Ännu en nyponros i kvällsljus

Det blir nog ingen vacker solnedgång ikväll och dessutom blåser det kallt i ryggen. Ändå sätter jag mig på bänken på utsiktsplatsen en stund och lyssnar på de små vågornas skvalpande mot klippan nedanför. Det gäller att stanna upp ibland. Andas. Ta det lugnt.

Ta det lugnt, ja. Det är ett begrepp min lille son börjar förstå. För honom innebär det att sitta stilla i soffan och titta på tecknat eller läsa bok efter en aktiv dag. Tätt intill mig.

Ingen fara. En annan fras som G ganska nyss har börjat använda. Den är särskilt användbar i samband med läkarbesök. Först var vi med honom, på återkontroll (återbesök, efterkontroll), och han lekte i den stora båten i entrén, precis som jag gjorde när jag var liten. Påväg upp i hissen var det okej, lite spännande att åka hiss, men när vi började gå genom korridoren som ledde till avdelningen upprepade han flera gånger ingen fara. Och vi bekräftade honom. Nä, det är ingen fara, det kommer att gå bra. Läkaren ska bara titta lite. Men när vi väl kom in på avdelningen och jag skulle anmäla oss i receptionen bara skrek han. Han minns. Han minns att vården inte är rolig. Dagen efter pratade han på sitt sätt om läkarbesöket med mig: Hejdå läkaren! Ingen fara. Ett annat sätt att bearbeta sitt obehag i vården som G använt sig av på sista tiden var dagen efter att han varit på vårdcentralen med sin pappa, eftersom båda var lediga och eftersom pappa M hade öronen fulla med vax. G hade lekt med en leksak från väntrummet medan sköterskan tog bort vaxpropparna. Dagen efter fick G tag i ett paket platshandskar, hemma. Han tog på sig en och hittade även någon slags tratt. Han gick fram till M som låg och vilade och lekte att han skulle tömma Ms öron med tratten. Ingen fara, sa G.

Och visst blir man lite extra lugn av mulna kvällar. Eller mulna mornar också för den delen. Det känns lugnt och fridfullt och det får vara bra som det är.

Jag har inte fått till att skriva på ett tag. Det gör ingenting. Detta är mitt forum och om jag inte orkar eller hinner skriva så är det ingen fara. Jag hoppas såklart att någon där ute läser vad jag skriver men mycket skriver jag också för att minnas själv, för att kunna gå tillbaka och läsa vad jag skrivit.

På tal om att kunna gå tillbaka och läsa så har jag ganska nyss läst igenom en dagbok jag skrev för 15 år sedan. Jag var arton år då och Oh så innerlig. Jag älskade verkligen människor! Det skiner igenom väldigt mycket i mina texter. Jag älskade att skriva också och har varvat dikter med rena dagboksanteckningar. Några sms har jag också skrivit av. Det är intressant att läsa och reflektera över hur tiderna förändras och över hur man själv förändras. På något sätt kan jag koppla detta till de litteraturhistoriska epokerna.

Renässansen - eller kanske borde det heta nässansen? Ja, man föds helt enkelt. "Antiken återföds" brukar man säga men här kanske vi ska tolka det som att varje gång en människa föds återföds en människa. Inte en fysisk människa i sig, inte en själ heller kanske, men ja, under antiken föddes en massa barn och nu föds en massa barn. Varje födelse är unik i sig och samtidigt någon slags upprepning av föregående. Jag vet knappt om jag hänger med själv i detta, utan jag ville mest få ihop det. Man föds. Jag föddes.

Upplysningen. Detta skulle kunna vara en människas skolgång och alla lärdomar hon eller han får under sina första år. Det är mycket som ska läras in och som man ska upplysas om. Det går upp ett ljus eller två och man känner sig upplyst.

Romantiken. Här är det känslorna som får plats. Det är nu man går in i tonåren och verkligen lever ut det innerliga. Jag var en riktig romantiker eftersom jag älskade att vara ute i naturen och att fantisera om romantiska möten. Det var mycket känslor, mycket kärlek men också ångest och gråt och olika rädslor.

Realismen. Det är väl där jag befinner mig nu: "inom hemmets fyra väggar". Jag ser saker som de är och kan beskriva det ena och det andra in i detalj. Jag räds inte det fula och lite tråkiga, vardagliga. Samtidigt har jag kvar en del av alla mina föregående epoker i mig. Jag tycker fortfarande om att lära mig, samt att lära andra, jag tycker om naturen och människor och jag har ganska nyss fött ett barn. Nacer. Renässans.

Vad mer kan jag berätta för er om? Ja, jag cyklar på. Idag tutade en bil på mig på bron. Dess förare ville nog att jag inte skulle uppta hela min körbana, vilket jag struntade fullkomligt i. Jag har också rätt att färdas på denna väg - och här finns det faktiskt ingen cykelbana. Dessutom är det farligt att köra om i en kurva. När vägen väl blev rak och sikten fri lade jag mig mer åt höger så att bilen kunde köra om. Då tutade den på mig en gång till. Väldigt irriterande. Har de så bråttom ut på holmen, verkligen?

Försommaren börjar lida mot högsommar verkar det som och det är fullt upp hela tiden. G somnar inte förrän närmare klockan 22 och det är kanske även därför jag inte riktigt hinner eller orkar ta mig tid att sätta mig och skriva. Jag tänker ibland på vad jag skulle kunna skriva om men det är inte ofta jag får ett riktigt il.

Om knappt två veckor har jag semester och jag vet inte hur det ska bli. Vi ska vara lediga tillsammans i tre veckor och vi har pratat om några utflykter här runtomkring och jag tänker även på seriösa saker som inreda vår sons rum, styra upp min mans ateljé medelst införskaffa bokhylla, städa förrådet... Men vi får väl se. Helst ska vi ju ta det lugnt också. Lite salta bad och så. God mat, förhoppningsvis.

Ja, det var nog detta om detta. Ta det lugnt, ingen fara, litterära epoker och försommaren som lider mot sitt slut. Jag hoppas ni har det bra där ute! Ta hand om er!