Ett gult paket i brevlådan och gula löv på träden

Det är väl en ganska välkänd paradox att när det händer mycket i livet har man inte så mycket tid att skriva om det. Så är det nog för mig just nu. Vad händer då? undrar ni. Ja, vad händer inte? Näe, men det är väl inte så mycket som händer. Inget som jag kan skriva om just nu, i alla fall... 

Men idag, idag fick vi faktiskt en rejäl överraskning när vi öppnade brevlådan. G och jag hade kämpat oss hem genom gråmulen oktobereftermiddag. Regnet hade upphört medan jag kämpade med att få på G stövlarna på förskolan, så jag blev inte så blöt. Barnet satt snällt i sin vagn och pillade på sin röda buss. Väl hemma tyckte jag att vi borde kolla brevlådan. Det är Gs uppgift och döm om vår glädje och förvåning när där låg ett gult paket från Correos, Spanien. Adresserat till mig (inte till M). G listade genast ut att paketet egentligen var till honom och han förstod också snabbt att det helt säkert innehöll något gott och ätbart. Jag såg med en gång att avsändaren var en viss Annika i Aracena, som tänkte på oss. Så himla fint!

Så fort vi fått av oss ytterkläderna öppnade vi paketet. Så fint! Ett paket Rodeo och en bok av en känd barnboksförfattare med barnverser på spanska. En bra godnattsagobok, tyckte G, men när det var min tur att lägga (vilket det var ikväll) och det absolut skulle läsas just den boken stötte jag på lite patrull. Boken visade sig innehålla en hel del litterära ord som jag inte förstod. Så jag läste väl ordagrant och förstod det mesta, men det blir liksom inte riktigt samma sak när man inte kan förklara och det inte är ens modersmål, så jag får göra som Annika och Jesús och överlåta läsningen av just den boken till pappa M, spanjoren, så får jag ta Muminsagorna på rim istället, så som "Hur gick det sen?" och "Vem kan trösta knyttet". 

När M kom hem från jobbet rusade G och hämtade "den svarta påsen" med Rodeo och sprang ut i hallen: Pappa, pappa! Titta! Godsaker! Och M (asombrado/förvånad): Var har du fått tag i den? 

Så det, det var det ju värt att blogga om tyckte jag. Och nu har ni läst om det. Det är höst. Det är blåsigt. Vi cyklar. Vi jobbar och M vill måla. Det känns mer och mer som om vi etableras här. G och M var på födelsedagskalas i lördags hos några förskolekompisar och om två veckor är vi bjudna på ett annat barnkalas. En tredje mamma och jag pratar om att kanske ses i helgen. Det känns lätt och glatt att cykla med sådana tankar. Löven är så vackra på träden och ja, livet känns faktiskt rätt bra i allt som händer och sker. Gamla vänner hörs av och nya vänskapsband knyts sakta men säkert här ute i kustbandet. 

I söndags hade vi en riktigt solig utflyktsdag. På förmiddagen var G och jag i badviken och han blev inte blöt. På eftermiddagen cyklade vi över bron och parkerade vid en kyrkogård bakom vilken det finns en trollstig, men innan vi gick på trollstigen besteg vi ett berg och fikade medhavda (för osöta, enligt M) kanelbullar och en av de sista farmorkakorna som hon hade med sig hit för ett år sedan. Vår familj mår som bäst på utflykt, har vi kommit på. Och här finns det så många olika småställen att variera mellan. 

Nä, nu har det här inlägget svämmat över alla breddar, så nu får jag strax avrunda det här. Jag hoppas att ni har det fint där ute i hösten, trots corona och annat smärtsamt som händer och sker. Ta hand om er så ska jag försöka skriva snart igen. Vad skulle ni vilja läsa om, förresten? Önskemål mottages tacksamt!