Hela reseplaneringen och tillhörande tvivel

Nu, kära vänner, är hela resan till Spanien bokad och betald. Så nu återstår det bara att göra tre saker: boka hotell, hålla oss uppdaterade kring pandemin och restriktioner i Tyskland, Frankrike och Spanien samt hålla tummarna för att detta ska gå vägen och att vi ska kunna åka och att vi inte fastnar någonstans på vägen om vi åker.

Ja, för just nu känns det som så: om vi åker. Men vi återkommer till det. Nu vill jag nämligen presentera hela rutten. Vi tar det från början:

FÄRJA: Göteborg - Kiel, inkl hytt med havsutsikt, middag och frukost. 3800 kr.

TÅG: Kiel - Frankfurt. Avgår 2h efter det att vi kommit till Kiel med färjan och tar 5 timmar. Direkttåg. 860 kr.

TÅG: Frankfurt - Lyon, dagen efter ankomst till Frankfurt. Direkttåg som tar 6 timmar. 1350 kr. 

TÅG: Lyon - Barcelona, dagen efter ankomst till Lyon. Direkttåg 5 timmar. 1100 kr.

TÅG: Barcelona - Sevilla, morgonen efter ankomst till Barcelona. Direkttåg som tar 5,5 timmar 1972 kr. 

Priserna är för alla tre: två vuxna och en femåring. Totalt pris för hela resan för oss alla tre blir alltså: 9086 kr. Av dessa pengar är endast färjan helt återbetalningsbar och med andra ord förlorar vi 5300 kr om vi inte reser. Ja, jag gillar ju att räkna... 

Räknar man på det, att resan totalt kostar ca 9000 kr och vi är tre personer så blir det faktiskt "bara" 3000kr per person, och då känns det plötsligt som ett rätt okej pris. Ändå tycker jag att tågresor ska vara ännu billigare eller kompenseras på något sätt av flyget eller liknande. 

Angående gamla pass/nya pass, som jag skrev om sist, så landade jag i att vi bokar med gamla pass och tar med både de gamla och de nya. På biljetten syns bara de sista siffrorna i passnumret och våra namn är lite nedkortade. Jag antar att det kommer fungera. Renfes kundtjänst, som jag har mailat två gånger och ringt en gång, hade ett goddag-yxskaftsvar på min fråga. Jag undrade om jag kunde boka med gamla passnummer eller om jag borde vänta och de svarade att jag bara kunde ta och skriva in mitt svenska passnummer. Jasåja, säger du det?

Sedan ringde jag dem eftersom biljetten Lyon-Barcelona kostade hälften så mycket om jag köpte den direkt av Renfe jämfört med om jag köpte den genom Omio. Därför köpte jag den via Renfe. Sedan såg jag att på biljetten finns det en Interrail/EUrail-logga och blev fundersam om det kunde vara så att biljetten endast gällde tillsammans med Interrailpass. Det verkar dock inte så eftersom det ingenstans när man köper biljetten står någonting alls om interrail. Det står inte heller på biljetten i punktlistan där biljettens regler sammanfattas. Den otroligt trevliga kvinnan som jag fick prata med på Renfes kundtjänst, efter att ha fått lyssna på hissmusik i fem minuter samtidigt som jag betalade för ett internationellt samtal, trodde bara det var reklam och sa att det borde vara lugnt. Renfes skriftliga kundtjänst hänvisade mig till en annan avdelning, så ja - där gav jag upp den frågan. Det lär visa sig. Måste vi betala något extra så får vi la göra det, men det verkar inte så. M hittar inte heller han något fel på biljetten så vi får anta att interrail-loggan endast är någon form av reklam.

Så! Dagen efter biljettköp kände jag mig helt harmonisk! Äntligen är detta löst! Tills en skridskomamma som jag pratade med vid isrinken sa att Ja, men nu stänger de ju ner hela Europa igen, vilket fick mig att känna mig lite nedslagen igen... Och idag när jag läser om Tysklands regler och att inresande från högriskområden måste sitta i karantän i fem dagar så kändes det mer och mer osäkert. Nu är visserligen inte Sverige ett högriskområde, än, men vem vet. Vem sjutton vet? Ingen vet! Jag blir galen! 

Men nu är det ju så att närhetskriteriet är särskilt viktigt vid källkritisk granskning av coronasituationen. Vi måste alltså vänta tills vi är tillräckligt nära det vi vill undersöka, i tid. Vi måste alltså vänta tills några dagar innan avresa och då undersöka allt ordentligt och fundera på om vi kan eller inte kan åka. Just nu känns det som om vi inte kommer kunna det. I förrgår köpte jag biljetter. Ja, ni fattar. Man slängs fram och tillbaka i denna högst osäkra pandemivärld. Idag började de prata om någon ny variant i Sydafrika och om den nu är mer smittsam så sprider den sig säkert. Eller vad tror ni?

Mina svärisar pratade med oss idag om detta. De tyckte att det var grande locura, eller hur de nu sa, att vi skulle åka tåg. Stor, obegriplig galenskap alltså. M försvarade dock vårt val, även om han la ansvaret lite på mig (men ja, det är framförallt mitt val) och min svärmor sa att jag skulle riskera hela familjens liv! Så ja... fasen. Jag sa bara att vi är vuxna. Och att vi inte kommer åka om det inte går.

När jag tänker på detta idag så tänker jag att vi borde kanske vänta till april eller så med att åka, men samtidigt: nu har vi ju köpt biljetter, så nu får vi satsa på detta. Vi måste boka totalt avbokningsbara hotell som vi betalar på plats, och sedan hålla tummarna och hålla oss uppdaterade - särskilt när det börjar närma sig. 

Om det är någon som läser här som bott på hotell i Frankfurt eller Barcelona nära stationen så hojta gärna till och tipsa! I Lyon har vi bestämt oss för att bo på Ibis som ligger precis bredvid stationen. Vi bodde där sist och var så himla nöjda. Vi får se hur det blir, om de har något rum ledigt osv. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin helg och att ni hjälper mig att hålla tummarna för att vår resa ska bli av! Hej hopp!

Uppdatering från tågfronten

I flera dagar har jag haft stresspåslag på grund av tågresebokningen. Vi har vänt och vridit på det och kommit fram till att vi måste åka efter nyår, för att inte göra av med en Hel Förmögenhet. Idag räknade jag ut att vi sparar femtusen kronor på att åka efter nyår istället för i mellandagarna, så nu satsar  vi på det.

Jag fick bolla lite med min chef och vikarie först för att ändra vilka dagar jag ska vara ledig, men det löste sig faktiskt smidigt - tack vare flexibel vikarie! 

Jag dubbelkollade med M att vi inte har några fler hinder att undanröja på v år väg och så satte jag mig för att börja boka. M satt bredvid och ojade sig över att det blev dyrt, men nu tycker jag vi har pratat färdigt om just den aspekten. Dyrt ÄR det, särskilt om man jämför med flyget. Sjukt nog! Vi bestämde oss dock för att ta från vår buffert, som vi smygskapat under flera år genom att alltid föra över lite mer pengar än nödvändigt från våra löner inför räkningsbetalning varje månad. 

Så, nu har jag bokat följande:

FÄRJA: Göteborg - Kiel för knappt 3800 kr. I det ingår färdbiljett, 3-bäddshytt med havsutsikt, middagsbuffé och frukostbuffé. 

TÅG: Kiel - Frankfurt för 860 kr. Platsreservation inräknad. Detta tåg ska avgå två timmar efter det att färjan kommer till Kiel. Stationen ligger nära färjeläget, minns jag. Förra gången promenerade vi.

TÅG: Frankfurt - Lyon för 1350 kr. Platsreservation inräknad. 

Men sedan, kära vänner, tog det stopp! Fasen! För att boka tåg med Renfe, Spaniens tågbolag, måste man nämligen fylla i passnummer. Mitt och Gs pass har gått ut och vi har tid för att beställa nytt nu i början av december. Frågan är om vi överhuvudtaget kan köpa biljett Lyon - Barcelona - Sevilla, innan vi har våra nya pass eller ej. Väntar vi så kommer biljettpriserna bli dyrare (det är fortfarande jullov i Spanien när vi ska åka) och värre: de riskerar att ta slut... Ja, men här har ni nattens stress!

Jag har dock gjort vad jag kunnat åt detta och både mailat Omio och Renfe med en fråga kring hur jag ska göra. Kanske funkar det att jag bokar med våra gamla passnummer men att vi sedan kan byta passnr på biljetterna, eller bara ta med oss både de gamla och nya passen? Ingen aning! Men jag vill gärna göra rätt innan  vi åker iväg, så jag slipper ta med mig denna osäkerhet under resan. 

Varför har vi inte fixat nya pass än då? kanske ni tänker. Jo! Det fanns inga tider! När jag kom på att vi skulle boka tid för pass, när det nu var, i september tror jag, så fanns det inga lediga tider förrän i slutet av november/början av december och då bokade jag den tid som passade oss bäst. Jag borde kanske bokat tid i Strömstad eller Göteborg, men jag orkade inte med att vi skulle behöva åka så långt... Nu hoppas vi bara att själva passtillverkningen går snabbt... Och så hoppas vi att jag får något bra och pålitligt svar från biljettförsäljningsföretaget Omio och även från Renfe (varifrån man också kan köpa biljetterna direkt, tror jag). 

Pjuh! Fortsättning följer...

En otroligt social helg

Så plötsligt, tre år in i vårt liv på Västkusten, infaller en otroligt social helg i slutet av november. Helgen börjar med spontaninbjudan till fredagsmiddag hos Mala på holmen. Vi väntar på paj som göttar till sig i ugnen och G får i sista sekunden köttbullar och snabbmakaroner, då paj inte alls var vad han ville ha, visade det sig. 

Pajen äts och vi pratar om det senaste. Eller jag pratar. Jag är så bra så bra på att prata, nämligen... Det är tågresetankar och husförhoppningar. Vi får väl se hur det går med allt... Mala kommer med idéer och stöttar tankearbetet. Bra! Ute blåser det halv storm och är helt mörkt. Vilken tur att vi har bil! Jag hade inte cyklat över bron frivilligt i det vädret! 

Så kommer lördagen och kalas uppe på ett annat berg, mer i skogen. Vi är bjudna till en sexåring och det är bara andra sexåriga pojkar där, tre pappor, födelsedagsbarnsföräldrarna, min femåring och så jag. Vi inleder med att komma tio minuter för tidigt och hålla varandra i handen en stund. Men sedan säger jag att det är okej att du springer och leker med kompisarna, jag kan stå här. Okej stå här mamma, svarar G och kutar iväg. Så glad och upprymd över att vara på kalas. Det dukas fram stekt och kokt korv och barnen sitter vid sina namnade pappmuggar och dricker saft och trycker i sig korvbröd, korv och ketchup. G sitter mellan två pojkar han känner; födelsedagsbarnet och en pojke från holmen som gått i samma förskolegrupp som han. Det känns bra. Jag står på behörigt avstånd och min lille son klarar sig så fint. Stolt kan man bli för mindre! Ute faller ett stilla och fint regn. Grått. November. Det blir dragkamp där ute och blöta luggar. Sedan går vi in, sjunger och äter kakor. Glass blir det också. Vilken fest! Fantastiskt! 

M hämtar oss i bilen efter kalaset och vi åker på en liten tur bort mot norra delarna av ön. Berga, Rörvik, Höviksnäs. Rörvik har sagoskogar och i gamla Höviksnäs fotar jag en flyende skarv. G leker på en lekplats i de nya delarna. Och när vi kommer hem efter någon timma är jag så trött att jag inte förstår hur jag ska orka med resten av dagen. Efter en kopp te och en liten stund vid köksbordet ställer jag mig ändå och lagar tigermat/Nikkalouktasoppa, som G glömt att han gillar. Lite får han i sig ändå, tillsammans med ris, och sedan ger jag M äran att ta hand om köket medan jag lägger mig i sängen och läser de 70 första sidorna i Bränn alla mina brev. Lättläst och intressant! 

När jag kommer ner igen sätter vi oss tillsammans och tittar på TV. Vi har lite svårt att veta vad vi ska kolla på och tar tre avsnitt av Snorkråkan. G verkar inte riktigt förstå att det är på låtsas och på skoj, jag tror han är lite för liten. M och jag känner igen stugorna i bakgrunden från Sjölunda Semesterby, som vi tyvärr besökte i somras, och det stämmer! Den är inspelad delvis där. Efter en stund märker jag att G är varm, tar tempen och han har 38.6... Han somnar gott utan febernedsättande. Kvällen avslutas för min och Ms del redan innan halv tio. Så skönt det kan vara att somna tidigt någon gång ibland!

Så kom dagen idag: Söndagen den 21 november och vi var inbjudna till tvillingpojkarna i Gs förskolegrupp och det ville vi inte missa. Vi hade pga förkylning missat deras födelsedagskalas för någon månad sedan och nu hade vi hittat en dag att sammanstråla på för att ge presenter och umgås. Mamman och jag höll med varandra om att vi kunde ses ändå, trots att G hade feber igår, om han inte hade det idag och det hade han banne mig inte, även om han kändes lite varm... Så svårt! Han var i alla fall pigg och glad och lekte, lekte, lekte med de andra två. Vi åt korv med bröd till lunch och sedan gick vi ut och åkte sparkcykel och lekte på en lekplats i närheten. Bing bong! ropade de för fulla halsar över bygden. Solen sken men den svaga vinden var kall. Mamman och jag hade intressanta samtal om gissa vad... (barnen såklart!). Och sedan gick vi hem till dem igen och fick gofika och te/saft/kaffe. Samtalen fortsatte. Helt underbart! Tänk att få sitta så här, för tredje dagen i rad, och titta ut över havet och prata om livets väsentligheter (inte bara barnen, faktiskt) och känna att man kan få höra till, känna att det finns folk som vill träffa en och prata med en och att det finns barn som vill leka med mitt barn. Det är guld värt! GULD! 

Det var ett stort offer att flytta från alla mina vänner i Umeå. Jag fattade det inte innan, men det var så det var. Så det blev. Att lämna alla vänner för familjen... Jag gjorde det för jag trodde det var rätt, och jag ångrar det inte, samtidigt som jag antagligen hade tänkt på det några varv till om jag vetat att det skulle bli så svårt att hitta nya vänner här. Eller svårt, och svårt, jag vet inte. Mala hittade jag snabbt, som tur är, och lite i taget har jag byggt upp något slags löst kontaktnät med folk som vet vem jag är, folk jag kan prata med och träffa någon gång ibland, folk som svarar när man hör av sig. Kanske är det svårt för att man är i en viss ålder och för att folk redan har allt: syrror, brorsor, kusiner, föräldrar, svärisar, umgänge sedan barnsben, hus, hem, båt, bil, hund vad vet jag... Grejer att göra, fritidsaktiviteter och sist men inte minst: Jobb! Barn! Folk, och även jag, har rätt fullt upp, och när höstmörkret sänker sig och man knappt ser handen framför sig blir det nog ännu svårare att hitta tid och ork att umgås med folk, och dessutom nytt folk. Känner någon av er som läser igen känslan att det är ett större motstånd att få in nya bekantskaper i systemet än att bara höra av sig till samma gamla vanliga vänner? Jag tror det är så för många, inklusive för mig. Håller ni med?

Jag vet inte om det beror på att det är en mindre ort, men framförallt tror jag att det beror på att folk har fullt upp. Att det är en mindre ort har också en fördel, som jag tror att en stad inte har; man hälsar på folk när man möter dem, man byter några ord på affären, parkeringen, till och från förskolan. Men att byta några ord är givetvis inte samma sak som att umgås och ha förtroliga samtal. Så småningom kommer man väl dit... så småningom. Tre år in nu och kanske lossnar det mer och mer? Kanske förstår ni att jag vill klamra mig fast här, hoppas att ett hus för rimlig peng kommer till oss snart, så vi kan bo här och fortsätta nästla oss in bland folket, fortsätta skapa vårt liv... 

Så, denna helg ganska i slutet av november kunde jag verkligen leva ut min sociala sida. Det ger mig energi och det gör mig på gott humör! Imorgon är det måndag och jag håller tummarna för att G är feberfri. Hoppas ni haft en bra helg, för det har jag! Ta hand om er där ute - och glöm inte reflexerna i mörkret! 

Höstljus

Jag vill ha fönsterlampor

Jag  vill ha ett hus att sätta fönsterlampor i

Jag vill ha trygghet

Jag vill ha ett hus att känna trygghet i

Jag vill ha en bonad med gamla broderade ord

Jag vill ha ett hus att hänga upp min bonad i

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till

Resetankar

Lyon Part Dieu

Vi har börjat formulera tankar om att resa, igen. Jag hoppas att man kan det och att man får det nu i vinter, att inte en kraftig coronavåg sköljer över Europa med kraftiga restriktioner som följd. I början av december ska G och jag fixa nya pass. Det finns ingen foto-tid innan dess. Sedan får man väl vänta i någon vecka eller två och då kan vi lika gärna vänta till efter julafton. Jag firar ändå helst jul hemma, men åker vi i mellandagarna så blir det ännu en jul i Spanien. Los reyes kommer ju inte förrän 6e januari. Jag är dock inte alls peppad på spansk jul och hade nog hellre åkt i mitten av januari, men nu ska förskolan ändå vara stängd vecka 52 och vecka 1 och då kanske det är lika bra att passa på att åka ner just den tiden, när vi ändå måste vara lediga för att passa G. 

Igår satt jag och letade tågbiljetter ner till Spanien på sidan Omio. Man når den genom att googla "SJ utomlands". Då hamnar man på Omios sida som är kopplad till SJ.  Biljetterna som man får  fram där är ganska billiga, tycker jag, men det verkar inte gå att köpa interrailkort. Jag är dock inte säker på att det blir så mycket billigare MED interrailkort, eller så blir det det? Interrailkortet kostar ju en del det med. Ca 2000 kr.  Så frågan är väl om rabatterna man får liksom är värda pengarna, alltså mer än 2000 kr. Det måste jag undersöka!

Det jag har hittat hittills i min biljettsökning är att det finns direkttåg mellan Kiel och Frankfurt (ca 5h), direkttåg mellan Frankfurt och Lyon (6h) och direkttåg mellan Lyon och Barcelona (5h). Det sistnämnda tog vi sist vi åkte ner till Spanien med tåg. Sedan från Barcelona till La Palma del Condado kan man åka om man byter i Madrid. Det funkade ganska bra. Hela min sökning gick alltså utmärkt, tills jag skulle kolla färjan mellan Göteborg och Kiel. Då visade det sig att den inte går den 25 december, som jag tänkte att vi kunde åka. Så vi får väl åka den 26 december då, och söka om alla biljetter igen. Eller hur vi nu gör... 

Resan ner, förutom färja och hotell och mat (alltså endast tåg Kiel-La palma) skulle kosta ca 3600 kr per vuxen, en väg. Helt okej ändå kan jag tycka. Nu kostar ju dock färjan någon tusenlapp per vuxen också och sedan tillkommer som sagt mat och hotell, men ändå får jag känslan av att det kan bli billigare än sist. Eller så blir det inte det? Vi får väl se. M föreslår nattåg. Då kombinerar man ju boendet med resan, så behöver man inte betala hotell den natten. Det är smart, men samtidigt svårt att sova vilket kan inverka negativt på humöret och reseupplevelsen...

Pengar behöver man till mycket, men nu är vi riktigt sugna på att åka ner till Spanien. Vintern här är mörk och lång och vi har inte varit där sedan G var hälften så gammal som han är nu. Vi har inte träffat Ms familj på snart tre år! 

Har ni några reseplaner? Har ni några tågtips eller rutt-tips? Ge mig dem i så fall! 

En liten tanke i början av november

En liten tanke per dag? Nä, du, Åsa - jag vet inte om jag hinner. 

Igår var vi på församlingshemmet här i byn. Det var aktivitet för alla åldrar. Pyssel, andakt och mat fick jag veta och det var maten som lockade mest, men vem vet - lite andakt kan väl aldrig skada? 

Så vi drog dit. Jag cyklade upp mitt snabbaste till förskolan och kände euforin inom mig inför att få umgås med människor, prata med nya vuxna och se mitt barn leka med andra barn. 

Vi släntrade över kyrkogården i skymningen och möttes i dörren av en präst med dubbelnamn och vitt skägg. Han berättade historien om Rut för oss. Jag antar att den återfinns i Gamla testamentet, för Jesus var liksom inte född än. Släkt med Rut var han tydligen och vore det inte för Rut så... tanken är hisnande. Hur hade världen sett ut då? Utan Jesus och all den tankevärld han förde med sig? Ingen vet.

Vi gick in och satte oss genast vid ett pysselbord och limmade fast linser, bönor, spaghetti  och fröer på varsin liten tavla. Det skulle symbolisera den säd Rut plockade på åkern. Jag kunde se att G var väldigt skillad i detta med att pyssla. Något vi aldrig gör hemma, konstigt nog. Han limmade och pillade och var helt koncentrerad och bekväm. Jag gjorde mitt bästa och tänkte på att pappa M hade älskat det här: både att skapa och att se att kyrkan i Sverige gör mer socialt arbete än den i Spanien och att det finns en annan frihet här. Inte bara prästen som rapar upp bibeln och en församling som ställer sig upp och sätter sig ner på given signal, y da la paz på slutet. Nej, här får man både pyssla, leka, prata och äta. Samt sjunga lite om gloria och be och bli välsignad i treenighetens namn.

Jag kunde inte låta bli att tänka, när jag satt där och lyssnade på de andra som bad, att tänka att tänk om miljörörelsen eller vänsterrörelsen gjort detsamma. Låtit barn växa upp i rörelsen och uttrycka sin vördnad för rörelsen och dess frågor (t ex naturen, allas lika rättigheter...) på många olika sätt; genom pyssel, sång, lek och mat. Hur hade världen kunnat bli då? En hisnande tanke, återigen. 

Men i morse när jag cyklade till förskolan förstod jag att så redan sker. Det finns Mullegrupper, utepedagogik och ungdomsläger anordnade av olika partier och organisationer. Det enkla att min son varje dag får vara i skogen med förskolan, och att vi är ute mycket och samtidigt pratar om vad som är bra för naturen och vad som är dåligt blir en stor del av hans barndom och fostran. Men samtidigt - den där gemenskapen som kyrkan och församlingen verkar ge tror jag har en stor kraft. En kraft att ena människor och om man vill - förändra samhället i den riktning man önskar. 

Och här - ute vid kustbandet - där havet dånar in hotfullt ibland och ligger som en spegel ibland, finns det två kyrkor i varje by. Här är det kyrkan som erbjuder de sociala aktiviteterna, utöver idrotten då såklart. Och om det är det som bjuds så är det väl det man får ta, antar jag. Men om man knäpper händerna eller ej, det är till syvende och sist ändå ens eget val.