Nyår i Danmark

Inför att M skulle fylla 50 började jag såklart fundera på hur vi skulle fira honom. Jag kom att tänka på att en resa till Prag hade varit fint, men kanske inte i november utan hellre runt nyår. En lunch eller middag på Gyllene Prag i Göteborg på självaste födelsedagen där jag överräckte biljetterna till honom hade varit en utmärkt födelsedagspresent och rolig överraskning. Varför Prag? Jo! Han var där som ung. När han var tjugonånting följde han med sin kusin dit på en examensresa. Det var kusinen som tagit examen i engelska men hon ville inte åka själv med sin klass och då erbjöd sig M att åka med som moraliskt stöd. Han älskade det! Han har pratat om det flera gånger och jag tänkte att vad passar väl bättre än att han får visa oss sitt Prag, om än en sisådär 30 år senare? 

Men så sa min mamma något klokt. Hon sa att det nog var bra om jag frågade M om han ville ha detta som födelsedagspresent, istället för att det skulle bli en total överraskning. Så jag gjorde det under en lunchpromenad i början av hösten. Han blev jätteglad och peppad men efter några dagar började han tvivla. Ligger Prag inte lite väl nära Rysslands anfallskrig i Ukraina? Jo, kanske... Tänk om det sprider sig... osv. Så nä, han ville nog helst inte åka till Prag. Och för mig spelade det ingen roll. Egentligen har jag själv inget sug att se just Prag men jag hade mest tänkt att detta var ett resmål han, av inte minst nostalgiska skäl, skulle uppskatta. Nåväl, en natt när vi skulle sova kom M plötsligt på vart vi kunde åka istället. Danmark! Ja, men det låter ju bra, sa jag. Det är inte så långt och dessutom hade varken M eller G varit där en endaste gång (om man inte räknar med Kastrup en endaste gång). Och så var det bestämt. 

Även om M valt resemål så var det jag som planerade alltihop, som vanligt. Ja, jag är ju planeringsansvarig i familjen, framförallt reseplaneringsansvarig. Jag är ju lite av en hacker på reseplanering, måste jag ändå säga. Jag har en del erfarenhet som ni vet... 

Så. M ville se Louisiana. Det ligger väl i Fredrikshamn? Eller nej, det ligger visst söder om Helsingør... Så började jag leta boenden och hittade ett väldigt fint boende på en gård mittemellan byarna Lynge och Lillerød, ungefär en halvtimma från Louisiana. Jag bokade tre nätter. Då hinner man landa men det blir inte heller för länge. Nästan 5000 gick boendet på. Det var en ljus, fräsch och fin lägenhet på övervåningen i ett av de tre sammanbyggda vitrappade husen med stråtak. Familjen som bodde där bodde i ett av de andra husen, vilket var väldigt skönt för då hörde de inte hur G hoppade runt och dansade. Det tänkte jag på flera gånger. 

Söndagen den 28 december tog vi vår bensinbil och brummade neråt längs E6:an. Det hade varit bättre för miljön att ta tåget, sa G, det hade faktiskt blivit mycket mindre utsläpp då. Gött att han är medveten, men denna gång kändes det så mycket smidigare att ta bilen, och bilen släpper åtminstone ut mycket mindre än flyget. Nåja, vi tar väl oss en titt:

Beräkning gjord på klimatsmartsemester.se

G hade såklart alldeles rätt. Här är beräkningarna av utsläpp från vår hemort till Lynge i Danmark per person, en väg. Samtidigt kändes det krångligt att vara mitt ute på landet utan bil och kunna ta oss till Louisiana, till mataffär osv, så denna gång valde vi bil. Det kändes inte heller orimligt långt att köra. Själv körde jag visserligen bara till Kungälv på nerresan och inte en meter i utlandet och inte heller en meter på hemvägen, men M sa ändå att det gick bra. Vi hade också maximal tur med vädret! Det var soligt under hela resan och på hemvägen regnade det men var fyra plusgrader. Först när vi packat ut allt ur bilen när vi kom hem frös gatorna på, och nu ligger det fem cm snö. Och ja, nu kommer en redogörelse över hela vår Danmarksvistelse i extrem detalj. Häng med, om ni orkar!

Så, på morgonen den 28 december brummade vi alltså iväg från vår parkering och tog oss söderut på motorvägen. Vi kom iväg i tid kl 09.00 vilket kändes som ett mycket gott tecken och jag var väldigt, väldigt nöjd med det. Jag hade nämligen bokat tre pizzor på Lilla Napoli i Falkenberg och dessa ville vi hemskt gärna inte missa. Det visade sig att turen till Falkenberg gick mycket snabbare än jag beräknat (jag räknar alltid med mer tid än vad google maps gör, och jag ville dessutom ha en halvtimmas marginal extra, utöver mertiden jag räknat in). Så vi var framme redan halv tolv och hade då en timma till våra pizzor skulle bakas. Solen sken, som sagt, så jag gick en promenad längs Ätran. Först på ena sidan, sedan över Laxbron och så på andra sidan där solens strålar nådde mig. Sedan över ån igen på Fajansbron. Då kom jag snart till ett minizoo och en väldigt fin lekplats där G och M lekte i väntan på mig och pizzan. Sedan var vi redo att gå till pizzerian och beställa. Jag tror nästan vi beställde exakt samma som när vi var där sist. Margarita till G, och nr 3 och 5 till mig och M om jag minns rätt. Gs Margarita var godast. Den tar jag nästa gång!

Sedan var vi redo att åka vidare ner mot Helsingborg där vi skulle sova en natt innan överresan till utlandet Danmark. Vi tog in på ett hotell supernära färjan som både en elev och en kollega hade rekommenderat. Det var ett bra rymligt rum och det fanns badkar vilket uppskattades av både mig och G. Vi vilade lite, bokade bord på en sushirestaurang (Zushi) som visade sig vara himla bra och sedan gick vi ut och spanade in stan lite. Vi såg några gågator och tornet Kärnan samt ett häftigt ljusspel. Det var mörkt och blåste hur kallt som helst, så vi fick gå in på hotellet igen och värma oss i väntan på vår bordsbokning.

Sushin var fantastisk och G och jag beställde till och med häftiga drickor. Det var något slags alkoholfria coctails. Hans var gjord av litchijuice (som jag tror han hade sett på youtube) och min var passionsfrukt och något mer. Supergott! 

Efter denna pangmiddag var det dags att krypa till kojs för att nästa dag vara redo att åka färja och komma till Danmark. Alla var peppade! G somnade gott i sin bäddsoffa efter att ha badat badkar och blivit läst för en stund. Jag började läsa Hekneväven av Lars Mytting. Verkar lovande, men det känns som om det var lite för längesedan jag läste första delen i triologin (Systerklockorna). 

Nästa dag checkade vi ut en liten stund innan elva, efter det att G och M varit och handlat lite proviant att ta med. Jag hade hört att danska kronan var starkare än den svenska, och det kan man säga stämde mer än väl. Danska dollar och svenska pesetas, som min pappa och hans kompis S brukar säga. 

Vi började med att direkt efter färjeturen lite sakta åka mot Louisiana. Lika bra att ta det på en gång, tyckte M. Men vi valde att åka en lite långsam men mycket vacker väg. Strandvägen, längs med havet. Vi stannade någonstans på mitten och G och M testade ett utegym medan jag promenerade längs stranden. Sedan promenerade de med mig längs stranden de också. Jag kunde konstatera att Danmark såg vackrare ut från Sverige än Sverige från Danmark. Det är synd om danskarna. 

Fast ja, synd och synd... Det här huset gick inte av för hackor! Det behövs danska dollars för att bli ägare till ett sånt...

Väl på Louisiana var det nästan helt omöjligt att hitta en parkeringsplats. Klockan hade hunnit bli kvart över tolv och vi började bli hungriga. Jag tyckte att det här var ju ingen bra idé. Är det så här mycket bilar på parkeringen, hur mycket folk kommer det då inte vara där inne? Nä, vi åker till vår lägenhet  direkt, så tar vi detta imorgon! Sagt och gjort. Vi brummade vidare. 

Jag lagade bulgursallad och hamburgare. Alla åt. Sedan gick vi ut och hälsade på gårdens fyra hästar och tre får, tog en promenad ner till den minimala sjön och vidare på småstigar tills vi kände att det var dags att vända. Väl inne vilade vi lite och sedan åkte vi till en Piratlekplats i Lillerød. Det var bara vi där och mörkret föll. G var nöjd. Efter att lillpiraten lekt av sig och jag promenerat runt lite bland de nybyggda villorna åkte vi och handlade och så tillbaka till lägenheten. G lekte och lekte och frågade inte efter skärm en endaste gång. Kanske att han tittade i 20 minuter på kvällskvisten, men det var verkligen ingenting mot hur det brukar vara. Ni kanske ska flytta till Danmark! föreslog min syrra när jag rapporterade. 

Dagen efter följde vi vår nya plan att åka till Louisiana så att vi skulle vara där minst en halvtimma innan de öppnade. Sagt och gjort! När vi skulle parkera kunde vi välja precis vilken parkeringsplats vi ville! Men inte kunde vi stå där och köa i en kö som ännu inte bildats, så vi gick en sväng runt muséet, ner till stranden och sedan runt och in i en fin park som visade sig vara en kyrkogård. Där valde G och M att gå på ena sidan dammen och jag på den andra och detta hade som resultat att jag kom ut ur kyrkogården tidigare än dem och såg fler och fler människor strömma till muséet en sådär 10 minuter innan de öppnade. (Så går du in i parken, välj då att ha dammen på din högra sida, så behöver du inte gå tillbaka via havet som G och M gjorde!) När vi stått i kön i några få minuter öppnade muséet och efter någon minut till vinkade en dam in oss från en entré på sidan och sa att alla med barn kunde komma in den vägen. Detta innebar att vi kom in kanske som sällskap 10 på muséet. Gött! Dessutom fick vi rabatt på entrébiljetten eftersom vi tagit färjan över från Sverige.

Vi låste in våra jackor i ett skåp och gick sedan motsols i muséet. Jag gick med G och M gick själv. G och jag kom snart in i en blackbox där vi såg en inspelad dansperformance i 20 minuter. Efter en stund kom M dit och då satt G kvar med honom och tittade ett varv till. Vår son älskar verkligen musik! Och det var också ett häftigt verk. Sedan gick vi vidare och tittade på olika verk, bl a ett om Heidis medelålderskris, ett om slaveri, en spegelinstallation av Yayoi Kusama från Japan.

Sist såg vi en stor utställning med foton från google maps gatuvy insalmade under 17 år av Jon Rafman. Han har en hemsida där man kan se hans bilder online. Det var kossor som gjorde sus saker som G sa, AI-videos som ballade ur, baserade på olika gatuvyer, hund som fastnat i staket, folk som ramlat med moppen osv.  Googles kamera registrerar allt med uppfattar intet, som det stod i introduktionstexten till verket på väggen. Här kan den som orkar läsa hela texten på valfritt språk. Intressant, tyckte jag, men kanske ännu mer intressant om man ser verket på riktigt (vilket man iofs kan göra på hemsidan). 

Nog om detta! När vi sett oss mätta på konst var vi ganska hungriga i magen och precis innan alla andra rusade till restaurangen valde vi ett bord och beställde snygg mat! Jag åt morotstartar och G käkade snacksbricka, M tog en macka med fläskkött. Mycket snyggt och gott! Inte så billigt men inte heller den dyraste måltiden, eller ens näst dyraste under resan.

Så gick vi och tittade lite sista innan vi begav oss till museibutiken där vi ballade ur totalt. Jag köpte fyra pussel och en lära sig rita graffiti-bok för 900 svenska kronor och M köpte två konstböcker för en något högre summa. Sedan var det definitivt dags att brumma tillbaka till boendet och vila. Jag gick en liten minipromenad i eftermiddagsljuset och sedan gjorde M det samma. Jag la de två minsta pusslen och sedan åt vi middag i lägenheten. 

Så var plötsligt nyårsafton 2025 kommen och G ville helst vara i lägenheten och leka, men M och jag ville hitta på något på dagen. Det hade snöat pyttelite under natten och lagt sig som ett tunt vitt lager överallt. Efter frukost tog vi bilen till Farums internationella skulpturpark. Den var gratis och helt öppen och jag tog en fin bild.

Vi gick ner till en sjö och sedan tillbaka till bilen och styrde vidare mot Roskilde för att besöka deras Vikingaskeppsmuseum. När vi kom dit efter att ha åkt ett tag på vackra men slingrande vägar började vi besöket med att äta Ny Nordisk Vikingamat i muséets restaurang. Det var gott! 

Vacker vy mellan Farum och Roskilde

Så gick vi och tittade på vikingaskeppen. Alla låg av naturliga skäl på land och hade kapell. Men skroven kunde vi se åtminstone. Man kunde också spana på några båtar som de håller på att bygga i detta nu. Väldigt många vikingabåtar var det! Inne i muséet låg det, som jag uppfattade det, fem originalbåtar från vikingatiden. Bland annat ett trettio meter långt skepp. Det bästa på muséet var dock att det fanns ett lekrum där man kunde klä ut sig och leka viking. Detta passade vi såklart på att göra! Det fanns också ett rum där man kunde gå ombord på två vikingaskepp och titta i deras skattkistor, testa att  sova på en fårfäll osv. Mycket mysigt och roligt. Det fanns också montrar med vikingatida leksaker, vikingatida handarbete och så vidare. Kartor över vikingarnas segelrutter och var de bodde. Hela Danmark var helt täckt av vikingar på vikingatiden, ska ni veta! Men så är det ju också ett platt, litet och lättgenomträngligt landområde. På sommaren kan man tydligen segla med en vikingabåt från muséet, men det missade vi. (Ingen fara för mig, jag är rädd för att segla!)

Fören på en 30 meter lång nybyggd vikingabåt. Rekonstruktion av Skuldelev 2.

Efter detta besök tyckte M vi skulle passa på att se Roskilde, men det orkade varken barnet eller jag, så vi styrde hem till boendet igen, vilade och svirade sedan om för att äta nyårsmiddag på restaurang i Lillerød. Mycket trevligt! Tusen gånger trevligare än att äta middag helt själva hemma som vi gjorde förra året, måste jag säga. Bra koncept också för när vi kom tillbaka till lägenheten var det inte så hemskt många timmar kvar till tolvslaget. Skönt! Jag hann virka lite och G hann leka med små konfetti-smällare han fått på restaurangen.

Vid tolvslaget låg M traditionsenligt i sin säng och var pyttelite sur (fast i år var han nog knappt sur alls) och G och jag gick ut och tände några stora tomtebloss, på mycket behörigt avstånd från stråtaket. Sedan gick vi in och la oss och G somnade innan folket i grannbyarna pangat färdigt sina raketer.

Dagen efter innan klockan tio begav vi oss hem från den lilla gården. Snön hade smält redan dagen innan och det var som sagt plusgrader hela vägen hem. Vi stannade i Varberg och åt sushi (igen) och jag var tröttis. Tio i fyra på eftermiddagen var vi hemma och det var skönt att komma hem i så god tid att vi hann ladda om ordentligt inför arbetsdagen som visade sig vara en fredag, fast den kändes som en måndag.

Och ja, det var den Danmarksresan det! En mycket välbehövlig resa! Vi gör oss bra på semester och vi behövde bryta av från vardagen. Något liknande gör jag gärna om igen, gärna på typ novemberlovet, jullovet eller sportlovet (annat år). Det är bra att komma iväg, se något annat och umgås som familj utan jobb, måsten, läxor, hushållsarbete osv. Ja, det är verkligen bra. Det är inte helt dumt att resa på vintern i Norden heller. Dels är det mindre folk ute och rör sig och reser än på sommaren och dels blir det mörkt så tidigt att man rentav vill ta sig tillbaka till sitt boende och vila. Och vila, det vill man ju!

Men nu är det dags för mig att gå och sova. Godnatt!

Året 2025

När jag skriver detta, från andra sidan sundet, är det bara en skälvande dag kvar av året 2025. Året då G fyllde nio och inte fick någon mobil eftersom han tycker han ska få en när han fyller tio, året då vår vän J dog. 

Året började dagen efter den tråkigaste nyårsaftonen ever med att jag virkade klart temperaturfilten. Filten i vilken varje virkat varv representerar ett dygns medeltemperatur på Tjörn 2024. 

Året har innehållit mycket men vi kan väl börja med att gå tillbaka och titta på i vilken grad mina förhoppningar för 2025 har infriats.

Jag önskade att vi skulle vara friska och krya och att livet skulle rulla på, och i det stora hela har detta infriats i hög grad. 

Jag hoppades på att bjuda hem folk lite mer, och visst... lite mer har jag väl bjudit hem folk: syrran och hennes son ett par gånger, mina föräldrar ett par gånger, våra tåg- och naturkompisar en gång, ett grannpar mycket spontant en kväll på raggmunk (detta spontana gillar jag mest) och så fyra vänner på 39-årskalas (fast jag har för mig att jag bjöd tre till som inte kunde komma). Så ja, några har det ändå blivit men jag har nog mest landat i acceptans över att jag tycker det är mest ansträngande att bjuda hem folk faktiskt.. lite synd men det är okej. 

Jag hoppades också på saker för vår son: att han skulle utveckla sunda kompisrelationer och att det skulle gå bra för honom i skolan plus att han skulle fortsätta tycka det är roligt att gå dit, och att han skulle fortsätta spela piano. Kompisrelationer har han väl inte just utvecklat supermycket men en ny vän (L) var hemma hos oss och lekte två dagar i rad i slutet av sommaren och de verkade ha väldigt roligt. Den jobbiga vännen (H) har som det verkar slutat höra av sig. Han bjöd t ex inte min son på sitt kalas men berättade att han skulle ha kalas med massa folk (G brydde sig inte). En dag i somras (sista dagen jag pratade med J) var Gs vän G hemma hos oss och vi fiskade krabbor. De verkade ha trevligt även om jag såg på min son att han inte ville hänga med på allt som kompisen hittade på utan också lekte själv, bredvid eller åtminstone på samma minimala strand. Skolan går det la okej med. Vi kämpar på. Han tycker åtminstone det är roligt att gå dit. Och pianot det lämnade han helt i april någon gång. Han tröttnade. Synd men jaja... 

Så ja, mina förhoppningar har infriats ganska väl får jag ändå säga. 

Året 2025 har innehållit en hel del resor. Vi var i Umeå på sportlovet G och jag och bodde hos min kollega AC. Det var mysigt! G gillar att åka nattåg, pulka och vattenruschkana men hoppade det sistnämnda eftersom åkringarna tagits bort. Sista natten sov vi hos min vän EH! och G lekte av sig med hennes barns leksaker och såg Mello med hennes storpojkar medan vi pratade om samiska kläder i hennes kök. 

Jag har också varit i Stockholm två gånger i år om jag räknar rätt. En gång i våras med arbetslaget och en gång i höstas med hela personalstyrkan (dvs ca 100 personer) fast då var vi på ett hotell i Knivsta om man ska vara noga. När jag var där på våren träffase jag min kusin och hans höggravida fru, och nu i höstas kom M och G upp så vi fick se lite av Stockholm tillsammans och träffa samma kusin med samma fru men nu också med bebisen ute. Såå söt hon var lilla A! 

Den längsta resan i år företogs till Andalusien. Den var lång på många sätt. Dels tog nerresan nästan två veckor om jag minns rätt och dels stannade vi i minst en vecka för länge hos svärisarna. Hemresan var dock mer effektiv. Jag är fullt medveten om att jag inte bloggat klart om dessa resor, men det kanske inte ens är intressant längre? 

Under dessa resor, men även hemma, har jag virkat en hel del. Några sjalar och bebisfiltar har det blivit. Även en liten blå åsna är påbörjad... 

När sommaren började gå mot sitt slut gick jag flera kvällar ner till havet och tittade på säl och tumlare. Det var så lugnt och fridfullt där. 

Hösten var överlag ganska trött, om jag minns rätt. Den inleddes med begravningen av J. Men krukväxterna mådde åtminstone bra. 

Plötsligt kom det dansinspiration till byn och förhoppningsvis lyckas jag dra igång en kurs till våren, på något vänster. 

Nästan lika plötsligt fyllde min man 50 år och vi var i Göteborg en hel dag med våra spansksvenska musikervänner. Dagen efter vandrade G och jag i skogen med tågnaturkompisarna och deras bebis. Skönt var det!

Vi har också varit till Dyrön några gånger, under för- och eftersäsong. Dit ska vi åka igen till våren har G önskat. 

Och nu avslutar vi året här, ute på landet i Danmark. G, M och jag har begett oss hit på en liten roadtrip och det är himla mysigt måste jag säga. Vi hyr en lägenhet på en gård med vasstak. Fyra hästar och tre får betar på ägorna och idag har vi besökt muséet Louisiana. Imorgon ska vi äta nyårsmiddag på restaurang och sedan bränna 5 tomtebloss/stjernekaster på behörigt avstånd från vasstaket.

Årets höjdpunkter: Jag hjälpte pappa och syrran att måla om ett rum i ett av mina föräldrars hus och det var oväntat lätt och roligt. Efter det tog jag tag i att inreda vårt sovrum litegrann och började tänka på att måla om även det. 

Jag dansade i på Nefertiti i Göteborg medan min musikervän A spelade tillsammans med sin syrra och några andra. Det var röjigt och helt, helt underbart! Syrran och hennes relativt nya kille var med. Skoj!

Pappas och min nostalgiresa till Tibro tillsammans med pappas kusin plus kusinens fru. Intressant och mysigt!

Vår sommarresa till Portugal och Spanien via Tyskland och Frankrike. Lång men härlig. 

Jag skrattade en hel kväll på jobbkonferensen i Kista. Det var fantastiskt och mycket välbehövligt! 

Jag vandrade med syrran och min vän A på grannön tvärs över halva Orust en höstdag när löven lyste extra gula.

Alla promenader med min vän E i grannbyn och SUP-turen med hennes son en stilla sommarkväll.

Dansinspirationen.

Resan till Danmark som vi är på just nu.

Årets bottenskrap: Vår ena kanariefågel Stina dog av en mycket klantig anledning. 

Vi hade influensa i början av mars, G och jag. Jävligt jobbigt med över 39 graders feber var det. 

Vår vän J omkom i en olycka orsakad av sjukdom. En sjukdom vi verkligen inte förstod hur allvarlig den var. Fruktansvärt. Bottenlöst sorgligt. 

Min pappa var lite krasslig och inlagd i några dygn. Det var oroligt men verkar vara bättre nu. Både mina och mina vänners föräldrar åldras allt mer märkbart. 

Mina och mina kollegors elever fuskar med AI allt mer. Jag tror ca 85% av mina elever använder AI för att skriva litteraturanalys i sista gymnasiekursen i svenska nu. Om det visar sig att jag satt 70% F när statistiken ska kollas blir jag inte förvånad. Jag står för alla mina F dock. 

Årets framgångar: Vi lyckades, min ursprungsfamilj och jag, med väldigt gemensamma krafter ta oss till min kusins bröllop på Käringön. Mamma kom både i och ur båttaxin, jag körde bil i mörker och dimma. Allt gick bra och det var trevligt.

M och jag har delat upp två hushållssysslor strikt sedan vi kom hem från Spanien i augusti: han dammsuger och jag tömmer diskmaskinen, varje gång. Konfliktytorna har därmed minskat.

Förhoppningar för 2026: Måla om i vårt sovrum. 

Åka norrut i sommar. 

Hyra någon mysig sommarstuga eller kanske besöka min gamla i Hälsingland. 

Jag hoppas vidare att vi inte behöver gå på någon begravning. 

Jag hoppas att M och jag fortsätter fila på och utveckla vår relation på ett konstruktivt sätt och hittar lite mer tid att vara med varandra. Kanske lunchpromenad en gång i veckan? 

Jag hoppas det går lättare för G i skolan och att han klarar NP. 

Jag tänker också att hans skärmtid behöver begränsas mer...

Jag hoppas också att jag kommer få dansa Lindy Hop igen och förhoppningsvis dra ihop en kurs här på min ö. 

Så hoppas jag också att allehanda fruktansvärda krig tar slut, att psykvården får mycket mer pengar, att rätt sida vinner valet och att folk börjar bry sig mer om och agera mer i linje med vad miljön och klimatet behöver!

Ja, det var la det. 

Hoppas ni som läser haft ett bra 2025 och får ett härligt 2026! Vad ser ni tillbaka på med stolthet eller glädje? Vad hoppas ni 2026 ska föra med sig?

Gott nytt år!

Hur man virkar en temperaturfilt

Temperaturfilt Tjörn 2024. Januari överst och december nederst.

Jag fick frågan för någon månad sedan av en trogen läsare, hur man planerar inför att virka en temperaturfilt. Vilket  garn man ska ha? Hur många färger? Ja, det är såklart något man får bestämma själv, men jag tänkte att det är på tiden (för längesen) att jag berättar hur jag gjorde, och att jag också berättar att min temperaturfilt faktiskt blev klar den 1 januari 2025. På dagen ett år efter det att jag började! (Och nu har nästan ännu ett år gått...)

Jo, det första jag gjorde var att hitta ett lämpligt garn. En av mina handarbetesvänner tipsade om Kampes 2-trådiga ullgarn. Det finns att köpa hos många återförsäljare. Jag bestämde några färger som jag tyckte var fina (även om jag insåg i efterhand att den ljuslila inte riktigt passade ihop med övriga - men det är sånt som är svårt att se på en skärm), och beställde en härva av varje. Jag lånade (lånar fortfarande) en garnvinda av min vän A på grannön (känd från Den långa vandringen) och nystade upp alla nystan. Eller nej, hon kom faktiskt hit och nystade alla nystan, medan jag kokade köttfärssås och barnen lekte!

Sedan gjorde jag en skala. Sedan reviderade jag skalan, eftersom jag gjort den för varm. Den reviderade skalan ser ut så här: 

Sedan var jag tvungen att bestämma mig för hur jag skulle mäta temperaturen. Jag insåg snart att temperaturen varierar över dagen och att jag inte skulle vara hemma för att titta på termometern samma tid varje dag. Så för att avgöra vilken "temperatur det varit idag" använde jag mig av sidan temperatur.nu och skrev in min kommun som ort. På den sidan kan man nämligen enkelt se dygnsmedeltemperaturen, och då skrev jag upp den på en lapp dag för dag. Jag tittade alltid en dag i efterhand för att få ett bra värde, då det ändras under dagen tills midnatt passerat. Efter ett tag slutade jag skriva upp antalet grader och skrev bara färgen. Sedan gjorde jag ett litet hål med virknålen för varje dag jag virkat. På så sätt hade jag koll på vilken dag jag virkade på, så att alla dagar kom med.

Det gäller att tänka till lite innan man börjar virka, så det försökte jag göra! Jag testvirkade halvstolpar först, ca 10 cm brett fram och tillbaka och räknade sedan på hur lång filten skulle bli om jag virkade 366 varv med halvstolpar (ja, 2024 var ett skottår!). Det var bara att inse att om hela filten skulle virkas i halvstolpar skulle den bli hur stor som helst, så det var inte aktuellt. Jag landade i att virka den i fastmaskor istället. Jag mätte upp en lagom filt som jag redan hade och bestämde mig för samma bredd (120 cm) och satte sedan igång att virka. 

Under årets gång fick jag köpa till garn, och jag minns inte nu hur många härvor det gick åt av varje färg, mer än att jag beställde blått, grönt och varmgul. Jag tror jag köpte 5 härvor åskblå, 3 härvor grönt och 3 härvor varmgul, samt en härva av de övriga. Sedan blev ganska mycket garn över av alla färger. Det man kan konstatera är att det är supersvårt att veta hur mycket garn det kommer gå per färg, så det är lika bra att börja med att beställa ett nystan eller en härva per färg från början och sedan köpa till extra. För att kunna göra detta är det bra om man vet att det garn man köper är ett sådant garn som inte kommer sluta produceras plötsligt under året, hur man nu vet det... Kanske kan man kolla att det är ett stabilt märke, eller producent? Jag vet inte. Någon som har tips?

Jag trodde filten skulle bli 120 x 160 cm men nu när jag mäter den (efter ett års användning) ser jag att den blev 120 x 176 cm, så ganska bra beräknat ändå! Det är alltså viktigt att varken göra den för bred eller med för höga varv för att filten till slut ska bli lagom stor, dvs inte alldeles för stor. Jag minns att ett varv tog ca 12 minuter för mig att virka, vilket innebar att det gick att virka ikapp lite för de dagar jag missat att virka av en eller annan anledning.

Vad mer behöver man tänka på? Jo! Det är bra om man har som rutin att virka lite varje dag, men samtidigt förstår att man inte kommer orka/hinna/kunna virka varje dag. Då är det bra om man försöker ta igen det så snart som möjligt, för att antalet varv man ligger efter inte ska döda ens lust att fortsätta. För mig blev det så att vi skulle åka till Spanien på sommaren och dit tänkte jag verkligen inte släpa en halvvirkad yllefilt (tungt, skrymmande, varmt!). Då visste jag att jag skulle behöva virka ikapp när vi kommit hem, men såg det som ett mysigt höstprojekt. Sedan är ett annat värdefullt tips, som jag fick till mig av en annan handarbetesvän, att fästa trådarna allteftersom, och inte lämna all fästning till den stora fäst festen när hela filten är färdigvirkad eftersom det då är hur många lösa trådar som helst att fästa. Så ja, när det garn jag behövde var slut och jag väntade på leverans från min beställning eller när jag virkat ikapp och inte kunde virka mer (eftersom man av naturliga skäl inte kan virka i förväg) passade jag på att fästa. Jag fäste kanske 30 cm åt gången lite då och då. På så vis hade jag inte så mycket fästjobb kvar när filten väl började bli klar. Ett annat tricks för att inte behöva fästa så många trådar är att ha en skala med inte allt för många steg. Ju fler steg (t ex en färg per grad) desto fler garnbyten. Min filt fick ändå ganska långa sjok med samma färg, t ex blå i januari, vilket innebar färre garnändar att fästa. 

Jag är glad att jag virkade filten! Den är fin och rolig att ha. Dessutom är den varm och ganska mysig, även om garnet är lite stickigt. Det är roligt att man kan se att det var en ganska kall vinter och vårvinter men en varm höst. 

Jag kom på i efterhand att jag hade kunnat ha en färg för att markera ny månad, t ex ett eller två varv med svart eller brun, men nu blev det inte så. Det jag däremot skulle kunna göra, men inte har gjort än är att brodera på filten vilket år och vilken plats den representerar. Får se om jag gör det nästa år, kanske... 

Vilken helg!

Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?

Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!

Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.

När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt! 

Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!

När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.

Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak. 

När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till... 

När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara. 

Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!

Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!

Stad och skog

Stad och skog. Det sammanfattar den här helgen bra med två ord. Stad och skog och femtioårsdag, om man ska välja tre.

I fredags fick min man veta att han inte alls skulle jobba på sin femtioårsdag. Han fick permission. Det är tydligen vanligt att man får det, alltså en betald ledig dag (om jag förstått det hela rätt) när man fyller just femtio. Planer gjordes upp lite hastigt och lustigt. M pratade om att äta lunch på restaurang i Göteborg. Jag kontaktade våra  vänner från Barcelona, som sedan pandemin bor just i Göteborg, och vi bestämde träff på en liten enkel dumplings-och-nudel-restaurang med kvav inomhusluft och toalett som man egentligen kanske inte fick låna, vilket vi gjorde ändå. Restaurangägarna var lite sura, måste jag säga, men vi hade roligt ändå. Och kanske var vi lite av en spansk-svensk cirkus som de tänkte att Det var kul när de kom men ännu roligare när de gick om. 

Mätta och belåtna gick vi ut i den kalla men soliga dagen med siktet inställt på att bestiga Skansberget där den gamla Skansen Kronan ligger. Men först dök vi in på Seriehörnan och våra vänner köpte kalendrar och M köpte en seriebok i julklapp till mig, som han tyckte skulle passa. Jag råkade se vilken det var när vi kom hem men har redan glömt... Han är la inte superskillad på julklappar, min man, men än så länge har han faktiskt köpt två till G (utifrån mina explicita instruktioner) och en till mig. Mer än något annat år, tror jag. Så nu ska vi la bara lösa någon mer grej till G, något han önskat sig (alla hans önskningar har discotema) och sedan kanske det får vara bra? Jag ska la fixa något till M också, i och för sig... 

Så besteg vi berget. Vi gick en annan liten stig upp som visade sig vara väldigt lerig, men lite äventyrlig. Jag kände tydligt att G var i sitt rätta element! Väl där uppe tog vi roliga bilder med Skansenkronan-kronan på huvudet och så ställde vi oss och pekade ut olika landmärken och jag la märke till hur många höga hus de byggt på senare år i Göteborg. Vad håller de på med? Jag fattar ingenting... 

Sedan skulle vi gå ner för en trappa men den var avstängd, av oklar mystisk anledning så vi hamnade i Linné igen, och inte i Haga där jag tänkt. Men rätt som det var så var vi i Haga i alla fall och min vän A hade gått in i en container i jakt på skatter. Ett silverglänsande solskydd till bilen var vad hon fann! Min lilla sakletare! Jag minns fortfarande när vi satt i hennes extremaduranska by och sydde nya överdrag till några skumgummidynor som vi hittat bredvid en soptunna. Då var hennes nu sjuttonåriga son bebis. 

Så gick vi ner på Haga Nygata och trängdes med alla andra. Vi tänkte fika men gav upp att hitta ett bord för sju i den stadsdelen och tog oss till nästa. I Vasa hittade vi ett stort rymligt kedjekafé där vi dök in och slog till på en hel del goa grejer. Det var ju ändå femtioårskalas! Jag bjuder! ropade M. Jag vill bara ha grädde! ropade P, men han skojade bara. P alltså. Själv tog jag en rund liten bakelse med passionsfruktsgelatin uppepå. M tog en stor chokladmoussetårtebit och G valde en blå makaron (eller vad den där franska kakan nu heter) och en liten chokladmousse i fyrkantig behållare. Jag drack te, G varm choklad och M slog till på kaffe, men ångrade sig hela kvällen sedan då han inte är van och blev ganska stissig i sitt inre. 

När vi fikat färdigt och trillade ut på gatan igen var det nästan mörkt. Vi tog farväl av våra fina spansksvenska vänner och åkte ner mot centralen. G ville gå in på den oändliga godisaffären 4-gott, vilket vi gjorde. De hade inte mitt favoritgodis, men jag hittade lite Japanmix som jag köpte. 

Så gick vi till centralen och valde att inte ta bussen utan istället vänta 40 minuter på tåget, som G så gärna ville ta. Okejdå... vad gör man inte för sin son? Och visst är det så mycket skönare att åka pendeltåg än buss på en mörk motorväg? Jag var helt slut och satte mig på en bänk och virkade medan vi väntade på att kunna gå ombord på tåget. 

Det var ett nytt västtåg, påstod G, och ja, sätena såg sannerligen nya och fina ut. Vi hittade bra platser, eftersom vi kom på tåget nästan först av alla. M dansade runt lite i mittgången innan avgång och utbrast att han haft en himla fin och rolig dag, och det var ju det viktigaste, eftersom det var hans födelsedag. Sedan att jag blev helt supermegaslut, det fick jag bara ta. 

När vi väl kom hem, vid sjusnåret, tog jag raskt fram en påse fryst köttfärssås från frysen och tinade i vattenbad medan jag kokade spaghetti och skrev en liten handlingslista. Jag behövde nämligen handla till dagens utflykt, eftersom G och jag skulle äta lunch i skogen med några andra fina vänner (de jag träffade i varuhissen på Kielfärjan för tre år sedan). 

Medan jag väntade på att G skulle äta upp sin middag funderade jag på hur jag skulle ta mig till affären. Cykla, gå eller ta bilen. Jag kom fram till att jag skulle cykla. Gått hade jag gjort tillräckligt och bilen kändes bara onödig. När jag cyklade iväg kände jag verkligen i hela kroppen hur jag älskar att bo så här. På landet, inte i en stad, men med lyktstolpebelyst cykelväg till affären. Det passar mig faktiskt väldigt bra! 

Väl hemma tog jag mig en varm dusch och sedan unnade jag mig att ringa syrran innan jag la G vid kvart i tio. Så sov jag som en stock sedan, kan jag säga. 

Så blev det söndag!

M skulle jobba idag och G och jag skulle ut i skogen. Ni vet, man har gott om tid - väldigt gott om tid, och så plötsligt har man väldigt bråttom. Så blir det nästan alltid när vi ska iväg. Igår till exempel hade vi så gott om tid att M dammsög i vardagsrummet. Särskilt där vid soffan är det skitigt, sa jag och pekade ut några förväxta dammråttor. M tog uppdraget seriöst och dammsög till och med under soffan (där vi dammsuger ytterst sällan eftersom det är en bäddsoffa med en säng under som man då måste dra ut och för att dra ut den måste man först flytta soffbordet och sedan är det ändå en irriterande flärp som hänger ner och döljer där sängen står och ja, därför orkar man inte dammsuga där särskilt ofta). Jag skulle duscha och klä på mig och G hade fortfarande inte klätt på sig, något han behöver stöttning i ibland. Det blev stressigt. Idag kände jag att vi hade såå mycket tid så jag satte mig och virkade när jag ätit frukost. Plötsligt var det bråttom... Men vi hann båda gångerna. Lärdom: Klä på G och gör klart allt inför avfärd innan den här extratiden tas ut på att till exempel virka eller dammsuga. (Men ja, vi lär la göra samma nästa gång). 

Och på tal om att dammsuga: Eftersom den här helgen fyllts med roliga utflykter, så har nästan inget vettigt och viktigt hemma hunnits med. Eller jo, jag har hunnit hänga en tvätt och M har hunnit dammsuga vardagsrummet. Jag har också lagat en konstig men ganska god baskisk soppa, men det är det. 

Till skogen kom vi idag klockan elva. Vi parkerade och vandrade iväg genom skog och hagmarker. Solen sken, men det var varmare idag än igår. En timma och tio minuter tog det från parkeringen till vindskyddet vid den lilla sjön. Där åt G och jag pastasallad och våra vänner mackor och varma koppen. Varma koppen känns förresten som en bra grej att ta med på utflykt. Varmt, gott och enkelt liksom. Deras bebis ammade. Sedan gick vi till torpet som har kaffeservering vissa söndagar. Det är Friluftsfrämjandet som arrangerar det. Där inne finns en kamin så det var varmt och gott att komma in. Goda kakor hade de också, och vi fikade och skrev i gästboken. Jag höll till och med i bebisen lite. Sex månader och hur go som helst!

Sedan gick vi en annan väg tillbaka. Vi gick faktiskt (nästan) dit i våras, men då chansade vi hej vilt och gick enligt stigar vi hittade i appen Naturkartan. Denna gång följde vi en uppmärkt led. Jag kunde ändå konstatera att vi inte alls gått så fel då i våras, kanske till och med en lite kortare väg dit. 

G var allt bra trött innan vi kom tillbaka till bilen men han bet ihop och skuttade på ändå. Klagade inte en enda gång. Han är en hejare på att gå, måste jag säga! Klockan tre åkte vi därifrån, vilket betyder att vi varit ute i fyra timmar. Väldigt skönt! Så mycket skönare än att promenera i stan. Ja, landet och skogen och naturen är så mycket mer min typ av miljö än det urbana. Tur att jag bor här!

Väl hemma ville G att jag skulle vara i vardagsrummet medan han lekte. Han lekte liggande på golvet, körde någon buss, och jag låg på soffan och slumrade till. Så ville han plötsligt lyssna på musik och jag sa att han skulle ta någon låt som jag gillar så jag kunde vakna. Då tog han Granit och morän av Lars Winnerbäck. Så fint! Vilken känsla! Så fick jag vakna till och gå till köket och fixa middag (den märkliga soppan) medan G lyssnade på sånt där modernt, tecno eller house eller vad det nu heter. 

M kom hem mitt i matlagningen och vi käkade och sedan var klockan bara sex när jag la mig på mitt täcke och med Ms täcke över mig och tittade på Brita Z som köpt ett ruckel i Frankrike. Jag är la sist ut på den med, men så får det vara. Nu har jag sett klart Normala människor och behöver något annat trevligt och inte så krångligt att titta på. Det är  väldigt bloggigt språk i serien, måste jag säga, särskilt när hon berättar, men det jag blir gladast av är att hon verkar ha så fina vänner och att de verkar har roligt när de tar tag i lösa tapeter och fukt- och termitskadade bröstpaneler. 

Ja, och sedan var det dags att ordna kvällsfika och be M lägga barnet så jag kunde skriva det här. Så här har ni, ännu ett sönderdetaljerat inlägg om min helg. Tack för att ni läste, ni som orkade. Och ut i skogen med er! Det gör en väl! 

En helg i livets tecken

Så sitter jag här i soffan, promenerad och klar. Pjamas, yllekofta, filt, min mans dator. Jag har precis klickat hem en födelsedagspresent till min man och en ljusslinga till baksidan. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igeeen... 

Denna helg har, som planerat, gått i livets tecken. Det har varit grått väder, bara i fredags sken solen lite svagt. Igår skulle sonens hår äntligen klippas och jag skulle påbörja mitt julklappssyprojekt. G och M tog bilen till frisören och jag cyklade till mina föräldrars hus där symaskinen är. Jag hann klippa ut och nåla innan M skrev att de var klara hos frissan. Men ja, jag unnade mig att sy den första sömmen och sedan cyklade jag till kommunens centralort och gick in på bibblan och lånade en reserverad bok och pratade en stund med bibliotekarien. Jag tipsade henne om de två böcker vi läst nu senast: Tistou och pojken med de gröna fingrarna och P-O Enquists De tre grottornas berg (som vi läser nu). Boken jag lånade igår var Nils Holgersson tur och retur av Maria Ulfgard, och nej jag har inte öppnat den än. Den ligger fortfarande på vår lilla blåa hallbyrå och väntar på att få uppmärksamhet. Jag lånade den eftersom jag lyssnade på ett så sött radioprogram häromdagen där författaren intervjuades. Boken är, vad jag förstår, en litteraturvetenskaplig studie av barns brev till Selma Lagerlöf. Jag får se när jag får tid och ro att läsa i den. 

Så kom G och M dit och jag fick slita mig från bibliotekarien. Vi åkte iväg för att käka tapas, men tapasrestaurangen var fullsatt. Så vi åkte till thaien istället. Det är där vi brukar äta och G ville verkligen äta där, mycket hellre än tapas.

Efter detta cyklade jag hemåt och de tog bilen. Jag stannade på halva vägen och fikade på det lokala gårdsfiket. Det var bara jag och en liten familj där så jag fick mig en pratstund med ägaren. Jag berättade om hur det hade gått att ha armerad presenning på växthuset (dåligt) och erbjöd henne att säga Vad var det jag sa, men hon avstod. Sedan berättade jag om mina tankar på lindy hop på ön. Jag visade henne en liten video också, så hon skulle förstå vad det är för dans. Hon lät positiv... Jag tänker att jag sår lite frön här och var så kanske det till slut blir något. Förresten pratade jag i fredags eftermiddags med kvinnan från teaterföreningen. Hon var taggad och hade en del idéer. Hon skulle leta reda på kontaktuppgifter till några personer och sedan höra av sig igen! Hon sa också att om vi ska arrangera en kurs så kan det gå via ett studieförbund. Det låter bra. Då sköter de det administrativa, avtal med lärarna, försäkringar osv. Vi pratade också om möjliga lokaler och utomhusdansgolv/bryggor. Inspirerande!

Efter min fikapaus på fårgården cyklade jag hem genom allt det gråa. Alla löv har ramlat av nu och ja, det har varit mest grått denna helg, men samtidigt inte så dåligt  väder. Det har knappt blåst alls. Knappt regnat. Egentligen inget att klaga på. 

Väl hemma la jag mig på mitt täcke, med vetekudde på knäna och med Ms täcke ovanpå mig och tittade på två avsnitt av Normala Människor. Sedan var jag lagom mosig, men pallrade mig ändå upp och ner till köket för att laga köttfärssås. Efter middagen hade vi lördagsmys vilket bestod av att se ett avsnitt av Nya Saltkråkan. Det hade vi gjort som fredagsmys också förresten. Jag klarar visst inte av att berätta helt kronologiskt idag, men det står ni nog ut med... 

Sedan gick vi, hela lilla familjen, en liten promenad i mörkret. G hade med sig en sparkcykel, och ja han hade reflexväst på sig och lampa på cykeln. Det var skönt att komma ut lite, och inte en käft ute. Alla var inne och tittade på TV, vilket vi också fortsatte med när vi kom tillbaka om jag minns rätt.

Idag hade G och jag som mission att sy färdigt våra projekt. Han började i veckan sy en vetekudde, och jag hade det där topphemliga julklappsprojektet på gång. Så redan efter frukost cyklade vi ner till mina föräldrars hus med symaskin och sydde. G hade bara kvar att hälla i lite mer vetekorn och sy igen öppningen (med maskin). Jag hade lite mer kvar på mitt projekt. Stryka och sy band, samt sy på dem och en ficka... Vi passade också på att elda i kaminen, bara för att det är mysigt och för att det var kallt ute, samt flagga för Fars dag. Efter en liten stund var vi hungriga men det kändes jobbigt att cykla hem eftersom jag fortfarande hade en del kvar på mitt projekt. Således ringde jag M som fick komma ner med köttfärssås och spaghetti från igår. Vi åt alla tre. Sedan cyklade G och M hem och jag sydde vidare. När jag var klar med projektet och hade börjat på nästa (vilket bara var att sy igen en ficka på en tröja) så ringde G och berättade att pappa M ramlat med cykeln. Det visade sig att han var vaken och talbar och till och med duschade, men ändå hade många tankar kring att åka till urgencias/akuten. Jag fick prata med honom efter en stund och uppmanade honom att lägga sig i soffan med det skadade benet i högläge och ringa 1177 om han var orolig. Jag skulle komma hem om en stund. Han gjorde som jag sa. Jag hann sy klart och även städa undan lite (dvs dammsuga upp vetekorn från golvet, tömma och sätta in i diskmaskinen och så). 

När jag väl kom hem höll M som bäst på att prata med sköterskan på 1177. Hon sa att han skulle ligga så med foten i högläge, ta på något kallt (han hade frysta ärter) och söka vård imorgon om det blir sämre. Det var väldigt skönt, tyckte jag, att vi inte behövde rycka ut och köra till någon vårdinrättning! Vad skulle de göra liksom? Han har ett litet sår under knät och en ganska stor svullnad på skenbenet. Han kan gå, men det gör ont. Så satte jag på Lokes hemlighet på UR-play vilket vi båda satt och tittade på, medan G glodde på minecraftvideos i köket. Efter en stund ringde M och sjukanmälde sig från sitt arbetspass imorgon. Lika bra att han vilar. Han måste faktiskt klara av både att köra bussen, hantera besvärliga passagerare samt utrymma bussen ifall det sker en olycka. Då kan han inte vara hur halt och lytt som helst.

Efter att jag pysslat om M en stund var det återigen dags att fixa mat. Rejält hungrig var jag. Kryddig tomatsoppa med kikärter svängde jag ihop och en ugnspannkaka. Det blev gott! 

Efter middagen kände jag en sådan där innepanik och behövde komma ut och lufta mig, varpå jag hörde av mig till min vän E i grannbyn. Hon hade äntligen lagt sig på soffan för att vila efter en socialt intensiv helg, men jag sa att vi behöver ju inte gå så långt. Så okejdå. Jag tvättade av handfatet som jag medan jag pratade med E upptäckt var oerhört o-rent, och cyklade sedan hem till henne genom mörkret. Jag älskar ju att bo så här, lite på landet, men samtidigt är det lyxigt att ha gatubelysning. Ja, faktiskt en förutsättning för att jag ska vilja ge mig ut på kvällarna alls. Så tänker jag åtminstone nu. 

Vi gick en sväng och när jag cyklat hem igen hade jag faktiskt uppnått veckans mål med 50 000 steg. Tjiho! Nästa vecka ska jag nog inte ha något stegmål. Möjligtvis 30 000 men inte mer. 

Och nu har jag också ringt pappa och sagt Grattis på Fars dag. Bättre sent än inte alls. Så blev klockan mycket och det är dags att sova. Så ja, det var en helg i livets tecken. Mycket cykla, grått lugnt väder, god mat, fika, två promenader och en hel del sy med symaskin.

Döden döden döden

High five! sa jag och smällde handen i en pappas när vi möttes vid skolgårdsgrinden. Jag vet att han har det ganska svårt just nu, han ska separera. Sedan tänkte jag att han kan i alla fall lämna sina barn och så tänkte jag på vår döda vän J. Himlen var så ljus, luften så stilla. Och vi som inte har hunnit besöka hans grav än, inte ens under alla helgona.

Jag bestämde mig direkt. Jag skulle kanske inte hinna promenera dit innan mitt möte halv tio så jag tog bilen. Ställde mig lite avsides och gick upp mot kyrkan och letade mig fram till kyrkogården mellan klipporna. Bara några steg in kom tårarna. Hur ska jag klara att ens leta upp hans grav? Var kan han ligga? Den måste vara ganska nygrävd så jag borde kunna hitta den ganska lätt, men det här känns ju inte lätt alls - bara tungt. Jag tänkte att jag kanske ska gå lite längre ner, så det gjorde jag. En ganska vid lov blev det. Jag såg någon som arbetade på en kant, närmade mig honom för att fråga men så såg jag att det var ju Js grav han grävde. 

Hulkande började jag prata med honom, och han slutade gräva. Jag grät och grät och han frågade om vi var nära och jag berättade. Samtalet vindlade iväg och jag slutade gråta. Det var fint. Det krävs nog en stor dos personlig lämplighet för ett sådant yrke som dödgrävare. 

Jag fick tända mitt ljus och ställde det bredvid det provisoriska metallkorset. Dottern hade valt gravplatsen, berättade han. Jordfästningen sker idag. Det är en fin plats och han får sällskap av såväl en av mina föräldrars grannar som av andra från denna lilla ort, som valt urna. 

Något lättad i sinnet gick jag därifrån. Tog bilen och lyssnade på den enda rätta låten på lite för hög volym.

Jag måste få säga begrav mig med öppen mun

Så jag kan fortsätta skrika till sista sekunden

Blunda sluta gråt och lämna kistlocket på glänt

Så jag kan fortsätta skrika om allting som har hänt

En av sakerna jag pratade med dödgrävaren om var den gravsten jag står som gravrättsinnehavare för. Den börjar bli lite sliten. Jag hade ett samtal med Fröken Figenschou i hennes kommentarsfält i somras om hur den skulle kunna målas i, men dödgrävaren tyckte att jag skulle anlita ett riktigt stenhuggeri. Så jag ringde Tibro pastorat och frågade, och jo, en av deras kyrkogårdsvaktmästare sa att han kan ta sig en titt på om den behöver tvättas, målas och sättas fast lite bättre kanske. Vissa gravstenar riskerar ju att välta. Det känns fint att man ser vad det står på stenen nu när graven ändå är kvar och dessutom har betald skötsel i några år till. Lite synd att bara mannens namn står med, dock. Undrar vad det kostar att hugga in kvinnans. Får man göra så? Ändra texten på en gravsten? Nej, jag kanske ska hålla i mina hästar och inte sväva iväg. 

En tredje dödsrelaterad sak jag fick gjort rätt nyss var att jag fyllde i Vita arkivet. Det kändes lika bra att göra det eftersom jag har en del tankar om min egen begravning. 

Efter besöket på kyrkogården imorse skickade jag ett sms till Js föräldrar och önskade dem en fin stund, samtidigt som jag berättade att jag tänt ett ljus så de inte ska behöva undra vem det är ifrån. Det är en mycket vacker plats de har valt. Där kommer han få lugn och ro. Det känner jag på mig.

Solen skiner och jag hoppas på en helg i livets tecken! Döden är där den är, men jag tänker fortsätta leva!

Upp och ner

Riksdagen säger ja till uranbrytning i Sverige samtidigt som kommunernas inflytande minskar, om jag förstått det rätt. 

Jag säger: Lyssna på Glesbygd'ns låt Låt det ligga. Högt och med fönstret öppet!

Läs om vad som görs för våra pensionspengar: Pensionsjätte lägger miljarder i kol och olja

Läs sedan Maria Soxbos inlägg AP7: Så ser du till att din premiepension inte investeras i fossilindustrin och gör vad du vill med informationen.

Läs också Klimatgranskaren lyssna på Vetenskapsradion Klotet

Ta en promenad (gärna på förmiddagen), cykla, virka, dansa och prata med din nästa. Andas och tänk att det kanske ordnar sig. Titta på havet. Se Fiskarnas rike. Drick en kopp ekologiskt te. Krama någon som vill bli kramad. Säg något snällt. Gör en garnboll. Det är meditativt.

Tänk antikonsumtion vid årets julklappsfix. Själv ska jag sy en sak, resten får vi se. Önska dig en upplevelse, något inköpt second hand, eller från din väns egna förråd. Anta utmaningen Max 5, även nästa år.

Trots allt tok och hemskt som händer i världen känner jag en så stark människokärlek och någonstans har jag ändå en tro på att saker och ting kan lösa sig. Jag tror och hoppas att den breda massan lite i taget börjar förstå och ändra sina vanor. Den enklaste att börja med är ju sig själv.