Vi tar farväl av Umeå

Vi cyklar runt med G på den nya cykelstolen och med den nya blåa hjälmen på huvudet och tar på något sätt farväl av Umeå. För knappt elva år sedan kom jag hit för första gången. Jag kräktes på tåget innan jag klev av, på grund av all uppdämd nervositet. Drömmen om Norrland skulle levas och nu har jag levt den.

Inte en röd stuga i skogen, precis.

Först levde jag den i ett studentrum på Mariehem, en trappa upp, nära Nydalasjön. Det var en bra korridor med endast sex rum. Alla var inte ens alltid bebodda under de två år jag bodde där, men de som bodde där var överlag trevliga och fina människor. Dessutom hade vi det faktiskt riktigt rent och fint i korridoren, långt över förväntan.

Mitt skrivbord i studentrummet. Gardin från loppis: en i fönstret och en som duk. Det tjocka spansk-svenska lexikonet var alltid redo.

När jag bott där i två år var det dock dags för lite sydligare breddgrader, kände jag. Så jag flyttade till Almonte. Där bodde jag i ett läsår och sedan bar det av norrut igen, med M i släptåg.

Att hitta en tvåa var betydligt svårare än vad jag trott, men med tre års kötid gick det ändå att få en dublett, med superlitet kök, på bottenvåningen på Ålidhem. Här i Umeå heter det förövrigt "på", att man bor "på" olika stadsdelar. Detta lät helt fel i mina öron eftersom det i Göteborg heter "i", t ex att man bor i Högsbo, dock på Hisingen eftersom det är en ö. (Tur då att vi ska flytta till en ö nu, så det inte blir så stor omställning just med prepositionsanvändandet angående var vi bor!) Där på Ålidhem bodde M och jag i tre månader, sedan åkte han tillbaka till Spanien pga pengabrist och brist på realistisk plan. Då flyttade en blocketbekantskap från Skåne in. "Ni kanske blir vänner för livet", gissade min pappa innan hon kom. "Nej", sa jag. Men pappa hade mer rätt än jag, för vi är fortfarande kompisar!

På Ålidhem hade vi en liten uteplats och en sommar hade jag
 lyckats skapa en liten fin trädgård med både krasse och ringblommor, 
trots den värdelösa jordmånen (lera och rötter).

Sedan kom M tillbaka till Sverige i november 2012 och flyttade in hos mig, då hade min vän redan flyttat ut. M och jag bodde där till sommaren 2014 då vi flyttade dit vi bor nu, på Tomtebo. Nära sjön och nära skogen. Så underbart!

Nu ikväll cyklade vi runt hela Nydalasjön med G där bak, och vi konstaterade att det var som att ta farväl. M har bott här permanent i nästan sex år, och jag i tio. G är född här och det kommer alltid att stå Umeå som födelseort i hans pass. Det är lite vemodigt att lämna, vilket jag har skrivit flera gånger förr, men samtidigt underbart att det faktiskt känns i hjärtat att det kommer att bli bättre dit vi flyttar. Det handlar inte alls om att det är dåligt här i Umeå, tvärtom - det är fantastiskt på många sätt, utan om att vi nu är en liten familj och att vi kommit fram till att närhet till resten av familjen faktiskt blivit viktigt. Att kunna ses spontant, och inte i tio dagar i sträck, utan kanske i två timmar, med mina föräldrar känns väldigt skönt! Att kunna träffa syrran någon dag under helgen! Det blir fint tror jag. G får närmre kontakt med dem, och på köpet blir det dessutom närmre till Spanien.

Tack Umeå för dessa år! Tack för det du gett oss i form av underbar natur och norrländskt lugn. Tack för de vänner som vi funnit här och de arbeten vi haft. Tack för studietiden och UB. Tack för allt, tack för oss!

Om mindre än en vecka går flyttlasset. Nu är det sista rycket!

En valbebis mitt i ett hopp, på himlen!

En lång och händelserik dag med både glädje och ångest avslutades med min vän S, i skogen runt sjön. Vi har känt varandra sedan ungefär 2013 då vi bland annat mediterade ihop, i en liten fin grupp anordnad av en gemensam vän till oss.

Ikväll kom S förbi och åt nån slags soppa och hummus med grönsaksstavar. Vi pratade om allt viktigt och hann med en tur till lekplatsen med G och även en lång promenad längs sjön. Och där på himlen, var den bara: den av ett moln skapade lilla valbebisen mitt i ett hopp. Så fint och häftigt att se tillsammans!

Något foto blev det inte dock, eftersom moln är lika  tråkiga att fota som mat, enligt min mening. Men kanske hade det blivit ett fint kort. Nu har vi det dock i våra minnen, minst lika fint det!

Ja, det är ju som jag skrev tidigare lite vemodigt att liksom lämna sina vänner här, men samtidigt tror jag på att folk som man behöver eller som liksom behöver en, finns kvar. På ett sätt eller ett annat. Vi pratade om att skriva riktiga brev utan krav, att ses när jag ändå ska hit i jobbet. Ja, det känns bra. Och jag hoppas att hon, och många andra vänner härifrån, någon gång får för sig att komma förbi ute på holmen och säga hej, sova över och käka äppelpaj i vår trädgård.

Livet alltså, tänk vad mycket det har att bjuda på! Vackra vänner, vacker natur och ständig förändring! Heja!

Hur kom detta sig egentligen?

- Jag vill inte bo i nåt jäkla kaninbo, sa M en fantastisk kväll, en vecka före midsommar när jag visade honom de fyra lägenheter jag sökt i Göteborg med omnejd.

- Men det är så det är, sa jag. Det är vad som finns.

- Varför hyr vi inte en villa? kontrade M.

- Ja, jag har inte letat efter några villor. Du kanske kan leta? svarade jag, varpå jag liksom blev så provocerad, på ett bra sätt, att jag sökte själv, med M bredvid mig i soffan och midnattsljuset utanför.

Jag sökte och hittade fantastiska villor i Askim för 24 000 i månaden, och liknande objekt. Haha, det har vi ju aldrig råd med! Jag som tjänar mest av oss två får ju inte ens ut det efter skatt. Men sedan, som av en händelse, trillade vi över annonsen om villan på ön nära mina föräldrars sommarställe. Först förväxlade jag Klädesholmen med Kärringön och började förklara för M att det aldrig skulle gå (färjeförbindelse), men sedan kom jag till sans och förstod var det låg, helt perfekt, egentligen.

Häromdagen fick jag en kommentar angående hur det kom sig att vi valt landsbygden istället för staden, och den eventuella vintertida folktomheten. Ja, hur gick det till? Jo, vi har faktiskt alltid pratat om att bo på landet, eller i ett mindre samhälle en bit utanför Göteborg. Samtidigt har det känts helt omöjligt eftersom det då blir långt till mina föräldrar och kanske även långt till jobb för M, och därmed kommer det nästan inte vara någon idé att flytta dit (läs Bollebygd, Horred, Gråbo osv.). Kungsbacka har vi varit lite inne på, men jag tackade nej när vi fick erbjudande om visning där eftersom lägenheten låg på markplan. Företaget jag är anställd av har ett kontor där, men det var lite osäkert hur det skulle bli med jobb för M.

Men så kom bara detta hus till oss, den där skimrande kvällen. Vi kommer att få en vardag där, och vardagen blir ju alltid lite grådassig så småningom. Vardagen är ju ingen julikväll precis, men jag tror ändå att det kan bli bra. Med tanke på att vi länge pratat om att vi vill bo mer lantligt än Göteborg, och med tanke på att det ligger nära mina föräldrars sommarställe, där de faktiskt är ibland även under vinterhalvåret, så känns det hittills som ett väldigt bra alternativ. För bra för att tacka nej till, tänkte jag när jag sett huset och lärt känna värdparet lite grann. Hyran är rimlig med tanke på vad huset kan vara värt, och vi har råd att betala den med våra löner. Sedan att M fick jobb 15 minuter på cykel från huset, tre timmar efter det att han skickade in ansökan, har ju också spelat in.

Självklart har jag tänkt på den eventuellt folktomma vintern. Jag har testat tanken om att det kommer att bli tråkigt där på vintern. Inget att göra. Men så har jag också tänkt: Vad gör jag i Umeå om vintern? Och vad skulle jag göra i Göteborg? Jo, det jag gör i Umeå om vintern är följande: arbetar, tar hand om hemmet, lagar mat, tar hand om vårt barn, promenerar, pratar i telefon, träffar vänner lite då och då, men mer sällan än på sommaren har jag en känsla av. Innan vi fick barn gick vi på bio ibland. Sedan ser vi ju en del på TV också, som alla andra. Serier och sånt. Rapport. Och så kom jag fram till att allt det där kan vi ju göra även på Tjörn. Det finns till och med ett akvarellmuseum, där man kan vara med på skaparverkstad, precis som på Bildmuséet i Umeå som vi har besökt ganska flitigt i perioder. Och om jag inte helt missminner mig finns det också biograf i Skärhamn. Jag är lite osäker på utbudet bara. Det finns minst två restauranger på självaste ön där vi ska bo, och ganska mycket natur när man bara passerat bron.

Och angående det folktomma: på något sätt kommer jag att behöva skaffa mig vänner. Antingen genom M, eller genom G, eller alldeles på egen hand. G ska ju börja i förskola till hösten och kanske finns det några föräldrar där som man kan hänga med? Eller så får M någon trevlig kollega som vi kan ragga upp som sällskap under vintern. Vi vet inte. Lite synd är det ju att jag ska sitta hemma och jobba och inte få automatiska sociala kontakter via jobbet, men å andra sidan borde jag hitta åtminstone en eller två att prata med på fritiden ändå. Jag är ju rätt översocial och har oerhört lätt för att prata med vem som helst.

Jag tycker att det känns så himla skönt att vi inte ska flytta till Göteborg. Jag längtar aldrig till stadspuls utan mer ut till det lugna i naturen. Tanken att flytta till Göteborg handlade bara om att min familj bor där, inte om att jag längtade till själva staden. Därför känns det helt rätt att  vi valt landsbygden och den lilla ön framför höghus och spårvagnar. Men hur det blir - ja, det får ju framtiden utvisa!

Mitt stök då och nu

I februari 2017, när G inte ens var ett år, la jag upp ett inlägg där jag visade hur stökigt det var och hur fint det blivit när jag plockat undan. Haha! Stökigt? Jo, tjena!

Stökigt vardagsrum februari 2017

Stökigt vardagsrum juli 2018

Som ni ser har jag inte ens fotat golvet på den första bilden, eftersom det inte var en miljard leksaker där som skulle städas upp då. Det hänger en mobil från lampan, datorn och en chokladask (!) ligger på bordet. Nu har vi ingenting på soffbordet framme när G är vaken, förutom möjligtvis någon av hans böcker, och lampskärmarna är i högsta läget så att han inte ska dra ner dem och börja pilla på lampan.

Ja, livet med ett litet barn är i ständig förändring. Liksom hemmet!

Packa ner och packa upp

En av mina värsta är att packa upp. Jag drar mig verkligen länge för att packa upp. Ibland flera veckor. Nu har jag till exempel fortfarande inte packat upp resväskan helt som G och jag hade när vi var till Göteborg, och då var den ändå redan reducerad eftersom jag lämnade kvar en hel del kläder där. Det kändes nämligen onödigt att dra upp massa grejer till Umeå för att sedan bara några veckor senare ta ner det igen till samma plats. Men väskan ligger där med några få pinaler i, bland annat mina fleecefodrade "träningsbyxor" som jag har ibland när jag promenerar och det är lite halvkallt samt Gs fodrade gummistövlar som M köpte till honom när vi kom från Spanien i april. Han älskar dem men jag vill inte att han ska ha dem i värmen. Hans fötter svettas liksom i sandalerna, hur blir de inte då i fodrade svarta stövlar? Hu!

En dag, eller kanske två, sedan vi kom hem hit från Göteborg har jag varit ute och gått med G när han sov middag. De andra dagarna har jag försökt göra lite nytta inför flytten. Jag har rensat ut bland mina kläder, rensat ut bland de nu för små bebiskläderna och fått ihop 5 matkassar, och jag har senast idag rensat ut en byrå. Jag har även packat ner nästan allt som var i bokhyllan, bebiskläder, koftor och vinterkläder, lite annat smått och gott och så vidare. Det känns bra att rensa och rätt skönt att packa ner. För då vet jag att dels har vi mindre skit när vi flyttar in i huset, och dels har jag mindre kvar att packa när det väl närmar sig. Trots det kommer det nog bli en del. Jag undrar hur många kubikmeter vårt bohag egentligen kommer att ta upp i lastbilen. Arton har flyttfirman räknat med. De säger att det är normalt för en tvårumslägenhet, och det är det nog. Jag hoppas att vi inte har för mycket och måste betala extra. Jag hoppas även att kommande hyresgäster vill köpa vår tvättmaskin och diskmaskin. Jag hoppas att allt går bra. Tur har vi i alla fall som har en sakletande granne som säger att hon gärna tar grejer som vi inte vill ta med oss. Hon ska lägga ut det i bortskänkesgrupper sedan, säger hon. Och jag säger bara gärna! Ta vårt gamla bord och Gs barnstol som ändå är halvtrasig! Ta det bara! Tack!

Det är mycket funderingar kring packning i mitt huvud just nu. Vilket porslin ska vi ta med och vilket ska vi lämna?  (Det gamla är fult och tråkigt och det nya är kantstött.) Ska vi ta med alla glas? Alla bestick? (Vi har lite blandat nu av nytt och gammalt.) Jag funderar på hur man monterar isär trådbacksställningar (antagligen tvärtom mot när man monterar dem), jag funderar på när M ska börja packa. "Tú tranquila," sa han idag när jag frågade. Okej, bra. Jag ska alltså inte bry mig eller oroa mig. Han verkar planera att göra det på semestern, vilket i och för sig är logiskt, men då är det bara knappt två veckor kvar. Men hur lång tid kan det ta när man väl sätter igång? För min del känns det dock skönast att ta några lådor om dagen. Jag vill inte stå där och vara råstressad sista två dagarna. Det blir ju inte så mycket tid heller med G springandes runt fötterna. Jag har hittills bara packat när han sovit, för att han inte ska vara där och dra upp saker igen, alternativt klättra i lådan. Man vet ju aldrig... Det finns mycket spännande.

Och spännande ska det såklart bli att flytta! Så himla skönt, förhoppningsvis när vi sitter på tåget ner och allt är klart. Så skönt när allt är uppackat (hur lång tid kommer inte det ta, seg som jag är?). Fint ska det bli att komma i ordning i vårt nya hem. Köpa barngarndiner till Gs rum och kanske nytt porslin?

Flyttips jag har fått hittills har varit: packa allt du kan nu och märk upp alla lådor. Och jag går väl efter det ganska bra. Jag har skrivit en lista över alla "områden" som behöver packas ner, så som klädkammaren, bokhyllan osv. Men sedan är det väl bara att göra det! Liksom det bara är att packa upp när lådorna kommer fram!

Ta farväl

På promenad i Doñanas sanddyner med EH! 2009

Det är märkligt det här med att vi faktiskt ska flytta, att det på riktigt ska bli av. Jag har olika känslor, dels en otrolig pepp och glädje inför att vi ska få en ny och fin bostadsort, idyllisk på många vis. En glädje inför att vi ska få utrymme! En glädje inför att jag ska få fixa till och sköta om en hel trädgård, även om den inte är enorm direkt. Jag är glad att vi inte ska flytta till storstaden Göteborg, faktiskt, utan till ett mindre ställe. Ja, det är mycket som känns bra.

Så jag går runt här i Umeå och tänker att snart flyttar vi. Här är vackert och blåbären är mogna, men alldeles strax bor vi inte här mer. Och det känns helt okej.

Men idag kom min allra äldsta vän, av alla mina vänner, som jag fortfarande umgås med lite då och då förbi för att hämta lite grejer som jag inte vill ta med i flytten, och när vi väl skulle säga hej då började det svida i ögonen och det blev alldeles suddigt av tårar. Finaste EH! som kämpar med en massa, det är jag säker på, och lyckas så himlans bra. Hon har familj, hus och ett säkert rätt krävande jobb. Samtidigt bara ställer hon sig på en scen på ett stort litterärt arrangemang och sjunger. Det ska hon fortsätta med, tycker jag! Finna tiden till det som hon tycker är lite extra roligt, om det nu är att sjunga på en scen.

Det känns märkligt och vemodigt att lämna henne, och mina andra vänner, här i Umeå. Vad ska vi göra utan varandra? Ja, tja, fortsätta leva våra vardagliga liv, antar jag. Allt blir en vardag, med dessa vänner och utan, i denna stad eller på den där holmen. Det spelar ingen roll var man är, egentligen, allt blir en vardag ändå. Juli tar slut och det blir november, kanske har jag redan funnit några nya att umgås med då, och kanske har mina vänner i Umeå också funnit några nya. Det är ju så, livet fortsätter framåt och man gör så gott man kan för att ha det bra själv och för att andra ska ha det bra.

Jag minns en vän jag hade i Salamanca, när jag bodde där. Sergio tror jag han hette, men det stavades annorlunda. Eller så hette han något annat. Han var bara på besök i Salamanca och vår vänskap varade i två dagar, sedan åkte han vidare. Där och då kände jag tacksamhet - tacksamhet för att jag fått vara Sergios vän i två dagar. Och så är det, tycker jag. Relationer förändras men kan ändå leva vidare. Relationer avslutas, när det finns skäl för det, men man kan ändå försöka vara tacksam för den tid man haft med sin vän. För den tid, till exempel, innan man började vandra åt olika håll eller vad det nu kan vara som gjort att relationen inte kunnat leva vidare.

EH! sa att vi kommer ju att ha kontakt ändå. Vi kommer att kunna ses om tre år och prata som om vi sågs igår. Och jag vet ju att hon har rätt. Vi har umgåtts mer och mer sällan i takt med att våra liv förändrats, även om vi bott i samma stad. Den gemensamma studietiden byttes mot att hon började jobba, sedan blev hon gravid och fick barn och så blev våra liv helt enkelt ganska olika. Jag åkte till Spanien, hittade min man, kom hem, kämpade på med mitt och hon med sitt. Sedan fick även vi barn. Ja, jag förstår nu hur upptagen man blir med barn! Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv. Vi är nära vänner ändå, på något vis. Själsligt nära även om vi inte ses och hörs jämt. Och jag tror precis som EH! - så kommer det att förbli.

Välmenta råd inför livet på en holme

När den grillade middagen var uppäten och alla var mätta och belåtna passade jag på att be min syster, hennes man och mina föräldrar om varsitt råd inför vår flytt till Klädesholmen.

Mamma började: ”Skriv handlingslappar så att ni kommer ihåg vad ni ska köpa.” Detta är en väl beprövad metod, åtminstone av henne och pappa, eftersom de har skrivit lappar med matvaror på så länge jag kan minnas och säkert längre än så. Jag tror nog att det är en bra idé, och vi får se om vi ”lyckas” genomföra den. Just nu fungerar det så att vi skriver en lista rätt så precis innan den ene av oss (oftast inte jag) ska åka och handla. Det hade varit bra med någon slags app där man delar listan och även kan stryka grejer ur den osv. Någon som har tips kring detta?

Dock kan tilläggas att om det blir kris finns det faktiskt en mataffär på holmen, kanske inte den billigaste eller med det bästa utbudet (ingen aning, aldrig varit inne) men den finns ändå. Annars finns en stor matbutik i Skärhamn, som tydligen är dyr, och en mindre uppe i Rönnäng, nära förskolan, som också är rätt dyr. Men ja, vi får väl äta böngrytor och sånt, och lära oss att inte slänga mat, så lär det ju inte bli så mycket dyrare än nu (5000kr i månaden).

Svågern sa: Bada varje dag! Och det lär ju bli lätt, om man bortser från att vi har ett litet barn som inte alls kan bada från badstegen vid klipporna bara några hundra meter från huset (eller knappt hundra?) och som kräver ständig passning, särskilt vid vatten, samt om man bortser från att det blir höst och kallt. Golfströmmen gör ju dock att det sällan eller aldrig isar igen, men ändå. Vem vill bada i fyragradigt vatten? Det ska jag fråga min svåger någon dag!

Syrran tyckte att jag skulle skaffa en kontorsplats, som inte var hemma, för att få utlopp för mitt oerhört sociala sinne. Och om jag inte lyckades med det, se till att skaffa socialt liv på annat sätt. Jag funderar på om det finns någon rolig förening, eller åtminstone andra som gillar t ex att virka, eller om det finns föräldrar som gillar att umgås tillsammans med barnen och kanske ibland utan? Kanske kan det vara bra att hitta något uppstyrt i början. Så vad är jag intresserad av? Virkning, dans, språk och kanske fåglar.

”Det är ju en and”, sa min svåger när vi var ute vid stenstugan i Säby och badade. ”Ja”, sa jag, ”det är så man ska säga för att låta säker.” Jo, jag gillar faktiskt att kunna peka ut strandskatan, skarven, sädesärlan och silvertärnan.

Pappa tyckte att jag skulle skaffa en elcykel. Mamma tyckte att vi skulle lägga pengarna på en bil istället för på en elcykel. Syrran och svågern skrattade när de fick veta att vi inte alls tänker köpa någon bil! Jag tror att de undrar hur länge det ska funka... Ja, det får vi väl se.

Jag är dock mycket intresserad av att köpa en elcykel, inte för att min nuvarande cykel är äldre än tre år, utan för att det är rätt backigt där jag kommer behöva cykla med G till förskolan. Först är det en backe ner, sedan bron upp, sedan backe upp, seda backe ner, sedan backe upp och sedan svagt uppåt hela vägen till förskolan (tvärtom på hemvägen). Nä, jag vet faktiskt inte om jag kommer orka trampa det där, med en unge i stol eller vagn bakpå. Elcykelvärlden är tydligen en djungel, enligt min far, men eftersom min man nyss varit inne i djungeln och dessutom kommit ut därifrån med en cykel som han är nöjd med, kanske jag kan sätta honom på att söka upp en till mig. Och en cykelvagn då, eller en stol. Jag tror vagn är bäst eftersom den skyddar bättre mot snålblåst och duggregn, men vilken ska man satsa på? Det verkar också vara en djungel! Någon som har något tips?

Sedan var tipsrundan slut, och efterrätten tog vid. Pannacotta som jag gjort med gelatinpulver som gått ut 2010. Gelatinblad är bättre!