torsdag 27 augusti 2020

Att leva med en invandrare

Krokofanten ställde en så oerhört klurig fråga som kommentar på mitt förra inlägg att det krävdes en hel massa dagar av funderande för att kunna svara på den, och ännu i skrivande stund vet jag inte om den är möjlig att besvara. Så här lyder frågan "Hur är det att leva med en människa som inte är född och uppvuxen i ditt hemland och som inte har samma referensramar?" Även Elin verkade vilja ha svar.

Ja, ni. Det finns mycket att säga om hur det är att leva med just min man, M, men det mesta är nog saker som jag inte vill skriva ut här utan hellre tar i ett privat samtal med mina närmaste vänner. Men hur är det då, för mig, att leva med en man som inte är härifrån?

M kommer från en by i södra Spanien, närmare bestämt Andalusien. Andalusien kallas ibland i Andalusien av andaluserna för Nordafrika. Jag tror det är ett sätt att skoja till det och mena att "vi är traditionella och gammalmodiga för vi tillhör egentligen inte Europa utan Nordafrika". Bilden av Nordafrika är inte särskilt god i Andalusien, och andaluserna själva ser inte på nordafrikanerna som bor där idag som något särskilt välkommet tillskott - tyvärr. Däremot gillar de att skryta om sin arabiska historia. Nåväl. Min man är andalus - inte nordafrikan, det måste jag väl ändå få hävda?

Hur är då en andalus? Ja - inte som min man i alla fall! M är nog den minst typiska andalus jag har träffat, kan jag tänka. Finns det ens någon typisk andalusisk man? Det är klart att stereotyper finns men de är väl mest idéer? Riktiga vanliga människor uppfyller sällan exakt just den idén. Eller gör de det? M är kreativ, ganska obrydd om omgivningen och mer en fri konstnärssjäl än en typisk traditionell andalus. Ändå kan han, i stundens hetta när han inte vill städa, tömma diskmaskinen eller laga mat, hänvisa tillbaka till de traditionella könsrollerna och hävda att jag som kvinna borde göra det (allt hemarbete) och att det är synd om honom som man som måste lägga sina egna strumpor i tvättkorgen. Ungefär.

Som tur är lyssnar jag inte så bra på det örat och jag tar inte åt mig. Ändå kan det kännas tärande och störande, särskilt när jag vet att han har många feministiska idéer någonstans i någon vrå, och inte alls strävar efter att leva ett supertraditionellt liv med bakåtslickat hår, av frun strukna skjortor och byxor, av frun polerade skor, av frun välkammad son med höga betyg, lejíadoftande stengolv och en närmast omänsklig dyrkan av jungfru Maria

Till syvende och sist kommer vi nog ganska bra överens om hur hushållsarbetet ska fördelas, ganska. Eller så kommer vi inte alls överens, utan det är jag som styr upp det och han som accepterar tills han någon dag då och då vägrar, sparkar bakut och hänvisar till de gamla hederliga andalusiska traditionerna.

Samtidigt är det intressant hur mycket det stör mig när svenska, fina feministiska tjejer eller tanter säger något där de förutsätter att jag har det värre, med exempelvis fördelningen av hushållssysslorna, för att jag lever med en utländsk, rent av sydspansk, man. Är han, som är spanjor, homofob? frågade några politiskt korrekta tjejkompisar mig i Umeå en gång. Tyvärr svarade jag allt för utförligt och nyanserat på frågan, men sanningen är att: nej. Sanningen är att i den frågan ligger endast deras fördomar som bottnar i någon slags totalt förnekad rasism.

M är inte "en mansgris" (när han är det) för att han är spanjor. Han är det för att han är man och för att vi lever i ett patriarkat. Själv är han uppvuxen i ett ännu starkare patriarkat, och det kanske är det kvinnorna som frågar mig syftar på, och han är inte van att se män laga mat och ta hand om barn. Samtidigt har han bott i Sverige i ganska många år nu och han har haft en son med mig i fyra år och själv reflekterar han över detta. "Min pappa lekte aldrig med mig som jag leker med G." och han reflekterar även över vad detta gjort med deras relation och över vad hans eget engagemang med G gör med deras relation. Han märker själv hur bra han mår av att ha en fin och nära relation till sin son, och han sörjer lite för sin egen och sin pappas skull att samhället han växte upp i, med alla dess normer och värderingar, inte tillät pappan att ta denna plats i familjelivet när det väl begav sig. Samtidigt kan vi se att pappan gör det nu - som farfar till fyra barnbarn. Livet är långt och saker ändrar sig!

Min analys landar ändå där - det är patriarkatet det beror på snarare än nationalitet. Varför? Jo! Jag ser ju att många kvinnor här på nätet, i den så kallade bloggosfären, skriver om samma saker som händer oss. Män som inte kan plocka upp strumpor, inte vill skura golv, packa utflyktsväska, hålla koll på barnens klädstorlekar eller inte kan planera en semester. Det handlar inte om att mannen i fråga är spanjor för deras män är så mycket svennebanan som de kan vara. Det handlar om att de är män i ett patriarkat. Och att vi är kvinnor i samma patriarkat. Att sedan Ms uppväxtmiljö har varit ännu mer patriarkal än de flesta svenska mäns uppväxtmiljö, det gör säkert sitt till, men ändå - vi lever alla i samma patriarkala system, där det mesta är könat och därmed förväntningarna helt olika på de två könen. 

Den bästa medicin mot detta som jag funnit hittills? Lång pappaledighet! 

Så - hur är det att leva med en invandrare? Ja, förutom det jag skrivit ovan, är väl språket en del som kan göra det lite krångligt ibland. Han förstår inte alltid vad alla säger och han gör sig inte alltid förstådd. Jag förväntas tolka och det orkar jag inte jämt. Han har inte riktigt nivån i svenska språket att skämta än, och hans skämt faller ofta ganska fel eller helt platt. Jargonger och skämt måste vara det svåraste på ett nytt språk. Och uttalet då. 

Sedan har han också oerhört svårt för Myndighetssverige och jag curlar honom så mycket jag kan vad det gäller att ansöka om VAB, föräldrapenning och betala räkningar. Han jobbar upp en stress inför sådana saker som jag gör vad jag kan för att lugna ner. Jag sitter bredvid och pekar var han ska klicka och säger till när det är dags att skriva in den personliga bank-id-koden. Detta vet jag dock inte om det har att göra med att han inte är härifrån. Jag hade antagligen varit den som fixat med samma saker om vi bott i Spanien. Möjligtvis kan det vara någon rest av inlärd spansk byråkratiskräck. I Spanien är det mer byråkratiskt och mobilt bank-id tror jag inte ens de har. Se denna talande kortfilm för att förstå mer: 036.

Men ja, i det stora hela fungerar det bra att leva med M trots att han är invandrare och trots att han är man! På något konstigt sätt tycker jag att vi passar ihop och för det allra mesta och längst in i själen trivs vi bra tillsammans, även om vi har våra konflikter och gnabb - precis som alla par. 

Jag hoppas detta var svar på din fråga, du svenskfranska Krokofant. Hur är det för dig? Hur är det för dig att leva som svenska i Frankrike. Och din man, är han fransos eller svensk eller något annat? 

Kanske någon annan som läser har tankar kring detta. Vem lever ni med och hur är det? Och att det är som det är - vad kan det bero på? 

Tack för att ni läste! Simma lugnt!

6 kommentarer:

  1. Hej Tove, mycket intressant läsning och ja det svarar absolut på min fråga.
    Min man är fransk med rötter i franska ardennerna och i Italien, så i vårt förhållande är det jag som är invandraren. Jag ställde frågan just från den utgångspunkten, eftersom jag har lite funderingar runt hur det är att bo med en invandrare som partner, som jag själv är.
    Min uppväxt har absolut färgat min personlighet. Jag är uppväxt i en mycket jämnlik familj (min far invandrade från Ungern) där mina föräldrar dela på det som skulle göras och jag har alltid trott på att man ska hjälpas åt vad det än gäller så att inte bara en person gör allt.
    Min man är den första som jag lever med som hjälper till i hemmet. Visst är det jobbigt att lägga sockarna i tvätten men det är han som sköter städningen, så dammsugning blir komplicerad med saker som ligger och skräpar. Vi har delat upp sysslorna från första början för jag var innerligt trött på att vara husan i ett förhållande.
    Jag har många vänner som gör allt i hemmet, deras män / pojkvänner hjälper inte till annat än med bilen kanske. Otänkbart för min del!
    Jag har bott i Frankrike länge nu, 25 år så jag bemästrar nästan det franska språket. Humor och skämt har jag lärt mig, men som du säger det tar tid och är komplicerat.
    Kanske har uppväxten och där man är född mindre betydelse än det faktum att vi som kvinnor och män är ganska olika från början?
    Jag har vänner som bor i Nederländerna där en av dem är född i Nederländerna och hans man är från syd Italien. Kanske borde jag ställa samma fråga till mina kompisar, de är ju båda män, uppväxta i ganska olika miljöer även om de bodde i Frankrike under en tid. Tack för att du tog dig tid att fundera och framförallt att skriva ner dina tankar.

    SvaraRadera
  2. Jätteintressant inlägg och massor att fundera kring. Kulturen, uppfostran, skillnader mellan generationer och länder men framförallt är varje relation unik. Själv tror jag ju inte på patriarkatet. I vår tid, i vår dela av världen är det varken en ursäkt eller något som begränsar oss. Visst finns det mönster, men vi är fria att bryta dem och skapa våra egna och så har det egentligen varit länge. Visst finns det könsroller, men vi behöver inte spela dem. Det har aldrig varit så lätt som nu. Jag ser varje relation som ett eget mönster, som vi skapar själva.

    SvaraRadera
  3. Ett intressant samtal. Jag lever själv sedan mer än femtio år med en man som kommer från en annan kontinent och som upplevt europeisk kolonialism i dess mest förtryckande former. Vi är medvetna om att samhällsstrukturerna i Sverige är både patriarkala, rasistiska och förtryckande mot den svenska urbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Det är viktigt att vara medveten om detta och om hur det påverkar oss som individer i samhället.Men det är också viktigt att avslöja normer som upprätthåller förtrycket och genom samtal, konfrontation och självreflektion försöka forma ett liv som är så jämställt och jämlikt som möjligt. Respekt för varandra och färdigheter i samarbete (något en kan lära sig) underlättar att leva tillsammans. Olika bakgrunder kan ge flera perspektiv på livet och berika det. En god s.k personkemi underlättar samlevnaden i alla relationer. Jag håller med om att förutsättningarna för att leva jämställt, tack vare en aktiv kvinnokamp, är bättre i Sverige än i många andra länder, men om vi inte är vaksamma kan dessa självklara rättigheter försvinna

    SvaraRadera
  4. Tack för en reflekterande och nyanserande text!:) Flera tanketrådar skapas vid läsningen och det första jag tänker på är Andalusien som "Nordafrika". För mig är det intressant att andalusierna ibland kallar området för Nordafrika. Här ser jag framför mig de cirka 800 åren av morernas styre och tid i Andalusien och den blomstrande och rika blandkultur som under de 800 åren fanns där. Kristna, judar och muslimer levde fredligt tillsammans och för mig är det självklart att det arvet lever kvar ännu idag, trots att det var länge sedan européerna tog över kontrollen. Ser vi på saken utifrån det perspektivet, är en person från Andalusien möjligen mer van vid mångkultur, än exempelvis en person som bott hela sitt liv i en liten by i Norrlands inland. Att vara van vid en blomstrande och fredlig mångkultur bidrar även till att vidga vyerna: att en från liten ålder lär sig att det finns många olika sätt att leva och strukturera sitt liv. Det finns inte ett enda sätt som är det korrekta, det normativa. Nej, om en växer upp i en (fredlig) mångkultur får människan tillgång till alternativ. Alternativen är så att säga normen. Det normativa är att olika människor lever på olika sätt.

    Nästa tanketråd springer ur detta med fördomar kontra nyfikenhet. Personligen är även jag intresserad av att veta hur det är att "leva med en invandrare". Ibland kan liknande frågor dyka upp oreflekterat, utifrån någon fördom. Oftast handlar det dock om ren nyfikenhet och vilja av att bredda mina kunskaper och lära mig mer om "livet, universum och allting". Om jag själv får frågan om hur det är att ha ett samiskt arv, tänker jag att det handlar om just nyfikenheten. "Om man inte frågar, får man inga svar" sa en klok kollega till mig härom veckan. Ja, frågor kan vara sprunga ur fördomar såväl som ren nyfikenhet. Samtidigt kan den som tar emot frågan också tolka frågans syfte och underliggade bias på olika sätt. Det är verkligen inte lätt att samtala och göra sig förstådd när det finns stora tolkningsutrymmen.

    Sista tanketråden för idag rör patriarkatet. Här tänker jag inte gå in på någon defintion av begreppet, utan bara fritt reflektera. Utifrån mitt perspektiv, handlar jämställdheten inom ett heteroförhållande till stor del på de patriarkala normer och värderingar som återfinns i princip över hela världen. Kvinnor har haft ansvaret över reproduktionen och männen har haft ansvaret för produktionen. Reproduktionen handlar inte enbart om människosläkets reproduktion, utan även om att reproducera hemmet: städa, laga mat, tvätta med mera. Till detta bör vi se till samhällsstrukturer, normer och värderingar. Hur har samhällets struktur möljiggjort eller förhindrat kvinnor att lämna reproduktionssfären? Hur har reproduktion och produktion värderats? Vad är det som värderas idag? Vi kan se att idag är det mängder med ekonomiska räddningpaket till företag på grund av Covid-19. Hur många räddningspaket går till reproduktionsdelarna i samhället? Exempelvis: vård, skola, miljö. Bara en tanke om hur de gamla värderingarna fortfarande genomsyrar hela världens samhällen, vilket såklart även sker på mikronivå inom familjen.

    SvaraRadera
  5. Tack, för att du förmedlar dessa värdefulla tanketrådar om värdet av en fredlig mångkultur och en hållbar reproduktion / Gunilla

    SvaraRadera
  6. Intressanta tankar. Tänkvärt. Tack!
    Hälsar Annika F

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...