En otroligt social helg

Så plötsligt, tre år in i vårt liv på Västkusten, infaller en otroligt social helg i slutet av november. Helgen börjar med spontaninbjudan till fredagsmiddag hos Mala på holmen. Vi väntar på paj som göttar till sig i ugnen och G får i sista sekunden köttbullar och snabbmakaroner, då paj inte alls var vad han ville ha, visade det sig. 

Pajen äts och vi pratar om det senaste. Eller jag pratar. Jag är så bra så bra på att prata, nämligen... Det är tågresetankar och husförhoppningar. Vi får väl se hur det går med allt... Mala kommer med idéer och stöttar tankearbetet. Bra! Ute blåser det halv storm och är helt mörkt. Vilken tur att vi har bil! Jag hade inte cyklat över bron frivilligt i det vädret! 

Så kommer lördagen och kalas uppe på ett annat berg, mer i skogen. Vi är bjudna till en sexåring och det är bara andra sexåriga pojkar där, tre pappor, födelsedagsbarnsföräldrarna, min femåring och så jag. Vi inleder med att komma tio minuter för tidigt och hålla varandra i handen en stund. Men sedan säger jag att det är okej att du springer och leker med kompisarna, jag kan stå här. Okej stå här mamma, svarar G och kutar iväg. Så glad och upprymd över att vara på kalas. Det dukas fram stekt och kokt korv och barnen sitter vid sina namnade pappmuggar och dricker saft och trycker i sig korvbröd, korv och ketchup. G sitter mellan två pojkar han känner; födelsedagsbarnet och en pojke från holmen som gått i samma förskolegrupp som han. Det känns bra. Jag står på behörigt avstånd och min lille son klarar sig så fint. Stolt kan man bli för mindre! Ute faller ett stilla och fint regn. Grått. November. Det blir dragkamp där ute och blöta luggar. Sedan går vi in, sjunger och äter kakor. Glass blir det också. Vilken fest! Fantastiskt! 

M hämtar oss i bilen efter kalaset och vi åker på en liten tur bort mot norra delarna av ön. Berga, Rörvik, Höviksnäs. Rörvik har sagoskogar och i gamla Höviksnäs fotar jag en flyende skarv. G leker på en lekplats i de nya delarna. Och när vi kommer hem efter någon timma är jag så trött att jag inte förstår hur jag ska orka med resten av dagen. Efter en kopp te och en liten stund vid köksbordet ställer jag mig ändå och lagar tigermat/Nikkalouktasoppa, som G glömt att han gillar. Lite får han i sig ändå, tillsammans med ris, och sedan ger jag M äran att ta hand om köket medan jag lägger mig i sängen och läser de 70 första sidorna i Bränn alla mina brev. Lättläst och intressant! 

När jag kommer ner igen sätter vi oss tillsammans och tittar på TV. Vi har lite svårt att veta vad vi ska kolla på och tar tre avsnitt av Snorkråkan. G verkar inte riktigt förstå att det är på låtsas och på skoj, jag tror han är lite för liten. M och jag känner igen stugorna i bakgrunden från Sjölunda Semesterby, som vi tyvärr besökte i somras, och det stämmer! Den är inspelad delvis där. Efter en stund märker jag att G är varm, tar tempen och han har 38.6... Han somnar gott utan febernedsättande. Kvällen avslutas för min och Ms del redan innan halv tio. Så skönt det kan vara att somna tidigt någon gång ibland!

Så kom dagen idag: Söndagen den 21 november och vi var inbjudna till tvillingpojkarna i Gs förskolegrupp och det ville vi inte missa. Vi hade pga förkylning missat deras födelsedagskalas för någon månad sedan och nu hade vi hittat en dag att sammanstråla på för att ge presenter och umgås. Mamman och jag höll med varandra om att vi kunde ses ändå, trots att G hade feber igår, om han inte hade det idag och det hade han banne mig inte, även om han kändes lite varm... Så svårt! Han var i alla fall pigg och glad och lekte, lekte, lekte med de andra två. Vi åt korv med bröd till lunch och sedan gick vi ut och åkte sparkcykel och lekte på en lekplats i närheten. Bing bong! ropade de för fulla halsar över bygden. Solen sken men den svaga vinden var kall. Mamman och jag hade intressanta samtal om gissa vad... (barnen såklart!). Och sedan gick vi hem till dem igen och fick gofika och te/saft/kaffe. Samtalen fortsatte. Helt underbart! Tänk att få sitta så här, för tredje dagen i rad, och titta ut över havet och prata om livets väsentligheter (inte bara barnen, faktiskt) och känna att man kan få höra till, känna att det finns folk som vill träffa en och prata med en och att det finns barn som vill leka med mitt barn. Det är guld värt! GULD! 

Det var ett stort offer att flytta från alla mina vänner i Umeå. Jag fattade det inte innan, men det var så det var. Så det blev. Att lämna alla vänner för familjen... Jag gjorde det för jag trodde det var rätt, och jag ångrar det inte, samtidigt som jag antagligen hade tänkt på det några varv till om jag vetat att det skulle bli så svårt att hitta nya vänner här. Eller svårt, och svårt, jag vet inte. Mala hittade jag snabbt, som tur är, och lite i taget har jag byggt upp något slags löst kontaktnät med folk som vet vem jag är, folk jag kan prata med och träffa någon gång ibland, folk som svarar när man hör av sig. Kanske är det svårt för att man är i en viss ålder och för att folk redan har allt: syrror, brorsor, kusiner, föräldrar, svärisar, umgänge sedan barnsben, hus, hem, båt, bil, hund vad vet jag... Grejer att göra, fritidsaktiviteter och sist men inte minst: Jobb! Barn! Folk, och även jag, har rätt fullt upp, och när höstmörkret sänker sig och man knappt ser handen framför sig blir det nog ännu svårare att hitta tid och ork att umgås med folk, och dessutom nytt folk. Känner någon av er som läser igen känslan att det är ett större motstånd att få in nya bekantskaper i systemet än att bara höra av sig till samma gamla vanliga vänner? Jag tror det är så för många, inklusive för mig. Håller ni med?

Jag vet inte om det beror på att det är en mindre ort, men framförallt tror jag att det beror på att folk har fullt upp. Att det är en mindre ort har också en fördel, som jag tror att en stad inte har; man hälsar på folk när man möter dem, man byter några ord på affären, parkeringen, till och från förskolan. Men att byta några ord är givetvis inte samma sak som att umgås och ha förtroliga samtal. Så småningom kommer man väl dit... så småningom. Tre år in nu och kanske lossnar det mer och mer? Kanske förstår ni att jag vill klamra mig fast här, hoppas att ett hus för rimlig peng kommer till oss snart, så vi kan bo här och fortsätta nästla oss in bland folket, fortsätta skapa vårt liv... 

Så, denna helg ganska i slutet av november kunde jag verkligen leva ut min sociala sida. Det ger mig energi och det gör mig på gott humör! Imorgon är det måndag och jag håller tummarna för att G är feberfri. Hoppas ni haft en bra helg, för det har jag! Ta hand om er där ute - och glöm inte reflexerna i mörkret!