Tvätten, tavlorna och kampen om jämställheten

Vad handlar det om egentligen, det där med jämställdheten inom parförhållandet? Jo, det handlar om att ha det bra, trivas och inte bränna ut sig. Det handlar om att må bra och få det hela att fungera och gå runt. Det hela vadå? Hemmet, barnen, relationen. (Jag utgår i den här texten från det heterosexuella parförhållandet, eftersom jag lever i ett sådant själv. Andra (eller samma) perspektiv på frågan mottages mycket, mycket tacksamt!)

Vad mycket lättare det känns ikväll att plocka ordning det sista, när min käre sambo redan tagit en stor del. Idag kunde han hämta vår son tidigt från förskolan och jag har kunnat jobba någon timme extra på kvällen. När jag sedan cyklat hem genom den ivriga blåsten och det kompakta mörkret möttes jag av en god färdig vegetarisk middag, till och med sallad, till och med lite spansk lomo (ej vegetarisk) och det var bara för mig att sätta mig till bords och tända de tre adventsljusen och äta. Mysa. Ha det gott. Efter middagen var jag fortfarande helt slut och ville lägga mig på soffan, vilket jag visserligen inte gjorde för istället ringde jag svärmor (de sociala kontakterna) och sedan fick jag pratat med en kär, kär väninna på plötslig Sverigevisit. De sociala kontakterna... Medan jag gjorde detta tog M köket och G lekte runt, pratade med farmor och såg sedan på Leo. M tog alltså köket. Han dukade av, in i diskmaskinen, handdiskade kastruller och torkade av spisen så fint, så fint.

Innan jag kom hem hade han hängt den tvätt som jag satt på imorse. Han hade hängt mina pyjamasbyxor så fint, precis som jag bett honom om, att de nu var torra. Det tar sig. (Fint betyder här "inte som en korv".)

Vad lätt det är dagar som dessa, när M verkligen har gjort sin del, utan något tjat från mig. Svårare de dagar då det känns som om jag gör allt och som om jag gjort allt i flera veckor. Tur för mig att dagar som idag infaller då och då och att vi hittat några gyllene rutiner.

För om det handlar om att ha det bra, trivas, inte bränna ut sig, må bra och få hemmet, barnet och relationen att fungera krävs det arbete från båda, på flera olika sätt. Att ha det bra för mig är att få komma hem lite senare från jobbet när tillfälle ges och då bli serverad middag. (Detta är något jag själv måste bli mycket bättre på att göra för M. Men eftersom han inte är lika "matberoende" som mig (läs: hangry) och inte verkar bry sig så mycket om ifall det finns middag eller ej, är detta något jag prioriterar bort i allt annat som måste göras. Finns det mat till M, så finns det. Finns det inte så verkar han nöja sig med en macka, en enkel omelett och lite sallad, som han själv fixar vid hemkomsten.)

Att trivas handlar för mig dels om att ha harmoni i familjen, åtminstone den största delen av tiden, och att ha det ganska undanplockat hemma, åtminstone på kvällen när lille G lagt sig. Då trivs jag bra. Om det bara är jag som ska "fixa" harmoni i familjen och undanplockat överallt blir det lätt för mycket och då ökar ju risken för nästa sak, nämligen att bränna ut sig. Känner jag att jag måste fixa allt och om M och jag dessutom kommer in i en dålig rytm med tjat och bråk blir det ju ingen harmoni. Och då går jag bara runt och är bitter och förbannad när jag plockar på kvällarna. Sur över att soporna stinker igen, strumpor överallt, dammråttor...

En förändring M har gjort och som han också har reflekterat över och berättat för mig är att han sover middag varje dag när han har delade pass eller en stund hemma innan han ska hämta på förskolan (för att han börjat jobba 04.30). Reflektionen lyder: När M sover middag orkar han mer och blir inte alls lika irriterad på mig, vilket leder till färre konflikter och bråk. Han pallar helt enkelt med mig bättre. Mig och mina sidor... Och att han kunnat göra denna förändring består till största delen av en schemaförändring som skedde i början av hösten. Även om en av tre veckor kallas för "helvetesveckan" av mig, så är det fint att han har tiden mitt på dagen att ta igen sig, sova och måla. Det är superbra, faktiskt.

Det handlar om att må bra. M mår bra när han får vila mitt på dagen och han mår också bra av att få tid till att måla. Jag mår bra av att få äta mat när jag kommer hem och av att få träffa och prata med vänner. Sedan mår vi också bra av att vara tillsammans i familjen, göra helgutflykter, gosa med vår son, leka med vår son, busa, cykla... Ja, massor av annat. Och så mår jag bra när jag inte känner att jag gör allt, utan att vi faktiskt samarbetar. Jag blir glad i själen när M säger: Tänk så mycket vi fick gjort nu när vi båda gjorde saker samtidigt, vilket han sa en lördagsförmiddag i somras när han och G tvättade fönster medan jag gjorde något annat, lagade mat kanske.

Det handlar om att det ska fungera och att det ska gå runt; hemmet, allt som rör barnet (hämta, lämna, bada, äta, rena kläder, nya kläder, leka, vara ute, läsa saga osv.) och relationen. Lösningen, även om jag förstår att det är hybris av stora mått att nämna ordet "lösningen" här, dessutom i bestämd form, som vi ändå funnit lite grann är rutiner. Gyllene, om man nu ska bre på lite.

Den mest inkörda rutinen vi har är kvällsrutinen för vår son. Den är inkörd sedan han var knappt ett år, tror jag. Den handlar om att vi bara kör och gör som kvällen innan och alla kvällar. Jag gör välling, pappa tar på sonen pyjamas (kissar, tvättar av lite), vällingen ställs in i sonens rum av mig, tandborste hämtar jag, lillpojken lägger sig, äter bibin (efter tävling om "coge primero" - vem tar vällingflaskan först pappa eller G?), M läser saga, M sjunger två specifika sånger och jag plockar undan, medan M ligger kvar och väntar på att G ska somna. Innan vi införde denna rutin var det mycket förhandlande om vem som skulle fixa vad. Nu bara kör vi. Och det är så himla skönt!

En annan rutin vi har, som vi fortfarande förhandlar om lite för ofta (vilket tar energi) är städning på helgen. M dammsuger och jag plockar undan allehanda ting och tar bort mattor inför dammsugningen för att sedan städa badrummen. Denna uppdelning har vi haft i flera år. Förhandlingen handlar om ifall det är tillräckligt smutsigt för att orka dra igång denna apparat, vilket jag tycker det är varje vecka. Vi är inte helt överens där, kan man säga.

En tredje rutin, kan man väl ändå kalla det, som är ganska ny och fortfarande håller på att inarbetas, är att M gör någonting vad som helst för hemmet i ca tio minuter varje dag när han har sin paus mitt på dagen. Detta kan vara allt möjligt, t ex tömma diskmaskinen och ställa in ackumulerad disk, hänga tvätt, bädda sängarna, ta ut soporna. Ja, något av det brukar det nog vara. Tio minuter låter allt för lite, tycker jag själv, men det hjälper faktiskt. Hellre att han gör något för hemmet i tio minuter än att jag måste plocka undan det han har dragit fram under sin paus också.

Min idé kring detta var att han skulle få välja själv vad han ville  göra, men det tyckte han kändes lite svårt. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att motivationen att göra något sjunker för varje gång någon (till exempel min mamma) säger att jag ska göra det. Men hej och hå vad jag har lärt mig av henne och tagit efter hennes mönster. Lite skrämmande, men varför skulle jag gå oberörd förbi min barndom när ingen annan gör det?

Detta är också en del av svaret, tror jag, på varför det är som det är. Det är inte bara våra män som har lärt sig av sina pappor hur/vad man ska göra, eller inte göra, utan vi kvinnor har också lärt oss av våra mammor hur det hela ska gå till. Hur gör man för att upprätthålla ett socialt liv, ha en trevlig julafton och ha tillräcklig ordning i hemmet, pli på barnen och harmoni i relationen. Det är klart vi också socialiserats in och lärt oss hur man gör kön. Det är inget som bara har hänt männen, utan också oss.

Det finns kvinnor som föreslår att vi kvinnor bara ska säga: Jag skiter i det, jag köper inga julklappar, jag lägger inte in någon sill, så får vi se vad som händer, så får vi se hur kul jul det blir. En strejk rent av. Och så finns det kvinnor som testar, och ser hur det blir. Köper min man termobyxor till det barn som vuxit ur sina gamla? Eller nä, han märkte inte ens att det blev kallt och att sonen fryser. Och vad gör man då? Jo, då tar man sitt förbannade (eller heliga) föräldraansvar och köper termobyxorna själv. Allt annat vore ju att låta barnet lida i onödan. Eller hur? Ja, till viss del måste ju även papporna själva få upptäcka saker och lösa problem på sitt sätt, men märker man som mamma (till exempel) att det inte händer något, eller att det nästan blir skadligt för barnet måste man ju gripa in. Det tycker jag ändå. Gripa in och sedan, vid tillfälle, ta sig ett samtal med sin man (i den bästa av världar). Och kanske, kanske i den allra bästa av världar få till en förändring - tillsammans.

Detta blev långt, men jag behövde skriva alla dessa ord för att formulera mina tankar om det ständigt aktuella ämnet jämställdhet i parrelationen. Jag behöver även läsa era ord och jag blir så lättad när jag ser och förstår, att det inte bara skulle kunna handla om att jag "valt fel man, dessutom en av invandrad sort" och klantat mig, utan att det är ett systemfel. Det är något alla i en heterosexuell parrelation, eller åtminstone den stora majoriteten, är eller verkar vara med om. Det handlar om att finna sig till rätta i sin parrelation, att få det hela att fungera, trivas, må bra och absolut inte under några omständigheter bränna ut sig.