga omständigheter, tycker jag. Jag cyklar exempelvis väldigt mycket. Jag äter väldigt lite kött och jag tittar en hel del mer på TV än jag gör i mitt vanliga familjeliv (då TV:n och för den delen soffan allt som oftast ockuperas av vår son). 

Jag har varit och klippt mig, jag har deltagit i en rolig aktivitet med Naturskyddsföreningen på Träbåtsfestivalen, jag har testat att paddla kajak i havet. Jag har badat en gång (med E i grannbyn m familj) och jag har umgåtts en hel del med samma E. Dessutom har jag orkat bjuda hem två kompisar på varsin trerätters middag! Det orkar jag verkligen inte i mitt vanliga liv. 

Jag har promenerat litegrann (inte så mycket) och mött två springande grävlingar, blivit livrädd, sprungit iväg, blivit eftersprungen av den ena grävlingen, stannat, skrikit och klappat händerna att den skulle Gå till sin kompis!!! och det gjorde den. Efter det blev jag rätt skakis, kan jag medge, och var tvungen att sätta mig på marken och prata med närmsta tant, även om jag redan hade syrran i lurarna. Men jo, det är nog så att grävlingarna är mer rädda för oss än vi för dem, som tanten sa, och de biter säkert en inte i benen bara sådär. Men jag blev så chockad, för jag har aldrig sett grävlingar förut och de sprang så himla fort! 

Jag har också jobbat på mitt jobb, vilket varit ganska vilsamt då jag inte haft så mycket att göra, men nu har jag semester! 

Ett projekt jag har igång är att jag ska städa på obskyra ställen. Projektet drog igång redan några dagar innan G och M åkt. Jag har hittills städat på följande ställen: skåpen ovanför kyl, frys och mikro, lådan under ugnen, G:s byrå med kläder, vattenlåset vid duschen (huvva vad oerhört äckligt det var där!),  och en del av en av garderoberna i hallen (både skodelen och delen med utflyktsgrejer (ryggsäckar, badhanddukar osv)). Jag har en del kvar på min lista, och vi får väl se om allt blir gjort innan de kommer hem (tror inte det), men sedan har vi en hemmavecka innan nästa äventyr och då kan jag också göra lite. Det känns bra att få rensa och torka ur, vika ihop och göra fint, åtminstone någon gång då och då. Imorgon ska jag satsa på att fira Burkbiennalen (som betyder att jag tar ut och organiserar alla matlådor), nu är det väldigt huller om buller i den avdelningen. 

Före

Efter

Sedan har jag vilat också. Sovit middag i soffan, tittat på TV på förmiddagen bara för att jag kan... sovit ganska länge men inte någon mer gång till efter klockan tio. 

Men ja, nu börjar jag bli redo för att de ska komma hem. Det är väl så också att man förhåller sig till den tid man vet att det är. Det har varit en skön och vilsam tid, men jag hade tyckt det var tråkigt att ha livet såhär alltid. Min familj, hur besvärliga och trötta vi än kan vara då och då, är väl värd att kämpa för! 

Mycket som är mycket

Till er som undrar vad jag håller hus och vad jag håller på med eller om någon skulle undra varför jag inte skrivit på en månad kan jag säga: läs Paradoxen och Krukväxterna mår bra. Någonstans där ligger svaret. Eller så är det bara så att det är mycket i maj. Kanske särskilt i maj och december är det mycket. På mitt jobb är det definitivt mycket både i maj och december. Många elever som ska ha betyg inför ansökan till högskolan. Och ute är det också mycket, i maj, med krukväxterna och sådderna och omplanteringar, grävning, det man ännu inte hunnit så, köpa mer jord, fixa ny rabatt, ny plast till växthuset, ny plats till potatisen... sånt. 

Sedan är det mycket med barnet, med mannen, hushållet, familjen. Mycket att hantera och mycket att reflektera kring med syrran sena kvällar när hon sitter i sängen och jag ligger i soffan och ungen ligger i sin säng och pratar med pappan, som nu. Men så SÅ tacksam jag är över att ha just syrran att prata med! Hon är klok och snäll och försöker verkligen förstå. Hon försöker så bra att jag tror att hon förstår, och på något plan gör hon väl det. Men sedan är ju inte hon jag och hon lever inte mitt liv, men ah, hon känner mig väldig väl, det kan man lugnt påstå. 

Till sist är det också en hel del på gång i föreningslivet. Det är snart årsstämma i vår BRF och jag har tagit det stora, modiga beslutet att gå ur styrelsen. Jag har inte tiden och orken, känner jag. Jag behöver fokusera på annat (se ovan) och även på mig själv, att orka ta hand om mig själv. Må bra, liksom. Styrelseuppdraget har tagit en hel del energi både på och mellan mötena med saker som behöver kollas upp, resoneras kring och hanteras. Detta har i sin tur orsakat ganska många stresspåslag, vissa av värre kaliber än andra, och kanske särskilt när det pågått konflikter av olika slag, eller när andra inte alls tyckt det ena och det andra brådskat på samma sätt. Jag har såklart gjort mitt bästa för att både hantera helheten, min del och mina egna känslor och energi, men det har ändå tagit ut sin rätt på något sätt. När jag kom hem från det mötet där jag tillkännagivit min avgång (eller att jag inte ställer upp för omval vid nästa stämma med andra ord), kändes det som om en stor sten släppt från mitt bröst! Det var så, så skönt! Så nu är det bara det sista kvar, dvs genomföra stämman, skriva stämmoprotokoll och ladda upp det, registrera mitt arvode, samt se till så att årsredovisningen kommer till Bolagsverket och att nya styrelsemedlemmar registreras, och jag avregistreras. Och sedan: ¡Libertad! 

Så har vi mitt andra föreningsengagemang, det som handlar om att styra upp roliga danstillfällen här på min ö. Hittills har det varit succé! Vi planerade för tre prova-på-tillfällen men redan tillfälle två, som jag inte var med på eftersom jag då var inlagd ett dygn pga smärtor som gick över, beslutades det om att erbjuda två extratillfällen för de som redan varit med minst en gång. Så fem tillfällen blev det och allt blev väldigt lyckat. Dansläraren var superproffsig, folk var medelålders, fnissiga och glada. Alla gjorde verkligen så gott de kunde med grundsteg och trippelsteg och föra och följa och hålla takten! Det var så mysigt och roligt att se hur alla ansträngde sig och hur fantastiskt glada alla blev av att vara där tillsammans, med världens vackraste havsutsikt, och försöka lära sig något nytt!

Nu hoppas vi att det kan bli någon slags kurs till hösten, kanske några socialdanstillfällen under sommaren... Vi får se vad vi kommer överens om och får ihop, jag, läraren och föreningen som jag arrangerar genom.

Utöver detta har jag också läst en helt fantastiskt bra men också 537 sidor lång bok. Patriot av Aleksej Navalnyj. En annan dag kanske jag skriver om allt jag tänkte när jag läste den. Det var trettioen anteckningar jag hade med mig till bokcirkeln när vi skulle diskutera den, och jag drog allihopa... Den var så otroligt bra att jag nästan känner att jag behöver köpa den och ha den hemma för att kunna läsa och stryka under. Den får en verkligen att inse vikten av ett demokratiskt och ickekorrupt samhälle och vilka konsekvenser ett auktoritärt och korrupt samhälle har på vardagslivet och ens rätt att andas.

Och förutom allt detta vardagstugg har jag också varit iväg på en resa, sedan sist. Det var över valborgshelgen jag gjorde ett race först till Göteborg på valborg (jag satt och tog det sjukt passivt ensam i mina föräldrars hus medan M och G var på stan och kollade på Cortégen), dagen efter tåg ner till Halmstad där jag mötte upp en kollega (och vän) och hoppade in i hennes bil och åkte med henne och herr gecko till Ronneby brunn där vi lämnade av herr gecko till en familj, spaade med några tyska militärer på permission och sedan sov sött. Dagen efter åkte vi en halvtimma norrut för att fira vår andra kollega och vän som fyllde 40 år. Kollegan och vännen från Halmstad åkte hem igen efter festen men jag stannade och fick se fyrtioåringens superidylliska hemman i skogen. Nybyggt hus i gammal stil, med underbart mysig inredning (också den i gammal stil), fin vovve, gullig dotter, trevlig man, enormt stora blommande körsbärsträd, torräng, mördarsniglar, vackra planteringar, många olika träd och fina naturvårdande planer för framtiden! 

Där sov jag en natt och sedan gjorde jag en megaresa hem med tåg, vilket innebar ståplats Lund-Helsingborg, ersättningsbusskaos i Laholm, stå upp på tåget från Laholm till Göteborg, trösta gråtande ensamresande pojke i elvaårsåldern, ersättningsbuss från Göteborg till Stenungsund där jag blev uppmött av min fina pappa, för då orkade jag inte resa mer. Två goda mackor, en banan och en satsuma hade han med sig. Klockan var halv tio och jag hade bara ätit ett chokladägg och en banan på hela resan, men som tur var lunch innan jag åkte! Så efter det har jag varit trött, som ni förstår, särskilt som allt ovan pågått under tiden... 

Men ja, jag kämpar på... och det är jag helt säker på att ni också gör, på era fronter! 

Privatekonomi och en mycket bra lördag

Idag har vi alla i familjen haft en riktigt bra dag! M var alldeles glad när han och G kom hem från Göteborg lagom till att potatismoset var färdigt och vi skulle äta middag. De hade varit en sväng på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker och på Konstmuséet där de ritat av skulpturer. Under tiden hade jag varit hemma, donat på (plockat, hängt tvätt, städat fågelburen och lagat lunch) och även hunnit cykla till och från Skärhamn där även jag lämnat tillbaka en hög med böcker och samtidigt lånat fyra nya. Jag hade dessutom hunnit fika på en liten ö bakom Akvarellmuséet där jag trots ganska frisk vind hittat lä. Fikat bestod av medhavt te i termos och lite godis. Jag hade tänkt att kanske fika på ett riktigt fik men så kom jag på att det mest är dyrt och det var ju ändå fint väder... När jag suttit en stund i lä med denna glittrande utsikt...

...mulnade det på och vinden vände. När jag reste mig upp och vände mig för att gå såg det ut så här:

Jag fick lite bråttom hem, kan man säga. På vägen hem passerade jag dock mina föräldrars hus för att hitta verktyg för att laga två vägguttag hemma hos oss. Jag var tvungen att ringa pappa för att fråga var de var och han fick instruera mig lite medelst videosamtal. Sedan cyklade jag hem. Då hade jag varit iväg i tre timmar. 

Väl hemma försökte jag mig på att först skruva loss och sedan skruva fast ett vägguttag som lossnat lite halvt. Jag skruvade eventuellt i lite fel skruvar och jag fattade bara inte hur jag skulle lösa det som jag insåg var problemet, och som jag inte orkar redogöra för här (för jag vet inte hur jag ska formulera det i skrift och det är la inte ens intressant) så jag ringde pappa med videosamtal igen. Det är mycket svårt att visa med mobilen samtidigt som man behöver båda händerna för att göra det ens pappa i andra ändan säger, så det var en del "Nu ser jag inte", "Nu hör jag inte" och "Tove, lyssnar du?" från min pappas sida. Till slut såg situationen ut så här:

Då gav jag upp och la på med pappa och ringde min granne E, vars man är elektriker. Och jo, han var hemma, och jo jag kunde komma och hämta honom. Jag hade förvarnat honom om detta projekt redan igår och han hade sagt helt självmant att han kunde komma och hjälpa mig om jag behövde. Så det kändes ändå okej att be honom nu när krisläge uppstått. Han tog med sig sin lilla skruvmejselväska och följde direkt med mig. Han insåg snabbt vad som behövde göra och gjorde det. Jag kanske behöver förtydliga att jag hade stängt av strömmen samt dubbelkollat att ingen ström fanns i uttaget innan jag började skruva. Jag hade också tagit fram vår lilla batteridrivna bygglampa så att man skulle se vad man gjorde. Tack vare min duktiga grannes expertkunskaper lyckades vi (han) sätta fast två lösa vägguttag på bara några minuter. Fantastiskt! Och nu vet jag kanske eventuellt hur man gör, till nästa gång... 

Så ja, det har varit en mycket bra lördag måste jag säga. Både praktiska saker har löst sig och vi har alla fått vara ute i det ganska härliga vädret. 

Men, det var ju en annan sak jag ville skriva om, som rubriken kanske skvallrar om, nämligen investeringar. Vadan detta? tänker ni. Jo, det finns vissa ämnen som jag går igång på. Beredskap, miljön och privatekonomi är tre av dessa. Nu är det så att en av mina spanska svågrar delar intresset för privatekonomi och har gått några kurser i finansiell planering eller vad det nu kan heta. Han har utbildat sig till någon slags privatekonomisk rådgivare/utbildare på fritiden och har också börjat investera i spekulativt guld och aktier. Detta har jag vetat i flera år och med extremt ojämna och långa mellanrum har vi pratat om privatekonomi och hur man kan tänka. Själv har jag absolut ingen utbildning i det här förutom de goda råd jag fick med mig genom att lyssna på min mormor som var minst sagt väldigt ekonomiskt sinnad och genom det lilla man kanske fick till sig av hemkunskapen (ett ämne som inte finns i Spanien). 

Nu har min svåger blivit intervjuad i en youtubekanal som en man från hans by har. Jag vet faktiskt inte vad youtubekanalen har för ämne men jag tror det är ekonomi eller investeringar och liknande. Åtminstone är det detta som min svåger pratar om. I en timma sitter han och svarar på frågor om hur han själv tjänat och tjänar pengar, utan att nämna några exakta summor. Men han pratar också om att lära sig förstå sin egna ekonomiska situation och han påstår att många tycker det är extremt jobbigt att titta på sina egna konton och bena ut vad man har för inkomster och utgifter och vad man kan göra för att förbättra sin ekonomi. Han pratar om att en väg är att utbilda sig så man kan skaffa ett bättre jobb. Han pratar om att säkra upp familjen. Han pratar om att när man tjänar mer så spenderar man mer. Och jag kan bara hålla med. 

Han önskade att vi i familjen dvs hans bröder och deras fruar skulle titta på intervjun och kommentera den. Bröderna började. Jag såg en halvtimma ena dagen och en halvtimma nästa och tog anteckningar för att minnas allt jag ville kommentera på. Sedan spelade jag in ganska många korta röstmeddelanden där jag kommenterade det mesta av det han sagt. Idag tackade han så mycket för mina reflektioner och jag började spela in meddelanden bara till honom där jag satt på mitt gratiscafé på ön bakom muséet, innan vinden vände. 

Jag pratar om att jag inte vill vara någon kapitalist. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tjäna mycket pengar, och aktier känns både för komplicerat och för riskabelt för mig. Samtidigt har jag ett pyttelitet ISK-konto, men jag har inte ens koll på det... Mitt sätt att se på ekonomi är att god ekonomi är när man lever inom sina begränsningar. Man har alltså råd med bostad, transportmedel för vardagliga transporter (cykel, busskort eller kanske en bil), mat, betala sina räkningar, kanske köpa lite kläder ibland om man verkligen behöver det, småutgifter (t ex garn, böcker, fika på café någon gång, äta ute någon gång, te och choklad) och någon slags semester utan att behöva ta konsumtionslån (här räknar jag inte in CSN-lån eller bolån). För en riktigt stabil ekonomi ska man också ha utrymme att spara något varje månad, tycker jag. Och ja, jag kan nog ändå säga att jag levt inom mina begränsningar under hela mitt vuxna liv.

Första tiden efter studenten bodde jag i en spansk studentstad och levde både på CSN-bidrag och på 4000 kr i månaden som jag tog från ett arv jag ganska nyss fått efter min mycket ekonomiskt sinnade mormor. Det räckte. Jag minns att jag gick en kurs i spanska som  kostade ca 100 euro i veckan (som jag har för mig betalades i en klumpsumma) samt betalade ett boende jag hyrde genom samma skola för 250 euro i månaden. Det var ett rum i en lägenhet jag delade med andra elever på samma skola. Hyran och matkostnaderna täcktes då av dessa 4000. Detta var en investering. Min första riktiga investering. Den går inte att mäta i pengar men detta år i Spanien gav mig helt klart fördelar när jag väl läste spanska på universitetet i Sverige, och när jag fick jobb som lärare i spanska. Det hjälpte mig också under mitt år i Almonte att redan kunna spanska. Hur skulle jag annars ha lärt känna M?

Efter detta levde jag på mina föräldrar i ett år samtidigt som jag tog CSN-bidrag. Sedan flyttade jag till Umeå och tog full CSN-lån och bidrag, dvs ca 9000 kr i månaden och hade en hyra på ca 2000 kr. Jag hade inget extrajobb. Det känns nästan konstigt nu, men jag tror det var väldigt bra att jag gjorde så, att jag fick det lugnet. Det behövde jag.

Sedan bodde jag i Almonte i ett år och fick bidrag från EU. Det låg på ungefär samma nivå som CSN, vilket kändes lyxigt eftersom jag förstod att ganska många i byn tjänade mindre än 900 euro i månaden, och jag jobbade bara 15 timmar i veckan eller vad det var.

Dessa pengar brände jag dock och något år efter det att jag kommit hem till Umeå igen visade det sig att jag fick en termin när jag inte kunde läsa någon kurs, eftersom jag var tvungen att vänta ett år på att den kurs jag skulle gå skulle ges. Först bröt jag ihop totalt, sedan skrev jag upp mig som springvikarie både hos kommunens för-, grund- och gymnasieskolor och på Waldorf. Jag tjänade pyttelite pengar. Vissa månader blev det kanske 5000 efter skatt. Samtidigt bodde jag i en studentlägenhet med två rum och hyrde ut det ena rummet till min ninjavän A, som jag hittat via en Blocketannons. I början hade M bott med mig men eftersom han verkligen inte hade någon ekonomisk plan (eller pengar efter flera arbetslösa år i Spanien) och det tog tid att få börja SFI så flyttade han hem till Spanien igen för att ta busskort. 

Under denna mycket knapra period i mitt liv, som samtidigt var rejält danande, skrev jag upp alla utgifter jag hade varje dag i olika kategorier i en pytteliten bok. Kategorierna var ungefär: mat i mataffär, mat ute... och om jag nu köpt något, vilket jag inte gjorde så ofta. Eftersom jag visste att jag skulle skriva upp varenda utgift när jag kom hem så var jag extra snål mot mig själv. Sedan summerade jag detta vecka för vecka och kunde snart konstatera att det var snordyrt att fika ute, så då slutade jag nästan helt med det. Och fikade jag ändå på stan såg jag till att köpa en matig baguette hellre än en kaka och så fick det räknas som lunch.

Sedan levde jag på 75% av CSN ett tag, mest för att det faktiskt räckte, och sedan började jag till slut få lite mer fasta jobb efter examen (liite längre vikariat) och drygt två år efter examen fick jag kontinuerligt jobb där jag jobbar nu och fick då äntligen en mer stabil månadsinkomst. Och ja, ju mer man tjänar desto mer gör man av med. Man kan bara titta på boendekostnaden här som exempel. Min studentlägenhet fick vi flytta ifrån i samband med att jag fick jobbet som jag har nu och då minns jag att vår hyra skulle öka med nästan 2000 kr. Det kändes väldigt mycket då. M hade fortfarande inte jobb, men hade flyttat till mig igen. Han läste på komvux men var inte berättigad till CSN. Lägenheten var 50 kvadrat och låg så himla fint vid skogen och sjön. 

Sedan flyttade vi ju till Klädesholmen och dubblade vår boendekostnad mot finlägenheten i Umeå. Men då hade båda jobb med månadslön. Vår boendekostnad nu är nog några få tusen dyrare än på Klädesholmen och lägenheten har dessutom kostat en slant att köpa (inkl lån), men det är vårt boende och det är det värt!

Så ja, jag har gjort några fina investeringar genom livet, om än inte i spekulativt guld eller aktier. Det är åren i Spanien med allt jag lärde mig där, åren på universitetet, fina tågresor genom Europa och även den här lägenheten som vi bor i nu, som vi lyckats amortera ner ganska bra mycket tack vare att M sålde sin lägenhet efter det att vi köpte (dvs vi hade mindre kapital när vi köpte och kunde därför inte köpa en villa för 4 miljoner). Vår ekonomi är god så till vida att vi kan spara både på ett gemensamt konto, ett bilkonto samt två konton till vår son varje månad samt på två egna konton. Vi sätter inga hutlösa summor på alla dessa konton men det blir ändå något varje månad och detta något växer ju med tiden, även om räntan återigen är nära noll. Kanske borde jag öppna sparkonto på en bank som verkligen har ränta. Jag vet inte. Men aktier, nej, det ger jag mig inte in på. Jag vill veta att de pengar jag har, de har jag, de kan inte försvinna på grund av marknaden eller något annat abstrakt.

Är detta ens intressant? Vill ni veta mer om hur vi organiserar vår ekonomi? Alla (par) verkar göra olika men jag tycker vårt system är himla bra och det funkar fint för oss. Eller vill ni kanske se min mormors kassabok från när min mamma var bebis? Jag har den här i bokhyllan!

Paradoxen

Ni vet väl vad en bloggares största paradox är? Jo, att när det händer mycket i livet som man skulle kunna skriva om, så orkar man inte skriva. Inte hinner man heller, eftersom så mycket händer som man måste både orka och hinna hantera. Och allt vill man såklart inte skriva om heller. 

Så har det varit nu i några veckor. Både roliga och jobbiga saker har hänt och behövt hanteras. En rolig sak var att M och jag äntligen målade om vårt sovrum. Efter mycket funderande hit och dit fastnade vi tillslut för en ganska ljus gul väggfärg. Den mörka vi först tog hem och provmålade såg för orange ut, och jag ville ha ett lugnt och varmt intryck, så då fick det bli den ljusare. Jag förstod nämligen tillslut att vilken gul färg som helst skulle bli varmare än den kalla ljusgrå som rummet var målat i. Jag gjorde en lista med femtielva punkter och så satte vi igång. Det visade sig att min man redan hade en hel del erfarenhet av att måla rum och så fick jag några goda råd av en kollega. Sedan var det bara att köra! Bra blev det, tycker jag! Jag njuter faktiskt varje dag och säger ofta till M att jag tycker det blev fint. Det var roligt att ha ett gemensamt lagomt projekt också. Vi hann klart detta på en helg, även om vi också var på utflykt på lördag förmiddag. 

Nästa bra sak som hände var att jag helgen efter måleriet åkte till Göteborg för systerhelg deluxe med min syrra. Hon hade bokat restaurang, hotellfrukost och spa och gav mig allt detta i fyrtioårspresent, inklusive övernattning hos henne. Så lyxigt! Vi hann till och med sy om ett par byxor jag fått av M, och som var lite för långa.

Den tredje riktigt roliga grejen som hänt är att jag till sist lyckats arrangera lindy hop här på min ö. Den första träffen var i tisdags och det kommer vara två tillfällen till under våren. Tiotusen personer hade sett annonsen på instagram och 18 personer hade anmält sig. Nästan alla dök upp! Det innebar en del jobb innan detta kunde bli av, men när jag väl fick vara där och dansa med andra fnissiga medelålders människor och när jag till slut efter att vi övat på grundstegen i en halv evighet (superbra för att befästa rörelsen!) fick ställa mig i ett par och dansa lite kände jag hur hel jag blev. Hur fint det var! Och så var det extra fint att jag råkade hamna i par med A från kulturföreningen som har hjälpt mig att arrangera detta. Kul också att jag fick en applåd i början av passet, för att jag fått ihop det hela. Det var så befriande och härligt att vara i en lokal med just vuxna, fnissiga nybörjare. Nu hoppas jag att kommande två träffar blir lika lyckade så att vi kan dra igång något mer kring detta till hösten. Jag ser framför mig någon slags kurs om kanske 10 gånger och sedan några socialdansträffar på det, med 30 minuters introduktion eller liknande innan den sociala delen drar igång. Eller kanske bara socialdansträffar med introduktion? Det kändes liksom lite snopet att gå därifrån när vi precis hade börjat. Jag ska föreslå för läraren att vi tar en timma extra sista gången nu i vår för att just få socialdansa lite. Då borde åtminstone några vara åtminstone lite redo för det, hoppas jag. 

Det jobbiga som hänt vet jag inte ens om jag orkar nämna, men det har dels handlat om att jag blivit utsatt för rättshaveristiskt beteende. Det hjälpte att sätta fingret på att det var just det jag blev utsatt för, och det hjälpte att avsluta kontakten med personen. Än är nog inte sista turen dansad med denna person dock, men nu har jag åtminstone skaffat mig rejält med avstånd.

Första krokusen som blommat i mina föräldrars trädgård i år. 17 mars.

Allt detta sammantaget, plus lite mer saker (t ex jobbstress) gjorde att jag i fredags kväll kände mig som en våt trasa. Inte ens urvriden, bara våt och slokande. M sa åt mig med sin lite strängare men också mycket kärleksfulla röst att gå och lägga mig. Jag lydde hans råd, typ. Han fick lägga G och jag kunde, efter att jag vilat, kolla på Svenska nyheter, som är lite av en fredagstradition för mig. Då kan jag skratta åt eländet en stund. Bra inför helgen. 

Igår, lördag, var jag fortfarande helt matt och slut. Jag hann tänka att det kanske är nu jag bränner ut mig. Och hur fasen ska det gå med allt då? Så vi åkte till närmaste handelsträdgård och köpte vårlökar till vår väns grav och till en kruka jag har hand om på gården. Sedan hem igen och jag var så slut att jag knappt orkade med att radion var på i bilen. Väl hemma åt vi mat från fredagen som vi värmde i mikron och sedan åkte G och M till Trollhättan för att gå på Innovatum. Det är något slags museum med vetenskapstema om jag förstod det hela rätt. G ville hemskt gärna dit, eftersom hans kusin varit där för ett tag sedan. Jag ville hemskt gärna stanna hemma och vila, så det fick jag. Det fanns alltså inte ens på kartan att jag skulle åka någonstans mer alls. Handelsträdgårdsutflykten var mer än nog. G undrade om jag skulle ha det bra ensam hemma och det försäkrade jag honom om att jag garanterat skulle. Ensam hemma var precis vad jag behövde! Lunchen gav mig ändå lite energi så när G och M åkt iväg med bilen satte jag ett larm på en kvart och plockade undan det värsta. Sedan hängde jag tvätt och ringde mina föräldrar för att redogöra för den senaste tidens händelser. Efter det satte jag mig på altanen på baksidan där vi har fullt söderläge och virkade i solen. En yllefilt fick jag ha över benen men det var ändå tillräckligt varmt och skönt för att sitta i kofta. Fåglarna satt i sin bur bredvid och var glada. Efter en stund fick jag energi att städa fågelburen, så då gjorde jag det. Lugnt och fint. Fåglarna fick stå någon timma på gräset. Jag virkade vidare och började lyssna på P3 Dokumentär Mysteriet Adam. 

Sedan blev det kallt och jag gick in och lagade mat. Sopa de camarón fick jag för mig och hittade ett ecuatorianskt youtuberecept som jag nästan följde. Det blev gott! Så kom jag på att jag inte hade något bröd, så jag satte en deg. Även där följde jag nästan ett recept. När jag hunnit äta och till och med ligga i soffan en stund, kom G och M hem. Det blev en mycket bra och återhämtande lördagseftermiddag för mig. Precis vad jag behövde!

Så när jag vaknade imorse vid klockan åtta sommartid, kände jag mig tillräckligt som mig själv för att åka med på dagens utflykt med ca tio andra familjer. Det är en grej som Friluftsfrämjandet ordnar. Och ja, det var trevligt! Jag pratade med några olika mammor. Skogsmingel kan man kalla umgängesformen för om man vill. Vi grillade korv och åt våfflor. Till och med popcorn fick man!

När vi kom hem från utflykten duschade jag och la mig i sängen i ett rent ullunderställ och lyssnade klart på dokumentären om Adam, samtidigt som jag slumrade till, så jag fick nog inte ihop det hela helt riktigt, men har läst nu på en NRK-sida att det var en sekt inblandad. Ni får lyssna! Jag ska inte avslöja för mycket! Sedan fortsatte jag lyssna på ännu en P3 Dokumentär i sängen innan min vän E i grannbyn hörde av sig och påminde mig om att vi skulle ses idag. Hon var också trött och hade också haft mycket att stå i på senaste tiden men en promenad både behövde och ville hon ta. Det var trevligt! Jag fick till och med tomatplantor av henne innan jag åkte hem igen. Snällt! Dessa behövde dock omgående komma ner i ordentliga krukor så jag fick svänga förbi mina föräldrars hus och plantera dem. När jag väl kom hem passade jag på att sätta mina tête-à-têter i krukan på gården, så nu blev det fint där också, lagom till påsk!

Så ja, det var senaste nytt från mitt lilla hörn av världen det! Imorgn är det en ny vecka, en kort sådan. Hoppas jag hinner tillräckligt mycket det jag behöver hinna på jobbet. Jag ska göra allt för att fokusera, men kommer också prata med min chef om hur jag mår och hur jag behöver prioritera kommande två korta veckor. Ja, det blir bra. För under påsken vill jag kunna njuta, inte vara ett vrak.

Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!

Uppifrån och ner

Jag virkar en tröja uppifrån och ner till min man M. Den är grön med två roströda ränder. Jag skriver oftast inlägg uppifrån och ner, ibland med en mer tydlig tanke än annars. Idag har jag många tankar överallt så jag tänker att jag skriver uppifrån och ner så ser vi la vad det blir. Antagligen långt. Jag är ju inte så bra på att hålla det kort som ni vet.

Det är fortfarande någon slags vinter. Plusgrader dock sedan någon dag tillbaka. Snön är blöt och smälter. Förhoppningsvis var detta säsongens sista. I så fall kan man så sedan. Blomfrön ska jag så. Det brukar jag göra. Jag har några jag tagit själv. Rosenskära och praktvädd och luktärt. Kanske köper jag sommarrudbeckia rustic dwarf igen. De är lätta och pålitliga och blommar ganska länge och sent på säsongen. Potatislandet ska nog få bli bönland i år. Det behöver något annat. Potatisarna i fjol blev så pyttiga. Jag ska läsa i min tjocka trädgårdsbok om smart växtföljd först men blir det bönor så kanske det blir bondbönor och rosenbönor med ringblommor inemellan. Ringblommefrön har jag, fast de är flera år gamla. Rosenbönor vet jag ingenting om men namnet låter ju fint. Andra förslag på något jag kan så i ett tre år gammalt potatisland?

Växthuset ska också göras iordning. Jag förespråkar hårdplast på taket men pappa pratar om byggplast eller vad det heter. Han har äntligen förstått att armerad presenning är en dålig idé sedan hans kloka snickarvän från Danmark sagt det. Den höll i en och en halv sommar och sedan hamnade det små plastfyrkanter precis överallt. (Vad var det jag sa kombinerat med mikroplast-moment). 

Fast egentligen tänker jag inte alls så mycket på odling nu. Men jag började tänka på det nu när jag skrev om vädret. Men ja, på tal om odling så pratade G och jag nu precis under kvällsfikat om vad han tycker om att göra som inte innefattar skärm. Vi kom på säkert tio saker som jag skrev upp på två postits och satte upp på väggen. Så och plantera var en aktivitet. Andra aktiviteter var baka, bada, spela spel, åka på utflykt, leka med spårvagnen, lyssna på musik med mobilen (som sänder musiken till högtalaren) i annat rum... Ja, han gillar faktiskt att göra många saker som inte handlar om en skärm. 

Häromdagen pratade jag med en annan mamma med barn i Gs klass och hon sa att hennes barn är så skärmberoende att de inte vill göra något annat. De vill inte gå ut eller leka eller nåt. Jag är inte säker på att de tittar på mer skärm än G men antagligen gör de väl det. De har egna mobiler sedan jullovet i ettan. Min son kommer antagligen få en mobil när han fyller tio i slutet av sommaren. Då kommer han precis ha börjat i fyran. Hoppas det blir lagom. Hoppas man kan begränsa hans telefon på något sätt så han inte laddar ner massa skit (tiktok osv), och kanske inte kan använda den hur mycket som helst eller vilka tider som helst. Kan man det eller? Snälla, guida mig någon! (Vi snackar alltså android här)

Och när vi ändå snackar teknik kan vi väl ta en släng AI också. Jag hatar AI på många sätt men har väl lite smått börjat bli pyttelite vän med Microsofts Copilot. Idag hjälpte den mig t ex att transkribera en bild. Det var en bild en kollega tagit av en fysisk lärobok (ett utdrag ur Odysséen) och så lät jag copilot förvandla detta till datorskriven text som jag kunde klippa och klistra med. Sedan var jag dock tvungen att läsa igenom och ja, den hade gjort en hel del fel och fabulerat ganska mycket, Men det gick ändå mycket snabbare än om jag skrivit av hela själv. Mycket, mycket snabbare. Men, ändå. AI tror jag inte är bra. Jag tror det kommer orsaka en del av samhällets fördärv. Läs bara vad Ellen skrivit om varför hon är emot AI och betänk att jag är lärare på distans och läser och  bedömer en hel del elevtexter dag ut och dag in (och har gjort det i ca 10 år innan AI kom) så kanske ni förstår min avoga inställning. Lite stött och irriterad blev jag därför när min chef, precis efter att jag läst Ellens kloka ord, lovordade copilot och tyckte att den skulle hjälpa mig skriva säljtexter. Nej men nej. Ta inte ifrån mig det roligaste på jobbet tack, señor Robot! 🤖

Och när vi ändå är inne på det tekniska och det elektriska så måste jag berätta att strömmen gick igår. Plötsligen när G och jag precis ätit middag och tagit fram två semlebullar ur frysen och skulle sätta oss och göra dagens läxor bara fjum så försvann elen och det blev nästan becksvart. Nästan för det var inte helt helt mörkt på himlen än, fastän klockan var 18. 

- Vad hände? sa G. 

- Strömmen gick, förklarade jag. 

Och helt lugnt tände vi ett stearinljus och sedan hämtade jag vår bästa nödlampa, som G fick hjälpa mig att tända för jag hittade inte knappen... (Den är så bra för den lyser så starkt att hela vårt lilla kök får någorlunda ljus och för att den går att hänga upp och också sätta upp med magnet på kylen, vilket vi gjorde. Sedan klarade den bara av att lysa i två timmar, eventuellt var den inte fulladdad när vi började använda den, men ändå.) Och så gjorde vi läxorna i skenet av nödlampan och några stearinljus. En gammal fotogenlampa letades fram och dammades av också. Vår stormlampa behöver byta veke (tror jag) och det har jag inte tagit tag i än, men den andra fotogenlampan har en lång fin veke men den var helt torr eftersom den inte använts på många år. Som tur var hade vi lite lampolja i en flaska som jag kunde hälla upp och efter ungefär tio minuter hade veken sugit upp tillräckligt att den gick att tända. En hel del värme alstrar den också, vilket är ett plus ifall strömmen skulle vara borta länge. 

Ett annat plus var att jag dagen innan detta strömavbrott, som faktiskt varade i två och en halv timma, hade gått MSBs lilla webbutbildning Sju dagar på uppmaning av en kollega. Den tar 10-15 minuter att genomföra och det var faktiskt bra att ha gjort det, även om vi redan preppat ganska mycket med stormkök, vatten, tändstickor osv. Jag läste också Din krislåda på samma sida och kunde konstatera att vi löst det mesta men saknar t ex vattenreningstabletter och full koll på vilken frekvens SR P4 sänds. Detta tog jag dock reda på igår och märkte ut på radion vi har hemma. Denna lilla radio (som jag fick när jag fyllde 39 år) hade vi också stor användning av igår när G fick tråkigt eftersom TV:n var av och han inte fick låna min mobil (jag ville inte slösa mobilbatteri på ett fyrverkerispel liksom). Lyssna på radio, sa jag, och han tog den och gick till vardagsrummet, la nödlampan i trappan så den belyste discokulan på ett snyggt sätt och sedan lyssnade han på någon musikradiokanal. Efter en stund gav jag honom vårt lilla Nintendo Game and Watch som fungerar helt utan internet och så låg han under en filt och spelade Super Mario och lyssnade på radio. Ganska mysigt ändå.

Själv tyckte jag det var nästan skönt med strömavbrott. Det blev så tyst (innan radion sattes på alltså), och mörkt och lugnt. Tur bara att vi fått i oss middag. Tur också att M hittade tortillabröd när han kom hem som han kunde äta. En måltid är inte komplett utan bröd för en spanjor nämligen, och han hade inte tålamod att vänta på att några frysta frallor skulle tina. 

Jag hade faktiskt också precis hunnit koka mitt kvällste och kunde spara det kokade vattnet som inte använts till te i två termosar. När jag mätte temperaturen i dem nu drygt 24h senare kunde jag se att vattnet i den ena var 50 grader, i den andra något lägre. Ändå bra!

Idag har jag fortsatt preppa lite, inspirerad av avbrottet igår. Jag har köpt 30 stearinljus och 1,5 kg ekologiska havregryn samt några småpaket tändstickor. Sedan har jag också märkt upp lite mer i vårt krisförråd så det ska vara lätt att hitta t ex tändstickorna. Igår när strömmen väl kom tillbaka vid halv nio laddade jag också nödlampan och så skrev jag upp i kalendern lite här och var att vi behöver ladda såväl nödlampan som powerbanken några gånger under året. 

Jag tänker dock att en sak vi verkligen saknar är någonting som kan skapa el, inte bara lagra el. Jag tror att en liten solcell hade varit det bästa, kanske i kombination med ett pyttelitet vindkraftverk. Finns det? För blir det ett långvarigt strömavbrott kommer ju powerbanken och andra batterier ladda ur och ta slut till slut, och då är det ju toppen om man också kan producera lite el. Jag får kolla på det. Tipsa mig gärna om ni har någon idé kring detta!

Så, hur gick det med semlorna då, undrar väl ni? Jo tack, väldigt bra! När G gjort klart sina läxor gröpte vi ur varsin halvtinad semlebulle och fyllde med riven mandelmassa blandat med inkrom och lite grädde plus vispgrädde och lock och florsocker uppepå. Sedan kalasade vi detta i stearinljusens milda sken, till tystnaden från en avstängd värmepanna. 

Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.