Spanien, några dagar i december

Jodå, jag kom fram ordentligt till min slutdestination till slut, tackar som frågar, även om bussfärden mellan Bordeaux och San Sebastian var lång, obekväm och gick i 120 knyck, minst. Så kändes det i alla fall. Bredvid mig satt en kille i 25årsåldern och tittade på Prison break med hebreisk undertext. Ingen hade munskydd. 

Hotellet i San Sebastian var så fantastiskt att jag idag bemödade mig med att skriva en recension på google maps och ge dem fem stjärnor på allt. Jag nådde resans höjdpunkt när jag satt och åt en synnerligen god middag på restaurang La Espiga efter en liten promenad i mörkret ner mot San Sebastians strand/bukt - la concha tror jag den heter, men sedan gick det utför, även om jag tillbaka på hotellet kände en sådan eufori att jag övervägde att bli vagabond på heltid. 

Det första som hände var att jag inte lyckades betala 44euro-notan på La Espiga med mitt kort. Jag försökte och försökte och jag försökte med det andra kortet också några gånger. Jag gick till en bankomat på samma gata och försökte ta ut pengar, men även där gick jag bet. Så gick jag tillbaka till restaurangen och satte mig på en barstol och loggade in på bankappen och kunde se att jo, jag hade pengar på båda korten och jo, båda korten är öppna för utlandsköp. Så gjorde jag och den trevliga och lugnande servitören ett försök till och hips vips så gick det att betala! Allt löser sig...  Och jo jag hade hunnit överväga att ta anställning som diskare eller ringa någon av mina svågrar och låta denne swisha till restaurangen (men har fått veta nu att företag i Spanien inte tar "swish" (det heter något annat på spanska), men det kanske hade gått att swisha typ servitören? 

Men som tur var behövde ingen av dessa metoder tas till utan jag kunde istället lugnt gå tillbaka till mitt hotellrum och sova gott hela natten till kl 06 då jag tittade på mobilen för att se vad klockan var och då såg ett sms från M om att G hade hög feber. Euforin övergick på mindre än en sekund till ångest och rivande längtan efter att få hålla om och ta hand om mitt barn. Jag kollade tidigare tåg från Madrid, men insåg att det varken skulle göra till eller från för mina möjligheter att hinna med sista bussen mellan Sevilla och Almonte, utan det skulle bara medföra en extra kostad på 120 euro och det kändes inte värt. Så vi satt stilla i båten och resan fullföljdes enligt plan. 

Bussen med Alsa från San Sebastian till Madrid var en dröm, och jag hamnade i samspråk med min stolsgranne, en ung sjuksköterska med arbete på akuten på ett av sjukhusen i Vitoria Gasteiz. Hon höll med om att spanjorer/basker söker vård alldeles för fort, t ex en halvtimme efter att de fått ett litet sår på fingret (hennes exempel) men angående antibiotikaanvändningen hade hon inga fler åsikter än att rekommendationerna skiljer sig åt i olika länder och så är det bara. Och ja, vad skulle hennes åsikt i detta spela för roll? Hon är inte den som skriver ut något ändå...

När vi väl kom in i Madrid förfärades vi över höghusen och hur folk kan leva så, och sedan guidade hon mig till rätt tunnelbana och rätt tunnelbanebiljett och en stund senare var jag (via fullsatta tunnelbanevagnar) framme på Puerta de Atocha, en av Madrids tågstationer. Och där hände detta fantastiska: Min vän A och jag möttes upp och hade en halvtimma tillsammans i Atochas eget palmhus. Så fint att få träffa henne lite snabbt! Hon bor i Madrid nu men kommer från en by nära Sevilla. 

Så skönt att sedan äntligen få komma hem till mina svärföräldrars hem i Almonte och få krama G och fråga hur han mådde (inte bra) och vara med honom och M och svärisarna. Fram emot julafton mådde han bättre, även om han dan före dan varit inne med oss på barnakuten i Huelva pga mycket ont i benen, och även om han däckade under siestan på julafton och knappt gick att väcka förrän han fått makaroner och ibuprofen så repade han sig bra tills kusinerna anlände vid 21.30.

Julaftonen här är så märklig. Den är liksom en vanlig lördag, man får göra vad som helst och ingen gör något särskilt förutom farmor då, eller någon annan stackars mamma, som står i köket och svettas av stresspåslag och bestämt avsäger sig all typ av kökshjälp. Vi gick runt på byn och gjorde lite ärenden och var hem till en av Gs kusiner en stund, men mest var det en väntan. För att råda bot på väntan fick G, M och svärmor varsin julklapp av "tomten"/mig redan på morgonen. G fick nån slags racerbana med Paw patrol-tema som visade sig inte vara värd ett öre mer än de ca 40 euro jag betalat för den, men glad blev han i alla fall. 

När man väl ska äta middag där  vid tiosnåret är man så trött av att ha väntat/stressat ihjäl sig i köket (svärmor lagade (under flera dagar) 7 förrätter, 3 huvudrätter och 3 efterrätter, jag lagade 2 efterrätter och en svägerska lagade en förrätt), att inget är roligt längre. Så upplevde jag det i alla fall och lovade mig själv att aldrig mer fira jul här, men vi får la se... Vi gick och la oss vid midnatt, vilket alla tyckte var hur tidigt som helst, och festen pågick till 01.30 berättade M som hade svårt att sova pga hosta.

På juldagen flydde vi fältet och begav oss ner till strandbyn, tre mil bort. Där har vi haft några helt fantastiska dagar skulle jag vilja säga. Solen har skinit på vår bleka vinterhy och G har sprungit runt barfota och barbent på stranden och lekt. Vi har verkligen fått rå oss själva och jag har känt hur mycket jag uppskattar det! 

Visst är det trevligt att få träffa familjen och svärisarna men någon måtta får det vara, till slut krockar man och tröttnar man och då blir det bara jobbigt. Tur då att de har flera hus att välja bland! Men nu har vi återvänt ändå till Almonte för igår skulle svärmor sjunga med sin kör i ett kapell och idag ska vi gå på konsert i byns kulturhus. Imorgon är det nyårsafton och den ska firas med svärföräldrarna. "Ingen speciell mat, bara en kalkon i ugnen" sa svärmor, och det lät ju himla gott tyckte vi!

Hoppas ni som läser har haft en fin jul och mysiga mellandagar! Ett gott slut på 2022 får jag passa på att önska er!