Hur jag lärde mig flytande spanska

Strandäng i Zumaia, Baskien

En sak som jag aldrig skrivit om här, insåg jag plötsligt en morgon, är min egen flerspråkighet. Min sons relation till sitt fadersmål skrev jag om för något år sedan eller två och den texten blev en av mina mest lästa. Kanske delades den i någon flerspråkighetsgrupp någonstans på nätet, kanske inte. Jag vet inte. 

En av frågorna på vårt bröllops tipspromenad handlade om vilka språk jag studerat. Det korrekta svaret är: svenska, engelska, franska, spanska, finska och isländska. Hur många av dessa jag behärskar? Ja, jag skulle väl säga svenska, engelska och spanska då. Franska kan jag gissa mig till litegrann och jag försöker alltid prata franska när vi är i Frankrike. Finska minns jag inte mycket av, jag hoppade av kursen efter några veckor. Isländska var en rolig kurs men jag gav mig aldrig in på att lära mig ordentligt. De hade så många verbformer att jag blev alldeles snurrig. Kasus och grejer! Men vi såg Korpen flyger och det var hestur och gestur och blodiga knivar. Finska pluggade jag för att jag ville veta hur det var att känna att språkundervisningen var svår, något jag kan tänka mig att många elever som läser spanska känner. Kursen i isländska tog jag för att jag just då bodde kvar i min studentlägenhet eftersom jag inte hittade något bättre boende. Hyresrättssituationen i Umeå var inte att leka med! Även om jag inte klarade kurserna i varken finska eller isländska (jag gjorde inte ens tentorna) så har jag kvar läromedlen. Man vet ju aldrig, kanske får jag feeling någon dag och tar upp det på något plan... 

Men nu var det ju spanskan jag skulle skriva om!

Bueno, a ver... Efter att ha läst franska i högstadiet (eftersom min pappa kunde det och eftersom vi bara kunde välja på tyska och franska) och känt mig lite medelmåttig valde jag att hellre satsa på spanskan i gymnasiet. Jag hade en dröm om att åka till en fattig by i Sydamerika och lära små söta analfabeta barn att läsa. På så sätt skulle jag kunna göra världen bättre! Tänkte jag då.

Jag bestämde mig för att lära mig spanska hur bra som helst. Mitt mål var att kunna prata med småbarn, en gammal farmor och kungen. I början var det ganska lätt, eftersom det påminde om franskan. Att man böjer verben enligt person, något jag tyckt var helt galet när jag lärde mig det i högstadiet, kändes med ens helt naturligt. Jag hade visserligen läst en termin spanska som elevens val kanske i sjuan, och hade från det pyttelite förkunskaper. Jag kände igen vissa ord liksom.

Redan från början gick jag in i mina studier av det spanska språket på ett mycket medvetet sätt. Jag tror faktiskt att det är en viktig nyckel för att bli en effektiv språkinlärare. Jag var medveten om vad jag kunde, jag befäste mina kunskaper genom att repetera och jag var medveten om att det fanns massor som jag inte kunde. Jag visste till exempel när jag läst Spanska steg 1 att jag bara kunde skriva och tala i nutid (presens), haltande dåtid (perfekt) och futurum (ir+a). Jag visste inte då alla andra modus och tempus som finns i spanskan men jag visste att det åtminstone fanns ytterligare en dåtid (preteritum) och kanske eventuellt hade jag koll på dåtidens dåtid (pluskvamperfekt) men det tror jag knappast. Så medveten var jag nog inte. Men! Trots att jag visste att jag inte kunde prata korrekt så visste jag samtidigt att jag kunde uttrycka det jag ville, om än med något felaktig grammatik. Jag kunde säga: Igår har jag ätit (Ayer he comido) istället för Igår åt jag... som varit mer korrekt. Jag visste att om jag lägger till ordet för igår (ayer) så kommer folk förstå att det var igår och inte tidigare idag. Grymt ju! Min haltande dåtid med hjälp av tempuset perfekt fick fungera så länge, tills jag lärt mig mer. 

I min gymnasieskola, på min tid (Lpf 94), fick man läsa moderna språk i två år: steg 1 och steg 2. Men jag och två andra språkintresserade tjejer tjatade oss till att få läsa steg 3 i år 3 med ettorna som läst spanska på högstadiet, men som elevens val. Som tur var krockade inte deras lektion med någon av våra, men vi förlorade en sovmorgon (har jag för mig), men det var det helt klart värt!

Jag gick i gymnasiet i Göteborg, på en friskola som hade som en av sina säljande koncept att ta med eleverna på en resa per läsår. I tvåan fick vi åka på språkresa till det land där man talar språket vi studerade. Vi åkte till Baskien. Baskien ligger visserligen i Spanien men kanske inte bäst representerar "ett land där man talar spanska", särskilt inte den lilla by Lekeitio där vi hamnade, eller Markina-Xemein där skolan låg som våra värd-elever gick på. Vi damp ner där bara några dagar efter det hemska terrordådet på Atocha 11M 2004. I skolans entré stod det en skylt: "ETA är inte terrorister, det är den spanska staten som är det" skrivet på baskiska, något jag snabbt lät någon översätta för mig. Tyvärr hade vi inte fått någon undervisning innan vi åkte om relationen mellan Baskien och den spanska staten, men jag anade med en gång att det låg något där och pyrde. Detta förhörde jag mig om genom att prata med diverse personer under resan, och något snappade jag nog ändå upp trots att jag inte kunde så bra spanska än. Nåja... Lekeitio var fint och jag återvände som bekant dit med min familj 2024.

En av mina strategier för att lära mig språket var som sagt att vara medveten om mina språkkunskaper, såväl som om vad jag ännu inte kunde. Mina andra strategier har varit att prata med så många som möjligt (för övrigt en strategi jag tillämpar hela tiden även på svenska) och att nyfiket försöka ta till mig så mycket språklig input som möjligt, det vill säga konsumera så mycket spanska som jag bara kunde. Observera att detta var innan youtube! Youtube kom jag nog i kontakt med först när jag redan var flytande på språket, 2006. 

Så hur gjorde jag för att konsumera så mycket spanska jag kunde? Jo! Jag försökte leta upp folk i Göteborg som kunde spanska och prata med dem, men tyvärr lärde jag aldrig riktigt känna någon som jag kunde prata med regelbundet. Jag försökte titta på filmer på spanska, har jag för mig, och framförallt lyssnade jag på musik. Det var Manu Chao för hela slanten! Jag tyckte till exempel att ordet mentira var ett så vackert ord, som han sjöng. Det lät så fint, inte visste jag att det betydde lögn första gången jag hörde det, och även om jag slog upp dess betydelse så tyckte jag att det klingade vackert. Ordets konnotation hade inte fått fäste i mitt medvetande än, kan man kanske säga. I en annan låt sjunger han om tårar av guld, lagrimas de oro, men jag minns att både jag och min kompis tyckte att det lät som tårar av oro vilket nästan passade bättre (tyckte vi) eftersom man ofta gråter av oro. Jag minns att jag försökte översätta hela låttexter, med hjälp av ordbok i bokform, och att jag nästan kunde sjunga hans låtar utantill även om jag bara förstod en bråkdel av vad han sjöng. 

Jag satt också och chattade med en tjej i México som en gymnasiekompis lärt känna under sitt utlandsår där. Att chatta funkade bra eftersom jag då kunde slå upp ord under tiden i min från skolan hemlånade ordlista.

Jag lånade också barnböcker på biblioteket någon gång, men det var svårt att läsa dessa eftersom de ofta var skrivna i de dåtidsformer jag ännu inte behärskade (pretérito indefinido y pretérito imperfecto). På spanska har de alltså två dåtidsformer som i svenskan motsvaras av en! De har också tre modus (imperativ, indikativ, konjunktiv) när  vi i svenskan nöjer oss med imperativ och indikativ. Kasuset genitiv däremot, har de inte! 

Att lära sig former (konjunktiv/subjuntivo samt de två olika preteritumformerna indefinido och imperfecto) som inte ens finns i ens egna språk är svårt. Väldigt svårt! När ska man ens använda det? Varför då? Varför kan ingen förklara på ett tydligt sätt? Så kände jag ganska mycket när jag mötte subjuntivo för första gången i klassrummet i Salamanca. För det jag gjorde efter mina gymnasiestudier var att ta mig ner till Spaniens akademiska hjärta Salamanca med min vän S för att studera spanska. Jag hade önskat åka till Cádiz för vädrets skull (jag hade span på Europas väderkarta varje dag året om i GP) men S ville åka till Salamanca där de talade "den renaste spanskan" i Spanien. Åtminstone var det så det salufördes. Väl där fortsatte jag med mina strategier: prata med alla, vara nyfiken och slå upp ord. Jag insåg snabbt att om jag ska lära mig allt det de försöker få oss att förstå på lektionerna (jag hade lektion 5 timmar per dag i 40 veckor) måste jag verkligen ut och praktisera. Jag måste få in språket på fler sätt än bara genom att läsa verblistor och fylla i stenciler där man skulle välja på t ex olika verbformer. 

Så jag gick ut och tjötade. Vilka tjötade jag med då? Jo: alla som redan sagt hej. Det var ungdomarna som sålde armband på gatan, det var en galen clown från Chile, en kille som delade ut flygblad och det var han som jobbade i baren Kindin Kandan och som alltid bjöd mig på Fanta limón.  Jag pratade också spanska med de andra utlänningar vi lärde känna, och störde mig något enormt på att de andra så fort vi kom utanför klassrummet pratade med varandra på engelska. Var vi inte här för att lära oss spanska, eller? Jag tyckte också det var dumt att de föredrog att umgås med varandra istället för att lära känna spanjorer! (Sedan använde jag mig också av supertricket att skaffa en spansk pojkvän, men det är en annan historia.) 

Ett läsår senare, när jag satt på en buss från Cantabría där jag sommarjobbat på en camping i någon vecka tills jag tröttnade på att bli utnyttjad för slavlön, och lyssnade på Manu Chao på min minidiscspelare upplevde jag något så, så häftigt! Jag förstod allt Manu Chao sjöng. Allt! Låttexterna var inte lösryckta ord som lät fina fast de betydde något annat, låtarna hade mening och jag förstod den!

Så kom jag hem, hade ångest, och började läsa spanska på Göteborgs universitet. Jag läste A och B-kursen och under B-kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän Leli. Lagom tills att jag skulle börja C-kursen förverkligade jag en annan dröm jag haft på gymnasiet och det var att flytta till Umeå. På den kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän EH!. 

I två år bodde jag i Umeå i ett studentrum på Mariehem. Sedan åkte jag via EU:s program för det livslånga lärandet som Comeniusassistent till Almonte. Även om jag verkligen försökt hålla uppe spanskan under det ett och ett halvt året jag inte studerat spanska, var det en ganska stor omställning att dimpa ner i Andalusiens inre regioner och vrida in huvudet på frekvensen andalusisk spanska. Självklart lärde jag känna den killen som pratade slarvigast av dem alla, åtminstone enligt hans vänner, min numera make M. Men! Som hans vänner sa: Förstår du vad M säger så förstår du vad vem som helst säger!

I mitt uppdrag som Comeniusassistent ingick det att prata engelska med barnen i Almontes största högstadieskola. Detta var dock inte mitt personliga mål. Mitt mål var ju att praktisera min spanska. Så jag vet inte om jag var en så bra engelska-assistent ändå, men samtidigt var jag nog det för jag fick applåder av eleverna varje gång jag gick in i ett klassrum. De ropade efter mig på gatan och de skvallrade till sina fröknar var de sett mig och M under helgen (på glassbaren, i parken, på stranden osv). Jag levde ett år som kändis i en sydspansk by, skulle man kunna säga. 

Sedan åkte jag upp till Umeå igen. M och jag hade distansförhållande i två år. Vi skrev brev och ringde varandra på Skype. Jag fortsatte konsumera spansk kultur, men inte särskilt mycket böcker. Under kurserna på universitetet hade jag läst några stycken, men det blev inte riktigt av sedan på fritiden. Dock tog jag upp detta sommaren 2024 och läste 3 böcker på spanska vill jag minnas. El coronel no tiene quien le escriba av Gabriel García Marquéz, Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers och 300 minutos en peligro av Jack Heat. De två senaste var ungdomsböcker men alla tre var läsvärda. I somras (2025) köpte jag på mig ytterligare ungdomsböcker på spanska men dessa har jag tyvärr inte börjat läsa än.

För någon som vill lära sig spanska nu, 2026, skulle jag rekommendera följande strategier:

- Skaffa dig så mycket språklig medvetenhet som möjligt, både om ditt eget modersmål och om spanska språkets uppbyggnad samt vad som liknar och skiljer sig åt grammatiskt.

- Skaffa dig så gott ordförråd som möjligt genom massor av språklig input: läs, lyssna, se filmer! Det finns massor på youtube men också UR Play har massor på spanska, t ex Pinos dagbok, Kortfilmsklubben, Pregunta ya, osv. Filtrera på Språk: Spanska så ser du.

- Slå upp ord i en vanlig ordlista. Orkar du inte bläddra i en bok så rekommenderar jag Lexin.

- Skriv och prata så mycket som möjligt! Var medveten om att du kommer både skriva och säga fel, men strunta i det. Ju mer du använder språket desto duktigare blir du!

- Flytta till ett spansktalande land under en period. Minst tre månader är nödvändigt, men stanna gärna ett år eller mer. Och när du är där: passa på att prata med alla du ser. Tanten i fruktaffären, pensionären på bänken, småbarnsmamman osv. I Spanien är det normalt att prata med främlingar, så bara kör! I Sydamerika vet jag inte, för jag har ännu inte tagit mig dit.

Ja, vad hände med mina drömmar om att lära små söta fattiga analfabeta barn i Sydamerika att läsa? Jo, jag bestämde mig för att åka till Spanien först (Salamanca) eftersom det ligger närmare Sverige och tillhör Europa och kändes som ett mer lagom steg. Sedan valde jag att åka till Spanien igen. Sedan lärde jag känna M och vi åkte mest mellan Umeå, Göteborg och hans by Almonte i Spanien. Sedan slutade jag flyga. Och nä, Sydamerika har inte blivit av. Inte än i alla fall, men vem vet... En dag kanske... Nu lär jag dessutom mitt eget barn att läsa och har ganska fullt upp med det. Vi får se. Men ja, någon gång hade det varit häftigt att se. Jag är säker på att det är mycket vackert där!

Vilka språk kan du, som orkat läsa allt detta? Hur lärde du dig dem? Vill du lära dig fler språk? Dela gärna med dig av dina tankar!