Ut ur mörkret in i ljuset

Vägen går, som alltid, framåt. Mot ljuset.

Hösten tar mycket energi. Mörkret smyger sig på mer och mer för varje dag och jag känner mig stressad både på jobbet och över hemmet. Vad är jag stressad över egentligen? Varför gråter jag ibland två gånger i veckan på mitt arbete? Jag funderade lite över detta en kväll med ingången: "Varför gråter jag? Jag har väl ingenting att gråta för? Är jag knäpp?" Det visade sig att jag inte alls är knäpp. Jag är bara stressad och orolig över en massa saker. Det mesta, om inte allt, kommer ju att ordna sig, men tills det ordnar sig passar jag på att oroa mig. Så klart.

Vi ska ner till Uppsala en sväng i början av december. Det är operation av vår minsta familjemedlem. Jag vill egentligen inte skriva om det så mycket (alls) på stora internet, men nu nämner jag det bara. Det går säkert bra och han är inte sjuk, men det måste ändå göras. Och det oroar mig på många sätt. Jag tänker på resan och hur vi ska vi bo. Kommer Västerbottens läns landsting betala för båda föräldrarna? Måste jag ringa någonstans och argumentera för min sak? Vart ringer jag då? Resan ska vi väl köpa själva (och få pengar för sedan), men kan vi göra det innan vi får den officiella kallelsen? Går det bra om vi åker tåg? Jag vet att en förälder ska sova på avdelningen och en på hotell. Hur styr vi upp det? Dubbelrum på hotellet? Hur kommer sövningen gå? Uppvaket? Ha ont efteråt? Läkning? Och allt runt detta. (Men eftersom det är min omyndiga son som ska opereras så vill jag inte skriva om det. Det är hans kropp och hans hälsa och hans vård. Det är hans. Inte mitt. Men det oroar mig, och jag tänker på det.)

Flytten till Göteborg. När kommer den att bli av? Kommer vi att hitta någon lagom stor, lagom dyr och lagom fin lägenhet i något tryggt och mysigt område? Framförallt: kommer vi att hitta den i tid till att G ska börja förskolan i augusti? Kommer han att få någon förskoleplats? Antagligen, men vi vet inte.

Hemmet. Att M är föräldraledig men hemmet ser ut som kaos varje gång jag kommer hem stör mig. Antagligen stör det mig lite oproportionerligt mycket men jag blir lite irriterad över att han väljer att tälja eller måla eller rita framför att sätta igång diskmaskinen och torka av köksbordet efter lunchen så att det är okej när jag väl ska sätta mig och äta middag. Detta stressar mig. Men nu har vi gjort en lista med ansvarsområden, så nu kan jag förhoppningsvis släppa vissa saker och sluta tjata på M så himla mycket. Det tar faktiskt energi att tjata och det är garanterat enerverande när någon tjatar på en. Jag ska försöka göra min del för att det ska bli bättre och hoppas att M gör sin!

Jobbet. Jobbar jag tillräckligt bra? (Jo, det tror jag.) Tycker folk att jag är jobbig? Är jag jobbig? Stör jag för mycket? Jag hoppas inte det. Jag försöker tänka på att gå undan när någon ringer eller när jag vill prata med någon om något. Jag försöker att kolla upp saker innan jag går och frågar någon. Jag försöker att inte vara för kritisk, men samtidigt inte tappa bort mig själv. Alla är vi ju som vi är, och vi gör ju vårt bästa. Sedan är inte allt vårt ansvar heller, en del ligger faktiskt på arbetsgivaren och chefen. Men hur får man de att förstå det på ett bra sätt? Klurigt! 

Det som stressar mig mest på jobbet är egentligen att jag känner att det är så många bollar i luften som ska pareras och jongleras att jag inte riktigt känner att jag har överblick. Kanske ska jag sätta mig och göra en karta över mina arbetsuppgifter imorgon? Det kan nog vara bra. Då kan jag också bestämma hur jag ska prioritera och hur ofta olika saker måste göras. Mitt jobb är ganska fritt, men det är ändå vissa delar som måste skötas mer regelbundet än andra. Jag gör mitt bästa och jag ser fram emot att få jobba från Sydeuropa i vinter! 

Sydeuropa. Jag menar såklart Almonte, Spanien. Där tänker jag sitta, arriba del to', i ett litet rum på en takterrass med matta, element och filt (alternativt camilla). Förhoppningsvis ett lagom stort och lagom högt skrivbord och en lagom bra stol. Jag längtar faktiskt! (Jag tänker inte på hur kalla golv det är, hur fuktiga kläderna i garderoben är, hur iskallt det är överallt förutom under borden där elementen står på när man sitter där.) Jag tänker på min svärmors goda mat. Jag tänker på ljuset och solen och ljuset och solen. Jag tänker på att min son ska få träffa sina kusiner och även lära sig att peka på lampan när farmor säger "¡La luz!". 

¡La luz! Ljuset!