Sommarlovet som kom av sig

Prick fem dagar efter det att M testade positivt börjar jag känna mig krasslig. Det var idag, och jag hade precis, dumt nog, promenerat hela vägen till närmaste apotek för att köpa några nya covidtest och några få saker från mataffären. När jag kom hem hade jag ont i hela kroppen och la mig i hammocken för att vila medan M fixade lunchen. 

Så var det min tur då... Suck. Alla leder gjorde ont. Huden gjorde ont. Det enda som var någorlunda uthärdligt var att ligga på rygg i sängen och vila. Efter några timmar förstod jag att jag borde ta en tablett paracetamol. Under tiden den skulle verka låg jag och lyssnade på P3 Dokumentär om en av Sveriges  värsta tågkatastrofer: Tågkatastrofen i Dalarna 1980. Under frukosten hade jag läst vidare i Per J Anderssons bok Ta tåget. Det känns som om ett nytt intresse börjar växa fram, eller kanske inte. Jag vet inte än. Mest intresserad är jag av att inte flyga, faktiskt. 

Och så är jag intresserad av att fler ska börja bry sig om miljön. Här känns miljön som ett sådant icke-ämne, men jag kan ha fel. På soptunnorna står det: Calles limpias - responsabilidad de todos. Vilket betyder att vi alla har ansvar för att hålla gatorna rena. Det låter så aggressivt bara... men det kanske det inte är? Under min promenad till apoteket hade jag också slängt återvinning som vi samlat under våra dagar här, plastförpackningar. De ska slängas i ett gult sopkärl, men alla gula sopkärl här i närheten har varit överfulla ända sedan vi kom hit, och jag har inte hittat information någonstans om med vilken frekvens de töms. Inte ens några renhållningsarbetare/sophämtare på strandpromenaden som jag frågade igår kväll visste, trots att de sa att det är samma företag som hämtar soporna på strandpromenaden och på gatorna här i strandbyn. Jag föreslog att de skulle ha återvinningskärl även på strandpromenaden, men pyttsan, sa de (på spanska), folk lägger ändå allt i samma. Lite senare under min kvällspromenad (igår) såg jag ett återvinningskärl för glas. Åh! Grymt! Någon har tänkt som jag, hann jag tänka, innan jag såg att det enda någon slängt där var en plastförpackning. Kanske har sopgubbarna rätt i alla fall? 

Hur får man ett folk att ändra inställning och framförallt beteendemönster? Hur får man ett folk som redan lever i ett varmt land, som är vana vid varma somrar och regniga vintrar, som måste ha bil, att börja bry sig, ställa krav och välja bussen framför bilen, tåget framför flyget, grönsakerna framför biffen? Varför väljer jag biffen? Kan jag bara koncentrera mig på en sak i taget att vara anti, eller? Det verkar så.

Jag lyssnade på en intervju med chefredaktören för Supermiljöbloggen när jag promenerade hem från apoteket i förmiddags och kroppen gjorde mer och mer ont. Hon sa att den viktigaste kampanjen för miljön var att vara någons förebild, att prata med sina grannar. Så kanske gör vi helt rätt som åker tåg hit och säger till de som undrar att vi gör det för miljöns skull och det står vi för, även om svärisarna självklart skyller covidsmittan på tågresan. 

Vet ni vad som hade varit underbart? Jo! Extra semesterdagar för de som tar tåget på semestern. Kan inte någon bara införa det, nu? Gäller mot uppvisande av biljett, t ex. 

Tillbaka till gnället: Ont i kroppen var det. Ja, det hade jag, tills paracetamolen kickade in och då, när kroppen känns nästan som vanligt igen har jag så himla svårt att bara slappna av och inte göra någonting. Inte för att jag gjort så värst mycket heller, men jag borde verkligen bara gå och lägga mig. Bada mitt barn och gå och lägga mig.

På tal om bada så fick jag tillslut M att ta med G till stranden. G, vår snart sexåring, är mer en lovligt uttråkad här, under sommarlovet som kom av sig, med en till två sjuka föräldrar. M mår bättre nu, och smittar kanske inte längre? så jag tyckte att det var hans tur att ta ner G till havet, och de var borta i två timmar tror jag. G tyckte att det hade varit kul. M tyckte att alla gamla tanter tittat på honom, för mycket. Jag sa att de kanske tyckte han var snygg... Han tog inte åt sig.

Så nu, istället för att sitta här i ett allt mörkare kök med en diskmaskin från ett annat årtionde som låter som ett tröskverk (hur nu de låter!) och skriva så ska jag tappa upp ett varmt bad till G så han får leka lite med badgrodorna och sedan gå och lägga sig. Det ska bli skönt att sova. Hoppas det onda inte kommer tillbaka, men det gör det väl. Imorgon får vi besök av svärisarna som ska utreda stoppet i avloppet i köket (svärfar) och ge oss lite mat (svärmor). Ni kan inte ana hur hon lider nu när vi är här men ändå inte med henne och hon inte får mata oss! Och vi sen! Vi som älskar hennes mat! (Fast lite skönt är det att få vara bara vi tre också, kan jag säga, i ett stort hus på stranden med inredning från 1970-talet).

God natt!