Prata med vården om vården

Tavla på UVA

Så var vi tillbaka i vården. Jag och den lille. Han skulle på uppföljning på barnhjärtmottagningen och det gick bara bra, förutom att det var tråkigt att ligga och bli undersökt med ultraljud. Tur då att det var två läkare så den ena kunde underhålla och den andra kunde undersöka.

Det var jobbigt att komma in i sjukhuset. Att gå i samma korridorer som då. Men stärkt efter hjärtundersökningen kände jag ändå att jag ville passa på att gå upp på UVA och hälsa på sköterskorna jag hade när jag låg där innan och efter förlossningen. Och där var hon! Min sköterska! Hon som arbetade med mig precis efter kejsarsnittet, i två dagar. Vissa människor utstrålar en särskild godhet. Hon är en av dem.

Självklart blev hon förvånad och jag fick presentera mig för att hon skulle förstå vem jag var. Hon är ju van vid patienter som ligger nyopererade i en säng, men där stod jag pigg och frisk på mina båda ben. Hon blev också glad att se lille G, som hon bara sett en gång när han var en dag gammal. Nu är han ju stooor. Nästan sju månader! 

Vi hade ett väldigt bra och informellt samtal om min vårdtid hos dem. Vi pratade om problemet i att mor och barn vårdas på olika ställen på sjukhuset. Vi pratade om de abstrakta känslor jag hade när jag låg där precis efter förlossningen och hur jag hade kunnat sätta ord på dem, redan då. Vi gick tillbaka till salen där jag låg och tittade på inredningen jag mindes och utsikten. Det var fint. Det var lite som terapi. Jag fick även hälsa på en annan sköterska, hon som kört ner mig till Barn 4 under lillskruttens andra dygn i världen. Jag tackade henne för det.

Till sist frågade den första sköterskan om hon kunde få ta med sig det jag berättat och ta upp det på något möte, utan att röja min identitet. Jag sa ja. Självklart! Vad fint tänkte jag sedan. Att min upplevelse och min lilla informella utvärdering kunde få betyda något för vården. Att de kan tänka på hur de ska göra nästa gång, utifrån vad jag berättat om min upplevelse. Det var fint att få ge tillbaka det och att förhoppningsvis kunna ändra något litet som kan vara av stor betydelse för nästa nyförlösta, sjuka, mor.

De viktigaste punkterna jag hoppas hon tar upp är:

- Låt mor och barn träffas så mycket som möjligt. Låt dem träffas i fred utan för många andra där. Det räcker med en sköterska åt vardera patienten, inte massa rondande läkare också! 

- Möt varje patient med bara fokus på denna. Det gjorde de väldigt bra under hela min vårdtid, faktiskt, vilket jag även sa.

- Låt nyförlösta få lugn och ro, även om de måste ligga på postoperationsavdelningen i flera dagar. Försök ge dem en egen sal. 

- Bekräfta deras känslor. Att det känns konstigt att ha fött barn men inte fått snusa på det. Och hjälp dem som sagt att få träffa barnet så snart och mycket som möjligt.

Prata med vården om vården! Ge tillbaka det de ger till dig, så kan de ge ännu bättre till nästa patient. Vi är alla en del av samhället, en del av utvecklingen! Ta vara på det!