En trött helg

Så kom en lördag ganska mycket i slutet av augusti och jag kände mig bara så trött. Så evinnerligt trött. Kanske är det vardagen som dragit igång med nya rutiner och namn, tider, ansikten att lära sig. Kanske är det att jag promenerat 10 000 steg om dagen några dagar denna vecka ivrigt påhejande min sons cykling till och från skolan. Kanske är det något helt annat. Vem vet? Den som lever får se... 

 Det fanns flera tankar från mitt håll kring vad helgen skulle innehålla: tur till närmaste köpcentrum för att köpa gympaskor, tofflor osv till G. Röjning med Naturskyddsföreningen i närmaste naturreservat. Kanske besök av våra spanska göteborgsvänner. Ingenting av det blev av för min del. Istället bestämde jag mig, efter en stunds velande, att lyssna på kroppen och bara ta det väldigt lugnt.

G och M skickades iväg på shoppingtur och jag satte en timer på 20 minuter för att plocka iordning lite. Jag koncentrerade mig på att inte hinna så mycket som möjligt på denna tid utan snarare se det som en gräns för hur länge jag fick plocka för att inte min återhämtningstid skulle bli för kort. Redan efter 15 minuter ansåg jag mig som klar och satte mig i solen på baksidan och läste i den aktuella bokcirkelboken Svärmodern av Moa Herngren. En bok som mest ger mig ångest på ett irriterande sätt, faktiskt. När jag blev för varm gick jag in och la mig för att se en serie. Började på Allt som blir kvar men pallade inte pga ej stilla kamera och folk som dricker alkohol, hånglar och spyr i någon buske. Min hjärna behövde avkoppling, inte andras påhittade ångest och snurr. 

Så jag åt lunch med minimala förberedelser (rester). Blev uppringd av en vän och kramade samma vän en stund senare när hon kom smygande över gräsmattan. Några ord om TV-serier utbyttes innan hon traskade iväg för att ta itu med resten av sin lördag. Jag gick upp och la mig. Läste lite mer om den bittra svärmodern och somnade så gott. Sov till kvart över två. 

Det var precis det jag behövde! En riktigt långsam dag utan måsten. När G och M kom hem igen var jag i full färd med att fixa klart middagen och kände mig faktiskt lite återhämtad. Efter vi käkat cyklade jag iväg till en vän i en grannby och gick en lång kvällspromenad i solen till en tredje by, om man nu kan kalla det för det. Öppet landskap med några små gårdar här och var, utsikt mot en grund havsvik och bergen bakom. Ortnamn finnes. Vackert dessutom.

När jag kom hem igen var jag full av endorfiner och fick en mysig läggningsstund med G. Vi läste den nya favoritboken Magnus, Lindberg och hästen Mari av den nyligen avlidne Hans Peterson. Lite märkligt förresten att första gången på ca 30 år som jag läser den boken är exakt samma dag som Hans Peterson gått bort. Jag hade läst nyheten men kunde inte minnas att jag kände igen hans namn. Jag tog upp boken utan att veta vem som var författaren. Det hade lika gärna kunnat vara Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Maria Gripe eller Astrid Lindgren som skrivit den (nej, det hade det inte men som boken var i mitt minne hade det kunnat vara det). Och så var det han: Hans Peterson. 250 böcker har han knåpat ihop. Inte illa! 

Och idag var det söndag. Även den lugn. Även den med promenader i naturen men idag med min lilla familj. På morgonen mot havet och skolan för att M ska repetera exakt var han ska hämta G från skolan. Sedan på kvällen en hemlig promenad till ett mystiskt ställe i skogen. (Allt för att locka med familjen!) Och däremellan lite matlagning, påhälsning av mina föräldrar, lite lek med grannbarnen, en hel del barnprogram och en middagslur för mamman. Det behövde jag, även idag. 

Hoppas ni också haft en bra helg med det ni behöver. Jag är så glad att jag lyssnade på kroppen. Det ska man banne mig göra. Eller hur?