Varför inte köpa?

Eller ska vi bara flytta in i en fyr istället? 

Just nu är det drygt trehundra bostäder till salu i Göteborg, om man bara räknar radhus och bostadsrätter med tre rum eller fler. Jag drömmer i smyg om ett radhus. Jag tror att det hade varit precis lagom för oss! Det billigaste ligger på Teleskopsgatan i Bergsjön och har utgångspris på en dryg miljon och har nästan 6000 kronor i avgift per månad. Det är tre rum fördelat på 72,5 kvadratmeter. Den ser fin ut, och budgivningen är nu uppe i 1,3 miljoner, men vi vill inte bo i Bergsjön. Det dyraste objektet i min sökning är en vindsvåning i Vasastan på 255 kvadratmeter. Den är nybyggd och köparen måste endast punga ut med den blygsamma summan av sextonmiljoner femhundrasjuttiofemtusen kronor. Det är några siffror för mycket för oss. Avgiften som tillkommer är nästan på tiotusen! Det här är ju inte ens realistiskt, och jag vill inte heller bo i Vasastan.

Göteborg är segregerat. Det var det redan när jag bodde där sist, 2007, och värre har det blivit. Det är min uppfattning som utomsocknes. Jag har läst om fenomenet white flight, vilket innebär att de som kan väljer bostadsområden och skola utifrån den etniska sammansättningen, att svenskar i hög utsträckning väljer områden med många svenskar istället för områden eller skolor med en mer etniskt blandad befolkning. Det är en av orsakerna till segregationen. Det fria skolvalet har drivit utvecklingen vidare i skolorna, även om det inte var tänkt så. Vi, som familj, är en del av detta. Vi vill välja ett tryggt område för vår son att växa upp i och för oss att leva i. Vi vill trivas där vi bor och inte känna oss rädda att gå ut ensamma sent på kvällen. Mörkret lägger sig tidigt på vintern, även i Göteborg. Segregationen och de kriminella gängen och de eventuellt småkriminella "tuffa killarna" som jag får en känsla av att de bor mer koncentrerat i vissa områden gör att vi inte söker bostad i hela Göteborg. Hade vi gjort det så hade saken varit biff! Då hade vi kunnat få en lägenhet i detta nu. Jag såg till exempel en lägenhet i Bergsjön på Boplats idag som kostar lika mycket som den vi hyr i Umeå nu, men är dubbelt så stor, och med dubbelt så många rum! Jag är nummer fem i kön, om jag anmäler mitt intresse, av drygt tusen sökanden. Lägenheten är nyrenoverad och nära naturen ligger den också. Så, varför inte? White flight. Jag är en del av det. Jag törs inte bo där. Jag vill värna om Gs hälsa och välmående och allt möjligt... Kanske skulle vi få det hur bra som helst där? Det vet vi inte! Kanske inte? Ingen vet, men jag vill inte chansa.

Så, varför köper vi inte? Då behöver man inte stå i kö någonstans. Bara be om lån, få lån, skuldsätta sig och betala. Pengarna går ju egentligen till en själv. Man sparar i sitt boende. Svar: Vi har inte råd. Ett bostadsrättsradhus i Olofstorp ligger ute för 1 750 000. Enligt Handelsbanken skulle vår månadskostnad, om räntan går upp till 3% vara 8 325 kronor. Detta plus avgift 5 743 kronor i månaden. Vad blir det? Jo! 14 068 kronor. Bostaden är visserligen som en liten enplansvilla på drygt åttio kvadratmeter, med tre rum, men ändå. Vi har inte råd. Vi har råd med en hyra/boendekostnad på niotusen kronor, max tiotusen. Då har jag räknat på att båda jobbar 75%. Jag räknar så här eftersom jag hoppas på att gå ner i arbetstid när G börjar på förskolan, för att kunna hämta tidigare, och jag vet ju att han kommer bli sjuk och det kommer bli en del vab för oss båda. Därför behöver vi en buffert. Vi vill ju även kunna åka till Spanien, nu och då, för att hälsa på familjen där och det kommer ju bli svårt om vi hela tiden lever på gränsen till att ha råd att få vardagen att gå runt.

Det hade varit fint att köpa. Kanske gör vi det en dag när vi sparat ihop mer pengar eller när M har sålt sin lägenhet i Almonte, men än så länge är det bland hyresrätterna vi söker. Och det är ju lite av en paradox. Vi vill välja område därför att vi kan, men kan vi? Hur länge ska vi behöva vänta för att kunna? Vi får se.