Att leva med en konstnär, eller en helt bra fredag

Es muy bohemio, säger min svärmor någon gång ibland när jag någon gång ibland beklagar mig över den mycket komplicerade ordning min man byggt upp på vårt stora slagbord. Det är penslar, akvarellfärg utblandad med vatten i små sprayflaskor, tidningar, paletter, pennor, gudvetvad... överallt! En liten, liten yta är kvar för oss att äta på. Tur det!

Es muy bohemio och han är bara så. Och det får vara så. Jag plockar efter barnet, men inte efter honom. Ibland ber jag honom röja, ibland gör han det av sig själv. Samla, samla, samla, röja, slänga, slänga. En cykel, som går runt.

Vi är som vi är, men så glad jag blev idag när jag fick ett foto av lille G iförd rosa body och röda byxor krypandes på Bildmuséets golv. Jag skulle snart dra hem från jobbet. "Är ni där nu?" skrev jag tillbaka. Jo, det var de. Så jag gick dit istället. Solen sken så vackert över stad och älv. Björkarnas blad börjar gulna. Rallarrosornas blad är röda och fröna har redan spridits för vinden, sått sig själva inför nästa vår.

Jag kom dit. Vi åt middag. Det var After Work. "Jag har jobbat" sa jag till hon i kassan där vi köpte varsin pubtallrik. Hon tittade på mig och sa något kort, som betydde att man inte måste ha jobbat först för att komma på AW. Nä, jag fattade det. Det blir så ibland när en göteborgares humor blandas med en norrlännings osäkerhet på om det verkligen är humor eller om man är helt bakom flötet, på riktigt. Vi käkade, G smakade, M älskade kycklingen. Bubbelvatten. G åt som en hel karl, som en hel häst, som en hel tjej. Jag menar bara: han åt. En DJ som hade tagit det här med la calva till en helt ny nivå spelade chill, instrumental musik. La calva till en helt ny nivå innebär följande: (la calva = flinten) Han hade låtit håret runtom flinten växa ut till axlarna och sedan flätat det i två flätor. Han hade alltså två flätor och flint. Och det var snyggt! M och jag pratar en del om la calva och om att han skäms över att han börjar bli lite tunnhårig. Vi pratar om att alla skäms. Vi pratar om att det är en naturlig del av livet, men att alla skäms ändå, och hur dumt det egentligen är att skämmas. Jag har också tunt hår, om än inte calva på samma sätt som en man. Jag har nyss förstått att tjockt hår är en norm. Det anses som snyggt. Jag tycker att det är snyggt, men vi som har lite mindre hår kan också ha fin frisyr och känna oss snygga. Just det! Calva med flätor, det är det nya, tror jag!

Vi gick hem efter middagen. Man kunde ha stannat. Man kunde ha känt sig hipp bland de hippa, eller småbarnsmorsig bland de unga, men vi gick hem. Vi promenerade längs älven, ända till Ålidhem, gick förbi vår gamla lägenhet. Såg att de som bor där nu har TV:n i vårt gamla sovrum (det är en dubblett med två likadana rum) och tyckte att de gjort fel eftersom de gjort tvärtom. Vi gick till lilla kinabutiken och köpte några paket nudlar och ett paket torkade alger! Han som har butiken pratar fortfarande inte ett ord svenska, verkar det som. Vi handlade lite mat och vi tog bussen hem.

Att leva med en konstnär är som det är. Det är lite stökigt. Det är mycket fokus på att rita och måla, lite fokus på att torka av diskbänken. Samtidigt är det underbart! Det är fint att leva med någon som är kreativ och som gör det han tycker om. Det är skönt att leva med någon som är rätt lugn med karriären, även om han vill bli (läs: eftersom han är) master of the universe i målning. Det är fint att han är en av de få från hans arbetsplats som faktiskt hänger på Bildmuséet och på biblioteket. Att han är lite bildad på något sätt, trots allt, eller att han bildar sig själv. Autodidakt, heter det ju och sånna har ju vunnit Nobelpris!