En inlandsresa

Tallsjön, kl 22.04.

Inlandet har inte direkt något gott rykte här vid Norra Norrlands kustland. Inlandet är avfolkat, dött och fullt av mygg. Det händer inget i inlandet, det finns inget att se. Ungefär den bilden har förmedlats till mig under mina tio år i denna landsände. Trots det har vi varit i inlandet två gånger, på semesterresa. Resor som i och för sig bara varat ett dygn var, men ändå. Den första gången var vi i Vilhelmina, Dorotea och Åsele och det var  vid påsk när alla andra var i fjällen. Den här gången bar det av till Tallsjö.

Tallsjö ligger centralt (i Västerbottens inland). Mitt i smeten. Myggsmeten. För att komma dit tar man väg 92 rakt in i landet. Det tar ca en och en halv timme att köra från Umeå. Man passerar skog, skog och mer skog. Något hygge, någon myr, någon älv och mer skog. Till slut kommer man fram till Fredrika. Där försökte vi handla lite mer barnmat, men utbudet var värre än skralt. Två sorters puréer hade de, från 1 år, så det fick vara. Tre paket blöjor såldes också, men det hade vi tillräckligt. Vidare bar det till Tallsjö, via ett vägbygge som fick han som körde att bli rejält nervös. Vi kommer säkert få punka, och vad gör vi då? Men nej, ingen punka.

Väl framme mötte oss en vägg av mygg och inne i stugan en vägg av P4 Västerbotten, samt vårt resesällskaps pappa. Vi gjorde i ordning middag och åt. Vi gick husesyn i den lilla stugan full av tygblommor. Och sedan regnade det. P4 Västerbotten gjorde anspråk på allt talutrymme i det lilla köket, men kunde ändå inte tysta oss pratkvarnar. Så när det väl slutat regna tog min skriande längtan att komma ut i friska luften och tystnaden över och vi gick, allihop, ut. Ner till sjön. Där var det, om möjligt, ännu fler mygg. De riktigt svärmade runt oss och jag blev stucken på handen när jag fotade och i hårbotten, överallt där de kom åt.

Senare på kvällen, när M lagt G i bäddsoffan från femtiotalet och när vi ätit lite efterrätt, gick jag och min vän ut en sväng. Vi gick till det riktiga Tallsjö och fotade sjön och fina hus. Det låg en överhuvudtaget genuin känsla över byn. Vackert och ensligt. Jag blir inte sugen på att bo där, trots att något liknande var min dröm när jag var liten.

Nästa dag begav vi oss till det andra av våra två mål på resan: Stockholmsgata. Det är, liksom Högbonden, ett bra ställe att åka till om man inte har barn som är benägna att springa iväg var som helst utan att se så långt framför sig. Det sitter nämligen en Varning för stup!-skylt precis när man kommer in i området, och det är en seriös varning för höga stup. Inte ett staket så långt ögat kan nå, men ändå fint iordninggjort med spänger och trappor där det är som svårast att gå. G satt i bärselen och M bar honom. Tur att jag har M, alltså. Han är bäst på att natta, busa och bära. Helt klart bäst.

Tjärn vid Stockholmsgata

Stockholmsgata är en kanjonformation som bildats under istiden. Det sägs att området kallas just så eftersom det liknar de smala gatorna med höga hus i Gamla Stan. Vi gick längs hela kanjonen, både ovanför och nere i djupet. När vi var på väg ner för en brant trappa såg vi en tjädertupp som sprang och sedan lyfte. Det lät tungt. Det var häftigt! Det var en riktig trollskog där nere i kanjondalen. John Bauer-motiv så att det bara sprutade om det. Ronja Rövardotterkänsla. Vi gick ända tills det att kanjonmiljön var slut, och sedan gick vi tillbaka igen. Visst är det märkligt att det alltid känns mycket kortare att gå tillbaka en sträcka än att gå den för första gången? Jag tycker ofta att det är så. Och det är ju skönt på många vis, särskilt som vi inte hade ätit lunch ännu.

Som tur var fanns det bord och bänkar, och även ett vindskydd, vid parkeringen. Där satt vi och åt vår medhavda lunch. G fick vattenmelon för tredje gången i sitt liv och han riktigt skrock-skrattade när han väl fick tag i en bit. Så himla gott! I bilen därifrån somnade han gott.

Väl i Åsele igen bestämde vi oss för att leta upp Antonios Bageri, från vilket vi ibland köper bröd här i Umeå. Bara det var en odyssé i tre delar genom Åseles industriområde. Till slut hittade vi i alla fall bageriet i en länga som även inhyste SFI. Antonio och hans fru var där och bakade. De är båda från Portugal och kom till Åsele på grund av den ekonomiska krisen. De blev så glada att vi hade letat upp dem att de bjöd oss på två limpor och lite kakor. Helt i enlighet med den sydeuropeiska, generösa, mentaliteten. Vi tackade så mycket och reste vidare. Mot Bjurholm.

Bjurholm. Kanske inte den mest upplyftande metropolen i världen. Men ändock ett ställe där det bor lite folk och där det finns två pizzerior. Vi valde en. Jag valde falafelrulle. Den visade sig bestå av en pizza som de rullat in falafel, sallad och framförallt dressing i. Det var bland det värsta jag ätit, så jag kunde för mitt liv inte förmå mig att äta upp den. Men lite mättare och lite gladare begav vi oss till kyrkogården. Där ligger nämligen en av mina döda vänner. Under ungefär en halvtimma letade vi överallt på kyrkogården efter hennes grav. Till slut hittade M den. Och just då kom solen fram. Den lyste upp de gyllene bokstäverna på den ljusgrå stenen. Född 1985 död 2017. Alldeles för ung, med alldeles för litet barn. Så sorgligt, så tungt. En ängel ingraverad. En vit ängel uppepå. Jag vet att du vilar där, under jorden. Hel. Jag tänker att du tittade fram med solen och vinkade. Uppskattade att jag kommit. Jag hoppas det.

Efter detta bar det iväg hemåt. Vi lämnade av vårt resesällskap och väl hemma fick G leka av sig lite med sina saker innan det var dags för sängen. Hela natten sov vi, och stora delar av dagen efter, kändes det som. Det är roligt att resa, men man blir också trött. Särskilt om man är liten.