Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?