Ljuset

Så fick jag mitt samtal med barnmorskan om förlossningen. Vi pratade länge och väl och gick igenom hela förloppet noggrant utifrån journalen. Det var skönt! Det är så här en journalgenomgång ska vara, tycker jag. Hon sa att jag varit ordentligt sjuk men att jag ändå inte behövde undvika att bli gravid igen.

Och så har vi passerat mitten av november. Om en månad och några få dagar vänder det och det blir ljusare och ljusare ute. Jag lider inte så mycket av mörkret i år, känner jag. Kanske beror det på att det faktiskt är ljusare här än i Umeå, så här års. Kanske beror det på att jag inte hinner riktigt tänka på att det är mörkt. Jag cyklar, jobbar, cyklar igen och hem och laga mat och kolla på Pino med min fina son i soffan. "Kanske Pino?" säger han, som ett förslag. Och ja, visst! Det är klart vi ska kolla på Pino, för jag orkar ändå inget annat.

Så går dagarna. Inte en enda gardinstång sätts upp, inte en enda spetsgardin med blommönster inhandlas, inte en enda blombräda skruvas fast. Inga nya krukväxter, ingen duk till det lilla soffbordet i min salong på ovanvåningen. Istället ockuperas det lilla bordet av familjens konstnär och hans pågående kreationer i lera. Istället för att läsa, eller titta på något viktigt samhällsprogram ringer jag min vän när andra andningen infinner sig, eller syrran, eller mamma, eller pappa. Sedan blir klockan elva och hjärnan är helt slut och jag är helt trött och måste sova.

Ändå försöker jag fånga ljuset när det väl finns där. Två arbetsdagar i rad nu har jag gått ut på en liten lunchpromenad. Det är skönt att koppla bort helt och tänka på något annat. Första gången såg jag en svan, men idag var inte svanen kvar. Den kanske hade simmat iväg till sin kompis. Vem vet?

Jag försöker leva hållbart, tänker jag när jag går in efter dagens lilla promenad. Cykla, inte stressa, inte konsumera så värst, äta en del vegetarisk mat, vara med min familj. Det är så jag vill leva nu.

Hur vill du leva? Gör du det? Fångar du ljuset?