Var ska vi bo?

Essensen av den norrländska drömmen.

Livsval. Ett av de största, förutom sysselsättning och familj, är nog bostadsort. När jag var liten och bodde i en förort till Göteborg var min högsta dröm att bo i Norrland, eftersom jag tyckte det verkade så romantiskt och härligt. Senare växte även en dröm om att bo i Spanien fram. Och visst är jag tacksam att jag följt mina drömmar och bott i både Spanien och Norrland i två omgångar.

Jag älskar Spanien för dess människor, klimat och sociala liv. Jag älskar Norrland för dess lugn, befolkning och natur. Det känns som om ingenting farligt kan hända i Norrland och jag andas alltid ut av lättnad när jag kommer hem igen efter en resa. Men att det aldrig är dåligt väder i Spanien är lika osant som ingenting farligt kan hända i Norrland. Jag har nog aldrig frusit så mycket som under vintern i södra Spanien utan centralvärme. Och visst sker det hemska saker här i norra Sverige ibland, men det har som tur är inte drabbat mig än. Peppar, peppar!

Så nu sitter jag här i norra Norrlands största stad med min spanske sambo och vårt gemensamma lilla barn och funderar: ska vi bo kvar eller ska vi flytta?

Tankeprocessen har pågått ett tag, även innan barnet blev till. När vi får barn så flyttar vi, har jag tänkt. Gör vi? Nu har vi fått barn och än har vi inte flyttat. Om ett år kanske? Eller ännu ett år? Innan han börjar på förskolan? Innan han börjar i förskoleklass? Innan ettan? Eller aldrig?

Beslutet kommer att mogna fram, säger vissa. Den som inte vågar kan inte vinna, tänker jag. Jag vågade flytta till två olika orter i Spanien och jag vågade mig hit. Men vågar jag mig hem? För det är Göteborg som är alternativet, inte Spanien.

Varför inte Spanien? kan man fråga sig. Ja, klimatet är ju underbart, när det inte är för varmt och när det inte är för fuktigt, rått och kallt. Folket är fint, särskilt min spanska svärfamilj och de vänner jag skaffat mig under åren. Det sociala livet långt in på natten är härligt och att man kan prata med vem som helst på gatan utan att anses konstig passar mig perfekt. Men: att ha barn i Spanien är långt ifrån lika bekvämt som att ha barn här. Följande bekvämligheter existerar inte: fritids, vab, 480 föräldraledighetsdagar, barnbidrag tills barnet börjar i gymnasiet. Vad som finns är: förskola och skola som stänger en viss tid, så att alla barn måste gå hem samtidigt oavsett föräldrarnas arbetstider, 16 föräldraledighetsveckor där mamman tar alla i vanliga fall och 3 års barnbidrag. Alltid något! Dessutom är lönerna betydligt lägre. En kvinna jag känner som arbetar som någon slags administratör i kommunen tjänar 900 euro i månaden. En man jag känner som arbetade i jordbruket tjänade 35 euro per dag och var då tvungen att arbeta 7 timmar, 7 dagar i veckan med 15 minuters rast. Fackföreningarna har inte alls samma makt som i Sverige och man är mycket mer utlämnad till arbetsgivarnas välvilja. Därför vill jag inte bo i Spanien. Det enda alternativet skulle vara att jag fortsätter att arbeta för min nuvarande svenska arbetsgivare på distans, med svensk lön, och att min man får något liknande jobb som han har nu, fast där. Det hade kanske fungerat. Vi får se om vi testar det någon gång.

Funderingarna handlar alltså mest om Göteborg eller Umeå. Bo kvar eller flytta? Och än har vi inte kommit fram till något. Om vi tillslut bara tröttnar på att fundera och bestämmer oss eller om det mognar fram återstår att se. Även om jag ibland kan bli lite avundsjuk på till exempel min syster som aldrig flyttat från Göteborg utan endast bytt stadsdel, och som därmed inte måste bestämma sig för att bo kvar eller flytta hem, så ångrar jag inte de val jag har gjort i livet. Det har varit fantastiskt och berikande att få bo i ett annat land och även i en annan landsända. Jag har lärt mig mycket av det som jag aldrig skulle lärt mig om jag bara bott kvar.

Sist jag bodde i Göteborg tänkte jag att den staden alltid skulle kunna kännas som hemma för mig. Och kanske är det så. Just nu bor vi i alla fall kvar här i Norrland och vad som händer sedan det får framtiden utvisa!