Ett novemberbrev

Så kom den andra helgen i november och vi har inga planer. Det känns väldigt skönt. Förra helgen var vi hos min syrra i Göteborg och såg en monsterrockshow vars budskap visade sig komma väl till pass häromdagen. Jobbveckan har varit rolig och intensiv på samma gång, så ja, jag behöver vila. Fylla på depåerna, på mitt sätt. 

I torsdags var jag iväg till närmsta stad och såg en helt fantastisk föreställning om de som blivit anklagade och dömda för häxeri på min ö och runtom i Bohuslän. "Det var flera hundra år sedan" (påminde mig min vän A på grannön) men jag grät ändå, nästan hela tiden. Så berörd blev jag. Det var helt galna historier om hur människor trodde att någon i byn varit i förbund med satan och orsakat än det ena, än det andra. En historia var om två personer (en far och en dotter) som anklagades att som i form av fåglar förlist en fiskebåt här utanför ön. Pappan angav till sist sin dotter och hon dömdes till döden. Föreställningen hade titeln "De som brann" och det var fem unga musiker som framförde den. De sjöng och spelade på varsitt instrument. De stod i rad, ganska glest. Bakom var det ibland videoprojektioner, ibland bara intensivt ljus i någon färg. "Säg våra namn, det var  vi som brann" och jo, i slutet lästes alla namn upp. Det var väldigt många. Ett av dem var samma som min sons namn, och då grät jag ännu mer. 

De sjöng i kör och de sjöng solo medan de andra körade, de turades om och ja det var väldigt starkt. Jag ska försöka få dem att sätta upp samma föreställning här ute på ön. Jag hoppas att det lockar lika mycket folk som i staden, för där var det fullsatt.

Elin var en av dem som brann

Jag valde att köra bil till staden, trots att det var dimma och trots min rädsla för älgar. Det gick bra. Jag körde i femtio, på grund av dimman. Ingen körde om. När jag svängt av motorvägen började snart köerna. Det var helt sjukt många som ville åka bil hem från jobbet. Klockan var strax innan fem. Då förstod jag vad det är min man klagar på varje dag: bilismen! Hur många bilar det är. Helt galet! 

När jag skulle därifrån var det samma sak, fast värre. De skulle asfaltera den första lilla bron över till Stenungsön. Bra att de gör det under natten, och bra att det görs, såklart. Jag fick sitta i kö i 30 minuter innan jag kom över, eftersom de jobbade med vakt och ett gäng fick köra i taget i den enda öppna filen på bron. Sedan var det dimma, och totalt kompakt mörker. Så jag körde i 30-50km/h hela vägen hem. Först låg några bilar bakom mig men på rakan körde några om mig, och efter den stora rondellen hade alla mina samlade bilar lämnat mig i mörkret. Det kändes lite läskigt. Jag såg inte ens till nästa reflexstolpe. Och då kom von Törsts låt bra till pass, den från monsterrockshowen. "Vägra vara rädd, ja jag ska vägra vara rädd, vägra vara rädd, ja jag ska vägra vara rädd..." sjöng jag för mig själv i bilen. Och jo, det hjälpte faktiskt! Till slut kunde jag svänga av stora vägen och in på den mindre väg som leder till min by. Då var jag bara tvungen att svänga in på busshållplatsen och sätta på Twin peaks soundtrack. Det passar faktiskt väldigt bra när man kör i mörker och dimma. Här körde jag i trettio.  Till sist kom jag hem. En timma efter det att jag åkt från stan. (Det brukar ta mig ca 25 minuter.)

Så igår var jag lite mör, kan man säga. Tur att jag hade en lugn dag på jobbet när jag kunde pula på med lite ditt och datt, alltså rätta och sätta något enstaka betyg. Svara på meddelanden... 

Jag hade lämnat bilen hemma på morgonen eftersom det sas att det var halt på ön. Jag ville inte göra ännu en riskfylld körning så nära inpå. Vi har inte bytt till vinterdäck än nämligen, men jag har delegerat till M att lösa en tid på däckbytarfirman. (Han är spanjor och oinskolad... själv är jag helt ointresserad av att lära mig.) Så G och jag gick till skolan och jag gick sedan till jobbet. Två kilometer totalt. Det klarar man. Och det var inte ens halt. 

Så fick jag gå hem också. Jag hann ut innan det blev mörkt och gick genom naturen. G och M hade åkt till Göteborg så jag fick en kväll hemma i min ensamhet. Jag åt en köttgryta som M lagat häromdagen och så tittade jag på massa avsnitt av andra säsongen av Nepobaby. Sedan kom de hem, och det var så fint att ha dem hemma igen. G hade köpt ett lyckohjul och han arrangerade en liten snurrtävling med det. Han vann och vinsten var att gosa med en kudde. Perfekt! Så hade vi fredagsmys och såg Lilla Aktuellt Skola och sedan Geografens testamente (avsnittet om fjällen). De ser båda dessa program i skolan och G vill visa mig. Superbra ju, för då får han också repetera! 

Idag satsade vi på en lugn dag, men eftersom det verkade vara lika fint väder idag som igår ville jag verkligen gå ut. Jag föreslog några olika utflyktsmål för G och han landade i det vi kallar björkskogen. Det är vår närmsta skog, med ett berg. Högst upp på berget finns en bänk. Vi tog med stormkök och kåsor, makaroner och pesto och lite chorizopåläggskorv (som bara jag gillade), samt två kladdkakebitar och en rejäl termos te. Vatten att dricka, vatten att diska med... en virkning, sittunderlag osv. Okej, ni fattar. Ryggsäcken blev tung! Nästa gång får jag dela upp så G får bära lite i sin ryggsäck tror jag. På väg upp för den första uppförsbacken fick jag ont i nedre delen av vaden i ena benet. Det kändes tydligt men det funkade ändå så vi fortsatte utflykten. Jag kände (känner) mig stel men det gick ändå. När vi väl kommit till vår plats hade det mulnat på. Typiskt. Det blåste också lite kallt på ryggen, men men... vi fick ju mat. Till kakan bestämde vi oss för att hitta lä bakom en klippa. Nästa gång ska jag prioritera lä under hela tiden, även om det inte blåser så mycket. Även om det bara blåste 3-5m/s var det bara 7 grader varmt, så det blev ändå kallt om man satt still, vilket man behöver göra när man lagar mat på stormkök. 

Nåja. Det var en härlig utflykt ändå och skönt att komma ut en stund. Jag tror vi var iväg i ungefär två timmar. Väl hemma satte jag mig i soffan med fötterna lite högt och vilade, och där satt jag sedan kvar tills att vi för en liten stund sedan åt middag. Jag hörde av mig både till min syrra och min vän E i grannbyn, som båda jobbar inom vården, angående benet. Båda gissade på sträckning, inte blodpropp. Och nu känns det faktiskt lite bättre. Det kommer gå över, sa båda. Så då får vi hoppas på det! Nästa torsdag är det dans igen så jag hoppas att jag kommer känna mig fullt rörlig tills dess. 

För ja, jag har ju fått ihop några danstillfällen även nu under hösten. Det känns roligt! Det kommer några nya varje gång faktiskt. Snart kanske vi har ett litet gäng att socialdansa med? Det är mitt mål!

Så jo, vi har det bra så här en vecka efter höstlovet. G och hans klasskamrater har fått en ny bok att läsa. Det är dottern till Stieg Trenter som har skrivit den. Snögrottan heter den och Laura Trenter heter författaren. Imorgon ska vi planera upp veckans läxläsning och börja läsa den. Det blir lite färre sidor i denna bok per vecka än i den förra. Ca 18-20 sidor verkar det vara. Så det lär vi klara av!

Nu ska jag gå ner och stänga av skrikyoutube (G har hörlurar så jag störs inte men tjena vad trökigt vissa svenska gamers låter alltså!). Hur kan vi gå med på att de tjänar pengar på att skrika i öronen på våra barn? Sjukt är det. Så ska vi göra något. Kanske spela ett spel eller se något på TV tillsammans. Jag har inga höga ambitioner. Så länge jag får ta det lugnt och ha fötterna i någorlunda högläge är jag nöjd. 

Hoppas ni har en fin lördag, så avslutar vi med en bild på ett av mina blommonster: 

Dr Westerlund doftpelargon som jag fick som stickling september 2024