Så har det plötsligt gått tio år

Det var samma dag som min lägenhetskompis Klara från Nordirland hade varit i Sevilla och träffat andra engelskspråkiga personer. Helt plötsligt hade världen öppnat sig för henne och hon ville ut. Äntligen ville hon ut, i vår nya hemby Almonte! Som jag hade längtat! Någon vecka eller två hade gått sedan jag anlänt och jag tyckte hon var seg som bara ville sitta och titta på sin mobil eller dator och hålla kontakten med vännerna i hemlandet. Jag ville ut och ragga upp en spanjor!

Den kvällen var det äntligen dags. Det var tisdagen den sjätte oktober. Kanske hade det regnat, kanske inte. Jag minns inte riktigt. Vi gick till torget och mötte upp några av de som Klara hade lärt känna på träffen i Sevilla. De visade oss en bar som liksom låg bakom torget, vid en liten gränd. Guitart Miusic heter stället. Miusic för det är ju så man stavar, musica på engelska - eller? Baren ligger fortfarande kvar på samma ställe, men jag är inte säker på om den felstavade skylten fortfarande är kvar.

Tio år sedan är det sedan den kvällen. Tio år sedan dagen efter den kvällen. Och jag sitter i en soffa och minns. I rummet bredvid sover mannen som jag träffade där, för tio år sedan, och bredvid honom sover vårt gemensamma barn. Världens sötaste!

Vi var där på baren ett bra tag. Alla drack öl. Jag drack antagligen läsk. Jag spanade lite hit och lite dit och plötsligt, ganska sent, började en av de personer Klara lärt känna i Sevilla, en av de som mött upp oss på torget prata med en spanjor. En spanjor! En riktig! Och han var faktiskt snygg och verkade nog lite rolig. Så jag ställde mig och glodde. Intresserat. Och plötsligt tog den här spanjoren tag i mig och sa något som jag bara halvt minns, men det var nog ungefär "Y esta chavala quién es?" Vem är den här tjejen, då? Ja, chavala är jag helt säker på att han sa. Ett ord han sedan aldrig mer använt. Inte vad jag hört i varje fall. Och ja, han tog tag i mig i överarmarna och skakade mig lite lätt. Och antagligen sa jag väl vad jag hette, Tuve (som i you-tube) och han sa vad han hette men jag fattade aldrig vad jag sa. Merec antecknade jag i min dagbok, men det heter han inte.

Vi pratade kanske lite. Jo, det måste vi ha gjort. Han sa att han var konstnär och hade en utställning på en bar som hette La Luna (och som nu är nedlagd) på La carretera. Han sa nog att vi kunde komma och titta på torsdagen, för dit gick vi. Den andra som mött upp Klara och mig på torget, och jag. Hon var spanjorska och bodde också bara tillfälligt i Almonte. Vikarierade på La escuela oficial de idiomas (språkskolan). Vi gick dit på torsdagskvällen och på Ms tröja stod det 23.59.59 Tomorrow more i grått tryck på svart tyg. Och vi båda minns den där tröjan än.

Han drack gin tonic och jag drack någon turkos mjölkjuice som hette Pacífico. Han hade sällskap av en killkompis, och jag av min nyfunna tjejkompis. Vi gick in, tjejkompisen och jag, och tittade på hans konst och fattade ingenting. Så vi hämtade honom, konstnären, och han visade oss och förklarade och var inte ett dugg intresserad av mina egna tolkningar. Sedan gick vi ut igen och smuttade lite mer på våra drinkar och jag kände helt klart att det fanns något där. 

Och eftersom jag ännu inte fattat att Almonte är ett litet ställe, och eftersom jag visste hur det kunde gå - att man kunde hitta en fin kille och sedan tappa bort honom i vimlet hur himla lätt som helst, så bad jag honom om hans nummer och jag fick det. På vägen hem skrev jag ett sms på svenska, med våra märkliga bokstäver: Det finns något där. Och på den vägen är det...

Grattis till oss på tioårsdagen! Vi har klarat mycket under dessa tio år. Jag hoppas vi får minst tio år till!