fredag 21 januari 2022

Bostadsmarknads-*#¤*/-%&*

Ouppnåeligt

Det känns just nu, i slutet av januari 2022 som att vi väntar på två saker: 1) bli sjuka i omikron, 2) hitta en bostad vi kan köpa. Nummer ett kommer gå snabbast och enklast, om ni frågar mig. För att "uppnå" det krävs ingen större ansträngning. G går ju på förskola och M jobbar ute bland folk, även om han sitter ganska skyddad. Själv jobbar jag ju själv, men går på ICA ibland när det är så lite folk som möjligt och ja, det är väl ungefär det sociala sammanhanget jag har... och så skridskoskolan då, men sist höll jag mig faktiskt på avstånd från allt och alla och tittade i min mobil efter hotell i Falköping (!). Inget mer att orda om omikron för tillfället alltså. "Alla" har det och snart får vi det. Så lär det bli. Punto y aparte.

Det som upptar allt för mycket av min tankevärld just nu är alltså bostadsmarknaden. Denna underbara marknad som jag inte förstår mig på, samtidigt som jag förstår mig på den allt för väl, och det jag främst av allt förstår är att vi inte lyckats spela våra kort särskilt väl, i spelet som den är. För att spela våra kort väl borde vi ha investerat i en lägenhet, eller sommarstuga eller vad som helst för flera år sedan! Vi borde ha sparat mer, skaffat oss yrken med högre lön (ingen av oss tänkte på lön när vi valde yrke!) och vi borde ha kommit en bit på väg nu när vi är en man och en kvinna i våra bästa år. Men! Samtidigt vet jag att vi inte kunde ha  gjort det! Vi var inte redo mentalt och vi var inte redo ekonomiskt. Fokus  låt oss säga 2011, var att få bo ihop överhuvudtaget i ett och samma land (Sverige) och att M skulle fatta att han  var tvungen att utbilda sig till något (annat än konstnär tyvärr) för att få jobb och lön efter flera arbetslösa år i Spanien. Lotten föll på bussförare och så himla asnöjd med det valet är han tyvärr inte, men han har åtminstone jobb och en lön inte så mycket lägre än min. Fokus sedan, när vi väl flyttat ihop där vid 2012 eller när det var, var att M skulle lära sig svenska, jag skulle gå ut lärarutbildningen och vi båda skulle få jobb. Då hade vi så låga inkomster att studenter med studiemedel var rika i våra ögon. Jag hade ett sparande, men det ökade inte särskilt mycket just under den tiden kan jag säga. Sedan flyttade vi till Tomtebo och bodde i en liten men fin lägenhet med utsikt mot skogen. Och fokus då var att få ett barn. Det tog ett år och plötsligt var han här: vår lille pojke! Fokus då? Ja, det fattar ni la själva... det var ju att llevar ese niño p'alante, alltså få ut honom från neonatal med "en fungerande matsituation", och sedan var fokus amma, titta på Falsk identitet, inte bryta ihop allt för mycket allt för ofta, åka till Spanien, börja jobba igen, hitta boende i Göteborg som blev boende på en liten vindpinad holme med svindyra hus och sedan hamnade vi här, efter det att huset vi bodde i blev sålt. Så mycket säkerhet hade vi på den där dumma bostadsmarknaden! Hade vi kunnat punga ut med drygt fem miljoner hade huset kunnat bli vårt, men det kommer vi kanske aldrig aldrig kunna. Vem vet?

(Samtidigt är jag glad över vår historia: vi lyckades flytta ihop efter två års distansförhållande Umeå-Andalusien, vi lyckades hitta en fin lägenhet med tallarna bakom, vi lyckades få barn, vi lyckades flytta närmre min familj, vi har lyckats hålla ihop.)

Okej, så vi kanske inte spelade våra kort "helt rätt" om man ser till vad vi inte har nu - en plats på bostadsmarknaden, men vi har i alla fall levt och upplevt, bildat familj, och fått bo på några olika fina ställen. När jag sökte lägenheter i Göteborg störde jag mig på att jag inte hade fler ködagar (jag hade 1900 dagar har jag för mig), nu stör jag mig på att vi inte har mer kontanter eller högre lön eller för den delen en köpt bostad i Sverige att sälja.

Stämmer min tanke att de som kom in på bostadsmarknaden för säg 10-15 år sedan fick låna mycket mer än vad man får nu? Nu får man låna max 85% av bostadens värde samt max 4,5 gånger sin årslön, säger banken. Himla tur att vi åtminstone har två löner då, tänker jag. Lånar man mer än 4,5 gånger sin årslön måste man amortera mer än 2%, tror jag. Ja, så är det skriver Finansinspektionen. Banken uttrycker det mer som att det inte går att låna mer än 4,5 gånger sin årsinkomst för då g år inte budgeten ihop. Men vi lever ju snålt? Är det banken som är snål eller är det jag som tänker fel? Samtidigt vill man inte placera sig i en dum skuldfälla. Det hade väl inte varit att spela sina kort rätt? Jag gillar att vara ekonomiskt smart, inte ekonomiskt osmart! 

Stämmer min tanke då att de som kom in på bostadsmarknaden för en del år sedan hade det lättare att komma in och nu har det lättare att byta upp sig? De säljer sina "små hus" för massa pengar, för dessa har ökat i värde flera miljoner, och sedan köper de ett "större hus" på ett "bättre ställe" och lever life! Är det så? Medan vi inte ens ha råd att köpa det lilla lilla huset, för vi valde att bo i hyresrätt, ha utsikt mot skogen och lajva villaliv på vindpinad holme. Så la vi våra kort i det stora spelet om en trygg bostad. Och här sitter vi nu: i mina föräldrar sommarstuga (åretrunthus) och hoppas att vi någon någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid kan hitta ett tryggt boende åt oss själva.

Nu har ni slutat läsa, va? Ja, men jag slutar inte skriva för det...

Varför all denna upprördhet just nu? Brinner det i knutarna? Håller mina päron på att kasta ut oss? Vad händer med huset på landet, förresten? Ja, med huset på landet händer det absolut ingenting. Ägarna säger att de ska renovera det sista nu när det börjar bli lite ljusare och energin återvänder så vi får väl se vad det betyder... Jag hoppas att det blir klart och att vi kan flytta in, för det är ett fint ställe, men ja... Vi har väntat ganska länge nu. Om mina föräldrar ska kasta ut oss? Nejdå, inte som det verkar. Samtidigt saknar de sitt hus lite verkar det som, men de inser också att de har två och vi har noll och att vi behöver tak över huvudet, så just nu bor vi här. Brinner i knutarna? Nä, hus kommer och hus går och någon gång blir det väl vår tur, men en sak som ni måste veta är att det varit helt dött på Hemnet typ hela vintern i det här området. Och nu när det änteligen kom ut ett hus i rätt by (denna), med okej läge (inte supernära vägen, men skuggigt på vintern) och dessutom till ett så kallat rimligt pris (för vårt lånelöfte) så ja, så gick det som det gick med det. Utgångspriset var 2,6 miljoner. Byggår: 1957. Allt i hela huset var från 1957. Besiktningsprotokollet tog aldrig slut, men det mest akuta var att byta tak och badrum. Vad kostar sånt? Tvåhundratusen totalt kanske? Och sedan var ju också avloppet från -57, elen från -57, riskkonstruktion i källaren, gammal veranda, gamla fönster i behov av renovering osv. Vi var och tittade på det som första par ut, men bestämde oss redan på kvällen att nej, det är ett för stort projekt för oss, även om vi antagligen skulle kunna vinna budgivningen. Antagligen? Pyttsan! Hur tänkte du där? Här har det suttit en hel massa människor hela långa mörka vintern och längtat ihjäl sig efter ett gediget och genuint eternithus i levande skärgårdssamhälle på Västkusten och så kommer jag här och vågar tänka att vi antagligen kan vinna en budgivning! Fel! Fel! Fel! Huset såldes igår för hisnande 4,4 miljoner kronor. Inte hisnande för de som köpte det då, såklart, säkert bara en spottstyver... men herrenadå. Hur många procent gick det upp? Någon som läst Matte C kanske kan räkna ut det åt mig? Tack!

Detta, allt detta, plus att M börjat dilla om att flytta till Spanien gjorde att det totalt rann över för mig imorse på cykeln hem från förskolan. Ska vi skita i allt och dra till Almonte? Hur blir det? Är det bra? Är det ens ett problem? Och Så Vidare. Tills jag i all min gråt och upprördhet gjorde det enda rätta och ringde min vän Leli, som ringde upp och vi pratade i en god stund. Hon som har erfarenhet av precis exakt rätt saker: bo med barn i Spanien + flytta med barn från ett land till ett annat, kunde försäkra mig om att det var en dålig idé att flytta till Spanien (i ett år, som jag tänkte) på alla sätt och vis. Och ja, hon har helt rätt: Jag skulle förlora min anställning, G skulle behöva anpassa sig till ny skola med helt annan pedagogik (tänker jag mig) och andra normer, t ex kring hur man ska vara pojke, jag skulle behöva bli autonoma, fakturera och vara först ut om skolan jag jobbar på skulle få ett sviktande elevunderlag. M skulle få sämre lön (är jag säker på), och så vidare. Så nej. Nej, nej. Inte det inte. Nej.

Ja, och nu är det kväll och jag har fått skriva av mig. Tack för att ni läste det lilla eller myckna ni läste! Hoppas ni har en fin helg! Och vet ni? Det lööööser sig. M kan sälja sin lägenhet i Spanien (säger vi) och vi kan söka något annat än Stora Vackra Villor på Västkusten. Kanske bostadsrätt att försöka göra bostadskarriär med. Går det, tro? 

Utförliga och nyanserade reflektioner lämnas vänligen i kommentarsfältet, enkelt och begripligt duger det med! 

Trevlig helg!

16 kommentarer:

  1. Blir nyfiken på M:s lägenhet i Spanien- vad tänker han/ni göra med den?
    Kan ni låna pengar av era föräldrar?

    Är ni överrens om hur och var ni vill bo framöver?

    Om ni vill göra s k bostadskarriär - börja från början, dvs en plats där ni kan trivas och ha råd med. Rätt självklart egentligen.

    Ni känns både rotade och rotlösa på något sätt.

    Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, du anonyma läsare! :)

      Jo, M:s lägenhet ska vi försöka sälja, är tanken. Lite svårt att rodda i på distans kanske, men vi har en som vi tror kan hjälpa oss. Har vi tur blir den såld och då får han ut en del pengar där och då ändras vår kontantinsats en del, vilket vore hjälpsamt.

      Vi är tillräckligt överens om hur och var vi vill bo. Vi tänker oss att bo kvar här i åtminstone tio år till, tills G gått ut högstadiet i alla fall, och sedan blir vi la kvar... Fast M är sugen på att bo i Spanien igen senare i livet, och det kan jag nog också tänka mig. Just nu känns det dock viktigast att hitta stabilitet, en bas, ett hem.

      Ja, det är nog smart att börja från början men i en bostad som ändå känns som om den kan funka i ganska många år framöver. Eller menade du "börja om från början" på en annan plats? För det orkar jag inte riktigt. Det handlar om det där med rotad/rotlös. Bra skrivet!

      Tack för dina lyckönskningar och din input!

      Radera
  2. Åkei. Huff. Har vært der! Har ikke så mye å nyansere med. Det er en slitsom situasjon å være i, det sliter på. Men heia heia! En dag løser det seg og man er glad for å ikke bo i et asbest-hus fra -57.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skönt att läsa att det finns fler som varit i detta och känner igen sig! Ja, det är lite slitsamt och framförallt osäkert, man undrar hur det ska bli, men samtidigt tänker jag att det löser sig. Vi har ändå ganska bra resurser på olika sätt, många har det sämre. Jag kände mig som supergnällig medelklass när jag publicerat detta. "Hemlös" medelklass, hehe...

      Radera
  3. Det här är mitt bästa tips: sitt still i båten, också benämnt som ha is i magen. Det säger vi hela tiden på mitt jobb. Vänta. Tålamod. Jättejobbigt, men ofta rätt att göra.

    I övrigt så vill jag säga en sak till: man kan bara spela sina kort med den informationen man har för stunden. I efterhand kan man analysera vad man borde gjort med den informationen man har nu. Men man gjorde det bästa man kunde med den infon man hade när det begav sig. Det är så lätt att vara efterklok, men det är ofta inte rättvist. Det lööööser sig, som du skrev! Puss min tofs <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så smart kommentar! Visste väl att du skulle komma med nåt smart! Tack! :D

      Ja, jag ska försöka ha tålamod och inte tänka för mycket, rusa på framåt i 120 osv.. får se hur det går.

      Radera
  4. Ja, bostad är ett jobbigt och svårt kapitel. Jag har inga bra råd att ge. Mer än att ni kanske vinner pengar eller får ett arv från Amerika... Skämt å sido. Vi köpte en lägenhet (2:a) i Sthlms innerstad när räntorna var 500% och INGEN annan köpte lägenhet. Nästan 70 kvm kostade då 330.000!!! Mycket pengar tyckte vi och ingen annan gjorde så dumt köp som vi... Min pappa sa när jag ringde hem och nästan grät att vi skulle bo kvar och inte vara så oroliga. Det löser sig. Det blir bättre tider. Och det blev det ju... Sammanfattning; det är svårt att göra rätt men ibland blir det bra till slut trots allt. Vi köpte sen en större lägenhet i samma trapp precis innan allt blev mycket dyrare så man ska ha tur också. Jag hoppas verkligen att det löser sig för alla som inte har bostad nu och inte har en massa fonder och aktier och pengar på banken eller rika föräldrar eller så. Alla måste ju ha en bostad! Och inte vråldyr! Stort lycka till och trevlig helg till dig med! /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, med facit i hand ser man att det löser sig tillslut. Bra att du ger mig lite perspektiv! Tack! :)

      Radera
  5. Ja, visst hade det varit bra att hoppa på bostadskarriären tidigare, men du förklarar ju tydligt varför det inte var aktuellt. Helt rimligt och normalt. Ni har ju i alla fall varit superduktiga och sparat, så nu kan ni ju i alla fall ge er in i leken, kanske inte direkt på drömhuset på dyra och populära västkusten, men det är ju bra att börja någonstans, så ni slipper den där situationen man är i när man hyr. Stor tur i oturen att dina föräldrar har ett extra hus ju, annars hade det varit riktigt illa. Även om ni får bo där tills det "löser sig" tycker jag ni ska satsa på något eget boende, om det så "bara" är en lägenhet eller ett radhus - eller ett hus, någon annanstans där det inte är så dyrt.

    Jag håller tummarna för att ni hittar något som känns bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tack! Tack för ditt stöd, Åsa! :)

      Radera
  6. Ja, jag känner igen mig i det du skriver om att analysera både vad man borde göra och borde ha gjort. Jag ångrar både att jag inte ställde mig i bostadskö redan i Spanien när jag började fundera på att flytta hem. det tog ju 10 år att få hyresrätten jag nu bor i men även att jag inte stod på mig lite mer att få lite ekonomisk hjälp till lån av mina föräldrar att köpa en liten 2:a när jag flyttade hem 2008, kollade på några för typ 1 miljon...hehe. Som minst dubblas i pris. Lgh som jag bor i nu, liknande kostar minst 3-4 miljoner... helt omöjligt som ensamstående. Fin kommentar om att man tar besluten/valen med infon man har.

    SvaraRadera
  7. Det lät väl som en ganska bra beskrivning av hur "somliga" gjort bostadskarriär. Men inte alla. Reglering av bostadslån är ju för att göra det mer rättvist (annars kan de med jobb låna hur mycket som helst och de utan jobb ingenting alls). Sedan vill ju ingen att bostadsbubblan ska spricka, och därför är regleringen lite för "mesig" kanske, och "folk/riksbanken" vill inte att deras hus/bostadsmarknaden ska sjunka i värde kanske?... Som när bostadsbubblan sprack i USA efter finanskrisen (där vem som helst kunde låna hur mycket som helst) och på Irland, i London och även Spanien drabbades med prisras på 30%. Där är det nog många människor som gick i personlig konkurs, eller där banken tog över huset, eller som förlorade sina sparpengar? Sedan tror jag att bostadspriserna steg mer under 70 och 80 talet än 2000 talet men jag kan inte statistiken för Sverige? Men det är väl olika marknader i olika länder. Under 90 talet hade ju Sverige sin första finanskris? Att äga en bostad är ju, även om det kan vara en mycket god investering, kan ju även vara en risk. Och absolut att unga idag har svårare att komma upp i samma levnadsstandard som sina föräldrar just på grund av bostadsmarknaden, men kanske även arbetsmarknaden kanske? Du får berätta mer när du lär dig mer. Jag har också undrat väldigt mycket "hur det kan komma sig att det kan vara så dyrt" och "vem är det som faktiskt har råd". Sedan finns det ju ibland utländska investerare som påverkar priserna, men det gäller kanske inte er bostadsmarknad? Hos oss reglerar man just nu AirBnB så att inte staden ska bli helt "öde".

    SvaraRadera
  8. Och det är ju dyrt att renovera, och ett stort projekt, som slukar pengar och energi.

    SvaraRadera
  9. https://blogg.avanza.se/hur-ska-man-tanka-kring-bostadspriser/
    Intressant ?

    SvaraRadera
  10. Skyhöga skulder bland hushåll i Sverige. Vad händer om räntan stiger. Om en person förlorar jobbet. Om man separerar. Kanske är det lika viktigt att trivas med sitt jobb som att bo i drömhuset. Och att barnet har kompisar kanske är värt att inte flytta. Vi bor i stan för att här är det högre löner. Och vi bor i hyreslägenhet för att barnet inte ska behöva byta skola. Ett annat bra sätt att höja sin inkomst är ju att byta jobb och att löneförhandla, men det tar ju energi det med, och kräver att man har tillgång till en större arbetsmarknad.

    SvaraRadera
  11. Jag vet hur det känns och lämnade nyligen Sthlm för hemstaden i södra Norrland. Delvis pga boendepriserna. 2008 var kontantinsatsen endast 10% och boenden var mycket billigare. Systemet är riggat för de som har. Håller med om att bankens uträkningar och krav för vardagskostnader är helt horribla. Och stänger många ute som faktiskt har råd.

    Lycka till och välkommen till Hälsingland om ni vill hitta bra boende till rimligt pris och arbetsmarknad för lärare och busschaufför är god.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...