Rosor vid vägen

Idag har jag märkt att det är lite besvärligt att bo på landet och samtidigt vägra köra bil. För att ta ett ynka cellprov var jag tvungen att ta bussen klockan sju på morgonen och kom inte tillbaka förrän tre och en halv timma senare. Jag hade kunnat komma hem en halvtimma tidigare men missade den tidigare bussen vid bussbytet eftersom jag var översocial med chauffören och ändå trodde att jag skulle behöva vänta en halvtimma. Nästa gång ska jag vara lite mer med och på.

Men ändå kanske jag behövde den där halvtimman på en bänk med havsutsikt efter ångestpåslaget barnmorskebesöket gav. Fy! Jag måste börja erkänna för mig själv att jag har ett vilande trauma efter förlossningen för två år sedan. Det var en jävlig tid och den har satt sig som ett litet irriterande sår. Jag måste nog ta tag i det där någon dag när det passar. Synd att det aldrig passar bara. Eller att jag inte orkat än, som barnmorskan sa.

Väl hemma fick jag lunch av mina barnvaktande föräldrar och sedan hjälpte pappa mig att sätta upp en hasp för att G inte ska rymma och han hjälpte mig även att montera cykelvagnen på cykeln. Jag provcyklade både med och utan barn och det kändes riktigt bra! Det kan nog funka det här, att leva mot både bilismen och urbaniseringen samtidigt! (Så var det bara patriarkatet och kapitalismen kvar då...)

Jag fick stoppa ner G i vagnen för att han skulle somna sedan, och vi gick en minisväng till mitt "sövningsställe" där det är lä. Underbar utsikt både därifrån och på vägen hem, som ni kan se på bilden ovan. Jag är verkligen glad att vi bor här! Det känns helt rätt för mig! Många av mina tankar stämmer dessutom överens med Johannas och Daniels i Tendens kortdokumentär. Intressant att fler gör samma sak!