Det personliga är politiskt

Det är fredag kväll och jag vet inte hur längesedan det är vi senast satt i soffan tillsammans, M och jag, och tittade på en serie eller en film. För längesedan, känns det som. Mer än en vecka, säkert två. Jag längtar efter att få göra just det: sitta tillsammans i soffan och känna att båda vill och orkar se en serie, att vi hinner, inte måste upp så tidigt. Kanske blir det av ikväll, kanske inte. M nattar G och det kan ju hända att han somnar där medan jag skriver det här. Vi måste börja vänja G vid att somna själv. Läsa saga, sjunga sång, ligga kvar i två minuter och sedan säga godnatt. För ett tag sedan gjorde jag så och det funkade, men sedan har vi kommit ifrån det igen. Det blev mer tid för oss då, mer tid för oss.

Det personliga är politiskt tänker jag och tänker på att  vi inte hinner se en serie ihop, kanske inte ens Rapport, för M ska upp och jobba så tidigt, oftast, och han kom hem så sent, och G somnar senare ändå så vi orkar inte. Imorgon ska han visserligen inte upp tidigt alls, för vi är alla lediga, men kanske orkar vi inte ändå - det är fredagskväll och vi har städat. Energi har använts och ja, nu är det kväll. 

Ibland blir jag så trött av att projektleda hela projektet familj, vardag, hus och hem, att jag storknar och klagar. Ibland blir jag arg. I veckan klagade jag: Jag orkar inte ta hand om allt. Så här är min dag, sa jag till M och skrev upp ett dagsschema, så han tydligt skukle se hur mycket tid jag lägger varje morgon på att väcka mig själv, duscha, väcka G, få i båda frukost, klä på osv, tills vi till slut cyklar iväg, cykla över broar och berg och ända till förskolan. Väl där: låsa cykeln, ta oss upp till förskolan, lämna, tillbaka, kanske handla något på vägen till jobbet, jobba... cykla och hämta, cykla hem, fixa middag, leka med G och sedan är klockan vips sju. Se på barnprogram, eller plocka på med något (köket, leksaker...) medan G ser på barnprogram. Och sedan är klockan kvart i åtta och lillungen behöver börja lägga sig. 

Vi borde ha bil, sa han, så vi slipper cykla så långt. Du borde inte låsa cykeln, om det tar tid... och fler liknande saker sa han. Mitt svar var att jag tycker om att cykla, och självklart låser jag min dyra cykel för det tar ungefär 15 sekunder totalt, men det jag vill ha, det enda jag behöver är lite mer jämn fördelning av ansvaret och arbetsuppgifterna i hemmet. Det såg faktiskt ut som om en polett trillade ner, men vad vet jag. En kollega har samma dag berättat att hon får tre timmars fritid, vilket hon lägger på handarbete, varje dag i utbyte mot att hon tar det större övergripande ansvaret i familjen... Det skulle jag aldrig kunna få, känns det som. Bara Ms schema omöjliggör detta, och att G fortfarande är ganska liten. Men kanske kommer det en tid, kanske...

Så kommer fredagen och då det städvägrades förra helgen och den ansvarige (inte jag) inte tagit tag i det under veckan, tvingar jag fram en städning där alla måste delta och belöningen är fredagsmys med glass. Jag tar på mig rollen som specialpedagog, då jag är den enda med pedagogisk utbildning och då jag varken orkar bråka eller fixa allt själv. M instrueras i hur han ska instruera G och meningen är att de ska plocka leksaker medan jag plockar köket, då jag redan plockat en hel del från golvet och Det Tar Aldrig Slut. M tröttnar och tycker G hjälper till för dåligt, jag vet att fokus på målet som morot (glass), dela in uppgiften i små hanterbara steg och ge kontinuerligt beröm är det enda som funkar. (Nu måste vi städa upp det här så att vi kan få glass sedan, för idag är det fredag och vi har längtat efter glass hela veckan, och nu ska vi se - ser du någon dinosaurie med lång hals? Var ska den ligga? Bra! Precis där ska den ligga!) Ja, jag kräks litegrann mentalt på mig själv när jag hör min egna överpedagogiska röst säga detta. Lägg ner morsan, liksom! Men, som sagt: jag orkar varken bråka eller ta allt själv - och jag vill gärna, gärna, väldigt gärna ha ett rent hus inför helgen. Det hade varit Så Skönt! 

Och till slut, efter mycket om och men och uttalanden om hur urbota Tråååkigt det är att städa och att här ska man minsann städa hela tiden, alltid är det nåt, (ända till Kina och den dåliga kvalitén på dammsugaren dras resonemanget) är hela huset städat, eller ja: åtminstone alla golv. Och det är undanplockat på köksbordet. Soffan är i ordning...  Och då tar G och jag oss varsin glass och sedan en ficklampepromenad i mörkret, medan M sjunker ner i soffan och googlar snygga bilder att rita av. Sedan ser vi på Mumintrollet och M och jag gör tillsammans en analys av de könade aktiviteterna (Vår i Mumindalen: mamman lagar mat till alla hela tiden och låter snäll och lugn vad som än händer, hon läker till och med det förvandlade mumintrollet med sin omtanke och kärlek. Barnen leker hela tiden. Alla vuxna män är fullt upptagna av sina hobbies: pappan skriver på sina memoarer, Snorken försöker uppfinna ett flygande skepp och Hemulen letar med stor iver efter blommor. Som pricken över i-et vill bara den där Snusmumriken röka pipa och resa och fiska och ta det lugnt, utan ansvar för någonting mer än sig själv...)

Och så är det fredagskväll och mörkt och sent och rent, och jag ska se om M har somnat djupt eller om han ändå vill se ett avsnitt av mig av serien vi följer just nu: Tunna blå linjen. Vilken serie följer du? Och hur får du ihop vardagen, egentligen?

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!

Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeón - alltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

Vintercyklingens dag - mina tips

Idag är det tydligen vintercyklingens dag och den kan vi passa på att fira med några vintercyklingstips tycker jag.

Vi har cyklat varje dag sedan sommaren 2018, då vi flyttade hit till västkusten. Just den här vintern har det känts lite extra segt kan jag medge då det varit mörkt (det är det alla vintrar), grått, blåsigt och blött för att sedan bli kallt, snöigt, och halt. 

Mina bästa tips för att vintercykla är: 

Dubbdäck - Jag låter en närliggande cykelverkstad sätta på och ta av dubbdäcken på min cykel för att slippa krångel. Det kostar några hundralappar men det är det värt. Byt till dubbdäck innan det blir halt, kanske i oktober eller så.

Sadelöverdrag - eller vad det heter. Ett fodrat överdrag med ulligull på, så du inte blir så kall.

Reflexväst - Skaffa en bra reflexväst för att synas bättre både i mörker och under dagtid. Särskilt viktigt är det med reflexväst om du, som jag, ibland cyklar på bilvägar. De gula västarna syns bäst på dagen, medan det är det reflekterande materialet som syns bäst i mörker har jag märkt. Det finns en mängd olika nu, t ex en nätt liten sele som bara består av reflekterande band, eller en mer heltäckande väst i endast reflekterande tyg, om man nu inte satser på de vanliga gula. Köp en som du känner för att ha på dig, och ha den på dig!

Belysning - Se till att din cykel har ordentlig belysning både fram och bak. Kontrollera även att du har tillräckligt med reflexer (dvs en vit fram, en röd bak och några gula på ekrarna)

Tunn mössa - När det är minusgrader har jag två tunna mössor. En i något slags vindtätt material och en yllemössa. Det viktiga är att de får plats under hjälmen, och samtidigt värmer. Man får prova sig fram.

Använd hjälm! Skaffa en hjälm du tycker om och som du kommer använda, och som passar dig. Låt försäljaren i en cykelaffär guida dig!

Vantar - tyvärr har jag inte hittat de optimala vantarna än utan kör med tumvantar i älgskinn fodrade med ull + fingervantar under, men det finns säkert bättre lösningar. Fingrarna är de jag fryser mest om nu när det är minusgrader. Tumvantarna stoppar jag i termobyxefickorna när jag måste göra mer pilliga saker, så att de värms upp av mina ben under tiden.

Termobyxor - ha termobyxor eller regnbyxor beroende på om det är kallt eller blött. När det varken är kallt eller blött har jag vindbyxor. Man vill ju inte frysa... 

Bra jacka - beroende på cykel blir man mer eller mindre varm. Jag som cyklar elcykel blir inte särskilt varm alls, då motorn gör en del av jobbet. Därför har jag en riktigt tjock dunjacka på mig, men ylletröja och en del andra lager under. Man får prova sig fram helt enkelt så att man hittar de kläder som passar en för ens cykelvanor.

Cykelvagn - Skjutsar du ofta barn med cykeln rekommenderar jag varmt en cykelvagn, för att skydda barnet mot väder och vind. Vi köpte Thules billigaste och har ett liggunderlag underst, samt fleecefilt i som vår son kan ha över benen. När det är riktigt kallt värmer jag en vetekudde strax innan vi ger oss av på morgonen, som han får sitta och gosa med.

Och sist men inte minst: Ta det lugnt! Tänk på att det kan vara halt var som helst, och sakta alltid in innan du svänger. Tänk också på att du som cyklist varken syns eller hörs särskilt väl, så ha alltid god uppsikt på annan trafik, såväl bilar som fotgängare. Använd ringklockan och sakta in innan du passerar någon gångtrafikant, man vet aldrig om de råkar ta ett litet snett steg ut mitt framför dig just när du tänker cykla om...

Vintercyklar du? Om inte: skulle du kunna tänka dig att prova? Dela gärna med dig av dina tankar och tips så blir jag glad!

Fin fredag

Efter en, av olika anledningar, mycket påfrestande vecka är jag så grymt tacksam över denna fina fredag som jag har haft med min gulliga gullunge, i solen, i snön och framför brasan inne. 

Snön vräkte ner natten till måndag men ändå tänkte jag att det var en god idé att cykla till förskolan. Jag kom dock inte längre än till busshållplatsen innan jag gav upp. Det gick helt enkelt inte att cykla med värdighet på en oplogad väg (på den lilla ön där vi bor)  eftersom cykeln slirade och skar igenom det av bilarna något tilltryckta snötäcket längs stora vägen. När jag såg att även bron från ön var vit valde jag att avsluta cykeläventyret där och ta skolbussen istället, till Gs stora förtjusning. Väl framme promenerade vi från busshållplatsen till förskolan och sedan var det bara för mig att promenera tillbaka på saltad bilväg till jobbet. Jag var ganska slut när jag kom fram, och än mer slut när vi kom hem på måndagskvällen efter att ha gått upp till förskolan, väntat, väntat, väntat på bussen, tackat nej till bilskjuts av en förvånad Mala och sedan hjälpt pappa busschauffören att backa sig ur en rondell där han fastnat på grund av att han fick stanna då det kom en hel del bilar, colándose. (Colarse betyder knö sig. Finns det något rikssvenskt? Tränga sig före, ja. Men det är ju tre ord! Colarse är bättre, bara ett ord!) Sicken tur att det var just pappa som körde bussen vi fick åka med! Det tyckte G var extra kul! Och tur för honom att vi kunde hjälpa honom att backa sig ur sliret i rondellen. En buss som backar har nämligen ingen sikt direkt bakom sig. Därför behöver någon hjälpa till att titta!

På tisdagsmorgonen var G snörvlig, och då var det väl bara att vabba. Samtidigt ville jag så gärna till jobbet. Jag hade ett möte på tisdagen och ett liveundervisningstillfälle på tisdagen som jag skulle hålla i. Två timmar grammatik live med elever, första gången. Tisdagen, onsdagen och torsdagen löste vi så att M jobbade sitt morgonpass och sedan byttes vi av. Min tanke var att jag skulle arbeta heltid, fast senare på dagen, men det orkade jag bara en dag. De andra två dagarna jobbade jag halvdag och vabbade halvdag och sedan hade jag väl tänkt lämna G på förskolan idag, men då snoret inte gett med sig fick han vara hemma en dag till. Två symtomfria dagar är det ju som gäller nu i och med covid. Men det är fasen svårt att avgöra tycker jag! Idag var han snorig och gnällig på morgonen men har sedan varit pigg och glad och snorfri! Så nu hoppas jag att han håller sig sådan under helgen så att vi kan lämna honom på förskolan på måndag som vanligt. Ett pussel, alltså!

Men det var inte veckan utan fredagen jag skulle berätta om! Fredagen som är idag. Den började med att jag tände en brasa och sedan försökte hålla liv i denna brasa hela dagen. Varmluftspumpen är på och sakta men säkert stiger temperaturen i villan på den karga, snötäckta ön. M tätade några dörrar igår och idag fick en riktig uppfinnare rycka ut och göra ett lock till köksfläkten där det förekommer kallras. G och jag var inne hela förmiddagen men efter lunchen (linsgryta och matvete) gick vi ut och pulsade i snön. Jag åkte pulka några gånger, och G åkte en gång med mig. (Det är som om han inte riktigt fastnat för pulkaåkning, trots att han hade en riktigt pulkadag på jullovet...) Sedan gick vi ut på en liten miniutflykt över snötäckta klippor och satte oss på en sten och åt en gemensam bit av världens godaste chokladkaka, samt delade på en apelsinfestis. Sedan åkte vi lite mer pulka för att till sist gå hem. 

Barnet gick med på att läsa saga i hans säng och det var så skönt att få sträcka ut sig en stund! Dock tröttnade han innan Mamma Mu ens hunnit sätta upp sin gunga i skogen och jag försökte sova en liten ministund, vilket avbröts av att G bröt sig in i  förrådet och började röja runt, varpå jag bad pappan se efter sitt barn en stund så att jag skulle få vila. Denna vila bestod i att jag låg på min säng och att G hoppade i sängen bredvid. Hej och håååå... Han la sig även att läsa för mig ur min bokcirkelbok, upp och ner. Det var så sött att jag började fnissa! 

När jag kände mig utvilad och G hade hoppat av sig tog jag tag i mitt första så-projekt. De penséfrön jag sparat sedan i somras skulle få hoppa ner i varsin gammal plastförpackning med såjord! Solen sken in så fint där uppe där jag har min frösådd-plats och det kändes himla vårigt och mysigt att få strö ut (säkert alldeles för många) pyttesmå penséfrön över jorden, täcka med ett supertunt lager jord (ev. gjorde jag fel här, läste sedan att de ska vara otäckta) och vattna underifrån (lärt mig på youtube). Tydligen ska penséfrön gro efter 5-15 dagar, så nu är det bara att vänta! Det ska bli så spännande att se om det lyckas! 

När fröna väl var sådda var det dags att bada skumbad tyckte G - och så gjorde han det, medan jag värmde mig framför brasan och åt en portion havregrynsgröt för att få upp energinivån inför matlagningen. Köttfärssås och spaghetti blev det. Utan rotselleri (!) men med skogschampinjoner som jag glömt att jag hade. Det blev faktiskt gott, trots att det kändes främmande att inte ha min kära rotselleri i såsen. G och jag åt så vi storknade och sedan ordnade G en hinderbana och sprang och hoppade runt runt runt. Efter detta: Dans till Gua-gua-sången (Bara vara mig själv av Laleh) och till Brinn-sången (Kärleken väntar, Kent). Sedan var det dags att lugna ner oss lite tyckte jag och G och jag hade fredagsmys i soffan till Bolibompafamiljen tills dess att M kom hem från jobbet igen. 

Ja ni! Denna vabbdag behövde jag verkligen. Jag behövde bara få vara hemma med mitt barn. Ta det lungt, göra trevliga saker och vila upp mig. Samtidigt är jag glad att G verkar vara frisk igen och så hoppas jag att jag nästa vecka kommer ha mer energi och ork att jobba som en liten iller medan G kan vara på förskolan och röja loss i snön och med förskolekompisarna. 

Hoppas ni får en himla fin helg! Ta hand om er!