Vi är inne!

Utsikt från restaurangen där vi firade

Plötsligt var det ett bostadsrättsradhus till salu precis i det hörn där vi vill bo på vår ö. Alla var peppade, utom jag. Alla tyckte att det var en toppenidé, Där måste ni bo! och så vidare... Och alla logiska argument talade för ett köp, även i mitt huvud. Min känsla i själen var dock tvärtemot. Nej, jag vill inte! Jag har inte tänkt att vi ska bo i radhus. Inte bostadsrätt. Nej, nej, nej, det känns fel. Jag vill ha trädgård. Vårt eget... Många tårar och rivande ångest. 

Visningsdagen kom, likaså min födelsedag, och jag fortsatte att gråta. M i Umeå lyssnade och förstod. Hon var den enda som inte var överpeppad. Och det var så skönt. Syrran sa också till mig att jag skulle tänka att vi inte skulle bo där. Gå bara och titta, ni ska ändå inte köpa det. Och så gjorde vi det. G lekte på lekplatsen utanför under övervakning av morfar, medan mormor passade födelsedagsmiddagen hemma. M och jag tittade och pratade med mäklaren, men undersökte inte särskilt noga någonting. Kontrollerade inte trycket i kranarna, tittade inte under vasken... Vi bara gick igenom tittade lite här och lite där och M konstaterade att vi kunde gå ut, för vi skulle aldrig kunna köpa det, så fint var det. Och fint tyckte jag också det var, helt nyrenoverat det mesta. Och råd skulle vi ha, det visste jag. Men samtidigt vet man ju aldrig vad som händer vid budgivning. 

Det var en förhandsvisning vi var på, tillsammans med två andra sällskap. Redan samma kväll kom första buden. Jag hade meddelat mäklaren att vi var intresserade men att vi skulle sova på saken. På morgonen trillade två, tre bud in igen och jag avvaktade lite. Vid klockan tio la jag vårt första bud, en bit över de andra. Sedan följde en dag med nerverna på utsidan, men ingen ångest. Den hade bara runnit av mig när vi var inne i lägenheten. Det kändes rätt. Inte fel någonstans, faktiskt. Detta var den första budgivning vi varit med på någonsin, så vi hade ingen vana alls. Min taktik var att lägga seriösa bud och inte allt för snabbt inpå de andra. Jag ville framstå som eftertänksam och, ja, seriös. Taktiken fungerade! Jag la vårt sista bud fram på eftermiddagen, men den andra budgivaren la några få tusenlappar över några minuter senare. Jag ringde mäklaren och sa att nu får de andra köpa, för vi har lagt vårt sista bud. Men så la jag till att om ifall säljarna ändå vill sälja till oss, för vårt sista bud, så är vi intresserade av att köpa. Mäklaren sa att hon skulle ringa säljarna, vilket hon gjorde och strax ringde hon upp. Jodå, sa hon. Säljarna är absolut intresserade av att sälja till er. De har bestämt sig. Så om inget oförutsett händer så kan ni skriva på imorgon, men tänk på att inget är färdigt förrän det är påskrivet.

Natten gick. Morgonen. Jag ringde mäklaren fram på förmiddagen. Har något hänt? Ska vi skriva på? Mäklaren berättade att den andra budgivaren ringt i tron om att han vunnit budgivningen men fått veta att säljaren bestämt sig för oss. Då hade han lagt ett högre bud, vilket hon förmedlat till säljaren, som tursamt nog tackat nej och sagt att de skulle sälja till oss i alla fall. 

Klockan tre satt vi hos mäklaren och skrev våra signaturer på allehanda papper. Affären var i hamn och plötsligt, utan att någon fattade hur det gått till hade vi kommit in i värmen, in på Sveriges bostadsmarknad, och det utan att behöva låna absolut max och utan att behöva sälja lägenheten i Spanien. 

Så nu kvarstår bara att omvandla lånelöftet till ett faktiskt lån, förhandla räntor och vänta på att inflyttningsdagen ska komma!

Vi är så glada nu. Det känns så skönt! G är glad att han ska få ett badkar. Jag är glad att vi inte behöver ha två bilar och att G kommer att kunna gå eller cykla till skolan. Även M och jag kommer ha tillräckligt nära till våra jobb för att cykla. M är glad att han kommer ha ett rum för sina penslar och sitt skapande. Vi kommer alltså kunna fortsätta leva här, på vårt sätt, i vår nya hembygd, utan att behöva bero på någon annans välvilja, och det känns så himla himla skönt. 

Grattis till oss! Äntligen!