Roligt att räkna

Pengarna växer (lånad bild från pixabay)

Egentligen tycker jag inte om matte, fast egentligen gör jag kanske det. Det jag mest tycker om att räkna på är pengar. Mina pengar. Inte för att jag är särskilt rik eller har en särskilt hög lön, men jag tycker ändå om att räkna ut sätt att spara mina pengar på. Min metod kanske kan kallas för "många bäckar små" eller "det oändliga tålamodet". Ett tredje alternativ skulle kunna vara "de tre facken".

Att jag just har delat in det hela i tre konton tror jag kan vara en nyckel till spar-framgång, faktiskt. Så här ser det ut:

Nivå 1: Lönekonto

Nivå 2: Spar- och Nödfallskonto

Nivå 3: Heligt sparkonto

Ja, pengarna kommer alltså in på lönekontot. Därifrån flyttas en del av lönen, eftersedan räkningarna betalats, till nivå 2, spar- och nödfallskontot. Där får de ligga och götta till sig i några månader tills de blir lite för många, i mitt tycke. Och då tar jag en fin klump (jämn och fin summa) och flyttar till det heliga sparkontot. Från detta tredje konto får inga pengar flyttas upp till nivå två eller ett. Från nivå två får de däremot flyttas till nivå ett när pengarna på lönekontot tryter. Då kanske jag tar tusen kronor eller två tusen, beroende på hur många dagar det är kvar till nästa löning och beroende på vad jag vet att jag kommer behöva köpa under denna period. Ska vi till exempel iväg på resa lägger jag mer pengar på lönekontot, till vilket jag har mitt kort kopplat, så att vi inte ska bli strandade någonstans med någon arg taxichaufför exempelvis (jepp, det har hänt mig!). Nu är det ju så ordnat att man kan logga in på banken via mobilen och flytta över pengar i stundens hetta, men det räknar jag liksom inte med.

Hur gör vi för att betala räkningarna då? Jo, detta har jag skrivit om förut, men jag tycker ändå det är intressant att ta upp igen. Vi har gjort några smärre justeringar sedan sist.

Jag tar reda på hur mycket lön jag fått efter skatt och hur mycket lön min sambo fått efter skatt. Det skrivs upp överst på ett papper. T in: _____ och M in: _____. Sedan gör jag en lista med våra fasta utgifter. Just nu innehåller den följande poster: hyra, el, internet, förskola, mat, sopor och vatten (var tredje månad), bilsparkonto.

Elen varierar mest (mellan ca 1000 kr och 3000 kr/månad beroende på årstid), det andra är samma varje månad. Vi har ett matkonto dit "mat"-pengarna förs över. Dessa pengar använder vi även till inköp till vår son eller till hemmet, eller om vi är ute och äter tillsammans. På det kontot sätter vi som det är nu 9000 kronor i månaden. Denna summa har ökat sedan vi bodde i Umeå. Jag tror det mest beror på att maten i mataffären är dyrare här, men jag är inte helt säker. I Umeå hade vi ett coop-konto också, vilket vi inte har nu eftersom vi flyttat ut ur coop-landet, då vi bor på landet och just här vill tydligen inte coop ha någon affär.

När jag har summerat månadens fasta utgifter räknar jag ut, genom den härliga matematiska regeln delen genom det hela, hur mycket av våra intjänade pengar som ska gå till det gemensamma kontot varifrån dessa räkningar betalas. Först tar jag alltså fram en procentsats på hela summan, alltså våra gemensamma utgifter (delen) genom våra gemensamma inkomster (det hela). Sedan tar jag denna procentsats, avrundar den uppåt lite grann och räknar ut hur mycket jag, respektive min man ska sätta in på vårt gemensamma konto. T ut: _____ och M ut: _____.

När vi väl har satt in våra respektive andelar på det gemensamma kontot sätter jag igång och betalar räkningarna.

Sedan börjar det allra roligaste! Att räkna ut hur mycket jag kan flytta från mitt lönekonto till mitt spar- och nödfallskonto, samt hur mycket jag kan flytta direkt till det heliga sparkontot. Att flytta lite pengar direkt dit är något jag börjat med ganska nyss, men det känns bra så jag fortsätter med det.

Det jag gillar med det här systemet är att vi båda delar på alla våra fasta avgifter helt enligt principen att vi ger efter vår förmåga (procent av vår lön) och får ha kvar resten av våra respektive löner själva. Vill M köpa penslar och tuschpennor för sina återstående pengar, så kan han göra det, utan att jag behöver bry mig. Pengarna till mat och barnkläder är ju redan avsatta!

Jag tycker att privatekonomi är väldigt intressant och är faktiskt nyfiken på hur folk gör. Man kan ju göra på tusen olika sätt, men huvudsaken tycker jag ändå är att man har följande: en struktur, koll och ett system som känns rättvist för alla inblandade. En vän till mig berättade igår att hon och hennes man betalar för olika saker av deras gemensamma och att de kommit fram till hur de ska göra beroende på vad var och en tjänar. De hade inte räknat ut det på kronan, men det kändes bra, sa hon. Dessutom ser de alla sina pengar som gemensamma, även om de har pengarna på varsitt konto. Ja, huvudsaken är ju att det känns bra för dem och att ingen känner sig lurad av den andra, tänker jag.

Ekonomi är tydligen ett sådant område som kan skapa rejäla konflikter inom familjer och par, men egentligen tänker jag att det inte behöver vara så svårt. Ser man bara till att dela upp de gemensamma fasta kostnaderna på ett bra sätt och att båda har egna fickpengar, så borde det väl fungera? Eller är jag naiv här? Jag är nöjd med vårt sätt att organisera vår ekonomi på, men det jag skulle kunna göra bättre är att spara i en annan form än på konto med noll procents ränta. Men det får jag nog ta och lära mig något annat år... Och kanske tycker jag egentligen, egentligen, att det är ganska roligt att räkna.

Hur gör ni, egentligen, när lönen sätts in och räkningarna kallar på er uppmärksamhet? Och hur känner ni inför den här tiden på månaden, då kontot först fylls för att sedan drastiskt minska när räkningarna är betalda? Har ni något tips på bra spar-form? Skriv gärna en liten kommentar så blir jag glad!

Norrsken över holmen och ljusslinga över sängen

En sådan skön känsla som fyller kroppen efter en rask promenad. Det är en helt stilla kväll och ljuset från Skärhamn reflekteras i molnen som i sin tur reflekteras i det spegelblanka, svarta havet. Det skulle vara vackert att fota men vetskapen att min mobilkamera aldrig skulle kunna fånga det gör att jag inte ens försöker. Istället ringer helt plötsligt min svåger och hans tioåriga son, på väg hem från engelskan, men jag kan inte riktigt prata. Jag är på väg ut på en rask promenad och ska strax möta upp en vän. Så jag får hänvisa svågern till hans bror, som jag vet sitter hemma med min son och tittar på tecknat.

Det kom nämligen en liten illamåendekänsla över mig vid sjutiden. Ingen aning om varifrån. Hade jag ätit lite för mycket korv stroganoff med ris? Var den satsuma som jag och G delade på för sur? Jag vet inte så jag ringer syrran och vi pratar av oss med varandra och jag viker lite tvätt och lägger i Gs byrå. Inte allt, bara lite. Det känns bättre med illamåendet då, när jag får prata och distrahera mig. Sedan kommer illamåendet ändå tillbaka.

Så när M äntligen kommer hem från jobbet går jag ut, och ser det där märkliga skenet. "Holmens norrsken" säger min vän att vi ska kalla det. Det är vännen jag promenerar med som säger så. Och så säger hon att vi ska gå ner till Mossholmen och kolla. Det är beckmörkt, men varför inte? Jag har aldrig varit där. Cyklar bara förbi två gånger om dagen. Ser nybyggena på håll. Så vi går dit. Det är mörkt och stilla och nästan filmiskt. Inte många båtar ligger kvar i vattnet. Inte i många fönster lyser det lampor. Nästan filmiskt för det känns precis som en sådan miljö där de hemliga detektiverna smyger runt i jakten på någon terrorist, eller där en polis i en TV-serie ska få en hemlig lapp av en hemlig agent, eller möta upp en brottsling helt själv i den mörka natten. En sådan miljö är det. Och kanske är vi de hemliga detektiverna, säger jag. Ja, kanske det. Kanske säger jag det mest för att inte känna mig så förbaskat mörkrädd.

Vi går ett varv och konstaterar bristen på grönområden och gulliga parkbänkar och går sedan därifrån. Upp och iväg en liten bit till. Vi vänder vid nästa hus och går tillbaka över bron mot den holme vi kallar vår. Jag lämnar av min vän hemma hos henne och går helt själv på de ödsliga gatorna hem. Det är nästan en upprymd känsla i mig. Så skönt att få gå av sig en stund!

Helt tyst, helt stilla. I några fönster lyser det, men i de flesta är det svart. Väl hemma har familjen inte kunnat slita sig från sina respektive youtubevideos. Min man förstår att det är dags att lägga sig och de går in i sovrummet och kommer till ro, medan jag duschar och får en så skön avslappnad känsla i kroppen. Sätter mig i soffan, googlar på ljusslingor att ha i sovrummet. Hittar en bild min bror har tagit. Han som var (som) min bror. Funderar på att höra av mig. Gör inte det. Tittar på fler ljusslingor och skriver sedan det här.

Våga vägra vobba!

Hösten är här och med den säsongens första riktigt rejäla förkylning. Min lille treåring började hosta och snora för någon vecka sedan och under helgen, när jag hade tänkt att han skulle få vila upp sig och kurera sig blommade det ut ordentligt. Natten till lördagen fick han feber och helgen gick mest ut på att försöka ta det lugnt så han skulle kunna bli frisk. På måndagen fick G  vara hemma från förskolan eftersom vi kunde pussla med våra arbetstider då M jobbade ett väldigt tidigt pass. Han tyckte dock att G  verkade tillräckligt frisk för att gå till förskolan på tisdagen och kanske tog jag honom lite väl mycket på orden. För på tisdagsmorgonen grät G att han inte ville gå till förskolan, men jag tvingade med honom ändå. Tyckte inte att jag kunde backa när jag väl fått på honom regnjackan. Men det kanske jag borde ha gjort?

För när jag väl hämtade honom, som sista barnet, alltid sista barnet, tyckte fröken att han hade varit på gränsen till att kunna vara på förskolan den dagen. Hon tyckte att vi skulle se hur han sov under natten och  göra en bedömning på morgonen, men jag bestämde mig redan på cykeln hem. Hade han nu fått vara på förskolan en dag när han kanske egentligen inte borde, bara för att jag varit så cabezona att jag genomfört det jag bestämt trots att han gråtit förtvivlat, så tänkte jag minsann vabba dagen därpå. Alltså idag.

Redan igår kväll mailade jag chef och arbetslag och elever och meddelade min frånvaro. Mitt uttag av VAB. Vård av sjukt barn, eller Cuidado de un hijo enfermo som jag översatte det till när jag skrev till mina spanska svägerskor och svågrar, mis cuñados, och förklarade att vi är hemma idag och övar på att säga ordet excavadora. Grävmaskin. Jag skrev det lite för att skryta, och för att ge dem något att kämpa för. I Spanien finns det nämligen ingen VAB direkt. Jo, kanske om du är statsanställd och ditt barn blir inlagt på sjukhus. Då kan du få fem dagar. Åtminstone fick min svåger det när hans barn hamnat på sjukhus på grund av en episk magsjuka, som förresten hela familjen drabbades av, i landet utan VAB. Men annars - ingen VAB.

Och kanske tar vi i Sverige detta med VAB alldeles för givet. Så för givet att folk struntar i att ta ut den och istället jobbar hemifrån samtidigt som deras barn ligger sjukt. Kanske fungerar det, kanske inte. Jag tror det beror på barnets ålder och på hur sjuk den är och vilken typ av uppmärksamhet den kräver. Men samtidigt: om vi har VAB varför tar vi då inte ut den? Vi kan faktiskt få 120 dagar per år för att vara med våra barn när de är sjuka! Ligger svaret i att vi prioriterar våra karriärer och våra löner högre än att ge fullständig uppmärksamhet till våra sjuka telningar? Ligger svaret i att vi vet att arbetsgivaren inte kommer fixa en ersättare och att  vi själva ändå kommer få jobba in dagen eller dagarna vi missat? Då förstår jag att man inte är sugen på att ta ut 80% av sin lön i tillfällig föräldrapenning, om man ändå vet att man måste jobba igen allt inom en snar framtid. Kanske är jag något på spåren, kanske inte. Vad tror ni?

Jag tycker vi ska fira att detta politiska beslut en gång tagits och faktiskt ta ut VAB när vi och våra barn behöver det. För inte vill vi väl tillbaka till ett sådant system som Spanien har där man måste förlita sig på farmor, mormor eller en betald barnflicka så snart ens käraste lillunge är krasslig, eller där man måste skicka barnet till förskola eller skola ändå? Nä, tillbaka dit vill åtminstone inte jag. Våga  vägra vobba och låt arbetsgivaren ta hand om organisation och vikarierekrytering!

Mitt inlägg i debatten: Jag är orolig för förskolan

Jag är orolig för Tjörns förskola. Jag är orolig för dess personal och inte minst för barnen som går där. Jag är rädd att allt egentligen bara handlar om pengar.

Inte bara en gång denna termin, när jag lämnat min treåriga son på en av småbarnsavdelningarna i en förskola på Tjörn, har jag förstått att den pedagog som jobbar just nu är ensam, eller riskerar att bli ensam senare under dagen. Inte bara en gång har jag känt att jag borde stanna kvar och stötta upp, strunta i mitt eget arbete för en stund. För hur ska en enda vuxen, hur erfaren och utbildad hon än är, kunna lösa alla de olika tänkbara situationer som kan uppstå? Hur kan man tänka att en enda vuxen ska klara av sex eller sju barn, när den ena kissar på sig och den andra ramlar ner från ett bord, där den ena springer in i en dörrkarm och den andra sätter i halsen, samtidigt som den tredje måste byta blöja?

Trots att jag är helt övertygad om att alla vuxna, såväl förskolechef som politiker och vi vanliga väljare förstår att när det handlar om barnens och personalens säkerhet på förskolan finns det inget att tumma på, så förstår jag inte hur vi har kunnat hamna här. Hur kan politikerna skriva att vi ska ha den bästa skolan och förskolan och samtidigt ta bort så mycket pengar från den? För visst är det pengar det handlar om? Visst är det så att det finns vikarier, för allt går att köpa för pengar, men att det inte finns pengar? ” Det är 2018 års stora underskott (-18,8 miljoner) i barn- och utbildningsnämnden som gör att skolan nu behöver göra anpassningar för att hämta hem minusresultatet.” står det på kommunens hemsida, vilket ger ”Något färre medarbetare” då visstidsanställningar inte förlängs och ”Det blir en del naturliga avgångar och det blir ett antal uppsägningar.”

Vad som är naturligt i att en går i pension men ingen ersätter henne kan jag inte förstå. Hur ska de som är kvar i förskolan, på ett naturligt sätt, kunna orka ta hand om våra barn och dessutom kunna bedriva en givande pedagogisk verksamhet om de inte ens räcker till att ta hand om det mest basala, så som toalettbesök, lägga barnen till middagsvila och lunchförberedelser? Slutar personal så måste andra ersätta! Att arbeta med barn blir inte mer effektivt bara för att de som bestämmer över besparingarna vill det. Barn är barn och som alla som någon gång varit nära ett barn vet – det händer saker hela tiden.

För att vi föräldrar ska känna oss trygga i att lämna våra barn till de olika förskolorna på Tjörn, och till de andra verksamheterna som bedrivs inom barnomsorg och utbildning i Tjörns kommun, behövs en tillräcklig bemanning. För att få till en tillräcklig bemanning behövs det tillräckligt med pengar och en bra organisation kring rekryteringarna. Det behövs en stabil vikariebank varifrån vikarierna faktiskt rings in, och detta med så god varsel det bara är möjligt!

Det vi investerar i förskola och skola nu har vi igen tusen gånger om i framtiden. En bra start för våra barn ger trygga individer med lust att lära. Detta i sin tur ger goda studieresultat och medvetna medborgare som kan ta en aktiv del i att utveckla vårt närområde, vårt land och inte minst sig själva på ett positivt sätt. En dålig start i livet, med dåliga skolerfarenheter leder till ökat individuellt skolmisslyckande, framtida arbetslöshet och psykisk ohälsa. Och detta, mina vänner, kommer kosta långt mycket mer.

Ta våra barn och våra pedagoger på allvar! Inse att detta handlar om arbetsmiljö, säkerhet och både individens och samhällets framtida utveckling! Investera mer pengar i förskolan och skolan nu, innan det är för sent!

Tove 

Detta är en argumenterande text jag skickat in till Lokaltidningen STO och som publicerats där denna vecka.

Så har det plötsligt gått tio år

Det var samma dag som min lägenhetskompis Klara från Nordirland hade varit i Sevilla och träffat andra engelskspråkiga personer. Helt plötsligt hade världen öppnat sig för henne och hon ville ut. Äntligen ville hon ut, i vår nya hemby Almonte! Som jag hade längtat! Någon vecka eller två hade gått sedan jag anlänt och jag tyckte hon var seg som bara ville sitta och titta på sin mobil eller dator och hålla kontakten med vännerna i hemlandet. Jag ville ut och ragga upp en spanjor!

Den kvällen var det äntligen dags. Det var tisdagen den sjätte oktober. Kanske hade det regnat, kanske inte. Jag minns inte riktigt. Vi gick till torget och mötte upp några av de som Klara hade lärt känna på träffen i Sevilla. De visade oss en bar som liksom låg bakom torget, vid en liten gränd. Guitart Miusic heter stället. Miusic för det är ju så man stavar, musica på engelska - eller? Baren ligger fortfarande kvar på samma ställe, men jag är inte säker på om den felstavade skylten fortfarande är kvar.

Tio år sedan är det sedan den kvällen. Tio år sedan dagen efter den kvällen. Och jag sitter i en soffa och minns. I rummet bredvid sover mannen som jag träffade där, för tio år sedan, och bredvid honom sover vårt gemensamma barn. Världens sötaste!

Vi var där på baren ett bra tag. Alla drack öl. Jag drack antagligen läsk. Jag spanade lite hit och lite dit och plötsligt, ganska sent, började en av de personer Klara lärt känna i Sevilla, en av de som mött upp oss på torget prata med en spanjor. En spanjor! En riktig! Och han var faktiskt snygg och verkade nog lite rolig. Så jag ställde mig och glodde. Intresserat. Och plötsligt tog den här spanjoren tag i mig och sa något som jag bara halvt minns, men det var nog ungefär "Y esta chavala quién es?" Vem är den här tjejen, då? Ja, chavala är jag helt säker på att han sa. Ett ord han sedan aldrig mer använt. Inte vad jag hört i varje fall. Och ja, han tog tag i mig i överarmarna och skakade mig lite lätt. Och antagligen sa jag väl vad jag hette, Tuve (som i you-tube) och han sa vad han hette men jag fattade aldrig vad jag sa. Merec antecknade jag i min dagbok, men det heter han inte.

Vi pratade kanske lite. Jo, det måste vi ha gjort. Han sa att han var konstnär och hade en utställning på en bar som hette La Luna (och som nu är nedlagd) på La carretera. Han sa nog att vi kunde komma och titta på torsdagen, för dit gick vi. Den andra som mött upp Klara och mig på torget, och jag. Hon var spanjorska och bodde också bara tillfälligt i Almonte. Vikarierade på La escuela oficial de idiomas (språkskolan). Vi gick dit på torsdagskvällen och på Ms tröja stod det 23.59.59 Tomorrow more i grått tryck på svart tyg. Och vi båda minns den där tröjan än.

Han drack gin tonic och jag drack någon turkos mjölkjuice som hette Pacífico. Han hade sällskap av en killkompis, och jag av min nyfunna tjejkompis. Vi gick in, tjejkompisen och jag, och tittade på hans konst och fattade ingenting. Så vi hämtade honom, konstnären, och han visade oss och förklarade och var inte ett dugg intresserad av mina egna tolkningar. Sedan gick vi ut igen och smuttade lite mer på våra drinkar och jag kände helt klart att det fanns något där. 

Och eftersom jag ännu inte fattat att Almonte är ett litet ställe, och eftersom jag visste hur det kunde gå - att man kunde hitta en fin kille och sedan tappa bort honom i vimlet hur himla lätt som helst, så bad jag honom om hans nummer och jag fick det. På vägen hem skrev jag ett sms på svenska, med våra märkliga bokstäver: Det finns något där. Och på den vägen är det...

Grattis till oss på tioårsdagen! Vi har klarat mycket under dessa tio år. Jag hoppas vi får minst tio år till!