Varför kliver alla på i mitten?

Min och lille G:s vistelse i föräldrahemmet i Göteborg lider mot sitt slut. Förutom promenader till havet, sammankomster med familjen, eftermiddagsumgänge med en vän och ett muséehäng med Bella och hennes son har vi hunnit med att åka en del kollektivtrafik. Både buss och spårvagn har vi testat på, och det har gått väldigt smidigt måste jag säga.

Vår första busstur, till stan för att träffa syrran, präglades av att folk ville hjälpa mig på och av bussen när jag skulle påbörja och avsluta min resa. De undrade om det gick bra med barnvagnen. I Umeå har jag nästan aldrig varit med om att någon frågar om jag behöver hjälp. Det går ju oftast bra, och bara någon enstaka gång har jag dunsat av barnvagnen och undrat om bebisen möjligtvis skulle kunna få några bestående men, men med tiden får man in finessen.

Det kändes fint att folk här i Göteborg såg en och brydde sig. Men: Varför går alla på i mitten av bussen? Här har inte bussföraren ansvar att kontrollera att folk betalar sin biljett, och det finns stämplingsmakapärer både vid dörrarna fram och vid mittdörrarna, men varför går nästan alla på i mitten och nästan ingen på fram?

Kan det vara för att knipa de bästa sittplatserna? Eller för att få någon sittplats alls? Kan det vara för att det är jobbigt att hälsa på föraren? Jobbigt att se den person som hjälper dig att på ett smidigt sätt ta dig dit du vill och dessutom i tid? I Umeå har vi en stark kultur av att hälsa på bussföraren. Åtminstone försöker de flesta bussförare hälsa på de flesta resenärer, det är min uppfattning. Folk står i en utspridd klunga på hållplatsen och ställer sig sedan i en ganska organiserad kö och går på - en efter en, och säger hej. I Göteborg står gärna folk i en utspridd klunga och väntar men börjar, så snart bussen visar sig, formera sig till en kil. På den tiden när jag fortfarande bodde här och man bara fick gå på där fram i bussen var det bästa tricket att attackera kilen från bussens nos och på så sätt knö sig.

Knö sig är för övrigt något som kollektivtrafikresenärer i Umeå verkligen inte behärskar. Om bussen blir full i Umeå (läs: alla sittplatser är upptagna), något som är särskilt vanligt på fredagseftermiddagar, står folk upp och går bakåt i bussen men bara till det lilla trappsteget som är strax efter mittdörrarna. Där tar det stopp. Där stannar folk. Sedan går de inte längre bak. Detta resulterar i att det är alldeles fullsmockat med folk längst fram, nära föraren, men att ingen står i gången längre bak. Knö! tänker jag i mitt stilla sinne. Gå längre bak! säger jag ibland.

Något annat som verkligen slagit mig, och som kanske också har att göra med att folk väljer att använda mittdörrarna för att kliva på bussen är att det bor så många fler människor i Göteborg. Det är mer folk överallt. På bussarna, givetvis, på spårvagnarna, på gågatorna, i affärerna och på muséet. Ett besök på Konstmuséet i Göteborg en söndagseftermiddag ger en helt annan känsla än Bildmuséet i Umeå. Här var det helt enkelt änna knökat. I Umeå känns det ungefär lika glest som den mänskliga befolkningen i delar av Norrlands inland. Vilken frid! Vilken frihet! På Bildmuséet är alla välkomna till bildverkstaden när den håller öppet under helgerna, på Konstmuséet måste man lösa biljett!

Huruvida befolkningsmängden får styra min lilla familjs val av bostadsort är mycket osäkert. Säkert är att jag älskar naturen framför staden, och att natur finns överallt i Sverige, förutom i absoluta stadskärnan, och där varken kan eller vill jag bo.

Tack Göteborg för den här veckan! Jag har verkligen glatt mig åt att träffa de göteborgare jag känner och de jag inte känner. Jag har njutit av ljuset och fågelsången. Jag har haft det bra. Vi ses till sommaren igen om allt går som jag vill, och till dess: var dig själv - behåll din själ! Och för min del: tio dagar av snö, någon månad av andalusisk sol och sedan det bästa av allt: vår i Västerbotten!