Hemlängtan

Jag har drabbats av hemlängtan. Det är något som drabbar en och som är lite svårt att skaka av sig. Samtidigt försöker jag njuta av våra sista veckor här. Sista veckorna med färdiglagad lunch, farmor som vyssjar barnet till sömns för siestan. Sista veckorna med barmark och sol. 

Jag vet att det kommer vara snö kvar när vi kommer hem. Eller vet och vet, det vet jag ju egentligen inte, men enligt ett otal artiklar i svensk media håller Kung Bore ett stadigt grepp om Sverige. Och vintern är ingenting jag längtar till, men jag längtar ändå hem. Jag längtar hem till mitt vanliga liv. Hem till mitt folk och mina vänner som delar många av mina värderingar. Jag längtar hem till Nydalasjön och mina promenader i naturen. Jag längtar till vår lägenhet och den svenska maten. Jag längtar till jobbet, även om jag bara kommer hinna vara ungefär två veckor på kontoret tills det är dags att vara föräldraledig igen. Jag längtar efter att vara föräldraledig. Att vara med G hela dagen och pula på hemma. Gå till öppna förskolan. Promenera. Besöka biblioteken. Träffa mina grannar och mina vänner. Det längtar jag till.

Men först längtar jag till Göteborg. Till att få krama min syrra, mamma och pappa. Till att få se deras miner när G går runt och sjunger, när han klappar händerna och rör dem som om han dansade flamenco. Det ska bli så roligt att träffa dem! 

Ja, jag längtar hem. Vad ni svenskar i vinterns kalla Sverige än föreställer er, så längtar jag faktiskt hem.