Den fruktansvärda tågolyckan

Vi har åkt där flera gånger. Jag vet faktiskt inte hur många, men varje gång vi de senaste åren tagit oss till min mans by har vi åkt där. Förbi Urda, som vi inte ens märkt att vi åkt förbi. Förbi Adamuz, som vi inte ens märkt att vi åkt förbi. Åker man förbi märker man det inte. Kraschar tåget märker man det, eller så dör man och då märker man ingenting mer.

På samma linje har det alltså inom loppet av mindre än ett år skett två dödliga tågolyckor, höghastighetslinjen mellan Madrid och Andalusien. Det är den tåglinje som är standard om man vill ta sig från det lilla vackra hörn min man kommer ifrån till huvudstaden och kanske vidare. AVE tar väl ca 2,5 timmar mellan Madrid och Sevilla. Något längre om man tar Alvia från La Palma del Condado, som vi gjort några gånger för att inte behöva krångla in oss i Sevilla i ottan. 

Det mest obehagliga som hänt oss på denna linje var den gång en man var totalmente påverkad av någon skit (droger) och härjade i vagnen bredvid hela vägen från Madrid till La Palma, där polisen mötte upp. Han pussade konduktören och pratade med min man. Obehaglig var han, men inte hotfull eller så. 

Men så händer detta! I januari kraschar två mötande tåg i Adamuz. Utredningen kring olyckan är ännu inte klar. 39 personer dör, bland annat personer som varit och skrivit prov i Madrid för att försöka få en statsanställning/bli funcionarios som kriminalvårdare. Fruktansvärt.

Och så händer det igen, men denna gång närmre Madrid. I Toledoprovinsen, nära den mycket lilla byn Urda. Ni hörde säkert om det på nyheterna i förra veckan. Två tåg krockade av att det ena körde in i det andra bakifrån (i riktning mot Andalusien) då signalsystemen LZB låg nere och all trafikledning skulle skötas manuellt från kontrollrummet i Madrid. Enligt transportministern Oscar Puente hade trafikledningen i Madrid all information synlig framför sig, men agerade ändå på ett sätt som gjorde att AVE-tåget körde in i det röda Iryo-tåget som inte kunde röra sig ur fläcken. Lokföraren i Iryotåget kan inte heller haft information om att AVE-tåget var påväg mot henne och hennes tåg eftersom hon inte påbörjade evakuering. Detta angående utebliven evakuering är mina egna tankar och antaganden.

Enligt vad jag har läst mig till i spansk och svensk media har jag förstått att signalsystemet LZB slutade fungera, kontrollrummet i Madrid (Atocha) kommunicerade då med tågen och följde dem manuellt på något sätt. En av trafikledarna uppmanade lokföraren i AVE-tåget att starta om tåget och köra med normal hastighet. Normal hastighet på dessa tåg kan vara upp till 300km/h. Plötsligt såg AVE-föraren det stillastående tåget framför sig men hade inte en chans att bromsa sitt tåg tillräckligt mycket och körde in i detta bakifrån med en hastighet på 160km/h.

Så snart jag hörde om olyckan tog jag kontakt med mina spanska vänner. A i Madrid och J i grannbyn Bollullos. Båda var och är förfärade. Båda tycker det är så sorgligt. A i Madrid är från en by alldeles nära Sevilla och hennes föräldrar och bror bor där, så hon åker ibland dit. Veckan innan olyckan hade hon åkt tåg sex gånger sa hon, för hennes pappa hade varit inlagd. 

Både A och J säger att de nu tvivlar på om de kan lita på tågen i Spanien, när detta fruktansvärt hemska händer. Jag kontaktade också min vän C som bor i min mans by. Även hon var förfärad och rädd. Hon sa att de planerat att byta ut signalsystemet LZB i ett år, men än har ingenting hänt. Tydligen är det dyrt och komplicerat. Hon undrade varför ingen avgår, varför det inte händer något med politikerna. Men nu gör tydligen Puente det, just på grund av dessa två allvarliga olyckor. 

Samtidigt kan man resonera kring ansvaret och vem som eventuellt kan skuldbeläggas och självklart måste den spanska motsvarigheten till haverikommissionen få utreda olyckan innan man kan säga så mycket om det. Är det ministerns ansvar? Jo, på ett sätt är det ju politikerna som avsätter pengar till t ex järnvägsunderhåll. Men just järnvägen har jag förstått är otroligt dyr och tar otroligt många år att åtgärda. I Sverige är kan underhållsskulden ta 350 år att lösa enligt en granskning från DN, och endast 10% kommer vara fixat till 2037 enligt Trafikverket. Därför går inte enbart en regering eller en minister att lasta, anser jag. Något sorts helhetsgrepp måste till och järnvägen behöver verkligen prioriteras! Både i Spanien och i Sverige. 

Vidare kan man resonera kring om det är trafikledarens fel att AVE-tåget körde i normal hastighet och därför krockade med Iryo-tåget. Han sa ju att det skulle upp i normal hastighet efter omstart. Det är detta de kallat den mänskliga faktorn och Puente var snabb att gå ut med att detta var ett fel som begåtts. Spansk media (och svensk) var också snabba med att publicera ljudfiler med konversationen mellan tågen och kontrollrummet. En tågsäkerhetsexpert i Sverige sa däremot att man inte ska vara så snabb att skylla på den mänskliga faktorn, då många tar helt logiska beslut i stunden givet olika faktorer och utan att ha en aning om att dessa beslut snart kommer få katastrofala konsekvenser. Det är bara vi, som i efterhand, har "lyxen" att känna till detta och då kan döma någon för att ha gjort fel. Vi vet ju vad som hände, men han hade själv ingen aning när han gav ordern. Egentligen. En annan expert sa i svensk media att felet inye kunde ligga hos en enskild trafikledare utan måste vara systematiskt, och detta bekräftas också av en artikel hos RTVE som handlar om att systematiska brister i kommunikationen mellan trafikledning och lokförare uppmärksammats redan 2025. Vad som gjorts åt dessa brister sedan dess framkom inte i artikeln, men förhoppningsvis tar de tag i det nu.

Är det då lokförarens fel, som vet att LZB ligger nere, men inte vet att det står ett stillastående Iryo-tåg en bit bort, men kanske kanske kan ana det eftersom det går väldigt många tåg per dag från Madrid till Andalusien på just denna räls? Borde han ha tänkt att "okej, de säger normal hastighet, men vad vet jag om vad som finns framför mig. Jag kör i 40km/h, som man ska när signalsystemet ligger nere". Vikten av att tänka själv och inte alltid lyda order. Återigen väldigt lätt för mig att säga som aldrig kört ett tåg och absolut inte var i den lokförarens situation. Antagligen tyckte lokföraren att det var logiskt att öka farten, han litade väl på att kontrollrummet hade koll... Han ville väl komma i tid till Sevilla, ville komma hem... och så vidare. Vem vet? Nu är han borta. Han och hans två lokförarelever. 

Något som inte kommit fram så mycket i media, men som jag fick höra av min vän Leli, också med starka spanienkopplingar, var att det faktiskt var ett tåg som inte lytt order om normal hastighet och på så vis undvikit en ännu större katastrof. Detta tåg kom söderifrån och stannade 450 meter från olyckan, som upptog båda spåren, banvallen och åkrarna runtomkring. Ytterligare ett tåg stannade ca 2km från olyckan, läste jag någonstans häromdagen.

Ett av de två inslag som drabbade mig värst från denna katastrof var dock det om solidariteten i Urda, hur byborna släppte allt och hjälptes åt. De körde skadade, bredde mackor, gick med het buljong till uppsamlingsplatsen och kanske viktigast av allt: de gav trygghet och kramar till de som behövde. En brevbärare i Urda säger i artikeln att styrkan ligger i det enkla: "El consuelo para la gente que estaba perdida... Necesitamos ese calor de un abrazo, simplemente eso, no es ya dinero ni material, sino cariño y amor" Vilket i min översättning blir: "Att trösta de människor som var vilsna... Vi behöver värmen från en kram, bara det, inte pengar eller material, utan ömhet och kärlek"

Det andra inslaget som berörde mig ordentligt och fick mig att bryta ihop en liten stund där jag satt i köket var det om Rocío och María som varit på jobbresa i Madrid och skulle hem. "Det är vi som dör i de här olyckorna" säger hon. Vi som bor i det vackra hörnet av Spanien som kallas Huelva. Samma provins som där min man kommer ifrån och vår familj bor. Jag har bott där, M har bott där (i över 35 år) och vi brukar åka dit. Vi brukar åka dit, som ni vet, med tåg. Ända från Kiel tar vi tåget och vips är vi framme! 

Men nu, ja, vi kommer fortsätta åka tåg, även om vi ännu inte börjat prata om nästa resa. Och kanske kommer säkerheten att öka radikalt nu, kanske inte. Man måste våga leva också, kan inte bli helt skrämd och instängd. Så ja, jag hoppas att allt blir bättre nu. Att alla de saknade efter olyckan vid Urda hittas och kan identifieras och begravas. Att ingen mer dör i tågtrafiken, varken i Spanien eller Sverige eller någon annanstans. Faktum är att många många fler dör i andra typer av trafikolyckor i Europa, många dör av många andra orsaker (droger, självmord, sjukdomar, alkohol). Men det är klart att man reagerar när det blir så stor olycka på en gång. Det blir inte samma som att folk dör en här och en där i bilolyckor, men det är såklart också hemskt.