Vilken bra helg!

Vilken härlig helg vi har haft! Det är söndagskväll och jag känner mig nöjd och glad med helgen. Nu tänker jag avsluta den med att sitta framför brasan och se Gifta på låtsas eller vad det heter. Det är min egen-mys-serie, som passar bra att se de kvällar M lägger G och ska gå upp tidigt, tidigt morgonen efter. 

Men helgen var det ju! Lördagen innehöll omplantering av mina pensébebisar, vilka alla såtts i vindruveaskar, men nu fick flytta till egna eller nästan egna småkrukor och även flytta in i det svalare och ljusare rummet (ateljén). Detta fick jag göra helt ifred, vilket var ljuvligt! Sedan minns jag inte vad som hände mer innan lunch men efter lunch tog vi cyklarna och cyklade över till grannsamhället och käkade våfflor med mina föräldrar i deras uterum, på avstånd. G slickade i sig sylten och tog max tre pyttetuggor på sin våffla, men han smakade i alla fall! Sedan spelade han och M boule på gräsmattan (någon egen variant, antar jag) medan jag konverserade mina föräldrar om allt möjligt, till exempel om Ivar Aasen, ni vet. Inte för att jag mindes vad han hette mer än Ivar A (typ Amundsen) men att det var han som "uppfann" nynorskan, det försökte jag redogöra för. Sedan cyklade vi hem var och en sin egen väg (G och M tog alltså vägen om affären) och jag fick en pratstund med en vän på bron. Det var fint. 

Det enda som var jobbigt var att jag valt att prova min gamla cykel (inte så gammal i och för sig) som inte har varken motor eller batteri. En helt vanlig damcykel, alltså. Det var hemskt! Jag är alldeles för van att cykla elcykel, eller om det är så att det verkligen är något fel på denna cykel, men det tror jag nog inte ändå. Det är nog jag som är otränad... och ovan att inte få den där extra energiimpulsen vid varje trampning. Vädret var vackert och det blåste bara "lite grann" med havsbandsmått mätt. 

Väl hemma ville jag inte gå in så G och jag började röja lite i trädgården. Jag ryckte bort gräs (=ogräs) från en rabatt och G krattade lite på måfå. Plötsligt dök en grannpojke upp, som inte är här så ofta då hans farföräldrar har huset endast som sommarställe. Grannpojken och G kommer så fint överens tycker jag och genast kom han över och hoppade hinderbana i vår trädgård tillsammans med G. "Jag kom först!"  ropade grannpojken triumferande. "Jag kom sen!" ropade G lika glatt. Min lille pojke! Qué inocente eres... Vi gick en sväng till lekplatsen och sedan skulle grannpojken och grannfarmorn gå och köpa apelsiner på lillaffären här på holmen och då gick vi med. Det var succé. Pojkarna höll varandra stundvis i handen (på farmorns initiativ). Några söta kort av de unga tu fick vi också, att visa grannpojkens mamma. 

Sedan var Tove helt slut, men då var det dags att laga mat. Klockan hade hunnit bli halv sex och ingen middag var initierad. Jag lagade köttfärssås och spaghetti (helgstandard här) och vi åt med god aptit.

Dagens dag, söndagen den 21/3 har handlat mycket om att vandra. Vid klockan nio gick jag ut en lång promenad på 1,5 timme och pratade i telefon med M i Umeå. Högt och lågt: VHS, semesterresor och nutida barnprogram avhandlades bland annat. Och plötsligt då jag klättrat upp på den yttersta utposten av ön såg jag att någon byggt ett hus. Ett hus här? På klippans kant! Vad kan detta vara? Efter en liten stunds undersökning förstod jag att det var ett fågelskådarhus och  gick in. Helt nybyggt. Sågspånen låg kvar i klippskrevorna. 

När jag kommit hem igen informerade jag G och M om min upptäckt och det beslutades om en eftermiddagsutflykt dit, med kanelbulle och festis. Mala bjöds in och vi begav oss alla iväg efter en mycket näringsriktig lunch bestående av hemlagat potatismos och industrilagade kalkonköttbullar. Från fågelhuset kunde vi kika i kikare och fota med zoom-kameran. Några ejdrar såg vi och några skarvar. Det blåste rakt in och fikat fick intas i lä, nere vid en badplats. En av mina favoriter. Sedan vandrade vi hem igen och G orkade faktiskt hela vägen. Han och M hade varit ute innan lunch och slängt återvinning, vilket också är en ganska rejäl promenad för en fyraåring. Ja, jag är imponerad - men inte förvånad att han somnade som en stock nu vid åtta.

Ejdrarna verkade sova på vågorna

Ja, men det var väl den helgen det. En himla bra helg. Vi orkade till och med städa till slut, så nu är det rent också. Härligt! Hoppas ni haft en minst lika fin helg som jag! Nu: Gifta vid första ögonkastet, sjögräschips, vatten och brasa. Tjofljöt!

Vilda fantasier och vårpepp

Sommarrudbeckia Rustic Dwarf och Blåklint Blue Boy, juli 2020.

För ett år sedan byttes tågreseplanering mot fröer och kanske är det något  visst med årstiden, med ljuset som återvänder eller så är det något i vaccinet som inger hopp. Vi har börjat fantisera om att åka till Spanien igen. M längtar verkligen. Han har inte träffat sina föräldrar sedan de var här på Gs treårsdag, 2019. Vi har inte varit i hans hemby sedan påsken 2019. Det kommer att ha gått över två år när vi väl kommer dit. Alla barn kommer att ha blivit så stora, inte minst G. Han kommer vara som en annan unge för dem. Två och ett halvt år är stor skillnad mot fem... Ja, dubbelt så gammal som sist kommer han vara. Galet! 

Kanske sätter jag för mycket hopp till vaccinet och att vi plötsligt ska kunna ta några tåg genom Europa för att till sist landa i La Palma del Condado och därifrån åka bil till vår by. Kanske kan det inte bli så på länge än? Jag kan ändå inte låta bli att fantisera. Vilda fantasier om tågvagnar med lagom mycket folk och så Europas landsbygd som susar förbi utanför. Höstvackra träd. Hösten kommer att ha kommit kortare ju längre ner vi kommer, tvärtom mot våren. Om vi nu alls kan ta oss iväg. Om det nu alls blir till hösten. (Bara för att vi två vuxna boendes i Sverige blir vaccinerade (när det nu blir) är det inte säkert att resten av Europa hunnit bli det och då kanske man vill och bör undvika onödigt resande, även för de vaccinerade, och kanske är gränser stängda... och hur blir det med barnet som inte kan vaccineras? Ja, fortfarande är det många frågetecken och mycket osäkerhet... inget kan planeras än, men det kostar ingenting att fantisera!)

Nu alldeles nyss hittade jag en sak som jag länge saknat så mycket att jag blivit frustrerad: nämligen någon slags lista över olika tåglinjer i Europa. En lista över vilka tåg som avgår från en viss station en viss dag, dess ändstation samt alla stationer det passerar går nämligen att hitta på interrail-appen. Man väljer "Stations" i menyn längst ner, sedan i "From" skriver man in vilken station man vill resa från (logiskt) och vilken dag och tid. Sedan kommer alltså alla de tåg som går från denna station upp, vilken som är dess ändstation, hur lång tid det tar att resa dit och väljer man då det tåg som har ändstationen längst bort (mitt syfte med detta sök är nämligen att hitta direktlinjer och komma "så långt som möjligt" på dem) får man först se i en lista på alla de stationer tåget passerar samt vilket klockslag det passerar dessa. Sedan kan man välja "View on map" och se detta på en karta, om man t ex inte vet var Frankfurt ligger. Sedan antar jag att man kan fortsätta så här: skriva in Frankfurt, se vart tågen går och sedan nästa och nästa station tills man är framme. Så här ser det ut:

Hur bra som helst men samtidigt lite klurigt. Vi, som reser med barn, vill inte resa för länge under en och samma dag, samtidigt vill vi komma så långt som möjligt per resa eftersom vi inte vill lägga fem dagar på resan helst, som sist. Det blir eventuellt lite svårt att passa in allt så att resdagarna inte blir alltför långa och sena, osv. Kanske är fem dagar ändå det bästa? Vi får väl se.

Annan vårpepp då? Jo, det var väl fröerna då. Syrran och jag har beställt oerhört mycket frön, mest jag faktiskt, och vissa av dessa har jag packat om och skickat till syrran. I helgen orkade jag sätta en andra sådd (den första bestod i egen-tagna penséfrön (ett experiment) samt myskmalva som visserligen växer vilt här så jag vet inte varför jag orkar så dem).  Denna andra sådd blev det rädisor ute (nu kommer snart en snöstorm, så vi lär väl se om de fixar det - de har inte grott än så...),  rosenskära, sommaraster, praktvädd, isländsk vallmo och säkert något mer som jag glömt. En hel massa små byttor (avklippta förpackningar) blev det, och de alla står och trängs på ett och samma plastlock som jag lånat av M. Locket är bra för det har en liten kant och då kan man vattna underifrån. Redan idag ser jag att vissa av fröerna grott och börjat skicka upp små böjda skott. Vad smarta de är växterna som krokar till sig när de ska tränga upp ur jorden! I det korta programmet "Odlingen" kan man lära sig mer om hur ett frö kan bli en blomma. Häftigt faktiskt!

Även detta år ballade jag ur totalt när jag skulle beställa fröer. Det blev alldeles för många och alldeles för många olika också, antagligen. Följande sorter har jag köpt: 

Sorter jag provat förut: Blåklint, Jätteverbena, , Bondböna, Sommarmorot, Rosenskära 'Early Summer', Sommaraster 'Amerikansk Busk', Praktvädd, Rädisa, Sommarmalva, Buskkrasse,  Körsbärstomat 'Vilma' och Sommarrudbeckia 'Rustic Dwarf'.

Sorter som är nya för mig: Vintersallat, Pak Choi, Vintermorot, Djungelgurka, sibirisk vallmo ”Iceland Mixed”, Allium, Sömntuta, Broksporre 'Flamenco', Spenat, Brytsockerärt,  Körsbärstomat 'Artisan Golden Bumble Bee', Tusensköna 'Habanera White with Red Tips', Körsbärstomat 'Black Cherry', Trädgårdsjättevallmo 'Brilliant' och  Fjädervallmo 'Danebrog'.

Myskmalva och ringblommor, augusti 2020

Vi får väl se vad som tar sig och om trädgården blir lika rikblommande som förra året. För att undvika att balla ur så här mycket nästa år ska jag göra allt jag kan för att ta vara på fröer från mina blommor det här året. Jag ska även göra slag i saken och vinterförvara jätteverbenan frostfritt i förrådet. Denna vinter tyckte jag att det aldrig blev någon vinter så den fick stå kvar i sin kruka där ute, men så kom snön och sedan en hel massa minusgrader och då dog den. Nu är den torr och grå och - död. Fröer från mina många ringblommor har jag dock sparat, så dessa kommer jag så direkt ute när det känns som läge för det. I april kanske? Fröer från förra årets malabarspenat har vi också i mängder, så det kan mycket väl hända att det blir några plantor även av denna roliga och ätliga växt. 

I helgen vårbrukade G och jag våra två pallkragar, men jag undrar hur långt de kommer räcka. I dessa vill jag främst odla ätliga växter. De frön till ätliga växter jag har nu är: squash, pumpa, morot, rädisa, bondbönor, sockerärt, spenat och vintersallat. Dock kommer allt detta inte odlas samtidigt. Rädisorna kommer först och sist kommer vintersallaten. Men ändå... Nej, det kommer inte räcka. Bondbönorna och sockerärterna får nog hitta en annan plats, när jag tänker efter. Kanske där jag hade mina sommarrudbeckior förra året? Eller kanske i "skräp-rabatten" där det inte blev någonting annat än akleja, gräs och några purpurklätt. Ja, men det löser sig nog... Det är tur att det är skoj att  gräva! Synd bara att ryggen blir så mör. Jag får ta lite i taget och kanske få hjälp av M eller så... 

Ja, våren: du kommer med ljus och vilda fantasier. Du kommer med fröer som gror och soldamm i rummet. Du kommer med snöstorm i övermorgon men sedan, sedan kommer du väl hit på riktigt kära vår? Det hade varit så trevligt!

420 månader

Så fyller jag, och mordet på Olof Palme, 420 månader. Mördaren är utpekad - men var det verkligen han? Och jag har blivit vuxen på riktigt. Eller?

Några tjugoåringar passerade på gatan här utanför i helgen. De hade tittat på solnedgången på en klippa. De hade kameror och stativ och lite för tunna kläder. Vad glada de såg ut! Vilken tur, för glad ska man vara när man är i den åldern, sa jag. Glad och ute på galej med sina vänner, på en klippa vid havet. 

Men hur gammal är jag egentligen? Det var ju nyss jag var tjugo! Det känns åtminstone nyss. Så inser jag att femton år har gått och tycker först det är lite sorgligt men sedan att det är bra. Så mycket bra jag har hunnit göra och vara med om under dessa femton år; bott i Spanien i några omgångar, lärt mig dansa lindy hop, träffat en man som jag tycker om och fortfarande är tillsammans med, fått en underbar son, flyttat till Norrland och flyttat därifrån och verkligen inte minst: utbildat mig i fem år vid ett universitet och även fått en tillsvidareanställning på en arbetsplats där jag trivs. Jag har till och med blivit moster!

Det slår mig hur olika perioder i livet verkligen är olika perioder av livet, på det sätt att de präglas av olika saker och problem, kanske rentav teman. Ett tag är det problem att hitta en lämplig livskamrat, ett tag undrar man om man någon gång ska kunna bli gravid trots extremt oregelbunden ägglossning, ett tag undrar man var man ska bo och sedan plötsligt bor man där, lämnar och hämtar på förskola och har en skäggig typ som kramar en när man ber om det. 

Om olika tider i livet präglas av olika problem eller frågeställningar så kan man också lära sig att tänka att dessa problem kommer lösa sig, på ett eller annat sätt, och livet kommer gå in i nya perioder. På något sätt kommer jag att få veta om jag får ett barn till eller ej, och vi kommer på något sätt hitta ett boende som verkligen är vårt (och som vi äger), ett hem att leva i under många många år, förhoppningsvis. 

De femton åren som passerat sedan jag var tjugo har på många sätt varit bra, och på andra sätt varit tuffa. Men det är väl det som är livet? 

Det personliga är politiskt

Det är fredag kväll och jag vet inte hur längesedan det är vi senast satt i soffan tillsammans, M och jag, och tittade på en serie eller en film. För längesedan, känns det som. Mer än en vecka, säkert två. Jag längtar efter att få göra just det: sitta tillsammans i soffan och känna att båda vill och orkar se en serie, att vi hinner, inte måste upp så tidigt. Kanske blir det av ikväll, kanske inte. M nattar G och det kan ju hända att han somnar där medan jag skriver det här. Vi måste börja vänja G vid att somna själv. Läsa saga, sjunga sång, ligga kvar i två minuter och sedan säga godnatt. För ett tag sedan gjorde jag så och det funkade, men sedan har vi kommit ifrån det igen. Det blev mer tid för oss då, mer tid för oss.

Det personliga är politiskt tänker jag och tänker på att  vi inte hinner se en serie ihop, kanske inte ens Rapport, för M ska upp och jobba så tidigt, oftast, och han kom hem så sent, och G somnar senare ändå så vi orkar inte. Imorgon ska han visserligen inte upp tidigt alls, för vi är alla lediga, men kanske orkar vi inte ändå - det är fredagskväll och vi har städat. Energi har använts och ja, nu är det kväll. 

Ibland blir jag så trött av att projektleda hela projektet familj, vardag, hus och hem, att jag storknar och klagar. Ibland blir jag arg. I veckan klagade jag: Jag orkar inte ta hand om allt. Så här är min dag, sa jag till M och skrev upp ett dagsschema, så han tydligt skukle se hur mycket tid jag lägger varje morgon på att väcka mig själv, duscha, väcka G, få i båda frukost, klä på osv, tills vi till slut cyklar iväg, cykla över broar och berg och ända till förskolan. Väl där: låsa cykeln, ta oss upp till förskolan, lämna, tillbaka, kanske handla något på vägen till jobbet, jobba... cykla och hämta, cykla hem, fixa middag, leka med G och sedan är klockan vips sju. Se på barnprogram, eller plocka på med något (köket, leksaker...) medan G ser på barnprogram. Och sedan är klockan kvart i åtta och lillungen behöver börja lägga sig. 

Vi borde ha bil, sa han, så vi slipper cykla så långt. Du borde inte låsa cykeln, om det tar tid... och fler liknande saker sa han. Mitt svar var att jag tycker om att cykla, och självklart låser jag min dyra cykel för det tar ungefär 15 sekunder totalt, men det jag vill ha, det enda jag behöver är lite mer jämn fördelning av ansvaret och arbetsuppgifterna i hemmet. Det såg faktiskt ut som om en polett trillade ner, men vad vet jag. En kollega har samma dag berättat att hon får tre timmars fritid, vilket hon lägger på handarbete, varje dag i utbyte mot att hon tar det större övergripande ansvaret i familjen... Det skulle jag aldrig kunna få, känns det som. Bara Ms schema omöjliggör detta, och att G fortfarande är ganska liten. Men kanske kommer det en tid, kanske...

Så kommer fredagen och då det städvägrades förra helgen och den ansvarige (inte jag) inte tagit tag i det under veckan, tvingar jag fram en städning där alla måste delta och belöningen är fredagsmys med glass. Jag tar på mig rollen som specialpedagog, då jag är den enda med pedagogisk utbildning och då jag varken orkar bråka eller fixa allt själv. M instrueras i hur han ska instruera G och meningen är att de ska plocka leksaker medan jag plockar köket, då jag redan plockat en hel del från golvet och Det Tar Aldrig Slut. M tröttnar och tycker G hjälper till för dåligt, jag vet att fokus på målet som morot (glass), dela in uppgiften i små hanterbara steg och ge kontinuerligt beröm är det enda som funkar. (Nu måste vi städa upp det här så att vi kan få glass sedan, för idag är det fredag och vi har längtat efter glass hela veckan, och nu ska vi se - ser du någon dinosaurie med lång hals? Var ska den ligga? Bra! Precis där ska den ligga!) Ja, jag kräks litegrann mentalt på mig själv när jag hör min egna överpedagogiska röst säga detta. Lägg ner morsan, liksom! Men, som sagt: jag orkar varken bråka eller ta allt själv - och jag vill gärna, gärna, väldigt gärna ha ett rent hus inför helgen. Det hade varit Så Skönt! 

Och till slut, efter mycket om och men och uttalanden om hur urbota Tråååkigt det är att städa och att här ska man minsann städa hela tiden, alltid är det nåt, (ända till Kina och den dåliga kvalitén på dammsugaren dras resonemanget) är hela huset städat, eller ja: åtminstone alla golv. Och det är undanplockat på köksbordet. Soffan är i ordning...  Och då tar G och jag oss varsin glass och sedan en ficklampepromenad i mörkret, medan M sjunker ner i soffan och googlar snygga bilder att rita av. Sedan ser vi på Mumintrollet och M och jag gör tillsammans en analys av de könade aktiviteterna (Vår i Mumindalen: mamman lagar mat till alla hela tiden och låter snäll och lugn vad som än händer, hon läker till och med det förvandlade mumintrollet med sin omtanke och kärlek. Barnen leker hela tiden. Alla vuxna män är fullt upptagna av sina hobbies: pappan skriver på sina memoarer, Snorken försöker uppfinna ett flygande skepp och Hemulen letar med stor iver efter blommor. Som pricken över i-et vill bara den där Snusmumriken röka pipa och resa och fiska och ta det lugnt, utan ansvar för någonting mer än sig själv...)

Och så är det fredagskväll och mörkt och sent och rent, och jag ska se om M har somnat djupt eller om han ändå vill se ett avsnitt av mig av serien vi följer just nu: Tunna blå linjen. Vilken serie följer du? Och hur får du ihop vardagen, egentligen?

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!

Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeón - alltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

Vintercyklingens dag - mina tips

Idag är det tydligen vintercyklingens dag och den kan vi passa på att fira med några vintercyklingstips tycker jag.

Vi har cyklat varje dag sedan sommaren 2018, då vi flyttade hit till västkusten. Just den här vintern har det känts lite extra segt kan jag medge då det varit mörkt (det är det alla vintrar), grått, blåsigt och blött för att sedan bli kallt, snöigt, och halt. 

Mina bästa tips för att vintercykla är: 

Dubbdäck - Jag låter en närliggande cykelverkstad sätta på och ta av dubbdäcken på min cykel för att slippa krångel. Det kostar några hundralappar men det är det värt. Byt till dubbdäck innan det blir halt, kanske i oktober eller så.

Sadelöverdrag - eller vad det heter. Ett fodrat överdrag med ulligull på, så du inte blir så kall.

Reflexväst - Skaffa en bra reflexväst för att synas bättre både i mörker och under dagtid. Särskilt viktigt är det med reflexväst om du, som jag, ibland cyklar på bilvägar. De gula västarna syns bäst på dagen, medan det är det reflekterande materialet som syns bäst i mörker har jag märkt. Det finns en mängd olika nu, t ex en nätt liten sele som bara består av reflekterande band, eller en mer heltäckande väst i endast reflekterande tyg, om man nu inte satser på de vanliga gula. Köp en som du känner för att ha på dig, och ha den på dig!

Belysning - Se till att din cykel har ordentlig belysning både fram och bak. Kontrollera även att du har tillräckligt med reflexer (dvs en vit fram, en röd bak och några gula på ekrarna)

Tunn mössa - När det är minusgrader har jag två tunna mössor. En i något slags vindtätt material och en yllemössa. Det viktiga är att de får plats under hjälmen, och samtidigt värmer. Man får prova sig fram.

Använd hjälm! Skaffa en hjälm du tycker om och som du kommer använda, och som passar dig. Låt försäljaren i en cykelaffär guida dig!

Vantar - tyvärr har jag inte hittat de optimala vantarna än utan kör med tumvantar i älgskinn fodrade med ull + fingervantar under, men det finns säkert bättre lösningar. Fingrarna är de jag fryser mest om nu när det är minusgrader. Tumvantarna stoppar jag i termobyxefickorna när jag måste göra mer pilliga saker, så att de värms upp av mina ben under tiden.

Termobyxor - ha termobyxor eller regnbyxor beroende på om det är kallt eller blött. När det varken är kallt eller blött har jag vindbyxor. Man vill ju inte frysa... 

Bra jacka - beroende på cykel blir man mer eller mindre varm. Jag som cyklar elcykel blir inte särskilt varm alls, då motorn gör en del av jobbet. Därför har jag en riktigt tjock dunjacka på mig, men ylletröja och en del andra lager under. Man får prova sig fram helt enkelt så att man hittar de kläder som passar en för ens cykelvanor.

Cykelvagn - Skjutsar du ofta barn med cykeln rekommenderar jag varmt en cykelvagn, för att skydda barnet mot väder och vind. Vi köpte Thules billigaste och har ett liggunderlag underst, samt fleecefilt i som vår son kan ha över benen. När det är riktigt kallt värmer jag en vetekudde strax innan vi ger oss av på morgonen, som han får sitta och gosa med.

Och sist men inte minst: Ta det lugnt! Tänk på att det kan vara halt var som helst, och sakta alltid in innan du svänger. Tänk också på att du som cyklist varken syns eller hörs särskilt väl, så ha alltid god uppsikt på annan trafik, såväl bilar som fotgängare. Använd ringklockan och sakta in innan du passerar någon gångtrafikant, man vet aldrig om de råkar ta ett litet snett steg ut mitt framför dig just när du tänker cykla om...

Vintercyklar du? Om inte: skulle du kunna tänka dig att prova? Dela gärna med dig av dina tankar och tips så blir jag glad!

Fin fredag

Efter en, av olika anledningar, mycket påfrestande vecka är jag så grymt tacksam över denna fina fredag som jag har haft med min gulliga gullunge, i solen, i snön och framför brasan inne. 

Snön vräkte ner natten till måndag men ändå tänkte jag att det var en god idé att cykla till förskolan. Jag kom dock inte längre än till busshållplatsen innan jag gav upp. Det gick helt enkelt inte att cykla med värdighet på en oplogad väg (på den lilla ön där vi bor)  eftersom cykeln slirade och skar igenom det av bilarna något tilltryckta snötäcket längs stora vägen. När jag såg att även bron från ön var vit valde jag att avsluta cykeläventyret där och ta skolbussen istället, till Gs stora förtjusning. Väl framme promenerade vi från busshållplatsen till förskolan och sedan var det bara för mig att promenera tillbaka på saltad bilväg till jobbet. Jag var ganska slut när jag kom fram, och än mer slut när vi kom hem på måndagskvällen efter att ha gått upp till förskolan, väntat, väntat, väntat på bussen, tackat nej till bilskjuts av en förvånad Mala och sedan hjälpt pappa busschauffören att backa sig ur en rondell där han fastnat på grund av att han fick stanna då det kom en hel del bilar, colándose. (Colarse betyder knö sig. Finns det något rikssvenskt? Tränga sig före, ja. Men det är ju tre ord! Colarse är bättre, bara ett ord!) Sicken tur att det var just pappa som körde bussen vi fick åka med! Det tyckte G var extra kul! Och tur för honom att vi kunde hjälpa honom att backa sig ur sliret i rondellen. En buss som backar har nämligen ingen sikt direkt bakom sig. Därför behöver någon hjälpa till att titta!

På tisdagsmorgonen var G snörvlig, och då var det väl bara att vabba. Samtidigt ville jag så gärna till jobbet. Jag hade ett möte på tisdagen och ett liveundervisningstillfälle på tisdagen som jag skulle hålla i. Två timmar grammatik live med elever, första gången. Tisdagen, onsdagen och torsdagen löste vi så att M jobbade sitt morgonpass och sedan byttes vi av. Min tanke var att jag skulle arbeta heltid, fast senare på dagen, men det orkade jag bara en dag. De andra två dagarna jobbade jag halvdag och vabbade halvdag och sedan hade jag väl tänkt lämna G på förskolan idag, men då snoret inte gett med sig fick han vara hemma en dag till. Två symtomfria dagar är det ju som gäller nu i och med covid. Men det är fasen svårt att avgöra tycker jag! Idag var han snorig och gnällig på morgonen men har sedan varit pigg och glad och snorfri! Så nu hoppas jag att han håller sig sådan under helgen så att vi kan lämna honom på förskolan på måndag som vanligt. Ett pussel, alltså!

Men det var inte veckan utan fredagen jag skulle berätta om! Fredagen som är idag. Den började med att jag tände en brasa och sedan försökte hålla liv i denna brasa hela dagen. Varmluftspumpen är på och sakta men säkert stiger temperaturen i villan på den karga, snötäckta ön. M tätade några dörrar igår och idag fick en riktig uppfinnare rycka ut och göra ett lock till köksfläkten där det förekommer kallras. G och jag var inne hela förmiddagen men efter lunchen (linsgryta och matvete) gick vi ut och pulsade i snön. Jag åkte pulka några gånger, och G åkte en gång med mig. (Det är som om han inte riktigt fastnat för pulkaåkning, trots att han hade en riktigt pulkadag på jullovet...) Sedan gick vi ut på en liten miniutflykt över snötäckta klippor och satte oss på en sten och åt en gemensam bit av världens godaste chokladkaka, samt delade på en apelsinfestis. Sedan åkte vi lite mer pulka för att till sist gå hem. 

Barnet gick med på att läsa saga i hans säng och det var så skönt att få sträcka ut sig en stund! Dock tröttnade han innan Mamma Mu ens hunnit sätta upp sin gunga i skogen och jag försökte sova en liten ministund, vilket avbröts av att G bröt sig in i  förrådet och började röja runt, varpå jag bad pappan se efter sitt barn en stund så att jag skulle få vila. Denna vila bestod i att jag låg på min säng och att G hoppade i sängen bredvid. Hej och håååå... Han la sig även att läsa för mig ur min bokcirkelbok, upp och ner. Det var så sött att jag började fnissa! 

När jag kände mig utvilad och G hade hoppat av sig tog jag tag i mitt första så-projekt. De penséfrön jag sparat sedan i somras skulle få hoppa ner i varsin gammal plastförpackning med såjord! Solen sken in så fint där uppe där jag har min frösådd-plats och det kändes himla vårigt och mysigt att få strö ut (säkert alldeles för många) pyttesmå penséfrön över jorden, täcka med ett supertunt lager jord (ev. gjorde jag fel här, läste sedan att de ska vara otäckta) och vattna underifrån (lärt mig på youtube). Tydligen ska penséfrön gro efter 5-15 dagar, så nu är det bara att vänta! Det ska bli så spännande att se om det lyckas! 

När fröna väl var sådda var det dags att bada skumbad tyckte G - och så gjorde han det, medan jag värmde mig framför brasan och åt en portion havregrynsgröt för att få upp energinivån inför matlagningen. Köttfärssås och spaghetti blev det. Utan rotselleri (!) men med skogschampinjoner som jag glömt att jag hade. Det blev faktiskt gott, trots att det kändes främmande att inte ha min kära rotselleri i såsen. G och jag åt så vi storknade och sedan ordnade G en hinderbana och sprang och hoppade runt runt runt. Efter detta: Dans till Gua-gua-sången (Bara vara mig själv av Laleh) och till Brinn-sången (Kärleken väntar, Kent). Sedan var det dags att lugna ner oss lite tyckte jag och G och jag hade fredagsmys i soffan till Bolibompafamiljen tills dess att M kom hem från jobbet igen. 

Ja ni! Denna vabbdag behövde jag verkligen. Jag behövde bara få vara hemma med mitt barn. Ta det lungt, göra trevliga saker och vila upp mig. Samtidigt är jag glad att G verkar vara frisk igen och så hoppas jag att jag nästa vecka kommer ha mer energi och ork att jobba som en liten iller medan G kan vara på förskolan och röja loss i snön och med förskolekompisarna. 

Hoppas ni får en himla fin helg! Ta hand om er!

Vårvinter på Västkusten

Eftermiddagssolens sista strålar träffar mig i ögonen när jag cyklar från jobbet till förskolan. Jag har inte ens tänt cykelbelysningen - så ljust är det! Iskristaller knastrar under däcken, men jag halkar inte en enda gång. När vi till sist kommer hem och svänger runt på  vår biltomma garageuppfart är det fortfarande ljust. "Nästa vecka kanske det är ljust till och med när vi åker till jobbet" säger jag till en förbipasserande granne. "Ja, det går åt rätt håll!" svarar han. 

En ljus dag som denna kan man unna sig att vara extra munter. Jag ringer Casa Annika på lunchrasten för jag tror att bara hon kan förstå, och vi pratar. Det är fint. Ingen har bråttom. Sedan jobbar jag en stund, försöker lösa ett problem genom att prata med en kollega, och efter samtalet måste jag bara ut. Det är så ljust! Solen skiner! Jag blir sugen på påskliljor. Men det är bara januari, påminner jag mig själv. Imorgon ska i alla fall G få välja en ny blomma till sitt rum från den lokala blomsterbutiken. Och en ny kruka, för nu är alla befintliga upptagna. Han ska få välja en blomma bara för att det är fredag, och bara för att vårljuset börjar komma tillbaka nu. Och eftersom vi inte kan fira det genom att äta på restaurang, eller något annat lyxigt, så får det bli en krukväxt istället. Jag hoppas han väljer en som blommar. Jag tror det! 

Frökatalogen ligger på köksbordet och pockar på min uppmärksamhet. G väljer några blommor, jag några andra. Djungelgurka vill jag testa i år. Och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf måste absolut komma tillbaka. Så är det bara! Blåklint... Ringblommor (till dessa har jag redan massor av frön från förra året). Ja, det är gratis att drömma. Men innan jag börjar så (tänkte börja med egna penséfrön, vad tror ni om det?) måste M röja upp bland sin "andra ateljé" på övervåningen och friställa ett bord, till mina frösådder. Och så måste ljuset leta sig in. Och sedan, sedan kan det bara gro!

För snart kommer väl våren? Vi säger väl det? Just nu är det mer av vårvinter - ett begrepp sydlänningarna och västkustborna inte känner till. Men åh så vackert det är: lite is längst in i hamnen, öppet vatten utanför, ett tunt lager snö lite här och var, isknaster under däcken. Så länge jag inte halkar är jag nöjd.