Åka, inte åka, åka, inte åka, åka...?

M nämner att han känner sig lite täppt i näsan strax innan jag slocknar bredvid honom och låter drömmarna föra iväg mig någon annanstans. 

Klockan ett byter G och jag säng. Det vill säga: han lägger sig hos mig och jag smiter iväg till hans säng när han somnat.

Vid sextiden vaknar jag av att det kliar i halsen. Måste hosta... måste dricka. Går ner och duschar. Hostar. Gör frukost. Nyser massa gånger.

Igår förstod jag att Spanien infört munskyddskrav ute. Överallt måste alla över 6 år ha munskydd, om jag förstått det hela rätt. Jag dubbelkollar både med mina svägerskor på plats och med Annika, och det visar sig stämma.

Frankrike införde också munskyddskrav överallt i städer häromdagen. Tyskland verkar förbereda sig på katastrof total. På färjan är det munskyddskrav och på alla tåg. Men inte för femåringar vad jag vet. Min femåring säger dock att han vill ha det, så han inte får corona. Me extraña a mi... 

Det känns så kluvet det här. Borde vi verkligen åka? Det känns inte som en så bra idé längre. Samtidigt så har vi peppat så länge, biljetterna är betalda och.. och... ja. Ni vet. Man vill liksom komma iväg när man har sett fram emot något och föreställt sig det. Ska tusen mentala förberedelser om femtusen tvåhundra kronor bara kastas bort för att det kanske eventuellt inte är en så jättebra idé? För att vi kommer vara tvungna att bära munskydd? Nä, det känns inte heller rätt.

Det jag har tänkt att vi ska gå på i beslutet om att Åka eller Inte åka, vilket kommer tas så nära avresedagen som möjligt, är fölande:

1. Har något av länderna infört karantänsregler eller andra regler som gör det omöjligt att resa?

2. Är vi sjuka eller förkylda, så vi riskerar att inte bli ombordsläppta eller riskerar att fastna på vägen (och givetvis också riskerar att smitta andra)?

Det jag hoppas är att svaret på dessa två punkter är så tydliga som möjligt: JA eller NEJ, alltså.

Egentligen tycker jag nog det är dumt att resa nu. Det är dumt att resa under pandemin överhuvudtaget. Men detta lilla ord nog smyger sig in i meningen eftersom Vi Har Biljetter och eftersom Vi Sett Fram Emot Detta, och eftersom Vi har förberett vår son! Dessutom säger alla andra att de hoppas att vi kommer iväg, hoppas att vi kan resa. Och det är ju snällt, men samtidigt: är det ens en bra idé? Vad är 5200kr? Vad gör det om vi åker i, säg, maj istället? Samtidigt: om smittan ändå är överallt vad spelar det då för roll? Samtidigt: la cosa está tan mala que es aconsejable que también los niños de 5 años lleven la mascarilla. (Även femåringar borde ha munskydd överallt i Spanien pga smittspridningen.) Om nu la cosa está tan mala, om nu smittspridningen är så hög, borde vi åka alls då? Hade vi inte köpt biljetterna, två dagar innan omikron gav sig till känna, så hade jag varit ganska nöjd med det beslutet nu.

G har vaknat. Han nyser två nys i soffan. Min hals gör lite ont. M kör buss i snön. 

Vi får se på söndag hur vi mår... vi får se om vi åker.

Vad är väl en bal på slottet mot lite magsjuka från förskolan?

December traskar vidare i sin egen takt och jag har inte så mycket tid, eller om det är energi, att skriva här då jag just nu skriver en hel del på jobbet. Mina texter ömsom hyllas, ömsom kritiseras men då sluttexterna blivit såpass bra att de fått höga poäng av slutläsaren (upphandlare) blev jag hux flux inbjuden till en konferens på ett slott i Stockholm. Så här såg det ut:

 Det var en ganska liten skara människor från olika utbildningsföretag, inom samma koncern, som möttes och vi pratade om allt från goda affärer till nya bestämmelser inom Lagen om offentlig upphandling. Inte riktigt mina områden kanske, men ändå roligt att få vara med på ett hörn och lyssna, fråga och reflektera, skratta och äta god mat.

Dagen efter hemkomst var en fredag och G skulle lämnas på fredagsavdelningen på  förskolan och vi möttes av skyltar om VATTKOPPOR! MAGSJUKA! HÖSTBLÅSOR! Verkligheten kändes allt annat än slottslik. I vilken miljö lämnar jag egentligen mitt barn?

Så kom helgen och vi tog bilen ner till Göteborg för att fira min mamma som snart skulle fylla år. Syrran och lillkusinen slöt upp och vi hade en synnerligen trevlig kväll. Dagen efter hälsade vi äntligen på hos våra hemflyttade Barcelonavänner och käkade vrålgod lunch, spelade Monopol och byggde stor snölykta. Barnen pratade spanska och svenska med varandra, liksom vi vuxna, och det var så fint att helt och fullt få vara i vårt hemspråk  (annars träffar vi bara folk som pratar endast det ena språket).

Måndagen avlöpte väl, men på tisdagskvällen började G ganska plötsligt att kräkas. Han hade visserligen inte ätit någon middag, mer än lite burkmajs, så jag fattade att något var på gång. Ändå överraskades jag. Stressnivån sköt i höjden. Hur skulle det gå nu? Hur länge skulle G vara sjuk? Hur sjuka skulle vi vuxna bli? osv. Men det visade sig vara snabbt övergående och redan nästa dag mådde lillpojken bättre. Trots det fick han vara hemma resten av veckan, även om han egentligen hade kunnat gå på fredagen (med tanke på 48h-regeln), men inte sjutton ville jag släppa iväg honom till smittoavdelningen numero uno. Nej tack. Lite pusslande och mycket videotittande för att vi inte skulle behöva vabba så mycket, blev det. Och nu är det bara tre dagar kvar i förskolan innan jullovet. Ett jullov som vi inte vet hur långt det blir...

För kommer vi iväg till Spanien så lär vi bli borta ett tag. Till februari åtminstone. Så får vi se om vi tar vår tredje vaccinspruta i Spanien för att kunna åka tåg hem genom Frankrike eller om vi rent av flyger (helst inte...). 

Nåja. Alla julklappar är i alla fall inköpta. M får en sak av mig, G kommer få totalt fyra julklappar tror jag, själv får jag nåt från en loppis eftersom jag såg till att M och G åkte dit igår för att köpa en julklapp till mig (M är inte så benägen att köpa julklappar och födelsedagspresenter kan man säga), sedan kanske mamma och pappa får nåt också. Inget till syrran, inget till någon vän. Jag har missat det helt i år. Så ja... så tråkig är jag. (Men i alla fall snäll mot planeten.)

Hur har er decembermånad varit hittills? Är ni peppade inför jul? 

Lektid - Filmtid

I fredags var M och G hemma pga snor och då jag jobbar hemifrån, eller rättare sagt: då vi bor på mitt jobb, har jag mer eller mindre koll på vad de gör när de är hemma. I fredags blev det väldigt mycket filmtittande för G och en del dataspelande för M. Jag tror inte att de satt hela dagen men det kändes som det. Stressen det väcker i mig att mitt barn inte leker på en hel dag, gjorde att åtgärder vidtogs i helgen då jag var ensam hemma med G medan M körde varv efter varv genom öns vinterlandskap. 

I lördags tog jag således beslutet om att införa någon slags begränsning i skärmtiden, även om begreppet skärmtid verkligen aldrig används hemma hos oss. För att få någon logik och rätsida på det hela hittade jag på följande regel:

När det är ljust ute är det lektid. När det är mörkt ute är det filmtid. 

Och hör och häpna: G accepterade! Kanske var han själv trött efter att ha tittat på barnprogram timme efter timme i fredags? Han är ju trots allt ett femårigt barn och har behov av att fantisera, greja och leka. 

Lördagen inleddes med kokboksblädder vid köksbordet, sedan filmtid medan vi åt frukost, sedan lektid eftersom det blivit ljust. Vi gick en liten sväng, besteg ett lågt berg, åt clementin på toppen, vandrade genom blad-skogen (som G döpte den till eftersom den är invaderad av murgröna), och hem igen. Sedan lagade vi och åt lunch. Efter detta satt vi tillsammans i en fåtölj och lyssnade vi på Pettson och Findus från SRplay medan jag nästan somnade. Sedan ville G lyssna på musik (från Spotify på min telefon) och medan jag dammsög källaren råkade G trycka på Bolibompa-appen och titta på ett avsnitt av Bolibompa-familjen. Jag kom på honom när avsnittet precis var slut och stängde av. Stort gråt! Då var solen på väg ner och jag veknade väl för ungen fick både lördagsgodis och filmtid på datorn... Nåja, helt okej första dag... 

Söndagen gick ännu bättre och vi var ute två gånger och han tittade inte på film/barnprogram en enda gång mellan klockan 10 och 15.30 ungefär. Heja! Det jag verkligen uppskattade under söndagen var att G och jag umgicks aktivt nästan hela denna skärmfria tid. Vi var som sagt ute två gånger, vi spelade Daidalosvarianten av memory, vi lekte "vilken sak är borta?" (som jag lekte med min mormor) och vi spelade Bamses gympaspel med stor entusiasm. Och eftersom man ändå inte orkar umgås superintensivt en hel dag kunde jag tycka att det var okej att han fick kolla på barnprogram på kvällen sedan, även om det nog blev ett gäng timmar...

Igår var det måndag och M vabbade igen. Lite film under dagsljusets få timmar blev det (medan M satt och målade) men han hade ändå minskat sitt intag ganska rejält sedan i fredags, om min uppskattning nu stämmer. 

Så ja... Egentligen skulle jag vilja begränsa detta ännu mer men jag vet inte om jag orkar. Jag kan se fördelar med att han tittar på barnprogram också och den främsta är att han får mer input av spanskan. En del av de program han ser är nämligen på spanska, så som Blippi och Pepa Pig. Även Paw patrol finns på spanska på youtube. Sara och Anka vägrar han dock se på spanska, men det kanske kommer en dag när även det funkar? 

En annan fördel är att han faktiskt vilar när han tittar på video, och det är väl det man ska när man är hemma och är förkyld? 

Tilläggas kan att de dagar han är på förskola ser han inte alls lika mycket på video som de dagar när han är hemma hela dagen. Då hinner han helt enkelt inte det. Men ändå, ändå kan han skrapa ihop några timmar. Galet!

Vad tycker och tänker ni om detta? Begränsar ni era barns skärmtid? Försöker ni styra skärmtidens innehåll av någon speciell anledning? Och ni som är barnfria är också välkomna med era åsikter såklart!