Dagens vattenfall, moln och lyxbåt

Hej, hej! Här tar vardagen fart igen och jag känner mig seg och uttråkad på jobbet. Omotiverad och understimulerad, samtidigt lite stressad. Jag vet inte vad det är, eller så  vet jag det, men nu vill jag inte skriva om jobbet utan om dagens vattenfall, dagens båt och dagens moln.

Åsa och hennes familj verkar ju leta vattenfall nu för tiden, i det torra Portugal. Kom bara hit ni till ett Bohuslän som senaste dygnet blivit översköljt av störtskurar lite då och då. Här har vi vattenfall på skolgården. Det forsar, som ni ser, riktigt bra!

Ja, efter en seg jobbdag kändes det riktigt skönt att stanna till med cykeln vid vattenfallet och titta, lyssna och fota det i eftermiddagssolen. På vägen hem sedan mötte jag en bekant och log hela vägen hem sedan, glad över att ha åtminstone något socialt sammanhang här på ön. Hon är med i samma bokcirkel som jag och igår hade vi terminens första sammankomst. Det är en deckare vi ska läsa denna gång. Jag läser aldrig deckare, utan att veta varför, men jag tycker om att se deckare på svtplay när tillfälle ges. Ett fall för Vera, är väl det enda jag sett på senaste tiden. Och den serien gillar jag verkligen. Nästan lite lik miljö som här. Kargt och blåsigt. Men mer grönt och engelskt.

Och på tal om engelskt. När vi ätit middag och plockat det värsta från golvet bestämde vi oss för att gå ut på en promenad, läs; jag drog ut familjen på promenad för att få gå av mig den sega känslan jag haft i kroppen de senaste dagarna. Känslan som kommer av den uttråkade stämning jag haft över mig nu på sista tiden. Och vi gick ut. Och G gick ner mot Kylen. Där är det lite farligt för där är det en hamn och där kan man ramla i, så M fick hålla stenkoll på honom hela tiden.

Helt plötsligt såg vi en för sticka fram bakom restaurangbyggnaden. En snygg och stor för, som måste tillhöra en snygg och stor båt. Vi gick närmare och ut på bryggan. Jajamen, riktigt snygg och stor och säkert hiskeligt dyr och snabb och antagligen inte alls bränslesnål. Där låg hon och pumpade ut AC-vatten i havet. Flaggan var röd och lite brittisk och jag började genast förhöra den mycket sympatiska kvinnliga besättningen som var ombord. Hon förklarade direkt att det inte var hennes båt utan att hon var just besättning. Hon jobbar som kock. Jag frågade om flaggan och den var tydligen Karibisk, men båten ligger aldrig i Karibien utan åker runt lite vart som helst dit vindarna tar den. Hon berättade att det är hon och tre till i besättningen och att ägaren är en "wealthy guy". Ja, du, det kan jag tänka mig. Hon var himla trevlig och vi pratade en bra stund om livet på båten men efter en stund fick jag gå vidare med min lilla familj på den kvällspromenad jag tvingat ut dem på. En man ur lokalbefolkningen gick ombord. Han verkade känna henne, eller kanske den rike ägaren? Vad vet jag? Båten heter Stina Kajsa, men vem ägaren är har jag ingen aning om. Ingen känd, i alla fall, sa hon. Eller så är han det? Eller så vill han inte vara det?

Det jag tänkte sedan när vi gick vidare genom vår holmes trånga gränder och jag fotade rosor som knoppades bredvid rosor som vissnade invid en vit husvägg i typisk skärgårdspanel, det var: Det finns de som har pengar och har råd att köpa ett eller flera hus här på holmen, i kustbandet där hav möter klippa och där vinden viner om hösten men blåser helt snällt och varmt om sommaren, och det finns de som har pengar att gå ombord på sin båt, registrerad i någon hamn långt borta, och gasa och köra dit fören pekar. Runt, runt på haven, längs kuster, igenom sund. Det finns de som har råd med detta, och fyra anställda varav en kock. Ja, de finns. Men vi andra, vi som inte har råd med något av detta är många fler. Men ändå. Klyftorna slår mig i ansiktet under vår kvällspromenad. Jag blir inte ledsen men något frustrerad. Och ändå är jag inte på botten av någonting alls, med min akademiska utbildning, mitt fasta jobb och lön att leva på.

Det finns de som bor i baracker ute på jordgubbsfälten i Andalusien. De som nästan inte tjänar någonting. De som har en karl som skriker på dem att plocka jordgubbarna, hallonen eller de enorma smaklösa blåbären fortare. Dessa finns också. Och det finns de som syr våra kläder i en fabrik, andas in damm och kemikalier, protesterar och till och med dör för två kronor mer i lön. Och så finns det de i lyxbåt i en hamn nära mig. Alla vi finns, och många fler. Och kanske blir jag inte ledsen men ändå frustrerad på något vis. Det kanske inte är wealthy-guys fel, det kanske inte är fabriksarbetarens fel, inte heller mitt. Men jag känner ändå i hjärtat att något slags fel är det, när vissa har så extremt mycket pengar och andra bara kämpar för nästan ingenting alls.

Vi går vidare över holmen. Vi ser årets häftigaste moln. Så högt och stort och längst ner släpper det lite av sitt vatten som regn. Precis ovanför båten, fast längre bort. Och vi går hem. G bryter ihop av trötthet och jag tänker lite mer på lyxmänniskorna i hamnen. Så mycket snurrar de i mitt huvud att jag får feeling att skapa min egen lyx. Så sätter jag en fin focacciadeg med rosmarin från min egen trädgård. Jag skapar struktur med vetekross och linfrön. Ja, jag skapar min egna billiga men alldeles härliga lyx, när jag inte kan ha lyxbåt och när jag inte känner att jag just nu förmår göra så mycket åt det världsomspännande system som sätter vissa att arbeta i fabriker för slavlön och vissa att njuta på vackra motorbåtar runt, runt på havet, längs med kusterna, i vackra solnedgångar.

Så får jag ändå avsluta dagen i tacksamhet. Tacksamhet för att jag har min familj att ta dessa kvällspromenader med, tacksamhet för den vackra miljö där vi får bo och promenera, tacksam för mitt goda bröd och min förmåga att skriva och reflektera över det jag ser om upplever. Tack och god natt!