Dagarna flyter på

Dagarna flyter på bra. Jag jobbar som vanligt och M jobbar på mornarna.
 Det är varmt och skönt och vi ska inte klaga för snart kommer det vi alla vet om men inte vill tänka på, nämligen hösten och vintern.

Nu åskar det. Blixtarna lyser upp himlen, havet och alla öarna runtomkring.

Var kommer öarna ifrån? frågar svärmor där vi sitter längst ut på udden, på bänken.

Ja, du. De kommer väl från när jorden skapades och sedan var det en väldigt tjock is över hela Skandinavien som slipade öarna runda, gissar jag.

Jag tror de kommer från vulkanutbrott, säger svärmor. Men jag vet inte för jag har ju nästan ingen utbildning, lägger hon till.

Svärmor utgår från egna tidigare erfarenheter när hon säger detta. Hon tänker säkert tillbaka på sina besök på Kanarieöarna, tänker jag. Själv anstränger jag mig för att minnas något från grundskolans naturkunskap och trots nioårig grundskola, tre gymnasieår och fem år på universitetet kan jag inte riktigt förklara för henne varifrån öarna i vår vackra skärgård kommer. Men jag kan nog ta reda på det, på något sätt.

Och nu när åskan kommer förstår jag hur kvavt det har varit. Hela dagen har det varit kvavt. Och varmt. Min hjärna la av framåt tvåtiden och jag begav mig ut för att kolla varför det var en sådan intensiv helikopteraktivitet vid hamnen, och för att hämta ett paket.

Jag kunde inte utreda svaret riktigt men det verkade som om de transporterade något med helikopter någonstans. Kanske till toppen av någon otillgänglig ö eller till något bygge i havet. Jag vet inte. Men spännande var det. Så spännande att jag glömde köpa glass
 Så sparade jag de kronorna!

Spara, ja. Vi måste nog spara lite mer seriöst till eget hus, har jag kommit på. Tänk om vi en dag måste flytta! Vi äger ju faktiskt inte huset, och inte har vi någon besittningsrätt som i en vanlig hyresrätt heller. Tre månaders uppsägningstid är det dock, men ändå. Idag betalade jag våra räkningar och såg till att lägga undan en slant till detta och uppmanade min man att göra det samma. Kanske en dag hittar vi något fint på en bra plats, och kanske har vi tillräckligt med pengar då och kan slå till. Jag hoppas det. Men än så länge vill jag bo kvar här. Jag trivs ju så bra här på holmen mellan kobbar och skär och vita hus och havet som i flera dagar legat helt stilla.

Men nu blixtrar det och dundrar och kanske kommer det lite nattligt regn. Vi får se. Jag tänkte inte på hur kvavt det varit förrän det kom åska.

Långväga besök

Så plötsligt bestämmer de sig för att komma hit och hälsa på, mina svärföräldrar. Vi har pratat med dem om detta sedan vi flyttade hit för ett år sedan och när vi var hos dem i april intensifierades väl tjatet lite, för att sedan avta helt. Så plötsligt bestämde de sig: vi kommer efter jungfruflytten. Och så gjorde de det.

I lördags vid femtiden landade planet på Landvetter och vi tog emot dem. Vi har fått låna min pappas bil, som tur är, och körde dem till mitt föräldrahem för middag. Där vidtog en konversation på två språk med mig som huvudsaklig tolk, M som barnansvarig och extratolk.

Det var mest mödrarna jag tolkade mellan. De sa kanske inte så mycket till varandra egentligen, men alla ord och meningar for ändå kors och tvärs genom mitt huvud. Även om det på det hela taget gick bra visste jag ibland knappt vilket språk jag pratade och med vem. Intressant erfarenhet!

Det var roligt att få visa dem huset och området där jag vuxit upp. Det känns fint att de har en bild av det och på något sätt vet var jag kommer ifrån.

Efter detta körde vi hem dem till holmen och de sov en god natts sömn utan en enda förbipasserande bil utanför fönstret. De fick vakna till glada fiskmåsar och solsken, och så var det söndag.

Vi maxade verkligen dagen igår. Först gick vi en promenad på holmen så de fick bekanta sig med vår absoluta närmiljö. Det är idylliskt, lugnt och vackert. Inget hundbajs, inget skräp. Det var sådant de la märke till. Havet var helt lugnt. Sol, värme, ingen vind. Helt perfekt väder med andra ord. Holmen visade sig minsann från sin bästa sida!

Efter promenaden lagade jag lunch på svensk lunchtid. Potatis och purjolökssoppa, bröd och kokt ägg. Och sedan var det siesta.

Efter siestan åkte vi till Tjörns hembygdsförenings hembygdsgård i Bräcke eftersom de anordnade barnens dag där igår. Det var en fin utflykt. Ganska mycket folk, grön gräsmatta, svensk flagga på flaggstång, museum, fika och så fick man gå in i de små husen och se hur de hade skola förr i tiden, hur de bodde och hur de handlade i en liten butik. Mycket uppskattat. Svärmor gav G en lektion i hur man tvättar på tvättbräda, något hon tydligen gjort ett flertal gånger.

Sedan bar det iväg hem igen och efter en stunds vila i trädgården lagade svärmor och jag (i ett friktionsfritt samarbete) makrill i ugnen på en bädd av potatisskivor, lök, paprika och tomat. Makrillen hade vi fått av vår fiskargranne, så fint! Det blev hur gott som helst, som det brukar när svärmor ställer sig i köket.

Efter detta åkte vi till närmaste badplatsen med kvällssol. Jag som inte har badat på flera veckor doppade mig och simmade in från bryggan mot stranden. G skvätte och sprang runt i vattenbrynet och svärmor stod med fötterna i vattnet en bra stund. Svärfar hade hittat en bergstopp varifrån han tog igen sig och betraktade havet i stillhet.

Efter doppet satte vi oss på en bänk och tittade på solnedgången.

En helt fulländad dag, var det, må jag säga. Vi hann dessutom med ett besök hos en spansktalande granne på kvällskvisten, innan G skulle badas och läggas. Och när alla lagt sig hade svärmor och jag ett förtroligt samtal i min salong på ovanvåningen.

Ja, så glad jag är att de tog sig hit! Så modiga de var som bara bestämde sig och gjorde det, trots ålder och resovana. Så fint! Bienvenidos!

Den lilla tromben, det rosaskimrande havet, en doft av nektar och hagel på min kind

Ser ni den lilla tromben?

När jag närmar mig utkiksplatsen ser jag en liten tromb som har formerats mellan ett moln och ett annat, men den hinner nästan försvinna innan jag kommer fram och tar bilden ovan. Jag passar nämligen på att hälsa och ta i hand med en öbo som jag har sett flera gånger och vet vem det är, men jag gissar ändå på fel namn. Nu har  vi i alla fall presenterat oss för varandra. Han vet var jag bor och jag vet att han också fotar solnedgång, skär, hav och himmel. Ganska ofta till och med. Och där sitter vi - båda två ute på udden och det sänker sig en vilja att prestera över mig. Nu måste jag ta riktigt fina foton, känner jag. Och jag gillar inte känslan. Jag vill bara ta de foton jag tar och så får det vara bra. Och det är klart det är bra! Hur hade det kunnat vara dåligt på något sätt? Nej, inte på något sätt kan det vara dåligt, även om han också sitter där, han - den erkände holmefotografen med en kamera som säkert både är dyrare och bättre än min. Men jag fotar lite ändå. Sedan säger jag hejdå och går hemåt. Fångar några ögonblick till från en annan del av vår gata och inser sedan att regnet jag såg långt borta precis nyss nu är över oss. Går in igen.

Foto från en annan utkiksplats på vår gata

Igår var en dag som gick i dödens tecken. Jag pratade om döden nästan hela dagen, kändes det som. Jag pratade med min pappa om formalin och minneslund och hur han vill ha det den dagen det är dags. Vi hoppas det dröjer många, många år till. Och att han ändå inte dör, inte ens då. Inte någonsin.

Jag ringer upp min vän som nyss gift sig. Hennes farmor som var på bröllopet uppe i Umeå, åkte hem igen till sydligaste delen av landet, genomgick en operation och dog några dagar efteråt. Sådär bara, så var hon död. Hon som nyss satt på ett bröllop i sina fina smycken och vällockade hår. Hon jag nyss pratat med, som var så glad att vara med i huvudet och ha hörseln i behåll. Nittioett år, visserligen, men nu plötsligen död. Vilken tur att jag hann fota henne under bröllopet! De sista bilderna av henne. Vilken tur att hon hann se sitt barnbarn i brudklänning, att de hann ses, nu när detta skulle ske så plötsligt. Vi pratar om att hon är med min väns farfar nu, och att de håller varandra i handen och ler. Att det är fjärilar i deras hår och att de är både vackra och lyckliga tillsammans. In i evigheten.

Idag är det inte så mycket död. Pappa har feber, tar en paracetamol och blir pigg. Det var ju skönt! Han kan uträtta sina ärenden och jag kan jobba hur länge som helst för idag är M ledig och han och G är på äventyr, utan att jag vet om det. Allt får jag höra när jag kommer hem. Långa berättelser om nya platser de hittat. Nya spännande platser som ingen vet om. Strandängar med övergivna båtar nära platsen med det vackraste ortnamnet: Morik. Smaka på det: Morik. Visst låter det exotiskt på något vis. Vackert och kanske ensligt, nostalgiskt. Morik låter som ett ställe där man får ha fjärilar i håret, där man kan klappa på gamla trötta båtar i trä, där gräset smakar salt. Bara Lars-Erik Edlund vet var namnet kommer ifrån och vad det betyder. Om ens han.

Precis innan jag avslutar dagens arbetsmaraton tittar jag ut över bergen och ser hur den blommande ljungen glittrar lila i kvällsljuset. Ikväll skulle jag vilja bada, tänker jag, men det är det nog ingen annan som vill, och jag har inga badkläder här, dessutom är jag hungrig. Ja, allt det tänker jag innan jag sitter upp på min fantastiska cykel och cyklar iväg, upp genom bergen, genom nektardoftande sensommarluft, mellan rönnbärsträd fyllda med snart röda rönnbär och ljungruskorna i sin violetta prakt. En doft av nektar, som sagt. Och där, precis innan jag kommer till skolan, börjar det droppa. Det börjar regna. Men inte så mycket väl? Inte så mycket att jag behöver ställa mig här under plåttaket utanför skolans förråd, eller om det är en slöjdsal och vänta. Nej, så mycket är det nog inte. Jag är ju hungrig också. Och trött. Så jag cyklar vidare, ner för backen, igenom tunneln och upp och här regnar det ju ännu mer. Och upp på bron. Ja, nu regnar det ganska ordentligt. Är det inte lite hagel jag känner också? Upp över bron, och då vräker det formligen ner både hagel och regn, snett från sidan. Jag möter mannen som jag alltid möter och jag gör en gest som att fråga vad som händer. Han svarar att det snöar. Han har kapuschongen uppfälld och regnet och haglet i ryggen. På mig slår det rakt mot kinden, snett framifrån. Jag kan knappt se. Ändå cyklar jag vidare. Men mitt på bron stannar jag, för att andas och för att bedöma om det överhuvudtaget går att cykla vidare. Det forsar längs bron, nästan som en flod. Det forsar ner för fabrikstaket, som ett vattenfall. Där inne ligger de goda kaviartubarna och har inte en aning om vad som sker utanför. Och jag cyklar långsamt ner för bron. Svänger in en liten pyttestund i busskuren, men inser att det redan är för sent. Jag är redan helt och hållet genomvåt. Mina skor innehåller varsin sjö och i dessa sjöar badar mina fötter. Så behövde jag inte gå och bada! Jag fick en rejäl dusch istället!

Jag svänger upp vid affären och visar hur blöt jag blivit för några bekanta, och sedan hem. Det har märkligt nog slutat regna helt och hållet. Jag tror att jag ska kunna hälla vattnet ur skorna och ber M att filma, men det kommer inget vatten. Det har väl fastnat där inne på något sätt, i sulan. Jag undrar när skorna kommer att torka...

Trots denna mycket dramatiska och nästan lite läskiga väderupplevelse över bron ler jag hela vägen. Det är en omfamnande upplevelse, hinner jag tänka. Ett väder som bara tar en och bestämmer sig för att krama en med all sin kraft. En regn- och hagelskur utan dess like, rakt på mig, rakt på bron.

Nu till kvällen har vädret lugnat sig. Jag går ut och ser en tromb och hälsar på en man jag känner igen men inte riktigt kan namnet på. Fotar havet som skimrar så vackert i rosa. Nästan som ljungen på bergen här omkring.

Tacksamhet känner jag för att bo här och få uppleva allt detta. Tacksamhet över att vara vid liv och att känna och leva och le. Tacksamhet över havet. Tack!

Umeåbesök

Ja, den här semestern har som jag skrev tidigare varit full av små dagsutflykter i närområdet men vi har även hunnit med en längre resa. Den resan gick, inte helt otippat, till Umeå. Vår gamla hemstad. Den främsta anledningen till det var att en av mina finaste vänner skulle gifta sig och det kunde vi ju inte missa! Sedan ville jag inte heller missa att träffa de vänner som jag saknar nu när jag inte bor där längre, så schemat var minst sagt späckat.

I torsdags tog vi bussen till Göteborg och därifrån nattåget upp mot Umeå. Lille G sov gott men inte vi vuxna. Det var något som slog i kupén och som vi inte kunde fatta vad det var. Det var kallt och jag svettades under syntettäcket, samtidigt firade en del av min kropp åminnelsen av Stockholms blodbad. Men ja, annars var det väl fint att ta tåget. G avverkade några par byxor också. Jag trodde att han blivit helt torr nu, men tydligen inte riktigt så här på resande fot.

Vi begav oss till hotellet som var mysigt och litet och ligger på en lugn gata och fick som tur var tillgång till rummet direkt när vi kom klockan 07. Så skönt! Vi la oss på sängen och försökte ta igen lite sömn. G kollade på Rosa pantern. Sedan bar det iväg till mitt jobb för fredagsfika. Det var fint att komma dit en sväng och träffa några kollegor och käka lite gratis frukost! Jag saknar faktiskt lite att ha detta kontor att gå till, samtidigt som jag trivs bra på mitt egna lilla kontor här. Jag har kommit in i att jobba på distans och det funkar bra, men samtidigt - kollegorna!

Efter detta stack jag iväg och klippte mig så att jag skulle vara lite fin i håret inför bröllopet på lördagen. Vår vän M anslöt vid lunchdags och vi satte oss och diskuterade livets väsentligheter över en kinabuffé i solen. Sedan drog vi till Broparken och provfotograferade inför lördagens bröllopsplåtning. Det var nämligen vi som var fotograferna till bröllopet!

På kvällen åkte vi till våra gamla kvarter på Tomtebo och träffade några vänner från föräldragruppen och käkade pizza hos dem. G vägrade äta utan ville hellre leka med kompisens leksaker. Sedan gick vi till lekplatsen och barnen lekte loss medan vi mammor pratade. Skönt att papporna höll koll på sina telningar! Jag åkte linbana med G och det var både kul och läskigt!

Efter att vi fått rasa av oss på lekplatsen gick vi till vårt gamla hus och pratade med våra gamla grannar. Det kändes precis som förr att stå där mellan de små hyreshusen och skogen och bara prata i den ljusa natten. Så fint att få ses igen och berätta lite om hur vi har det nu, hur det blev!

Dagen efter var det lördag och på förmiddagen besökte vi Bildmuséet och sedan var det bröllopsfotografering, vigsel och fest. Det var fint att få vara med när våra vänner gifte sig, må jag säga! Det var roligt att träffa deras vänner och släkt och att få käka god mat! Vi satt vid "det spanska bordet" och kunde prata spanska hela kvällen. Det var skoj! Jag tror M tyckte det var skönt att få använda sitt modersmål. G skötte sig också bra men klockan nio pallade han inte mer. Stackarn hade inte sovit middag. Så vi vandrade hem till hotellet genom den ljusa kvällen och jag åt en gratis pannkaka i Jesu namn (som jag senare tyvärr mådde illa av).

Så kom söndagen, dagen efter bröllopet. Vi var rejält möra trots att vi hade sovit gott under natten. G och M gick ytterligare en tur till Bildmuséet medan jag skyndade hem till en vän som fått barn under vintern. Det var fint att se bebisen, henne och deras nya fina lägenhet. Sedan begav vi oss ångande upp till Gammlia för att träffa en annan vän, S. Vi käkade på Västerbottenmuséets café och pratade än en gång om livets väsentligheter. Sedan skulle S jobba igen och vi stannade kvar så att G fick leka lite i muséets barnavdelning. Bruden, som gift sig dagen innan, kom förbi med Gs skor som vi glömt. Det regnade.

När G verkade ha tappat fokus helt satte vi honom i vagnen, gav honom en bibi och promenerade ner till stan. Han somnade så fint. Vi tog bussen till Grubbe och en familj vi känner där. Det var skönt att komma hem till dem. G fick leka med barnens leksaker och jag fick prata med mamman, som faktiskt är en av de vänner jag känt längst. Sedan 2007. Vi har inte setts på ett år men det känns som om det var igår. Sånt är så skönt! Vi fick god middag (G åt ingenting igen) och vi fick sedan skjuts till hotellet där vi hämtade vår packning.

G fick leka lite på en lekplats öst på stan och sedan begav vi oss i rask takt till Umeå C. Tåget var dock en timme försenat, men det kändes ändå bra att vara på plats i tid. Väl där träffade jag en av mina chefer och vi satt och pratade med varandra tills tåget kom. Det var fint med lite sällskap!

Det var så oerhört skönt när tåget väl kom och vi klivit ombord. Det var så skönt att G sov hela natten själv i mellanslafen och att ingenting lät konstigt i kupén. Vi vuxna sov relativt bra och innan vi klev av i Göteborg duschade jag i sovvagnens dusch. Så värt!

Väl i Göteborg köpte vi skor till G, storlek 27. De ser enorma ut men är tydligen den storlek han ska ha. Vi får väl se! Sedan anslöt min syrra och hennes bebis och vi gick och käkade lunch (G åt ingenting). M fick sedan vara en bra stund i en konstnärsbutik medan syrran, kusinerna och jag promenerade till Haga. Vid 14.40 tog vi tåget till Stenungsund och kl 16.30 var vi hemma igen. Helt slut!

Och nu efter middagen, när G inte åt nästan någonting (inte heller mellanmålsvälling hade han ätit) la jag mig med honom i soffan och tittade på Pino, vilket betyder att jag sov i fyraminutersintervaller. Efter någon timme i den positionen märkte jag att G var feberhet och tempen visade mycket riktigt feber. Lille vän! Är det därför du ätit så dåligt idag? Och kanske också igår? Jag vet inte... Imorgon är det i alla fall planeringsdag på förskolan så du ska ändå vara hemma med mig. Det känns bra. Jag hoppas du blir frisk snart!

Ja, detta var en detaljerad redogörelse för vår helg i Umeå. Och det viktigaste har jag inte ens skrivit. Det viktigaste är: Jag kände tydligt när vi var där att jag är färdig med Umeå. Jag drömde om att bo där och jag bodde sedan där i tio år. Nu har jag gjort det och det känns faktiskt bra nu, ett år senare, att vi har flyttat därifrån och hit till västkusten. Ett nytt sammanhang. En ny miljö.

God natt!