I skymningsljus till trastarnas sång

Denna eftermiddag får jag jobba lite längre. M är hemma med G som är snorig som sjutton och lite hängig. Jag cyklar hem vid klockan arton och eftermiddagens täta dimma har släppt, men ett dis dröjer sig kvar. Skymningsljuset låter diset gå i rosa och grått, ut över havet, upp över bergen. Det är vackrast när det skymmer, skrev Pär Lagerkvist en gång, kanske satt han i sin skrivarstuga här i trakten när han skrev det. Kanske såg han ut över samma vatten som jag och tänkte så, att det är vackrast när det skymmer. Jag vet inte men versraden kommer ändå till mig när jag trampar mig igenom landskapet och hemåt. Koltrasten, eller någon annan trast, sjunger så vackert över bergen. Och jag tänker att det här får jag uppleva för att jag cyklar. De som åker bil hör inte koltrasten alls.

Jag svänger av innan brofästet och åker ner mot vattnet. Det är så stilla, helt spegelblankt. Och så diset längre ut. Skymningsljuset. Trasten hörs inte här. En svan flyger förbi och ropar. Vem ropar du efter, svanen? Efter din älskade eller efter diset och skymningsljuset, kanske? Ropar du av längtan eller av glädje? Av saknad eller av upprymdhet? Jag vet inte, för jag förstår inte svanars språk så särskilt bra.

Det är så stilla och det luktar vår och fukt. Och jag är så tacksam att jag tar mig den lilla tiden att gå ner till en av sommarens badplatser och ta några foton, lite ledsen över att jag inte har med mig en bättre kamera, men vissa stunder går det bara inte att planera inför, och då får man fota med den kamera man har. Vissa stunder bara blir och infinner sig och då kan man välja att ta dem i handen och leva i dem, för att sedan, när man njutit klart i några minuter trampa hem över bron, hem till hemmet med ofärdig middag och snorigt barn och en man som kanske har längtat efter en, i alla fall lite.

Och det är vad jag väljer. Jag lyssnar på trastarnas sång. Jag ser diset som skymningsljuset försöker färga rosa. Jag tar några bilder och sedan cyklar jag hem. Glad och lugn och tillfreds över att ha tagit tillvara på en fin stund.

Vecka 8: Ursprungsfamiljen

en som klipper håret kort med maskin

en som inte så ofta blir bra på kort

en med långt och svallande hår

och så jag ganska liten som jag är

Vad har egentligen varit speciellt, den här veckan? Det funderade jag på medan jag höll på att baka ut den massiva deg vi för några timmar sedan satt med hjälp av min nya degmaskin. Vad har varit speciellt? Vad kan jag skriva om? Jo, det har nog varit att jag umgåtts ovanligt mycket med min ursprungsfamilj.

Det är så vi har börjat kalla den: ursprungsfamiljen. Det är där syrran och jag har vårt ursprung. Det är vi och så päronen, mamma och pappa, som inte kan skilja på våra röster. Så många gånger lurade vi dem när vi var yngre och alla bodde under samma tak. En förälder kom hem från jobbet och en av oss sa hej från köket där den hemkomna inte kunde se oss från hallen. Föräldern frågade om den en systern var hemma. Nej, kunde den ena av oss svara då, fast det egentligen skulle vara "ja, det är ju jag som säger hej!" Jag vet inte om jag lyckas förklara detta för någon annan än mig själv (och syrran), men så var det.

Den här veckan har alltså mina föräldrar varit här, i sitt hus, där jag sitter och jobbar. Vi har ätit lunch ihop och pratat om det ena och det andra. Samma visa, inte så mycket nytt. Min nya familj, alltså M, G och jag, har varit där en kväll och ätit middag. Kyckling och potatis i lergryta. Det var gott. Skönt att slippa fixa middag. Fint för G att få träffa mormor och morfar. De har också passat G när jag varit iväg på kvällen. Föräldramöte och filmkväll. Guld, är vad det är, att kunna ha morföräldrarna nära ibland! (Och det var ju därför vi flyttade hit - för att ha närheten till varandra. För att få närhet till ursprungsfamiljen, så väl syrran som mina föräldrar, flyttade vi genom nästan hela långa landet och bosatte oss här på holmen.)

Syrran då, jo henne träffade jag faktiskt igår. Vi har inte setts så mycket ändå sedan vi flyttade hit. Mest beror det nog på att det är ganska långt trots allt, men igår tog jag bussen fram och tillbaka till Göteborg för att ses bara hon och jag. Mannen och barnet fick vara hemma och klara sig. Vi gick på  stan, syrran och jag, och jag köpte allt möjligt. Jacka till G, skor till både honom och mig, garn, en spårvagnströja, ja, jag minns inte allt, men mycket blev det.

Det var fint att ses och jag bjöd henne på lunch på en restaurang som hon visste var bra, och det var den. Sedan åkte vi buss hem till henne och åt drömtårta, tog det lite lugnt och puffade på bebisen i hennes mage som puffade tillbaka. Så himla skoj att se hur magen riktigt rör sig, så himla fint att få lite kontakt med den ofödda lilla varelsen. Jag undrar vad det blir för en! Jag hoppas G och lillkusinen kommer ha roligt ihop! Det ska bli fint att se! Och tänk - min syrra ska bli mamma! Hur fint är inte det?

Ja, så fick jag ihop ett litet inlägg ändå - om veckans ord: ursprungsfamiljen. Denna samling av två vuxna och två barn som har blivit vuxna. Jag är så glad att jag har dem, och att jag har närmre till dem nu än vad jag haft på tio år! Ja, kära ursprungsfamilj! Det är med er jag vuxit upp och till er jag kan vända mig om det är nåt. Så himla bra! Tacksamhet... God natt!

Vecka 7: Veckans ord - Reseplanering

Reseplanering

Menade du: 

riksplanering   

rosenplantering   

länsplanering   

disciplinering   

tidsplanering  

  

krigsplacering   

stadsplanering   

samhällsplanering   

familjeplanering  

risplantering   

regionsplanering   

rosenplantering   

disciplinering   

reciprocering?

Nej, jag menade reseplanering. Att planera en resa för en familj genom Europa med andra färdmedel än flyg. Det var det jag menade. Det är också det jag har försökt göra under veckan som gått. Längre tid än så egentligen, men förra fredagen kände jag att vi hade en så bra plan att det var dags att söka ledigt från jobbet, åtminstone för resdagarna, och under veckan vi precis genomlevt har planerandet intensifierats, så att säga.

Att planera en resa för en familj genom Europa med andra färdmedel än flyg är nämligen inte det lättaste. Det finns en del sidor att söka på, så som bahn, tgv och renfe, och efter några timmars (!) sökande, med kartan bredvid och en annan sökexpert till vän som stöd i telefonen hittade jag äntligen ett bra alternativ. Visserligen var det förbi Paris, men ändå.

Då vägrade M Paris. Nej, han ville bara inte dit. Och ja - det är en enorm stad.. så okej, nej. Jag fick börja om. Att ta sig förbi Danmark med tåg verkade inte heller vara det lättaste. Sist jag åkte fick jag sova på nattåg mellan Köpenhamn och Köln, men hur jag än sökte hittade jag inte detta tåget nu. Kanske kan det bero på att det nästan är tio år sedan jag åkte tåg mellan Göteborg och Spanien, och linjen har dragits in? Kanske det?

(Tio år sedan! Det är alltså nästan tio år sedan jag tog tåget ner till Spanien för att göra praktik på en högstadieskola under ett år. Tio år sedan jag träffade min man. Nästan.)

Nu är planeringen så här: Klädesholmen - Göteborg - Kiel - Köln - Lyon - Barcelona - La Palma. Det kommer ta fem dagar totalt. En natt på Tysklandsfärjan till Kiel, en natt i Köln, en i Lyon och en i Barcelona. Vi har planerat att åka tåg max åtta timmar per dag, för att orka med vår två och ett halvtåring. Jag hoppas vi orkar. Jag hoppas alla färdmedel är i tid och att vi inte missar något tåg någonstans. I och med att vi ska sova på flera ställen på vägen tänker jag att vi på något sätt har marginaler där. Blir vi lite sena till Lyon, till exempel så gör inte det så mycket eftersom vi inte ska åka därifrån förrän efter lunch dagen därpå. Ja, vi har tänkt att åka framförallt på eftermiddagarna. Då hinner vi få tag i någon lunch innan vi går ombord på tåget och förhoppningsvis kan G sova bort två timmar på varje tåg.

När planeringen väl var gjord och ledighetsansökan inskickad skulle jag bara lista ut hur i hela friden man faktiskt köper biljetterna! Det räcker ju inte att hitta dem. De ska ju köpas också! Färjan kan man köpa direkt från färjebolaget, men hur gör man med interrailpass och tågbiljetter. Resan mellan Köln och Lyon kan man se på bahn.de men man kan inte få fram något pris, och därmed inte köpa biljetten. Kanske hade jag lyckats hitta någon sida att köpa biljetten på om jag bara hade sökt och kämpat lite mer, men detta i kombination med en fullständig flodvåg av ökad arbetsbelastning på jobbet, gjorde att jag faktiskt gav upp och kontaktade ingen mindre än SJs kundtjänst. Jag chattade med dem och frågade hur jag skulle göra och de hänvisade mig till tågbokningen.se. Jag ringde dem och dagen efter skickade jag vårt reseplanering och frågade om de kunde bistå oss med att köpa interrailpass och biljetter (förutom färjan). Och det kunde de! (Jag kontaktade i samma veva Resebutiken i Kalmar som jag har läst kan göra tågbokningar, men fick inget svar av dem förutom ett autosvar som meddelade att de har mycket att göra eftersom efterfrågan på tågresor via dem har ökat. Tågbokningen svarade däremot samma dag.) Underbart ändå att efterfrågan har ökat, tänker jag! Kanske är vi påväg åt rätt håll? Kanske är det fler därute som vill testa att åka tåg de sträckor de vanligtvis flyger och se hur det går? Visa att det går!

Vi har inte bestämt oss för ett flygfritt liv eller flygfritt år, som vissa andra, och vi kommer att  flyga hem från Spanien sedan är det tänkt, men vi vill ändå testa och se hur det är. Går det att åka så här långt med tåg med en liten parvel som helst bara vill springa runt och leka? Kommer vi att få spel på varandra eller kommer vi att mysa och ha det bra? Kommer vi njuta av att titta ut genom fönstret på en del av det som är Europa? På all den landmassa som skiljer oss från Gs kusiner, farbröder, farmor och farfar? Vi får se!

Resan kommer, enligt mina nuvarande beräkningar kosta ungefär 16000 kronor för två vuxna och ett litet barn. En väg.

Färjan: 2125 kr
Tågen: 9939 kr
Hotellen: 3000 kr
Maten: 3000 kr? (300 kr två gånger per dag i fem dagar)

Oj! Det blev ju inte sextontusen, utan artontusen... Ja. Vi får se. Tur att vi är rika som troll då...  Tur att vi inte köpt en bil för fyrtiotusen och tankat den med bensin för kanske sextusen i sex månader och så vidare... Tur att vi bakar vårt eget bröd, sällan köper kläder, aldrig dricker champagne... Tur att vi har råd!

Hade vi åkt raka vägen, utan hotellnätter, hade det såklart blivit billigare, men hade det ens funkat? Det tror inte vi. Inte med vårt lilla barn. Nej.

När jag åkte för tio år sedan var jag helt ensam, och dessutom tio år yngre, och fixade resan bra, men oj så himla trött jag blev! Jag var trött i tre dagar efteråt, minns jag. Jag var på konsert i La Puebla utanför Montijo och bara grät när sångerskan sjöng. Dels för att hon sjöng vackert och dels för att jag var helt totalt utmattad. Resan tog då 57 timmar, har jag för mig, och den innehöll två nätter på nattåg och åtta timmar i Paris. Jag hoppas att alternativet vi hittat nu är bättre och att det blir en häftig upplevelse att minnas, åtminstone för oss vuxna som kommer att minnas den, och att vi får visa att det faktiskt går. Om det nu går... 

Sedan är jag den första att tycka att det borde vara både mycket, mycket billigare och enormt mycket enklare att hitta och köpa en sådan här resa. Hur ska annars folk fixa det? Att det är så enkelt och ändå, i jämförelse, billigt, att boka flygresor är ju något vi måste ta till skämskudden inför. Det är klart att folk flyger då! Fort går det också, och dessutom får man se molnen ovanifrån, och kanske om man har tur hoppa lite i några luftgropar. Nä... Det känns bra ändå att vi ska ta tåget. Stabilt och markbundet. Långsamt och rent. En upplevelse vi sent ska glömma!

Dimma

Dimma! Jag ser dimma! så skriker Kråkan när han och Mamma mu är ute och ror.

Jag älskar dimma, för det ger en så lugn och skön känsla. Landskapet bäddas in och färgerna lugnar ner sig. Imorse var det dimma och det blåste knappt någonting. Ja, det känns faktiskt som om dimma och vindstilla hör ihop. Annars hade väl dimman blåst bort? Inte vet jag. Jag är ingen väderexpert direkt, men jag, precis som alla andra, lever i vädret och påverkas av vädret på olika sätt.

Dimman gör mig lugn och jag cyklar iväg och tänker att jag måste fota, men jag måste också lämna på förskolan och jobba någon gång. Ändå tar jag en liten extrasväng ner till hamnen och tar en bild. Jag tänker att den ska jag visa er, mina läsare, så att ni också får se dimman och kanske förnimma en liten känsla av lugn så här en fredag i mitten av februari.

Tre år sedan de två strecken

Idag är det exakt tre år sedan M och jag klockan sju på morgonen insåg att något stort var på väg att hända. Vi förstod att någonting som låg bortom det vi kunde förstå skulle ske. Precis samtidigt såg vi de två strecken på den lilla stickan i badrummets kalla lysrörssken. Jag förstod det en sekund innan honom, eftersom jag läst så oerhört mycket om de två strecken och om att det ena kunde vara lite svagare. Men är det två streck så är det, och då är det ingen tvekan. Jag var gravid.

Nästan ett år tog det från det att jag slutade äta p-piller tills det att de två strecken visade sig. Ett år av förhoppning, blandat med lite funderingar över hur det skulle  bli. Kommer det ens att bli något barn eller kommer vi att köpa en hundvalp istället? Hundvalp var tröstpriset, bestämde jag. Det var mest för att jag inte skulle stressa upp mig. Men ja, tiden gick och vi letade och letade efter vår bebis, som de gamla sydspanjorerna säger (buscar) och tillslut hittade vi ett tecken från honom på den där smala stickan från RFSU. Så fint, så förvånande, skriver jag i min dagbok.

På eftermiddagen tog vi flyget till Barcelona för att hälsa på Leli Loro och hennes man. Vi skulle inte berätta för någon om lilla räkan i min mage, inte  första dagen i alla fall. Det bestämde jag - och det bröt jag mot direkt när jag träffade Leli. Hon, min äldsta vän, som hämtade oss på flygplatsen mitt i natten fick inte välja om hon skulle få veta eller ej. Det bara kom! Själv hade hon precis blivit moster, och hennes yngsta son var nio månader då. Nio månader, det är lika länge som en graviditet. Eller?

Sex månader och tjugo dagar senare var han ute. Vår lillgurka! Den lilla räkan hade blivit en bebis i min mage och helt plötsligt kom han ut och gnydde det sötaste gnyet jag någonsin har hört, innan han visades upp för mig, togs ut och togs om hand av neonatalvården.

Tack för att du kom, Gunni! Tack för att vi får ha dig här! Jag kommer alltid att vara din mamma och M kommer alltid att vara din pappa, för vad som än händer var det vi två som gjorde dig och det var vi två som precis samtidigt i lysrörets bleka sken såg det första tecken du visade för oss: de två strecken på stickan!

Vecka 6: Veckans ord - Kvällsarbete

Vardagsgrått

Vilken tur att jag inte har ferietjänst och slipper inte bara sommarlov, sportlov, höstlov, jullov och påsklov utan också det lärarna gör för att tjäna in denna tid, nämligen: kvällsarbete. Aktiviteten detta sammansatta ord anger är ingenting jag ägnar mig åt, åtminstone inte betalt. Min man däremot, som jag förövrigt fortfarande inte gift mig med, arbetar alla möjliga tider och vissa veckor är det även på kvällen.

"Detta är straffet för att jag inte pluggat," sa han imorse, när vi fortfarande låg kvar i den varma sängen medan vår lille son lekte i harmoni någon annanstans i huset. Straffet för att inte ha pluggat är att arbeta alla möjliga tider som man inte själv har ens en yttepytte chans att bestämma. Straffet för att inte ha pluggat är att köra alla möjliga människor från punkt A till punkt B via punkt Z (för det är så bussarna går här ute) i alla möjliga väderförhållanden och med alla möjliga lukter omkring sig. Folk som röker och blåser ut den sista röken när de kliver på bussen, folk som jobbar på fiskfabrik och luktar fisk, folk som bara allmänt stinker på grund av något odefinierbart. Kanske är också de straffade för att de inte heller har pluggat? Kanske är det därför de står och rensar fisk? Kanske är det därför de tar bussen och röker och vem vet...

Nej! Nu raljerar jag. Det är klart de ska ta bussen! Det är klart att de får lukta som de luktar! Vem är jag att komma och säga något om det? Vem är M att klaga? Han har ett jobb, som han fick så fort han ens andades om sin bussförarutbildning och erfarenhet, han har en inkomst. Samtidigt förstår jag honom. Han vill inte sitta där och känna stanken. Han vill inte köra fort på mörka, smala och snöslippriga vägar mitt i natten, eller åtminstone nästan mitt i natten och åtminstone ganska fort. Det är så det är och så är det.

Vad gör jag då, samtidigt som han kvällsarbetar och får OB-tillägg på lönen som gör att hans lön bara blir ungefär tretusen lägre än min, efter skatten dragits? Jo, jag kvällsarbetar jag med, fast på en annan front: på hemmafronten! Jag cyklar och hämtar Gunvaldo på förskolan. Cyklar över mörk bro och hem över ön. Jag fixar fram någon middag. Något med korv eller något jag värmer som vi åt i helgen. Kanske fiskbullar och ris. Jag torkar av köksbordet, tvättar händer före och efter maten på lillpojken, jag leker kanske lite med honom eller mer troligt landar i soffan och tittar på barnprogram eller spårvagnsvideo eller en traktor i Holland som kör runt och plastar in höbalar. Jag håller i mobilen medan han poppar ballonger i Bolibompaappen. Sånt. Sedan säger jag att nu är det sista videon vi kollar på, och sedan ska vi sova. Och då går han med på det. Vi kollar på en sista video. Kanske den fina om pojken och månen, och sedan tar vi på ny blöja, pyjamas och så fixar jag bibi, letar snutte och lägger mig bredvid honom. Går upp och hämtar tandborsten jag glömt och ja, sedan borstar vi tänderna och sedan somnar vi. Nej! Inte somnar vi! G somnar, förhoppningsvis. Jag håller mig vaken. Räknar hans andetag när han somnat. Går upp efter hundra. Kanske är klockan kvart över nio då, kanske kommer M efter några minuter.

När G har somnat plockar jag upp det mesta från golvet och sedan kommer jag förhoppningsvis in i andra andningen. Kanske plockar jag undan i köket. Sätter på diskmaskinen, om jag inte gjort det förut. Sånt. Har jag tid slår jag någon en signal och pratar bort resten av kvällen.

Jag får vara glad att M åtminstone tagit mornarna denna vecka. Han har börjat mitt på dagen och därför lämnat G på förskolan strax innan de ska äta lunch. På så vis har G fått lite kortare dagar där, och det kanske är bra, även om jag vägrar att ha dåligt samvete för att jag hämtar honom som ett av de sista barnen på eftermiddagarna, även om jag har det ändå.

Kvällsarbete, ja! Det är straffet för att inte ha pluggat. Eller det är det som de flesta lärare i Sverige håller på med, om de inte sitter på helgen och rättar förstås. Förtroendetiden. Den har inte vi på mitt jobb på samma sätt, och det är jag faktiskt glad över, även om jag bara tjänar tretusen mer än min mer eller mindre outbildade man, även om jag utför det obetalda kvällsarbetet på hemmaplan.

Äntligen inredningstrendig!

På ett sätt eller ett annat kom jag över en av tidningens Metros upplagor och i den kommer äntligen de goda inredningsidéerna till mig! Det gäller ju att vara trendkänslig och hänga med så att man inte missar minsta lilla tillfälle till konsumtion!

Så här råder Metros inredningsskribent oss om hur vi ska få till det riktigt trendiga och nya hemmet!

Tips nummer ett: Ta bort böckerna från soffbordet och ersätt med något dekorativt från havet! Skribenten tipsar oss om att köpa en stor korallklump för tvåhundraförtinie kronor. Korall! Det ska tydligen vara skadligt för havet med för mycket korall, och det är väl därför den säljs iväg så billigt? Men är det verkligen korall? Vid en närmare titt på försäljarens sida är den gjord av sandsten. Sandsten är tydligen en sedimentär bergart bestående sandkorn med en viss tjocklek. Därav det billiga priset, men "sandstensklump" säljer säkert inte lika bra som "korall" och det verkar förstås inte lika trendigt!

Dekorationer från havet var det! Ja, själv gick jag ner till närmaste naturhamn och hämtade lite tång och ett fantastiskt turkost snöre av något slags platsmaterial. Lite svart sjögräs följde också med in. Så var mitt hem vips trendigt värre!

Böcker kan jag tyvärr inte ta bort helt, och alla kan heller inte ligga i det kaos bokhyllan innehåller just nu, utan måste ligga framme på vår bardisk mellan köket och matplatsen. De som ligger där just nu är Kärlek av Toni Morrison, som vi läser till bokcirkeln, Språket, människan och världen, som är en kursbok jag läser till jobbet, och Det fina med Kerstin som är en bok jag ska läsa för att se om jag kan ha som läsebok i en kurs jag undervisar i.

Det andra tipset vi får är att byta ut gardinlösa fönster till fönster fyllda med tunga gardiner. Det ska både höja lyxkänslan och mysfaktorn, enligt artikeln. I vårt hem har vi valt en blandning och har alltså en fot kvar i det gardinlösa riket och en halv lilltå i lyxig hotellkänsla. Sedan vi flyttade in har vi i ärlighetens namn inte ens fått upp alla gardiner vi har, och har i dagsläget hänger det bara gardiner i sovrummet och i köket. Jag skulle vilja ha vita spetsgardiner med blommönster i min salong på övervåningen, men eftersom mitt inredningsintresse vanligtvis är kallare än svalt, har det inte blivit av. Det kan också bero på att jag ännu inte har fixat dit en gardinstång ens. Det ena förutsätter det andra, och så vidare...

Gardinerna i köket ser åtminstone ut så här:

Kaprifol mot vit botten på ett gardintyg som släpper in öns ljus för en bohuslänsk och somrig känsla 

Vad var det mer tidningen tipsade om? Jo! Soffbordet! Nu måste marmorbordet, jag tyvärr missade köpa, ut och glasbordet in! Glasbordet ger en luftig känsla och känns extra lämpligt med en två och ett halvtåring i huset som älskar att klättra på bord! Yey!  Nä, tyvärr måste soffbordet från Dalkarlså duga som jag köpte en sommar för säkert fem år sedan av en kvinna i linne och trosor. En femtiolapp senare och bordet var mitt!

Tur då att bordet är brunt, eftersom det är nästa tips inredningsreportaget ger oss! Välj brunt! Det är tydligen den nya innefärgen. Sjuttiotal, kanske du tänker, men oh så inne! Ser ni den bruna randen i soffkudden? Vänder man på denna kudde ser den faktiskt helt brun ut.

Och sist men inte minst! Ut med klongvasen och in med svarta vasen. Här måste jag göra er besvikna, för tyvärr vet jag inte ens vad en klongvas är och tyvärr är min enda vas som är stor nog att rymma en ordentlig bukett inte svart utan vit! Jag är ledsen, men så är det!

I vasen ryms just nu en bukett nejlikor. Skönt för mig att min man tycker att nejlikor är finare än tulpaner, även om jag köpte dem bara för att de var billigare än tulpanerna. Som det kan gå! Så är man trendig ändå!

Bra saker med att det blåser

Bild från Stormen Knud

Jo, ja, här på Västkusten blåser det en hel del, det har ni nog förstått. Och det är ganska lätt att tycka att det är jobbigt att det blåser. Besvärligt, kallt och blåsigt helt enkelt! Vem vill gå ut en blåsig mörk kväll? Enklare att stanna inne då. Vem vill cykla över en blåsig bro? Enklare att ta bilen då.

Men vad är egentligen positivt med att det blåser?

Här kommer min lista!

1. Det går snabbt att vädra! Öppna fönstret i en minut och en hel massa friskt syre blåser in. Stäng sedan fönstret, för att inte riskera att elda för kråkorna, och du sparar energi!

2. På tal om energi: Vindkraftverken får snurra allt de orkar och generera el, när de blåser. Vindstilla dagar står de givakt och är snygga, men under blåsiga dagar kommer de verkligen till sin rätt!

3. Fåglarna behöver inte flaxa så mycket utan ser ut att nästan stå stilla i luften när de surfar i vinden. Jag vet inte riktigt hur det går till, men har sett att måsfåglar utnyttjar detta på ett snyggt sätt.

4. Man känner att man lever! Det händer något i sinnet när man utsätts för lite vind och håret flaxar omkring ens huvud och man uppskattar när man har medvind, men känner när man har motvind.

5. Träden får häftig form! De växer utmed klippornas och smälter in i den övriga naturens form när de tvingas ge vika för blåsten. Det är väl därför furorna står så raka i Norrland, medan björkarna nästan kryper längs bergen här?

6. Blöta gator torkar upp fortare och det blir mindre risk för halka.

Ja, säkert finns det mer saker som är positivt med att det blåser. Antagligen händer det något med högtryck och lågtryck, kanske kommer det ett nytt väder? Jag vet inte riktigt, men häftigt är det! Och blåsigt...

Vecka 5: Veckans ord - Menstruation

Alla kvinnor har det. Hon har det, och hon har det. Till och med jag har det. Så tänkte jag där i den rymliga lägenheten tio våningar upp i ett grönt höghus i Albaniens huvudstad Tirana. Jag var femton år och jag hade precis haft min första lilla blödning. En tesked var det kanske, inte mer, men ändå - där var den, den där mensen. När jag såg det grät jag en liten skvätt, inte för att jag blev ledsen, inte för att jag blev rädd utan för att jag visste att min mamma gråtit lite första gången hon såg sin egna mens. Hon var säkert yngre än jag när det hände henne, för det var ju de flesta, men jag var ändå tacksam över att min kropp väntat så länge på att tillverka och släppa ifrån sig denna röda något kladdiga vätska. Vilken tur då att min mamma varit så förutseende att hon skickat med mig ett paket bindor på denna drygt veckolånga skolresa. Ja, det var tur.

Alla kvinnor har det, åtminstone de flesta som är i fertil ålder, men ändå pratas det nästan inte om det. Och när det väl pratas om det, i media, är det i ljuset av att det skulle vara något extremt och något extremt konstigt att till exempel menscertifiera arbetsplatser. Det låter inte seriöst, verkar folk tycka, och ja... folk... Jag läser min mans facktidning och i höstas belyste några kvinnliga bussförare problemet med mens och deras vidriga körscheman. Vidriga kanske är mitt ord, men det är så jag ser det. Blöder man rejält måste det vara vidrigt, eller om man bara är konstig i magen, vilket kan drabba även de manliga kollegorna.

Att blöda rejält har jag verkligen varit med om, förresten. På senaste tiden har det lugnat sig lite men när jag var yngre, sådär en sjutton år, var det en ständig fors utan motstycke, under de perioder jag var drabbad. För drabbad var jag, liggandes i min säng med vetekudde och värktabletter, oförmögen att leva ett normalt liv under några av månadens dagar. Dessutom levde den där cykeln sitt egna liv och fick för sig att vara snabb och tät eller lång och utdragen, eller båda samtidigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det - men fruktansvärt jobbigt var det och jävligt ont gjorde det.

Vid tjugotre års ålder fick jag så en kanskediagnos. Kanske har jag endometrios. Det är inte helt fastslaget, men en läkare som arbetar mycket med just den diagnosen tror det, baserat på min mensberättelse. Behandlingen jag har stått på sedan dess är att äta p-piller utan uppehåll. Det har  fungerat för mig och jag har aldrig haft ont mellan mina menstruationsperioder och dessutom har jag haft mens extremt sällan, endast cirka två till tre gånger per år. Det har varit otroligt skönt!

När jag sedan slutade med p-piller för att försöka bli gravid märkte jag att min cykel fortfarande lever sitt eget liv och släpper ägg lite när den själv känner för det. Trots det tog det bara tre ägglossningar tills jag blev gravid. Så otroligt skönt. Jag som tänkt att det skulle bli mycket svårare, särskilt med tanke på att endometriosdrabbade verkar kunna ha svårare att bli gravida.

Och så är vi där igen, i försöksstadiet. Vi vill ha en lillebror till G, eller en liten syster, och den här helgen var helgen då jag skulle göra ett positivt graviditetstest, hade jag tänkt och trott. Allt pekade på det, då jag hade alla möjliga tecken på att det skulle kunna vara så. Men icke - i tisdags kom det röda blodet och det forsade och det vittnade om att här är det mens och inget annat. Så vi får väl se. Men mitt i det kan jag ändå tänka: det funkar, det kommer mens och då har det antagligen också släppts ett ägg för ett tag sedan. Hoppet finns och blir det så blir det, annars är det också bra så här. Vi har G och vi har varandra. Jag har ett arbete som nog är så menscertifierat som det kan bli med flextid och arbete hemifrån. Och jag är tacksam över att denna gång nästan inte haft ont alls!

Det här inlägget har legat och vuxit i mig under den här veckan. Jag har funderat på om det är för tabu att skriva om, ifall folk skulle bli avskräckta och tycka jag är äcklig. Samtidigt tänker jag att vi har väl kommit ganska långt i det här? Och jag hoppas att ni som läser här klarar av att läsa även om detta. Min gissning är ju att ni är till största delen kvinnor och att de allra, allra flesta av er också har en relation till detta ämne. Någon gång var er första gång, någon gång ibland kommer den, eller så har den slutat komma. Kanske är den er vän, eller er fiende, eller båda. Röd är den och varm är den, men särskilt rolig är den inte. Hejdå mensen, vi får se när vi ses nästa gång!