Tillgångar

Är det att skryta med sina tillgångar att ha en svart porsche eller en röd jaguar parkerad på uppfarten? Är det att skryta att bygga ett magnifikt hus längs ut på udden med stora fönsterpartier, och ändå bara vara där ibland? Eller är det bara normalt? Att ha pengar, fått dem, ärvt dem eller kanske tjänat dem genom hårt arbete och sedan köpa sig vad man förtjänar: fin bil, stort hus, havsutsikt. Alla gör väl så. Alla du känner...

Jag möts av en förvånad min när jag berättar att vi hyr. Det är många som tror att vi har köpt, och mest är det nog för att huset faktiskt har varit till salu för ett tag sedan, för drömsummor. För en helt vanlig och normal peng. Några miljoner. Några fler miljoner tyvärr, än vad vi kommer kunna låna de närmaste tio åren. För så går det när man är en vanlig människa med ett vanligt jobb. När man inte arbetar sig upp i någon häftig organisation. När man bara jobbar på, för man är inte intresserad av att göra karriär, tjäna massor av pengar, spränga ett berg, bygga ett hus och köra någon frän sportbil.

Kanske är man mer intresserad av att måla, sticka, prata i telefon, gosa med sitt barn och läsa språk på universitetet? Och då gör man det. Och då blir det inga miljoner på kontot, inget sprängt berg och inget hus vid havet. Inget köpt hus vid havet, vill säga. Bara ett man hyr. Som om det vore så bara! Se - här kommer vi och blandar upp! Inte bara åldersmässigt utan även klassmässigt. Men nä, så är det inte. Alla har inte flera miljoner på kontot och en snabb bil av dyrt märke. Hon som står bredvid när jag pratar med han som har det, har jobbat i fyrtio år på en fabrik i närheten och hon berättar för mig, helt öppet med havet som närmaste åskådare, att hennes pension är ungefär två tusen kronor lägre än vad studenterna får från CSN. Efter fyrtio år. På fabrik.

Bland arbetarna känner jag mig hemma. Dem blir jag inte provocerad av, även om de kanske råkar yppa att de röstat på helt fel parti. Nä, det är den förvånade minen från den mycket rike herren som gör att jag går igång. Jag går igång men visar det inte mer än att jag säger: "Köpa!? Näähää du, det huset var säkert jättedyrt! Det har inte vi vanliga människor råd med!"

Varför? Jo, jag kunde inte låta bli... Om han, och ungefär alla de andra sommargästerna, får skryta med sina häftiga bilar och bostadsrätter i centrala Göteborg, med sina dyra kläder och stilrena stil, så får väl jag skryta med att jag är en sådan människa som inte har råd att köpa ett hus vid havet, men som har fått ha turen att hyra ett!