Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.
Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället.
Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna.
Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)
Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.
Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)
---
Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.
---
Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!
Ja, nog kan man tycka att om man är två som har inkomst borde man ha råd att köpa ett boende! Det ni har emot er framförallt är väl att det är en attraktiv region, både nära Göteborg och naturskönt! Hoppas det löser sig så ni slipper flytta till Järvsö eller Åmål!
SvaraRaderaVore intressant att läsa ifall ni nåt av intresse i ett
SvaraRaderaområde ni vill bo i om ni söker på ett realistiskt pris ni kan betala.
Jag antar att ni kan hitta hus mitt på Tjörn/Orust exempelvis till en ok kostnad?
Nära havet blir det ju tyvärr snabbt dyrt.
Jag håller tummarna för att ni får hyra lanthuset! Det skulle nog bli en trivsam plats i väntan på Huset!
SvaraRaderaJag förstår att ni vill bo nära din familj, men det är ju en nackdel i det här bostadsletandet eftersom bostadspriserna är så förfärligt höga just där. Ni borde bli skaraborgare istället!
Lycka till med huset!
SvaraRaderaVisst är det helt galet att människor som arbetar eller nyss har studerat och som ska ut på arbetsmarknaden inte har råd att bo! Hyrorna är för dyra på nybyggda lägenheter, de gamla hyreshusen har ofta sålts ut till dyra bostadsrätter och de billigare husen finns inte. Om man nu inte flyttar någonstans dit man inte har någon koppling eller chans att få jobb... Men, härligt att sommaren har kommit och att Coronan går ner :)!/Annika F