Ett år!

Vad snabbt ett år  går! Och vad långsamt! Du skulle bara veta! Så liten du var när du föddes. Lite större än dockan som låg i det stora paketet som du ser på bilden. Pappa hjälpte dig att öppna det. Jag undrar vad dockan kommer att få heta. Det får du bestämma. Du blev nyfiken på den direkt och stoppade dess hand i munnen. Jag tror att du ser att den föreställer en bebis, även om den inte är helt verklighetstrogen. Jag hoppas att du kommer att leka med den framöver, och ta hand om den väl!

I morse vaknade inte du av vår skönsång direkt, utan det var vi som vaknade av din. Du kanske inte sjöng i dess rätta bemärkelse, men du stod allt upp i spjälsängen och deklarerade tydligt att nu var du vaken, nu var det morgon. Klockan var sex och trettio. Då hade du redan varit vaken två gånger under natten. Jag undrar om du på något sätt fått lite för lite mat igår, eller om det var för att du inte hade pjamas, som du alltid har annars, men jag hoppas att du sover bättre inatt.

Våra läggningsrutiner, nu för tiden, är att din pappa lägger dig. Jag badar dig innan, fast inte varje dag som förut, och tar på dig pjamas, fixar välling. Pappa lägger dig. Ibland vill han att jag ska lägga dig men jag har inget tålamod när jag är så trött. Och du korvar dig en del. Men så är det. Det kommer säkert också att ändras.

Nu har du och pappa varit hemma tillsammans i tre veckor. Jag är imponerad av hur bra det verkar gå! Ni hittar väl era rutiner. Du leker och han passar dig. Ni går ut ibland. Och när jag kommit hem så äter vi middag tillsammans och sedan tar vi en promenad. Idag när vi gick ut klockan åtta efter att ha pratat med din moster i ett videosamtal, var det redan nästan mörkt.  Vi gick en sväng längs bussgatan och iväg runt en fotbollsplan och lite annat. När vi kom hem, 35 minuter senare, var det mörkt på riktigt. Vi bytte blöja, tog på pjamas och jag gav dig välling i sovrummet, i ett försök att natta dig. Jag berättade för dig om när du kom till oss. Antagligen har jag ett behov av att upprepa detta för mig själv. De skälvande dygnen av dimma och dåligt mående. När du först var inne och sedan kom ut och fördes iväg. För dig berättade jag historien på ett fint sätt. För den är ju fin, egentligen! Att de tog ut dig och att du kom till pappa först. Och att en hel dag och en hel natt var du med din pappa. Och att du sedan kom till mig. Och då höll jag i dig och pussade dig och pratade med dig och gömde dig lite under täcket så att läkarna inte skulle se dig lika bra som jag, och så att du inte skulle höra all tontería de sa. Och sedan berättade jag för dig att jag varit sjuk och så otroligt trött att jag inte orkade vara med dig i början, men att jag sedan börjat må bättre och bättre och orkade vara med dig mer. Den här historien kommer du nog att få höra många gånger, för det är din historia, din födelsehistoria. Och får du inte höra den tillräckligt så har jag ju skrivit ner den!

Det här första året med dig, Gurkan, det har varit otroligt. Det har varit jobbigt och det har varit det vackraste som hänt. En omställning, minst sagt. Men det känns som om  vi har landat nu. Som om vi båda är lika mycket föräldrar, igen. Det är lätt som mamma att ta över och veta bäst, men jag vet ju att din pappa också vet bäst, på sitt sätt. Därför känner jag mig helt trygg på jobbet. Jag vet ju att han ringer om det skulle vara något, men det händer sällan. Istället skickar han konstnärliga videos på när du äter och vackra foton på när du leker. Han ritar av dig och han tar hand om dig. Det vet jag!

Den här månaden, mellan elva och tolv månader, har du fortsatt med att resa dig och stå mot möbler, gå när man håller dig i händerna och krypa i en rasande fart. Du leker tittut och du klättrar på låga saker. Du håller koll på oss och förstår vad nej och stopp betyder och tycker att det är lite spännande. Du har fortsatt säga mamamamama och papapapapa, och lite annat varierat, flerstavigt joller. Du har lärt dig vad lampa är för något och tittar på den när jag frågar dig var den är. Du försöker också, i vissa stunder av totalt fokus, härma ordet lampa. Det låter nästan som om du säger mpa, eller åtminstone pa.

Det är underbart att se dig växa och utvecklas! Det är skönt att du blir större och större, för du blir roligare och roligare och din personlighet syns mer och mer. Fortsätt med det min vän, min bästa vän, min finaste älskling i världen!

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen

Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

En vecka in

Vägen framåt.

Så har det helt plötsligt gått en vecka i detta nya. I den nya ordningen: mamma är på jobbet, pappa är hemma. De åkte till biblioteket första dagen, som planerat. Jag grät några skvättar på väg till och på jobbet. "Hur känns det?" Det räckte för mig att tänka den frågan, när jag cyklade genom ett morgonkallt Umeå, för att jag skulle börja gråta. Väl framme ordnade jag med mitt skrivbord och installerade mig rent allmänt i kontorsmiljön. Jag hade fått 87 mail. Jag började klicka mig igenom dessa och svara på de aktuella, de från augusti i år. 

Klockan ett ringde M. Helt hysterisk. Katastrof. Då trodde jag att G höll på att kvävas och när M i nästa andetag sa att de behövde en taxi, trodde jag att de skulle till sjukhuset. Men nej. Varken G eller M mådde fysiskt dåligt. Det var bilen. Bilen startade inte. Så där stod de, på en obemannad bensinmack med vår lilla bil som bara stenvägrade att reagera, att leva. Den ville inte mer! M ringde bärgaren, jag ringde taxi. M lämnade nyckeln på macken mittemot. Taxin åkte förbi (utan att se dem). M smsade mig efter någon halvtimme och undrade var taxin var. Jag ringde honom och försäkrade att den kommer snart. Det gjorde den inte. M fick ringa taxi själv. Till slut kom den. Och de kom hem. Faran över. Först klockan nio på kvällen hämtade bärgaren bilen. Segt!

Natten till tisdagen blev G förkyld. Han vaknade flera gånger under natten och bara skrek rakt ut. Han kunde väl inte andas ordentligt? På tisdagmorgon bara grät han. Ville ingenting. Allt var fel, fel, fel! Då tog vi till det så kallade Tunga artilleriet: Babblarna. Då blev han nöjd. Det här barnet har nästan inte sett någon TV alls. Han fastnade direkt. Och det känns ändå okej. Är man sjuk får man kolla på TV. Funkar inget annat så får vi väl ta till det ibland. Tisdagmorgon var en sådan morgon, när Babblarna fick rädda upp, medan mamman gjorde sig i ordning och åkte iväg till jobbet. Buss. Jag pallade bara inte att cykla efter den natten. På kvällen började även min hals att klia. Och M kände sig också krasslig.

Veckan, och pappaledigheten, hade ju kunnat börja bättre. Mycket bättre. Ändå känns det som om vi har kommit in i det ganska bra. Jag är mycket mindre med G nu än innan, även om jag räknar tiden när jag är ledig. M är med honom mer, helt enkelt. De går ut på äventyr, de läser bok. Jag är trött när jag kommer från jobbet men det känns alltid fint att få komma hem till min familj efter en hel dag framför datorn. Då är det lite bebisgos man behöver! Tack G för att du kom till oss! Tack för att du lär oss en hel massa saker! Tack M för att du är världens bästa pappa! Tack till mig själv för att jag har börjat jobba igen, för att jag vågade!

Jobba imorgon

Imorgon lämnar jag över föräldraledighetsstaffettpinnen till M. Och som ni ser på bilden hade G och hans far världens kontakt redan från början. Klarade han av att ta hand om honom som helt ensam förälder i en vecka på Barn 4 så klarar han ju av att ta hand om en snart ettårig buspojke nu. Dessutom är han inte ens en särskilt busig pojke. Han är ett litet barn som vill upptäcka allt, men håller man bara koll så hänger man med i svängarna - än så länge.

De har redan planer för imorgon. De ska åka och lämna tillbaka babyskyddet som vi hyrt av NTF och de ska en sväng till något stort möbelvaruhus också, tror jag. Biblioteket pratade de också om. Det blir skoj! G älskar ju böcker. Ska bli spännande att höra hur länge M fick läsa sina intressanta revistas i fred bara.

Jag vet inte om jag har gjort "rätt" men det känns bra ändå att jag har skrivit ett litet ungefärligt körschema över mat och vilotider. Jag har även skrivit en skötväskepacklista. Skötväskan är packad ganska bra, men jag vägrade att kolla igenom den när M bad mig nu ikväll. "Nej, det får du göra, nu är det ditt ansvar" sa jag. Själv har jag ju fått prova mig fram. Visserligen fick vi dagsschema att hålla oss till på Barn 4, men det släppte vi ju på ganska omgående när vi kom hem. Vi följde i och för sig mattiderna ganska slaviskt i början men vi lät honom också börja säga till när han ville äta. När G var prematur var han tvungen att matas var tredje timme, oavsett om han sov eller ej. När vi kom hem fick han sova tills han vaknade och sedan fick han mat. Journal slutade jag också föra i exakt samma ögonblick som han blev utskriven. Vi var så invanda att skriva in allt som hände (stor kräkning, liten kräkning, avföring, antal ml han åt, kroppstemperatur osv.) i journalen att jag trodde att vi skulle fortsätta med det i månader framöver, även efter utskrivningen. Men så blev det inte. Allt förändras. Och det förändras snabbt med små barn!

Tur är väl det. Och tur är väl det att M har känt G i hela hans liv. Tur att de har träffats varje dag och att M inte är någon främling som lär känna G idag och som ska ta fullt ansvar för honom imorgon. Tur att jag har låtit M ta G ganska mycket när M varit ledig. Jag har försökt mitt bästa att släppa in pappan, men sedan har det inte alltid varit lätt. Helst ska det göras på mitt sätt och det ska göras nu! Han skriker ju! Så har jag tyckt flera gånger, och blivit lätt hysterisk. Nu ska M hitta sitt sätt. Han har redan sitt sätt, men jag tror han kommer hitta det ännu mer nu, på något vis.

Jobba imorgon alltså. Jag har en plan: cykla till jobbet, fixa i ordning min arbetsplats (skrivbord, dator, stol), be att de aktiverar inloggningen till datorn, gå igenom överlämningar... Och: börja jobba! Det ska bli kul! Det kommer säkert kännas ovant! Jag hoppas att M och G får en fin första dag så att M känner sig peppad inför resten av föräldraledigheten. Och jag hoppas att G är lugn och glad när jag kommer hem. Men vad vet man. Är han inte glad just då så får väl jag trösta honom!

Ensam hemma

Så, efter två och en halv vecka av intensivt familjehäng, är jag plötsligt ensam hemma. Mannen har bestämt sig för att ta med sig sonen på Stora Nolia. Massor av folk och hundra kronor i inträde avskräcker mig. Jag är inte mycket för att gå på marknader och mässor.

Vad ska jag göra av all tid? Helst ville jag bara sitta och titta på mina tagetes. Inte göra någonting. Möjligtvis börja virka på något. Jag som inte virkat på ett helt år! Men den praktiska och duktiga sidan av mig tar givetvis över. Jag packar upp resväskan, dammar av fönsterbrädorna och soffbordet. Sedan sätter jag mig i solen på balkongen och läser om Mindset innan jag tar paus och tömmer diskmaskinen. Solen skiner på mig. Det är skönt. Det är tyst. Det är ensamt på ett trevligt sätt. En fjäril landar och suger nektar ur en tagetes.

Jag äter lunch. Jag plockar blåbär. De är fortfarande inte hemma. Jag går en promenad. Lyssnar på en P1 Dokumentär. Kommer hem. Ingen hemma. Skriver detta. Nu kommer de nog snart!

Den här gången

Detta är tredje gången G är med mig på besök i Göteborg. Första gången var även M med, men dessa två gånger har vi åkt själva. Den här gången har vi stannat i två och en halv vecka. G har verkligen fått umgås med mormor, morfar och moster och de har hjälpt mig mycket med honom. För det mesta har allt flutit på ganska smidigt. Men det är klart att det finns utmaningar i att umgås "hela familjen" under flera dagar.

Detta vill jag minnas från den här semestern: När jag badade tillsammans med min syster och hennes man vid bryggan i hamnen. När jag badade tillsammans med syrran och G (fast han badade inte) vid stranden. Kräftorna vi åt. Hur mysigt vi hade det när vi var ensamma i sommarhuset, min syrra, G och jag. Att en skata hoppade in i vardagsrummet och att syrran räddade situationen genom att fösa ut den. Jag vill minnas promenaderna runt i byn. Känslan av att hälsa på alla vi mötte, att det känns så hemtrevligt och vänligt på något vis. Vi hade elvamånaderskalas med tårta, tillsammans min morbror och delar av hans familj. Jag vill minnas min och Gs och min pappas promenad till mitt nav i världen - ett röse uppe på ett berg med utsikt över havet och skärgården. Min och syrrans promenad med G på ryggen runt Tippen en solig kväll, vill jag också minnas. Vattenmelon. Master of none.

Jag vill minnas solens värme på trappen. En blåsig promenad i Skärhamn. Biblioteksbesöket vi gjorde och böckerna vi läste. Jag vill minnas att G lärde sig att krypa "ordentligt" och att han övade sig på att gå en hel del. Jag vill minnas när han försökte lura mig genom att krypa i en stor lov runt mig för att kunna komma fram till trappan ner från övervåningen (ingen grind). Jag fångade honom i sista stund! Jag vill minnas mina föräldrars tacksamhet för att de fått vara så mycket med honom. Att min mamma nästan alltid matade honom och att min syrra badade honom på altanen. Det var här vi kom på att vi kunde bära honom på ryggen i bärselen, och hur mycket lättare det är. Det var här G började säga mamamama. Och längta efter mig, leta efter mig.

Jag vet inte när vi kommer hit igen. Jag vet inte om det blir innan vi eventuellt flyttar hit eller ej. Vi får se. Det har varit en fin semester!

Guldet elva månader

Du, Guldet i mitt liv, har nu helt plötsligt hunnit bli elva månader. Just nu är vi hos din mormor och morfar och du lär dig en hel massa saker. Förutom att du umgås med mormor, morfar och din kära moster, undersöker du hemmet på olika sätt. Du skramlar med ett ugnsgaller som morfar hängt upp. Du reser dig mot möbler och tittar efter vad som finns på soffborden. Du river i en gammal Biltemakatalog och du undersöker allting som morfar har i sin tändabrasakorg, vilket är papper av olika slag. Din morfar och moster har även tränat dig i att krypa uppför trappor. I sommarhuset finns det två trappor som du har klättrat i. Hemma har vi ingen som är lämplig.

Du tycker även om att öva dig på att gå och hålla en vuxen i händerna. Detta har din moster engagerat sig lite extra i. Själv är jag fortfarande ganska inriktad på att läsa för dig, för du älskar fortfarande böcker! Jag hoppas att detta är en kärlek som ska räcka livet ut. Att läsa berikar livet. Man lär sig olika perspektiv och man lär sig språk. Att kunna läsa och framförallt förstå det man läser öppnar dörrar till att lära sig om allt annat, eftersom mycket av vår kunskap (särskilt i skolan) inhämtas genom just läsning.

Du har också lärt dig att leka titt-ut. Du har till och med själv börjat ta initiativ till denna lek  genom att hålla snutten över ansiktet och sedan dra bort den. Det är roligt att leka med dig! Du blir så glad när jag tittar fram. Att leka tittut i en spegel är också kul, tycker vi.

Att krypa på knäna är något som du också har lärt dig under de senaste dagarna. Du ål-kryper fortfarande mest på ditt eget sätt men ibland när du känner för det kryper du "ordentligt". Det är roligt att se att du hittat även denna, klassiska, form att ta sig fram.

Språkligt är du också på gång, skulle jag vilja säga. Du jollrar varierat och har olika röstlägen för olika situationer. Du låter riktigt arg på rösten ibland, utan att skrika, och du har en speciell, mjuk, röst när du leker. Du skriker också ibland och visar vad du vill på olika sätt. Du har börjat säga "mamamama" och jag tolkar det som att du frågar efter mig. Du har överhuvudtaget börjat fråga mer efter mig, och titta efter mig, och undra vart jag går och om jag ska lämna dig för evigt. Jag tror detta beror på att vi den senaste veckan har varit här hos mormor och morfar och att det varit mer folk omkring dig. Din pappa är i Umeå och du har liksom bara mig, som riktigt tajt anknytningsperson, att förlita dig på. Du blir därför lite orolig när jag går iväg, för att hämta något. Det gäller att smyga så du inte märker. Då blir du inte lika orolig. Jag undrar om denna mammighet kommer att bytas ut till pappighet nu när din pappa tar över föräldraledigheten i mitten av augusti. Jag har hört att många barn blir mer pappiga när pappan är hemma. Det ska bli intressant att se.

Det roligaste du lärt dig den senaste månaden, enligt mig, är att leka indian. Jag, eller din moster, tar en hand och för närmre och längre ifrån din mun medan du säger: aaaaaaah. Då blir det ett klassiskt "indianljud". Oaoaoaoaoah. Det är skoj!

Det ska bli roligt att se hur du utvecklas den sista av dina månader som nollåring. Om en månad fyller du ett år. Det är otroligt. Det är galet att du är samma pojke som du var när du föddes, fast en större version. Hittills har du vuxit 6,7 kg och 30 cm, sedan du föddes. Du är en stor pojke nu, nyklippt och allt, fast fortfarande ganska liten. Te quiero. Punto.